SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN

1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT.

 

AV

 

PRESIDENTEN  GUNNAR BENDZ.

 

Innan en skildring lämnas av Göta hovrätts handläggning av ett bland de största mål eller rättare komplex av mål, som någonsin förekommit inför hovrätten, är det erforderligt att nämna något om den historiska händelse, som utgjorde förspelet till den rättsliga behandlingen, och denna händelses orsaker.
    Vid 1809—10 års riksdag lämnade rikets ständer medgivande till vissa åtgärder för stärkande av rikets försvar. Detta beslut innebar först och främst, att all oroterad jord (utom vissa boställen), så snart riket oroades eller hotades med krig, skulle uppsätta emot jorden svarande försvarsmanskap, vilket konungen skulle äga uppbåda och utkommendera samtidigt med den ordinarie armén (grundad på den vanliga roteringen). För att denna åtgärd skyndsamt skulle kunna sättas i verket, skulle landshövdingarna var inom sitt län genast och sist inom sex månader ifrån det konungens befallning därom utgått med biträde av tillkallade i orten boende personer verkställa en provisionell extra rotering å all oroterad jord inom länet. Vidare beslöt riksdagen medgiva, att om riket, medan denna reglering pågick, skulle hotas eller anfallas, så att ett starkare försvar än den ordinarie armén erfordrades, konungen skulle äga uppbåda och uttaga förstärkningsmanskap enligt vissa angivna grunder. Dessa innehöllo bl. a., att extra roteringen vid påkommande krig ofelbart skulle verkställas, att förstärkningsmanskapet skulle uttagas sockenvis bland män i åldern 20—45 år, samt att detta skulle ske antingen genom frivilliga överenskommelser eller, om erforderligt antal personer ej därigenom kunde anskaffas, efter lottning å sockenstämman. Vid beslutet fästade bondeståndet det villkoret, att den pri-

 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 67vilegierade (oroterade) jorden skulle särskilt för sig uppställa manskap.
    Med stöd av detta riksdagsbeslut utfärdades i februari 1811 instruktioner för extra roteringen, till vilken förberedelser igångsattes. Innan roteringen hunnit över detta stadium, utfärdades i april 1811 med anledning av det inträdda krigstillståndet mellan Sverige och England en kungörelse om uppsättande av förstärkningsmanskap. Kungörelsen var utfärdad av kronprins Karl Johan, som med anledning av konungens sjukdom av honom insatts som regent. Enligt kungörelsen skulle landshövdingarna kalla deputerade från socknarna till särskilda förberedande sammanträden för att överlägga om sättet för manskapets uttagande i syfte att i möjligaste mån undvika lottning.
    När åtgärder för verkställighet av detta påbud igångsattes, utbröto inom olika delar av landet oroligheter, vilka flerstädes blevo av allvarlig karaktär. De mest svårartade voro de som förekommo i Skåne. Anledningen till det utbrutna missnöjet var framförallt, att man i påbudet om förstärkningsmanskapets uttagande såg ett åsidosättande av den beslutade extra roteringen, således ett gynnande av den privilegierade jorden och därmed av godsägarklassen, som man trodde stod bakom påbudet. Vidare var man missnöjd med sättet för manskapets uttagande, särskilt lottningen. Till missnöjet bidrog även en allmän motvillighet mot militära utskrivningar, förklarlig med hänsyn till det hemska öde, som nyligen drabbat det illa utrustade och i övrigt vanvårdade lantvärnet.
    I Skåne började oppositionen å en del sockenstämmor i samband med frågan om utseende av deputerade för överläggning med landshövdingen angående sättet för manskapets uttagande. På flera sockenstämmor utsågo sockenmännen icke några deputerade eller ställde särskilda villkor därför. Framför allt gjorde sig oppositionen gällande bland bondsönerna och drängarna. Sammankallade genom budkavle eller på annat sätt, samlades de i stora hopar, i vissa fall huvudsakligen för att demonstrera och söka utverka ändring i villkoren men i andra fall för att med våld hindra all verkställighet av den kungl. kungörelsen. På en del ställen trängde beväpnade skaror in i herrgårdarna, bemäktigade sig en del förnödenheter (bl. a. dryckesvaror), misshandlade ordningsmaktens representanter m. fl. och avtvingade godsägarna förbindelser att svara för uppsättande av manskap. På

