Ett jorddelningsrättsligt spörsmål. 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen stadgade i sin ursprungliga lydelse, att bestämmande av gräns mot fastighet, som ej inginge i avstyckningsförrättningen, ej skulle vid förrättningen äga rum, där det ej påfordrades å någondera sidan eller av lantmätaren aktades nödigt.
    Genom lag den 6 maj 1938, som trätt i kraft den 1 juli samma år, har lagrummet erhållit ändrad lydelse. Har gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, förut i laga ordning bestämts, bedömes frågan om gränsbestämning efter enahanda regler som förut. Är gränsen ej i laga ordning bestämd, skall gränsbestämning ske, dock med undantag beträffande vissa genom jordavsöndring tillkomna gränser.
    Tveksamhet har nu försports, om lagändringen medfört skyldighet för lantmätaren att bestämma gränserna för vattenområde, som vid avstyckning tilldelas den avstyckade fastigheten, i fall likartade med det,som förelegat till bedömande i rättsfallet NJA 1933 not. B 1116. Sakförhållandena voro där i korthet följande: Vid ett år 1876 fastställt laga skifte å Vagns by utlades ägor till en hemmanslott litt. Ba i tre skiften, av vilka ett ligger vid sjön Närdingen. Vid en 1910 fastställd ägostyckning delades litt. Ba i fyra delar, bland dem litt Bab, Bac och Bad. Sistnämnda tre fastigheter angränsa samtliga Närdingen med litt. Bac och litt. Bad å ömse sidor om litt. Bab (Vagn 2⁷). Genom köpehandling 1931 såldes så från Vagn 2⁷ den närmast Närdingen belägna delen av fastigheten. Försålda området kom således att vid sjön angränsas av litt. Bac och litt. Bad. Med området skulle följa äganderätt till vattenområdet i Närdingen utanför områdets strand. Förrättning för avstyckning av området verkställdes 1931. Vid sin undersökning rörande styckningsfastighetens rätt till vattenområdet (jämför lantmäteristyrelsens cirkulärserie nr 1 s. 2) fann lantmätaren, att till densamma jämlikt 12 kap. 4 § jordabalken hörde vattenområde i sjön utanför dess strand. Tillstånd till avstyckningen meddelades. Det antecknades, att bestämmande av gräns mot fastighet, som icke inginge i förrättningen, ej påfordrades av sakägarna och ej vore erforderlig. I den å kartan tecknade avstyckningsbeskrivningen anmärktes emellertid ej, att i det avstyckade området inginge det utanför dess strand belägna vattenområdet i Närdingen.
    Förrättningen lämnades oklandrad och anmäldes hos överlantmätaren till fastställelse. Denne hänsköt emellertid frågan om förrättningens

 

fastställande till ägodelningsrätten, som i utslag fann, att det vid i målet upplysta förhållanden måste anses hava varit nödigt att i samband med avstyckningsförrättningen företaga bestämmande av gränserna för det i avstyckningen ingående vattenområdet, och återvisade förrättningen till förrättningsmannen.
    Lantmätaren klagade. I infordrat utlåtande anmärkte lantmäteristyrelsen bland annat, att områdets gränser mot fastigheter, vilka icke skolat ingå i avstyckningen, vore fastställda i de delar de berörde fastigheternas områden å land, varemot gräserna i Närdingen mot litt. Bac och Bad ävensom säteriet Kragsta (på motsatta sidan av sjön) icke syntes vara annorledes bestämda än enligt regeln i 12 kap. 4 § jordabalken. Styrelsen hänvisade vidare till ett i cirkulärserien nr 1 som III betecknat exempel på avstyckning, vari förutsättes, att bestämmande av gränserna i vattenområdet (»Björkesjön») icke erfordrades. Styrelsen fortsatte: »Lantmäteristyrelsen är visserligen tveksam om i fall som det förevarande det kan vara försvarligt att underlåta bestämmandet av gränserna i vattenområdet, men med hänsyn till de stora kostnader utan motsvarande nytta som i allmänhet äro förbundna med dylik gränsbestämning har styrelsen ansett sig böra, intill dess prejudikat i motsatt riktning erhållits, tillråda det i ovannämnda exempel använda förfaringssättet, genom vilket, såvitt styrelsen kunnat finna, någon oreda icke kan uppstå.» (I ett senare utlåtande i rättsfallet NJA 1934 s. 522 yttrade styrelsen, att man i rättsfallet NJA 1933 not. B 1116 kunde anse, att — enär frågan om vattenområdets gränser lämnats i samma läge som förut — någon försämring med avseende å dessa gränser icke åstadkommits genom avstyckningen.) Styrelsen erinrade emellertid om att vid avstyckningsförrättningen icke vare sig i protokollet eller i den å kartan tecknade beskrivningen angivits, att i det avstyckade området inginge det till styckningsfastigheten hörande vattenområdet i Närdingen.
    Högsta Domstolen fann, att bestämning av gränserna emot tillstötande fastigheter för det till Vagn 2⁷ hörande vattenområdet i Närdingen . . . icke påfordrats av någon sakägare och icke i förevarande fall kunde anses nödig för avstyckningens behöriga verkställande. I den å kartan tecknade avstyckningsbeskrivningen hade emellertid bort anmärkas, att i det avstyckade området inginge det utanför dess strand belägna vattenområdet i Närdingen. Målet återförvisades till ägodelningsrätten, som hade att, sedan avstyckningsbeskrivningen blivit genom vederbörande förrättningsmans försorg fullständigad i nyssnämnda hänseende, ånyo företaga frågan om fastställelse av förrättningen.
    Tydligen är en gräns i vatten av ovan omhandlade slag, som ej kan anses hava inbegripits i fastställelsen å den jorddelningsförrättning, vid vilken den tillkommit, och som ej senare varit föremål för något bestämmande, att anse såsom ej i laga ordning bestämd (angående begreppet »i laga ordning bestämd gräns», se bland annat 74 § med motivering i skifteslagstiftningskommitténs betänkande 1911 ävensom skifteslagstiftningskommissionens betänkande 1918 s. 232—234). Följ-

