En internationell rättskammare. Vid ett av National-Sozialistischer Rechtswahrerbund föranstaltat internationellt juristmöte i Berlin den 3—5 april 1941 meddelade ordföranden i det danska juristförbundet landsretssagfører Reitzel-Nielsen på ett högtidligt sammanträde den 5 april, att föregående dag beslut fattats om grundande av en Internationell Rättskammare (»Internationale Rechtskammer»). Man hade enhälligt beslutat utse riksministern dr Frank till rättskammarens president.
    Dr Frank förklarade sig antaga presidiet över kammaren och framhöll i ett anförande, att denna konstituerats genom ett av ledande jurister frivilligt och på ideella grunder fattat beslut. Den internationella rättskammaren skulle icke vara ett instrument, som hängåve sig åt formalistiska betraktelser, utan en gemenskap, uppburen av rakryggade och ansvarsmedvetna män, vilka bekände sig till samma ideal.
    I kammarens stora råd äro hittills följande länder representerade: Tyskland, Bulgarien, Danmark (dr Reitzel-Nielsen), Finland (prof. Kyösti Haataja), Ungern, Japan, Norge, Nederländerna, Portugal, Rumänien och Spanien. Till »Geschäftsführer» har utsetts Tysklands representant dr Pfeiffer.

I. S.

 

    En nordisk juristvecka anordnades d. 24—29 april 1941 i Stockholm och Uppsala av svenska styrelsen för de nordiska juristmötena i samarbete med de juridiska fakulteterna i Stockholm och Uppsala, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Juristföreningen i Stockholm, Stockholms högskolas juridiska förening och Juridiska föreningen i Uppsala. Föredrag och inledningsanföranden höllos av professorerna Brynolf Honkasalo, Kaarlo Kaira och Erik af Hällström, samt universitetsadjunkten Tauno Tirkkonen, Finland, højesteretssagfører Øyvind Ahnfelt-Rønne, professorerna Henry Ussing och Oscar Alfred Borum, Danmark, samt justitierådet Nils Alexanderson, prof. Håkan Nial och statsrådet K. G. Westman, Sverige. Muntliga domsförhandlingar anordnades under ordförandeskap av f. d. justitierådet Arthur Lindhagen och højesteretsdommer Vilhelm Topsøe-Jensen. Samtliga föredrag och inledningsanföranden vid stämman komma att publiceras i nästa häfte av SvJT.

 

    Ungdomsarrest och försummelse av tillsynsplikt. I Tyskland har genom en förordning d. 4 okt. 1940 införts en ny reaktionsform mot ungdomsbrottsligheten, s. k. Jugendarrest. Hittills ha i Tyskland unga personer för lagöverträdelser av allvarligare beskaffenhet oftast dömts till kortvarigt frihetsstraff, vilket emellertid i mycket stor omfattning ådömts villkorligt. Tendensen att giva villkorlig dom har emellertid ansetts oförenlig med den na-

 

tionalsocialistiska tanken, att varje skuld bör sonas. Den tyska ungdomen uppfostras, resonerar man, genom Hitlerjugend till strängaste uppfattning av ära och ansvar; den skall därför svara för sina gärningar och sona sina fel i enlighet med folkets sunda rättsmedvetande. Det har dessutom synts vara en lämplig behandlingsmetod för mången ung lagöverträdare att genom ett kortvarigt men strängt frihetsberövande giva honom en chock för att få honom att besinna sig. I enlighet med dessa synpunkter har reaktionsformen ungdomsarrest utformats. Ungdomsarrest kan ådömas på en tid av högst en månad och minst en vecka eller ett veckoslut. Den kan även ådömas i form av arrest under minst ett och högst fyra veckoslut. Arresten verkställes icke i fängelse, medför icke anteckning i straffregistret och skall icke anses diffamerande. Den verkställes emellertid i enrum, och för att uppnå chockverkankan den förbindas med skärpning i form av förenklad kost. Huruvida ungdomsarresten är att anse såsom ett straff eller ej synes omstritt. I två på varandra följande häften av Zeitschrift der Akademie für deutsches Recht 1940 s. 334 och 357 hävdas olika meningar i denna fråga. Såvitt av förordningen kan ses, är det ej meningen att anordna särskild eftervård för dem som frigivas från ungdomsarrest. Den tyska ungdomen i dess helhet är emellertid som bekant föremål för ingående omsorger av organ för det allmänna.
    Genom samma förordning har införts straff för den, som brister i skyldighet att öva tillsyn över person under 18 år med påföljd att denne begår brott.

I. S.