 

68 GUNNAR BENDZ.många ställen förekommo uttalanden som gingo ut på att man borde avskudda sig hoveriskyldigheten till godsen och t. o. m. sätta sig i besittning av dessa. Rörelsen hade således på vissa ställen ett starkt socialt inslag.
    Det faller icke inom ramen för denna uppsats att närmare skildra de olika upploppen.1 Rörelsen började i Ystad-trakten i början av juni 1811 och spred sig sedan vidare till bygderna mellan Ystad och Malmö—Lund, inom vilka bygder ett flertal stora gods äro belägna. Särskilt hotande tedde sig rörelsen dagarna den 13—15 juni, då stora folkhopar, beväpnade med gevär, yxor, liar, hötjugor m. m., samlade sig i trakten av Klågerup. Med hänsyn till föregående händelser och under fruktan för att folkhoparna skulle övergå till större våldsamheter — rykte spred sig om att man ämnade tåga till Malmö och söka intaga staden — utryckte från Malmö en trupp husarer och infanterister, försedd med kanoner. Vid Klågerup uppstod den 15 juni en formlig strid mellan militären och folkmassan, varvid ett 30-tal personer stupade (»slaget vid Klågerup»). I huvudsak fristående från oroligheterna i de nu nämnda trakterna uppstod även under juni månad en liknande orosrörelse i trakten av Hälsingborg, där vid Ringstorpsbacke utanför staden en stor folkhop var samlad. Då denna ej skingrades på tillsägelse, högg en trupp militär in på de församlade, av vilka flera blevo sårade. Vid de tillfällen, då sammandrabbningar med militär förekommo, togs ett stort antal fångar, som infördes till olika häkten för att underkastas rannsakning. Det största antalet häktade förvarades å slotten i Malmö och Landskrona.
    Det är naturligt, att dessa upploppsrörelser väckte stort bekymmer hos alla myndigheter. Icke minst Karl Johan, som ju nyligen (oktober 1810) kommit till Sverige, blev mycket illa berörd av desamma och var själv ivrigt verksam för deras bekämpande. Han reste ut till Värmdö, där liknande oroligheter yppat sig, och höll ett tal till folkmenigheten — ett tal som på vissa andra ställen upplästes för församlade hopar. Karl Johan hyste planer på att själv resa till Skåne, men därav blev intet. En in-

    1 Den tillförlitligaste upplysningen härom lämna givetvis rannsakningsprotokollen. En i vissa delar ganska utförlig skildring av händelserna finnes också från en person, som hade tillfälle att på nära håll följa händelsernas utveckling: dåvarande tjänstemannen vid länsstyrelsen i Malmö, sedermera borgmästaren där Carl Christian Halling. Se Samlingar utgivna för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening av M. WEIBULLVII. 1878.

