Finlands lagstiftning 1940. Det är ju naturligt att lagstiftningen under senaste år helt behärskades av kriget och dettas omedelbara påföljder. Den har ock därför huvudsakligen varit av administrativt ekonomisk innebörd och i betydande utsträckning haft temporär karaktär. Tvivelsutan har emellertid denna lagstiftning även haft betydande rent civilrättsliga konsekvenser. Detta är t. ex. fallet med L av 9 aug. 1940 om ersättande av egendom, som gått förlorad till följd av fredsslutet med Rådsunionen. Jämlikt denna L skall ersättning givas för den egendom, som kvarblivit på det avträdda området eller vilken till följd av krigsfara, kriget eller fredsslutet på detta område eller genom att bortföras därifrån skadats eller där under förstörts eller förkommit undertiden 1 okt. 1939—30 sept. 1940. Undandragna ersättning äro likvisst penningar, fordringsbevis, aktier, obligationer och andra värdepapper; så ock, därest icke innehavaren med dessa drivit handel eller annan näring, ädla metaller och prydnadsföremål; ävenså personligt bostadslösöre därunder inbegripet konstsamlingar och böcker, som ej haft karaktär av fack- eller vetenskaplig litteratur, så vitt denna lösegendom i värde överstigit 50,000 fmk; sammaledes kläder och dylikt för personligt behov avsedd egendom till ett visst fixerat maximivärde. Ersättningsberättigade äro emellertid blott finländska medborgare, kommuner, församlingar, bolag, stiftelser, föreningar och andra sammanslutningar, såsom ock utlänningar, vilka såsom krigsmän deltagit i kriget. Men icke-finländska medborgare utan medborgarrätt i annan stat finge icke, ehuru här stadigvarande bosatta, påräkna ersättning med mindre statsrådet in casu beslöte sådan. Den ytterligare begränsning är gjord, att kommuner och församlingar på de avträdda områdena, ideella stiftelser och föreningar, undervisningsanstalter, barmhärtighetsanstalter och andra dylika inrättningar i regel tillerkändes ersättning endast om deras återstående egendom ej försloge till betalning av deras gäld, likvisst med statsrådet förbehållen rätt att undantagsvis bevilja ersättning. Den, som hade en fordran hos en ersättningsberättigad, erhölle full betalning blott i den händelse att gäldenären tillagts full gottgörelse för den skada, som drabbat honom, men i annan händelse skulle fordringsägarens tillgodohavande minskas i samma proportion som gäldenärens ersättning. Dessa principer gällde likvisst icke alla fordringar, utan äro härutinnan åtskilliga detaljbestämmelser ytterligare givna, somliga av inskränkande, andra av utvidgande innehåll. Den ersättning, som utlovats, skulle i allmänhet fastställas på grund av bruttoförmögenheten. Den borde utgå till sitt fulla belopp, där denna förmögenhet ej överstege 320,000 finska mark; större förluster skulle ersättas efter en sjunkande skala. Högsta ersättningsbeloppet finge ej överstiga 2,000,000 mk per person och beträffande delägare uti oskiftat

 

37—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

578 O. HJ. GRANFELT.bo sammanlagt 10,000,000 mk. Ersättningen skulle utgå i penningar till ett visst belopp och därutöver i statsobligationer. De för ersättningens erläggande nödiga medlen borde anskaffas genom en särskild skatt, den s. k. förmögenhetsöverlåtelseskatten, fastställd medelst en L av 9 aug. 1940. Såsom komplementlagar till de förenämnda kunna betecknas L:na ang. krigsskada och ang. krigsskada å lösegendom, utfärdade allaredan 14 dec. 1939 resp. 12 mars 1940. Båda dessa lagar äro byggda på principen om ömsesidig obligatorisk försäkring. Den kanske viktigaste och speciellt i avseende å konsekvenserna beträffande jordäganderätten mest vittnående är L om snabbkolonisation av den förflyttade befolkningen given 28 juni 1940. Dess syftemål är att anskaffa nya lägenheter åt dem, som sett sig föranlåtna att avflytta från till Sovjet avträdda områden eller nödgats lämna invid den nya riksgränsen belägna marker och vilka på sin förra hemort såsom ägare av eller delägare i fastighet eller innehavare av kronojord tidigare haft och allt framgent vilja hava sin utkomst eller jämte bostad en del av sin utkomst från jorden eller fiske. Jämlikt lagen skulle den ledande grundsatsen vara att för dylikt ändamål på varje ort i främsta rummet tages statsjord och därnäst, i den mån jord ej erhålles genom frivillig överlåtelse, medelst tvångsinlösen tillgripes mark från kyrkliga boställen, från jord som tillhör församlingar, kommunerna, bolag eller andra sammanslutningar, från sådan jord som varit föremål för spekulation eller vanhävdats, som tillhör fastighetsägare, dendär erhåller sin huvudsakliga utkomst av annat än lantbruk, eller icke är bosatt på fastigheten ifråga, såsom ock, supplementärt, från annan lämplig jord. Av den sålunda tagna jorden skall för den förflyttade befolkningen nyskapas tre olika slag av fastigheter, nämligen odlingslägenheter, bostadslägenheter och blandformslägenheter. Vidden och betydelsen av denna lagstiftning inses, då man betänker, att antalet av de ingivna jordansökningarna stiger till inemot 39,000. Tillämpningen av lagen om snabbkolonisation har ännu ej, då detta skrives, stabiliserats.
    Fullt naturliga påföljder av krigstillståndet hava varit beträffande en del fordringar temporära betalningsanstånd med civilprocessuella och exekutiva konsekvenser; ävenså temporära förlängningar av vissa civilrättsliga, framförallt av växel- och checkrättsliga fatalietider. Och själva fredsslutet har framtvungit föreskrifter beträffande laga hemort för sådana bolag och andra juridiska personer, som haft sitt säte inom de landområden, vilka övergått i Rådsunionens ägo eller besittning. Sammalunda också en ganska omfångsrik lag angående upplösning med alla därav följande konsekvenser av sådana sparbanker, som haft sin hemort inom dylikt område.
    Jämväl på processrättens gebit har krigstillståndet påkallat laga reglering. Sålunda har en lag utfärdats om forum och rättegång i mål, som tidigare ankommit på domstol å de landområden Finland nödgats avträda. Och genom en undantagslag har man för vederbörande rättsintressenter sökt bevara, så vitt möjligt, talan och rätt under de förhållanden, som skapats av kriget. Såsom en av kriget och dess förstö-