 

aktligen skulle lantmätaren numera efter ifrågavarande lagändring städse vara skyldig att bestämma sådan gräns.
    Fråga är emellertid, om lagändringen verkligen avsett att skärpa gränsbestämningstvånget och sålunda fördyra en förrättning, vilken — för att använda skifteslagstiftningskommitténs ord om det mot avstyckning svarande, av kommittén föreslagna avsöndringsförfarandet — »givetvis bör ske under de enklaste och billigaste former» (ur motiven till 282 §; se ock lantmäteristyrelsens serie uppsatser m. m. nr 5 häfte b s. 41—42).
    Ursprunget till lagändringen är att söka i motionen nr 252/II vid 1937 års riksdag av professor ÅKE HOLMBÄCK. Professor Holmbäck hänvisade först till två rättsfall, nämligen NJA 1933 not. B 740 (fråga om bestämmande vid avstyckning av styckningsfastighetens gräns mot en från densamma avsöndrad lägenhet, vilken gräns icke fastställts eller eljest behörigen bestämts) och NJA 1934 s. 509 (fråga om bestämmande vid avstyckning av styckningsfastighetens allenast genom sämjedelning tillkomna gräns mot annan fastighet). Med stöd av nämnda båda utslag — anförde professor Holmbäck — hade stadgandet i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen numera i praxis ansetts innebära skyldighet för förrättningsman vid avstyckning att alltid verkställa bestämning av sådana gränser för styckningsområde, vilka tillkommit genom avsöndring och icke därefter blivit i laga ordning bestämda. Stadgandet hade på grund härav i tillämpningen medfört ett omständligare, dyrbarare och mera tidsödande förfarande, än som i vissa fall kunde anses av praktiska behov påkallat, och en jämkning av detsamma torde därför vara motiverad. Professor Holmbäck hemställde om ett tillägg till §:s första stycke av följande lydelse: »Där ej sakägare så yrkar eller gränsmärke saknas, må ej bestämmande äga rum av gräns, som tillkommit genom avsöndring, vid vilken karta av lantmätare upprättats enligt K. M:ts förordning den 17 december 1920 angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m.»
    Andra lagutskottet — som jämväl hänvisade till det med NJA 1934 s. 509 likartade rättsfallet NJA 1930 s. 662 — framhöll i utlåtande nr 35 vid 1937 års riksdag över motionen, att ifrågavarande lagrum åtminstone tidigare i regel tillämpats så, att då avstyckningsområde varit beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten, gränsbestämning ej företagits, om gränsen funnits vara tydligt utmärkt på marken och icke vore föremål för tvist. I ovan sist omförmälda tre rättsfall hade emellertid en strängare tolkning av lagrummet kommit till uttryck. Denna tolkning torde innebära, att bestämmande av ifrågavarande gräns alltid skulle ske, då avstyckningsområde vore så beläget, som nyss sagts. Utskottet fann, att beaktansvärda skäl talade för en lagändring i syfte att, utan eftersättande av säkerheten, förenkla förfarandet vid och nedbringa kostnaderna för vissa avstyckningsförrättningar. I ett vid utlåtandet fogat yttrande anmärkte lantmäteristyrelsen, att enligt dåvarande rättspraxis (efter tillkomsten av nämnda tre rättsfall) måste, där avstyckningsområde vore beläget