 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 69blick i hans syn på förhållandena får man i bevarade brev och anteckningar. Särskilt upplysande i detta hänseende är skriftväxlingen mellan Karl Johan och fältmarskalken J. C. Toll,1 vilken då var generalbefälhavare i Skåne och av Karl Johan utrustats med utomordentliga befogenheter för den händelse de anbefallda åtgärderna för förstärkningsmanskapets uttagande skulle mötas med motstånd. I detta Tolls uppdrag ingick t. ex. högsta inseendet över polisväsendet inom provinsen. I brev till Toll av den 28 och 29 juni 1811 framhöll Karl Johan, att det viktigaste i de inledda undersökningarna vore att utforska upphovsmännen till upploppen, och att han hade fått hemliga underrättelser om att »des emissaires de l'étranger parcourent les montagnes de la Scanie». Karl Johan fruktade särskilt, att det kunde ligga stämplingar från den avsatte Gustav IV Adolf eller hans anhängare bakom upprorsrörelsen. Toll och även andra personer hade all möda i världen att söka övertyga Karl Johan om att hans farhågor voro ogrundade samt att hans förslag att sätta Skåne i något slags undantagstillstånd (»hors de la constitution») icke var förenligt med det svenska samhällsskicket.
    Allteftersom deltagarna i upploppen häktats vidtogo omedelbart de rättsliga undersökningarna. Lagmannen Gustaf v. Brinkman förordnades att i egenskap av särskild justitiekansler hava inseende över undersökningarna. Dessa skedde vid de ordinarie underdomstolarna, där icke blott de häktade utan även 100-tals andra deltagare i upploppen ingående förhördes. Vid rannsakningarna fördes åklagartalan av de vanliga allmänna åklagarna.
    v. Brinkman följde ingående rannsakningarna och utvecklade stor energi vid deras igångsättande samt under förhörens gång. Han lämnade även ofta rapporter över förhören, vilka rapporter föredrogos för kronprinsen. Toll skrev i ett brev till statsministern för utrikes ärenden Lars von Engeström, att v. Brinkman följde saken »med både drift och system». Generalauditören, revisionssekreteraren Samuel Noreus uttalade sig också i ett brev till v. Brinkman berömmande om den snabba handläggningen och sade, att v. Brinkman borde bliva »en flygande justitiekansler» .2

 

1 Denna skriftväxling är delvis tryckt i C. W. LILLIECRONA, Fältmarskalken J. C. Toll I och II Stockholm 1849 och 1850, samt i Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning 1871.

2 Ur brevsamling i riksarkivet. — Noreus, vars uttalanden åberopas även i forts., blev 1812 justitieråd; se WEDBEEG, Konungens HD 1809—1844 s. 406. 

70 GUNNAR BENDZ.    Samma omdöme kan ej fällas om den dåvarande justitieombudsmannen L. A. v. Mannerheim, vilken övervar en del av rannsakningen vid Malmö rådhusrätt. Borgmästaren i Malmö C. Nordlindh skriver i ett brev till Toll av den 27 juli 1811 om JO:s besök: »Sedermera infann sig räven en timmas tid vid rannsakningen på slottet men var, även då han intet sov, som hade han varit mållös. Efter en flyktig inspektion avreste han snart igen.»

 

    Enligt 25: 5 RB skulle ju i grova brottmål underrätts dom underställas hovrätts prövning. I ett kungligt brev till hovrätterna m. fl. den 22 november 1749 framhölls angelägenheten av skyndsamhet i handläggningen av mål om uppror. I detta syfte föreskrevs i brevet bland annat, att när den angivne vore övertygad om gärningen, rannsakningen över den brottslige genast skulle insändas till hovrätten. Detta stadgande ansågs innebära, att underrätten i upprorsmål endast hade att rannsaka, varefter hovrätten hade att döma i målet.
    Att hovrätten skulle i första hand avdöma upprorsmålen var således redan från början klart. Redan i början av de rättsliga undersökningarna hade man på högre ort kommit till den uppfattningen, att det vore lämpligast, att en division av Göta hovrätt förfogade sig till en ort inom provinsen för att där handlägga målen. Detta framgår av ett brev från Karl Johan till Toll av den 22 juni. I ett brev från Toll till Karl Johan av den 4 juli, vari lämnades ganska utförliga upplysningar om resultatet av dittillsvarande förhör, tillade Toll, att han för rättegångarnas påskyndande hoppades och önskade, att en division av Göta hovrätt måtte beordras till Lund, varest anordningar för divisionens mottagande redan blivit vidtagna.
    Beslut i saken meddelades i ett kungl. brev den 18 juli 1811. Däri förordnades, att en division av Göta hovrätt, bestående av domfört antal ledamöter, ofördröjligen skulle begiva sig till Lund för att i avseende å ifrågavarande brott och allt vad därmed sammanhörde taga den befattning, som hovrätt efter lag tillkomme. Enligt motiveringen i brevet vidtogs denna åtgärd »i avsikt att än vidare befordra en i flera avseenden nödig skyndsamhet med slutliga avdömandet av de brottsliga uppträdena samt med riktad uppmärksamhet ej allenast på beskaffenheten av dessa uppträden utan ock på den verkan och det lätta tillfälle att erhålla säker och fullständig kännedom angående alla härtill hö-