 

FINLANDS LAGSTIFTNING 1940. 579relseverk föranledd lagstiftning framstår slutligen även lagen därom, huru innehållet av förstörd eller förkommen dombok eller protokoll eller handling, som ingivits till domstol, skall fastställas.
    Det sakförhållandet, att Hangö stad och en del av Hangö-udd genom fredsfördraget d. 12 mars 1940 överlämnats till De socialistiska rådsrepublikernas förbund — icke med slutlig full äganderätt utan — mot arrende för en tid av 30 år, kan ju onekligen tänkas ge upphov till åtskilliga rättskomplikationer. De lära dock merendels vara av mera teoretisk än praktisk innebörd. Och de motivera icke i denna översikt en mera ingående behandling.1

 

    Bland de lagar, vilka icke av kriget betingats, bör främst nämnas L om samfälligheter och därmed jämförliga gemensamma förmåner, stadfäst 9 maj 1940. Denna lag avser sådana samfälligheter, som vid laga jorddelning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller utelämnats från skifte eller vilka eljest äro gemensamma för flere fastigheter, såsom ock sådana rättigheter och förmåner som äro gemensamma för flere fastigheter t. ex. rätt att från visst område taga naturalster eller där begagna annan förmån. Däremot avser lagen icke sådana samfällda ägor, som avskilts till självständig fastighet såsom t. ex. strömfallslägenheter. Undandragna dess tillämpning äro även över huvud taget alla fall av samegendom grundad i privaträttslig ordning och med allenast sådan innebörd och bärvidd. I lagen är jämväl uttryckligen bestämt, att vad uti viss speciallagstiftning såsom i vattenrätts-, jakt-,fiskeri-, skogs- och ägofredslagarna är stadgat angående förvaltning och användning av samfällda marker samt ägo- och vattenrättsförmåner, allt fortfarande skall lända till efterrättelse, likvisst så att den ifrågavarande nya lagen kompletteringsvis bör tillämpas i fall, vilka ej beaktats i den äldre särlagstiftningen. Enligt 1940 års lag utöva delägarna beslutanderätt i samfällighetens angelägenheter vid s. b. delägarstämma. Där tillkommer enligt huvudregeln envar delägare rösträtt efter hans andel i samfälligheten. I allmänhet fattas besluten medelst enkel röstmajoritet, men kvalificerad majoritet erfordras likväl för beslut om definitivt avhändande av samfälld äga eller del därav, om legoavtal beträffande äga för längre tid än 5 år och om skogsavverkning som ej förutsetts i fastställd skogshushållningsplan. Delägarstämma är oförhindrad att besluta, att samfällighet skall ställas under ordnad stadigvarande förvaltning för gemensam räkning, i vilket fall stämman bör antaga ett reglemente angivande grunderna för förvaltningen. Ett dylikt beslut likasom ock några andra i lagen angivna beslut skola, för att vinna giltighet, underställas underrättens i orten godkännande. Domstols prövning underkastas härvid ej allenast ärendets formella behandling inför delägarstämman, utan jämväl att beslutet ej sakligt strider mot lag och att dess tillämpning icke länder enskild delägare, dendär ej förenat sig om detsamma, till avsevärt men eller ekonomisk förlust.