 

intill gräns för stamfastigheten, som icke blivit i laga ordning bestämd, bestämmande av gränsen alltid verkställas. De vanligaste slagen av dylika gränser vore urgamla rågångar samt gränser för lägenheter, som tillkommit genom avsöndring eller expropriation eller genom avskiljande i enlighet med bestämmelserna om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen. Styrelsen, vilken framhöll, att en sådan omläggning av praxis vid tillämpningen av berörda bestämmelse i jorddelningslagen, som bleve en ofrånkomlig följd av Högsta Domstolens ovan åberopade utslag, medförde avsevärda olägenheter, uttalade sitt gillande av den utav professor Holmbäck anvisade utvägen till minskande av nämnda olägenheter, nämligen att lätta på gränsbestämningstvånget beträffande vissa genom jordavsöndring tillkomna gränser. Denna begränsning — fortsatte styrelsen — torde ur praktisk synpunkt kunna anses motiverad med hänsyn dels till att olägenheterna av gränsbestämningstvånget givit sig tillkänna företrädesvis i de synnerligen talrikt förekommande fall, där avstyckat område gränsade till avsöndrad lägenhet, dels ock därtill att svårighet mötte att i fråga om andra slag av icke i laga ordning bestämda gränser uppställa något betryggande, allmängiltigt villkor för undantagsregelns tillämpning. Betraktad såsom en tillfällig åtgärd . . . torde därför en lagändring i motionens begränsade syfte kunna anses försvarlig. Styrelsen föreslog på anförda skäl ett tillägg till lagrummet av följande lydelse: »Har sådan gräns tillkommit genom jordavsöndring och är gränsen på marken tydligt utmärkt samt i den ursprungliga överlåtelsehandlingen beskriven och å karta, som upprättats vid avsöndringen, upptagen i överensstämmande med sträckningen på marken, må bestämmande av gränsen icke företagas, där ej yrkande därom framställes.»
    I justitiedepartementet upprättades en den 16 november 1937 dagtecknad promemoria i ämnet. I densamma upptogs ett ändringsförslag, vilket avvek från lantmäteristyrelsens endast därutinnan, att kravet på gränsens upptagande i grundavhandlingen uteslöts.
    Proposition i frågan avläts till 1938 års riksdag (nr 144). I densamma föreslogs den nu gällande lydelsen. Om anledningen till den ändrade utformningen av förslaget lämnas i propositionen endast den upplysningen, att i samband med genomförandet av den föreslagna lagändringen 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen synts böra undergå viss redaktionell jämkning.
    I utlåtande nr 38 vid 1938 års riksdag lämnade andra lagutskottet — liksom tidigare lagrådet — det i propositionen framförda förslaget utan erinran.
    Förarbetena till lagändringen ge sålunda vid handen, att densamma föranletts av den strängare tolkning av lagrummet, som kommit till uttryck i vissa Högsta Domstolens avgöranden, och att den avsett att lätta på och icke skärpa gränsbestämningstvånget. Sett mot denna bakgrund, torde man kunna antaga, att lagstiftaren icke gärna avsett att reagera mot det i rättsfallet NJA 1933 not. B 1116 tillämpade förfaringssättet, vars godkännande bygger på en mildare tolkning av lag-

 

rummet. Det är ju också anmärkningsvärt, att detta mål ej alls berörts i motiven. Från lantmätarehåll har jag erfarit, att även efter lagändringen frågan om skyldigheten att i fall, likartade med nämnda mål, företaga gränsbestämning av förrättningsmannen bedömts efter samma regler som förut. Av allt att döma torde jämväl grunderna för det ändrade stadgandet medgiva en sådan rättstillämpning.
    Det kan slutligen anmärkas, att bestämning av gräns i vatten vid laga skifte för visst fall ansetts kunna underlåtas, se NJA 1936 s. 629.

E. H. Dahlin.