 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 71rande omständigheter, som beredes därigenom att den domstol, vilken härutinnan skall slutligen döma, befinner sig i orten, där brottsligheterna blivit begångna». Till sitt biträde skulle divisionen äga medtaga nödig betjäning. Advokatfiskalen skulle dock ej medfölja, utan skulle den i Skåne tillförordnade JK äga utse någon, till vilken han hade förtroende, att under divisionens vistande i Skåne förrätta advokatfiskalstjänsten där. Vidare föreskrevs i brevet bland annat, att om någon ledamot efter avresan från Jönköping skulle av laga förfall bliva hindrad att deltaga i göromålen, hovrättsdivisionen skulle till tidens vinnande genast äga kalla och antaga en annan skicklig ämbetsman till adjungerad ledamot. Om divisionen skulle finna omständigheterna kräva dess sammanträde på annat ställe i Skåne än Lund, skulle den äga ditflytta. Slutligen förklarade K. M:t i brevet, att divisionens ledamöter och betjäning för att under den viktiga förrättningen kunna uppehålla sig i orten »efter den värdighet och anseende, hovrätten tillkommer», skulle erhålla, förutom fri kvartering, skjuts och traktamente, en summa av 1,000 rdr banco att efter ordförandens disposition användas till taffelpenningar.
    Att Karl Johan fäste stor vikt vid beslutet om förläggande av en hovrättsdivision till Skåne framgår bl. a. av ett brev från förutnämnde Noreus till v. Brinkman, dagtecknat dagen efter det kungl. brevet. Noreus skriver i sitt brev: »Kronprinsen var inquiet på denne sujet och ville nödvändigt snart få hovrätten transporterad på stället. Kronprinsen tror, att hovrättens ankomst skall imponera å sinnena, och för att så mycket mer verka till detta ändamål har han befallt, att hovrätten skall emottagas av ett detachement kavalleri, att ordföranden skall hava honnörspost utanför sitt hus och att, utom traktamente likasom vid privata förrättningar, ordföranden undfår taffelpenningar.» KarlJohan synes även hava ansett hovrättsdivisionens residerande i Lund inverka på landshövdingämbetets utövande. Åtminstone omtalar landshövding G. F. von Rosen i Malmö i ett brev till Toll av den 28 juli, att kronprinsen sagt till von Rosen, då han med anledning av oroligheterna uppkallats till Stockholm, att han icke kunde uppehålla sig inom länet så länge hovrättens undersökningar räckte.1
    Det kungl. brevet den 18 juli ankom till Jönköping först den

 

1 v. Rosen ansågs f. ö. icke hava varit situationen vuxen. Han fick ej träda i tjänst. I slutet av augusti kom en t. f. landshövding W. af Klinteberg. 