 

    1 Närmare härom JOHN UGGLA och KAARLO KAIRA, Utredning rör. Hangö stad och dess invånares rättsliga ställning enligt fredsfördraget av den 12 mars 1940 uti Tidskr., utg. av Jurid. Fören. i Finl., 1940 s. 203—210. 

580 O. HJ. GRANFELT.Rätten kan undanröja fattat beslut eller vägra godkänna detsamma eller ock i antaget förvaltningsreglemente vidtaga nödigfunna ändringar. Enskild delägare, som ej nöjes åt delägarstämmas beslut, kan däri söka rättelse i grund av stämning, utverkad å samtliga övriga delägare till underdomstol i orten inom 30 dagar a tempore scientiæ. Sådan klandertalan kan från underrätt fullföljas i hovrätt och högsta domstolen. — I den händelse att delägarna i en sådan samfällighet, som i 1940 års lag åsyftas, äro allenast 2 eller om överenskommelse delägarna emellan ej kan fås till stånd, då kan häradshövdingen på landet eller rådstuvurätten i stad på anhållan av delägare förordna god man att på viss tid eller tillsvidare omhändertaga samfällighetens förvaltning. Domstol är ock i dylikt fall befogad ge den utsedda gode mannen närmare direktiv beträffande hans framtida verksamhet. — Lagen om samfälligheter har föranlett en mindre ändring av gällande skogslag samt några tilläggsbestämningar angående delgivning av stämning, innefattande ändring av RB XI: 7.
    Gruvlagen av 1932 har d. 2 aug. 1941 förfullständigats med stadganden, som närmare precisera utlänningars samt utländska bolags och sammanslutningarnas rätt att inmuta och tillgodogöra sig mineralfyndigheter. I samband därmed har även ordnats den motsvarande rätt, vilken tillkommer sådan inhemsk sammanslutning, som i enlighet med en år 1939 given lag (SvJT 1940 s. 370 f.) endast med särskilt tillstånd äger inneha fastighet. Gruvlagsnovellen av 1941 innehåller också stadganden givna med tanke på möjliga försök att kringgå inskränkningarna i inmutningsrätten.
    Den 2 aug. 1941 har i gällande förordning av 1868 ang. inteckning i fast egendom intagits uttryckliga bestämmelser därom, att inteckning kan beviljas till säkerhet för såväl den, vilken av fastighetsägare tilllagts rätt att »taga sten, grus, sand, lera, torv, eller annat slags jord eller ock att löstaga stubbar eller rötter», som ock den, vilken i enlighet med gällande gruvlagstiftning förvärvat »rätt till inmutning av fyndighet eller jordägarandel i inmutning».

 

    Inom straffrätten har d. 31 maj 1941 utfärdats en mycket viktig ny lag om unga förbrytare, vilken emellertid icke skall vinna tillämpning förrän från d. 1 jan. 1942. I omedelbart sammanhang härmed står en lag innefattande ändring av 1889 års förordning om verkställighet av straff, speciellt dess 6:te kapitel »om uppfostringsanstalt för unga förbrytare», vilket nu fått byta plats med närmast föregående och förty framdeles är förordningens 5:te kap. och handlar »om ungdomsfängelse». Den nya lagen betecknar som ung förbrytare den, vilken, då han begår ett brott, fyllt 15 men icke 21 år. Beträffande dessa äger den inom landets fängelseväsende existerande straffexekutiva myndigheten, som benämnes fängelsedomstolen (jfr SvJT 1933 s. 382), pröva och avgöra, huruvida till ovillkorligt frihetsstraff dömd person, dendär ännu ej uppnått 23 års ålder, må undergå straffet i ådömd form, d. ä. såsom tukthus- eller fängelsestraff, eller ock utstå detsamma i ungdoms-

 

