Jydske Lov. Ett 700-årsminne. I mars 1241 stadfäste konung Valdemar II på ett riksmöte i Vordingborg det viktiga lagverk, som kallas »Jydske Lov» eller Jyllandslagen (JL). Han lät, heter det i förordet, »skriva denna bok och gav denna lag, som här står skriven på danska», med råd och samtycke av »alla de bästa män, som voro i hans rike». Det är troligt — ehuru ej styrkt genom något bevarat dokument —, att lagen dessförinnan har blivit godkänd av Jyllands landsting. I varje fall hävdas i förordet på det mest otvetydiga sätt, att lagen kan ändras endast genom beslut av både konung och folk: »Icke heller får någon döma mot den lag, som konungen giver och landet vidtager, utan efter den lagen skall landet dömas. Den lag, som konungen giver och landet vidtager, kan han icke heller utan landets vilja upphäva eller ändra, utan att han handlar uppenbart emot Gud.»
JL:s stadfästelse inleder en tid av livligt lagstiftningsarbete över hela Norden, under ledning av konungamakten. År 1244 företager konung Håkon Håkonsson i Norge en revision av de norska landskapslagarna. Hans son och efterföljare Magnus Lagabötir utfärdar omkr. 1274 en för hela riket gällande lag. I Sverige har sannolikt Magnus Ladulås utfärdat en lag för Närke, som emellertid har gått förlorad. Den första bevarade svenska lagbok, som erhållit kunglig stadfästelse, är Upplandslagen av år 1296.
Till sitt innehåll är JL i stort sett av samma art som de andra danska landskapslagarna, för Skåne och Själland. Dessa äro skriftliga uppteckningar från 1200-talets början av den rätt, som vid denna tid tillämpades på tingen i Skåne och på Själland, sådan denna rätt dittills hade blivit bevarad från släkte till släkte i lagkunniga och minnesgoda mäns hågkomst. I huvudsak är JL sålunda en med offentlig sanktion utförd kodifiering av de på landstinget i Viborg och de jylländska häradstingen gällande rättsreglerna. Huruvida denna jylländska »lagsaga» hade blivit nedskriven före 1241, veta vi icke. I varje fall har någon sådan uppteckning icke blivit bevarad till vår tid. Om landstinget i Viborg berättas redan i början av 1100-talet i en latinsk levnadsteckning av konung Knut den helige: »Dit samlas ofta stora skaror från hela Jylland, dels för att förhandla om gemensamma angelägenheter, dels för att dryfta, huruvida lagarna äro rättfärdiga eller ännu giltiga, och tillika giva dem fasthet. Och vad som där har blivit fastslaget med enigt samtycke av den församlade menigheten, kan icke ostraffat sättas ur kraft i någon del av Jylland.»
I motsats till Skånelagen och Själlandslagarna är JL en verklig lagbok. Det är icke lätt att i detalj bedöma, vad som kan ha kommit till eller förändrats vid den revision, som utan tvivel föregick stadfästel-