72 GUNNAR BENDZ.26 i samma månad. Då brevet föredragits i hovrätten, anmälde vice presidenten friherre G. M. Posse, att han till följd av ett handbrev från justitiestatsministern (greve Fredrik Gyllenborg) till ledamöter å Skåne-divisionen utsett hovrättsrådet Gustaf Tegman, ordförande, assessorerna Johan Philip von Strokirch, Åke Auselius, friherre Carl Knutsson Leijonhufvud, Anton von Zweigbergh, John L. Mörke och Thor August Odencrants. Såsom »betjening» utsågos vid samma tillfälle två notarier, av vilka den ene sedermera tjänstgjorde såsom sekreterare och den andre såsom föredragande i målen, två extra notarier, av vilka den ene tjänstgjorde som advokatfiskal, därtill förordnad av tf. justitiekanslern i enlighet med föreskriften i det kungl. brevet, och den andre som protokollförare, samt två kanslister.
    Enligt anteckning i protokollet avreste divisionens ledamöter och tjänstemän den 29 juli och anlände den 31 juli till Lund. Enligt dagboksanteckningar av Odencrants blev divisionen från ett stycke utanför staden eskorterad av karabinierer. Divisionenhöll sina sammanträden i »Consistorii Academici Domsal», i Odencrants dagbok kallad Lilla Consistorium. Odencrants omnämner vidare, att de gingo till och från sessionerna i full uniform med kappa och värja, till första sessionen i procession, samt att de hade honnörsvakt. I stadens tidning (»Nytt och Gammalt») omtalas nyheten om hovrättsdivisionen först den 21 augusti, varvid ledamöter och tjänstemän namngivas. Det tillägges, att vakthållningen bestod av en löjtnant, två underofficerare och 30 man av Konungens regemente.
    Den första sessionen hölls den 3 augusti. Denna inleddes med ett anförande av hovrättsrådet Tegman, som erinrade om vikten av de mål, som skulle tagas under handläggning. Därefter beslöts utsända underrättelser till KB i Malmöhus län, rådhusrätten i Malmö samt de domhavande, vilka hållit rannsakningar i upploppsmålen. De beslutade skrivelserna innehöllo bl. a. anmodan att ställa alla brev angående ifrågavarande mål till hovrätten i Lund och att insända protokoll över redan avslutade rannsakningar omedelbart och blivande protokoll så snart de hunnit författas.
    Allteftersom rannsakningsprotokollen i de olika målen inkommit, anmäldes de inför hovrätten, som höll sessioner så gott som dagligen på för- och eftermiddag. Den första åtgärden med inkomna protokoll bestod däri, att dessa överlämnades till advo-

 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 73katfiskalen för yttrande. Över memorial, som advokatfiskalen sedan avgav, infordrades yttranden av svarandena i målet. Detta skedde genom förmedling av vederbörande domstol eller KB. Att man var angelägen om snabb handläggning framgår därav att, när advokatfiskalsämbetets memorial skulle delgivas med de svarande, som sutto häktade å Landskrona fästning, handlingarna sändes med en ridande karabinier till Landskrona. Sedan målen voro färdiga, föredrogos de inför hovrätten.
    Hovrätten nöjde sig emellertid icke med en handläggning av nu beskrivet slag. Dels beslöts i flera mål komplettering av utredningen, särskilt genom ytterligare vittnesförhör vid underdomstolarna, dels förekom i några mål muntlig förhandling inför hovrätten. Då de sistnämnda fallen äro av särskilt intresse, kan det vara på sin plats att nämna något närmare om dem.
    En dag infann sig en broder till en vid Malmö rådhusrätt åtalad dräng, häktad å Malmö slott, och anhöll å den häktades vägnar om vittnesförhör inför hovrätten med två personer, förut hörda som vittnen vid rådhusrätten. Vittnesförhöret ägde omedelbart rum i advokatfiskalens närvaro.
    I ett annat mål läto fem å Landskrona fästning häktade personer till hovrätten ingiva en skrift, vari de anhöllo om vittnesförhör med fyra namngivna personer. Tf. JK, som var personligen närvarande vid detta tillfälle, förklarade, att han icke hade något att erinra mot vittnesförhöret, och hovrätten utsatte därför dag för detta. Till vittnesförhöret inställdes de fem häktade, och vid detsamma voro även tf. JK och advokatfiskalen närvarande. Efter vittnesförhöret blevo två av de häktade av hovrätten försatta å fri fot, men en av de tre övriga framställd begäran härom avslogs av hovrätten.
    I målet från Malmö rådhusrätt anmälde advokatfiskalen, att han föranstaltat om införande inför hovrätten av en åtalad, mot vilken något slutpåstående förut icke blivit framställt. Nu yrkade åklagaren ansvar å personen i fråga enligt 1743 års budkavleförordning och hemställde om hans omedelbara häktande. Detta  bifölls av hovrätten.
    Hos friherre Rutger Maclean å Svaneholm förekommo allvarliga uppträden. Såsom deltagare i dessa hade advokatfiskalen häktat ytterligare en person, vilken han låtit införpassa inför hovrätten. I närvaro av tf. JK och advokatfiskalen hördes flera vittnen angående den häktades del i nämnda uppträden, varjämte