FINLANDS LAGSTIFTNING 1940. 581fängelse. Det sist sagda skall ske, där det finnes skälig anledning antaga, att den dömde är i behov av sådan fostran och undervisning, som kan erhållas i ett ungdomsfängelse, och denne prövas vara »utvecklingsduglig». Innan fängelsedomstolen fattar sitt beslut bör denna eller på dess uppdrag därtill förordnad person i antytt hänseende underkasta den dömdes person samt hans levnadsförhållanden och de omständigheter, vilka betingat hans brott, en ingående undersökning. Fångbehandlingen i ungdomsfängelset skall framförallt vara uppfostrande; strafffången bör vänjas vid arbete och få lära sig ett yrke. I avseende å själva straffbehandlingen bör skillnad ej göras emellan tukthus- och fängelsestraff. Klassindelning skall vara genomförd och så ordnad, att fångarna känna sig manade att eftersträva uppflyttning till högre klass. Högsta klassen gestaltar sig i viss mån som en övergångsanstalt, ity att fånge, som även där förhållit sig väl, ej allenast kan tillåtas arbeta utom själva anstalten, utan t. o. m. kan beviljas rätt att under högst en vecka i sänder besöka sina anhöriga, sin uppfostrare eller blivande arbetsgivare. Den strafftid, vilken ådömts ung förbrytare, som utstår sitt straff i ungdomsfängelse, anses visserligen förlängd, tukthusstraff med 2 och fängelsestraff med 1 år, men kan likväl förklaras vara till fullo utstånden, så snart den ådömda strafftiden tilländagått. Dessutom kan även ung förbrytare villkorligen friges, ifall detta prövas »lämpligt med hänsyn till hans uppfostran och utveckling». — I fråga om sådana unga förbrytare, vilka enligt fängelsedomstolens föreskrift böra undergå sitt straff såsom tukthus- eller fängelsestraff, är bestämt, att dessa, om de ännu ej uppnått 21 år, skola hållas avskilda från äldre fångar. — Lagen om unga förbrytare innehåller slutligen ännu stadganden, som ge vid handen att villkorlig straffdom beträffande dem allt fortfarande, till och med i utsträckt omfattning, är möjlig. I fråga om villkorligt dömd innehåller lagen den allmänna föreskrift, att han under den honom förelagda prövotiden skall stå under övervakning, såframt icke domstolen i samband med den villkorliga straffdomen bestämt motsatsen.
    Av mycket stort intresse är att 1941 års lag om unga förbrytare beträffande åklagaremyndighetens åtalsplikt i betydande utsträckning godtar den s. k. opportunitetsprincipen. Offentlig åklagare är nämligen tillerkänd befogenhet att eftergiva åtal mot ung förbrytare för gärning, som denne förövat innan han fyllt 18 år och vars straffmaximum in abstracto är endast böter eller 3 månaders fängelse, såsom ock då brottet hemfaller under StrL XI: 4a eller XVI: 24. Jämväl domstol är tilllagd makt att avstå från att döma ung förbrytare till straff för gärning begången före uppnådda 18 år, vilken domstol prövar ej medföra strängare straff än böter eller fängelse i 6 månader eller innefattar brott enligt StrL XI: 4a eller XVI: 24. Förutsättningar för såväl offentlig åklagares som domstols förenämnda beslut äro dock, att gärningen ifråga prövas hava förövats »av oförstånd eller tanklöshet» samt att skälig anledning finnes för antagandet »att gärningsmannen skall låta sig rätta utan att han dömes till straff».
    En betydelsefull nyhet i 1941 års ifrågavarande lag utgör även be-

 

582 FINLANDS LAGSTIFTNING 1940.stämmelsen, att då häktad ung förbrytare, som ej själv förmår bekosta ett rättegångsbiträde, härom anhåller, rättens ordförande skall till den häktades biträde förordna »person, som utövar sakföraryrke», där detta utan avsevärd olägenhet låter sig göra. Dessutom är bestämt att vid rådstuvurätt med flere divisioner åtal mot unga förbrytare skola handläggas vid samma avdelning.
    Genom ändring av lagen om offentlighet vid rättsskipningen är bestämt, att publicitet skall vara utesluten under förhandlingarna rörande gärning begången av den, som är yngre än 18 år, varhos domstol är tillerkänd befogenhet att utesluta offentlighet i mål, där den tilltalade fyllt 18 men ej 21 år.
    Den ändring av strafforderlagen har ock betingats av den nya lagstiftningen om unga förbrytare, att straffdom medelst strafforder har förklarats otillåten beträffande personer under 21 år.

 

    Från området för de särskilda brotten vare omtalat, att strafflagens stadganden angående tjänstemäns brott i tjänsten (XL kap.) hava förfullständigats medelst straffbestämmelser (§ 19a) för den, vilken olovligen yppar sådant, varom han under ämbetsutövning vunnit kännedom.
    Bestämmelserna om offentlig åklagares rätt att utan målsägares anmälan åtala s. k. mindre och ringa misshandel (StrL XXI: 13) hava genom en lagändring av 1 nov. 1941 förtydligats och dylik misshandel, förövad av tjänsteman i tjänsteutövning, underlagts publikt åtal.
    1939 års lagstiftning angående återfall i brott samt beträffande straffsammanläggning och straffsammanräkning (jfr SvJT 1940 s. 373 ff.), vilken lagstiftning trädde i kraft d. 1 jan. 1941, har motiverat ett antal smärre förändringar i förordningarnas detaljstadganden rörande verkställighet av bötesstraff och ovillkorligt frihetsstraff. Därjämte har tidigare straffregisterförordning underkastats omarbetning och en ny sådan utfärdats. Dessa legislativa nyheter äro av d. 19 dec. 1940.

O. Hj. Granfelt.