 

74 GUNNAR BENDZ.svaranden hördes ytterligare. Resultatet blev, att svaranden sattes på fri fot; i övrigt hänvisades till blivande utslag.
    Hovrättens utslag i de å Skåne-divisionen handlagda målen gåvos successivt under vistelsen i Lund, det första den 17 augusti och det sista den 10 september. De äro 10 till antalet, varje utslag avseende de vid samma underdomstol rannsakade. Att utslagens författande inneburit ett högst betydande arbete framgår redan av den omständigheten att beträffande varje till ansvar dömd person utförligt angavs vad som förekommit mot honom. Utslagen upptaga tillsammans 172 tätskrivna sidor.
    I brev den 30 augusti 1811, vilket efter den 10 september ankom till Lund, föreskrev K. M:t, att så snart den särskilda divisionen hunnit fatta beslut i målen och underställt dessa K. M:ts prövning, divisionens ledamöter ägde begiva sig från Lund och i Jönköping avvakta K. M:ts beslut. I protokollet för den sista sessionen, som hölls den 18 september, är antecknat, att alla till hovrättens prövning överlämnade mål blivit avgjorda, samt att utslag och handlingar antingen redan insänts eller följande dag komme att insändas till K. M:t, varför sessionerna i Lund skulle upphöra och hovrättens ledamöter återvända till Jönköping.
    I Jönköping avgjordes sedermera av delvis andra ledamöter ytterligare 5 mål, vilka inkommit till hovrätten senare än de övriga. Av dessa mål gällde ett majestätsbrott i samband med bondeoroligheterna, ett budning till olaga sammankomst och de andra allmogens förhållande vid sockenstämmor, där frågan om förstärkningsmanskapets uttagande förekommit.
    I fråga om innehållet i utslagen må till en början nämnas något om en processuell fråga av mera allmänt intresse, till vilken hovrätten i vissa utslag tog ställning. Några häradsrätter hade ej endast rannsakat i målen utan även meddelat utslag däri, innan målen överlämnades till hovrättens prövning. I de fall, där detta skett, förklarade hovrätten, att då vederbörande åtalats för att konungens anstalter till rikets försvar blivit genom deras åtgärder hindrade, det jämlikt kungl. breven den 22 november 1749 och den 22 mars 1803 tillkomme hovrätten att såsom första domstol döma i målen, och att häradsrätten således endast bort rannsaka och ej ingå i huvudsaklig prövning av målen. Hovrätten undanröjde därför häradsrättens utslag i dessa fall. Att hovrättens rättstillämpning stod i överensstämmelse med rådande praxis framgår bland annat av ett uttalande av Noreus till v. Brinkman

 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 75i ett brev till denne av den 24 juli 1811. Noreus skriver där: »Du torde väl även låta domstolarna följa den här i Svea hovrätt antagne princip, vilken jag vet att även Göta hovrätt i ett och annat mål iakttagit, att nämligen underrätt endast rannsakar. Härutinnan torde du väl också närmare rådgöra med den hovrättsdivision som anländer, så att herrarne bliva d'accord.»
    De lagrum, som huvudsakligen tillämpades i utslagen, voro 1 och 2 §§ i 6 kap. MB om myteri och uppror samt kungl. förordningen den 1 juli 1743 om budkavlar. Enligt 6: 1 och 2 MB skulle vid uppror upphovsmannen straffas med dödsstraff och övriga deltagare i en upprorisk folksamling så till vida dömas till dödsstraff, att var tionde man efter lott skulle mista livet. De som därvid droge sig fria från dödsstraff skulle straffas med spöstraff eller fängelse vid vatten och bröd. Den som var mindre delaktig skulle straffas efter omständigheterna. Enligt 1743 årsförordning skulle den som utsände budkavle till allmogens olovliga sammankallande mista livet och den som läte bruka sig till olovlig budkavles fortskaffande straffas med 40 par spö och sex års arbete å något kronans häkte eller smedja. I flera fall åberopades vid sidan av ovannämnda huvudbestämmelser även andra stadganden i MB, såsom 20: 9 (rån) och 18: 8 (våld å konungens ämbetsman i ämbetsärenden). Även enligt sistnämnda lagrum skulle gärningsmannen straffas med dödsstraff. Det var således mycket stränga straffbud, som domstolen hade att tillämpa.
    Hovrättens utslag angående de upplopp och oroligheter, som förekommo i trakterna mellan Ystad och Malmö—Lund, äro fyra till antalet, varvid åtalen sammanförts efter de underrätter, vid vilka rannsakningar ägt rum: Herrestads, Vemmenhögs och Torna häradsrätter samt Malmö rådhusrätt. Utslaget angående de vid sistnämnda domstol rannsakade är det mest omfattande, beroende på att antalet i detta mål åtalade var störst. Detta mål gällde deltagarna i upploppet vid Klågerup, vilka fängslade förts till Malmö och insatts å slottsfängelset. Med stöd av kungl. brevet den 22 november 1749 hade förordnats, att rannsakningen skulle företagas vid rådhusrätten i staden. Även vid de nämnda häradsrätterna var antalet åtalade stort, varför jämväl hovrättsutslagen angående de vid dessa domstolar rannsakade äro vidlyftiga. I dessa fyra mål dömde hovrätten 21 personer till dödsstraff för sammankallande av upproriska sammankomster och mera aktivt deltagande i upploppen m. m. Därjämte föreskrev

 

76 GUNNAR BENDZ.hovrätten i fråga om 60 personer, vilka deltagit i upproriska folksamlingar m. m., att var tionde man av dem skulle efter lott mista livet, varvid hovrätten för var och en av dessa 60 bestämde det straff, som han skulle undergå för den händelse han droge sig fri från dödsstraff. Dessa alternativa straff voro olika: fö ren del spöstraff jämte långvarigt arbete å fästning (i allmänhet 6 år), för andra, som voro klena eller ofärdiga, fängelse vid vatten och bröd under en kortare tid jämte långvarigt fästningsarbete och slutligen för en grupp endast spö- eller fängelsestraff. Dessutom dömdes 26 personer för deltagande på olika sätt i upploppen eller i folkets sammankallande till spö- eller fängelsestraff. Beträffande två åtalade lämnades saken åt framtiden. I fråga om 11 personer ogillades åtalet och beträffande 407 personer blev ansvarsyrkande antingen ej framställt eller återkallat.
    Ett utslag avsåg deltagarna i upploppet utanför Hälsingborg, vilka rannsakats vid Luggude häradsrätt. I detta mål dömdes icke till något dödsstraff. Tre personer dömdes för budning till olaga sammankomst och deltagande i upploppet till spöstraff och sex personer för mindre delaktighet i upploppet till spö- eller fängelsestraff. Vid tillfället inlämnades till landshövdingen en skrift, som var avfattad i ytterst servila ordalag men som ansågs brottslig, enär den gick ut på att söka få frågan om förstärkningsmanskapets uttagande uppskjuten, tills extra roteringen hunnit sättas i verket, och för övrigt innehöll en del »otillständiga yttranden om följderna för manskapet». Författaren till skriften — e. o. regementspredikanten P. Timelin — dömdes jämlikt 6: 5 MB och kungl. förordningen den 20 januari 17791 till ett års fängelse å fästning. Den som framlämnat skriften fick 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Beträffande övriga i målet inkallade (62 personer) blev antingen väckt åtal ogillat eller ansvarsyrkande ej framställt eller återkallat.
    I det mål angående budning till olaga sammankomst, som avgjordes av annan division än Skåne-divisionen, blev åtalet ogillat.
    Det förutnämnda målet angående majestätsbrott avsåg vissa förgripliga utlåtelser om konungen, som en dräng fällt den 23 juni 1811 å Kiaby bygata, när de inträffade oroligheterna varit på tal. Den åtalade, som rannsakats vid Villands häradsrätt, döm-

 

1 »Var som i ont uppsåt diktar eller sprider kring landet ut lögner och falska rykten de där röra rikets säkerhet eller kommer därmed allmänt buller eller oväsen åstad, straffes med landsflykt, spö eller fängelse efter som brottet är till.» 

SKÅNSKA BONDEUPPLOPPEN 1811 INFÖR GÖTA HOVRÄTT. 77des av hovrätten jämlikt 5: 1 MB »sig själv till straff och andra till skräck och varning» att mista livet.
    Vid åtta olika häradsrätter hade ett stort antal personer blivit lagförda för deras förhållande vid de sockenstämmor, där frågan om förstärkningsmanskapet förevarit. Av dessa mål avdömdes 5 å Skåne-divisionen och 3 av annan division. I ett mål — förut handlagt vid Bara häradsrätt — dömde hovrätten två åtalade till 20 resp. 12 dagars fängelse vid vatten och bröd. Åtalet blev i övriga mål ogillat, varvid dock hovrätten i tre av dessa mål meddelade vissa föreskrifter om varning. Sålunda föreskrev hovrätten i ett mål, förut handlagt vid Norra Åsbo häradsrätt, att som de åtalades förhållande vid sockenstämman varit otillbörligt i det att de med häftighet framfört sina uttalanden, de skulle vid allmän sockensämma av kyrkoherden allvarligen förehållas deras otillständiga förhållande »med åtvarning att hädanefter uppföra sig stilla och anständigt samt utan överilning yttra deras tankar i ämnen, som till deras utlåtande kunde framställas» — en högtidlig formulering i betraktande av att de åtalade voro enkla drängar. I två andra mål, förut handlagda vid Färs resp. Torna häradsrätter, föreskrev hovrätten, att de åtalade sockenmännen skulle vid allmän sockenstämma av kyrkoherden varnas att »hädanefter villigt och noggrant iakttaga sine skyldigheter som undersåtare och medborgare».
    Samtliga utslag, även de varigenom åtalet ogillats, underställdes K. M:ts prövning, utslaget angående majestätsbrott jämlikt kungl. brevet den 4 april 1807 och övriga utslag jämlikt kungl.brevet den 22 mars 1803 p. 5. Beträffande de å Skåne-divisionen meddelade utslagen lämnades ett gemensamt besked i skrivelse till hovrätten den 10 oktober 1811. Häri uttalade K. M:t, att de 60 personer, som av hovrätten dömts att lotta om dödsstraff, skulle förskonas från lottningen och i stället undergå envar det straff, som hovrätten för honom utsatt för den händelse han droge sig fri från dödsstraffet. I övrigt fastställdes hovrättens utslag. Hovrätten utfärdade därefter den 18 okober 1811 offenliga utslag i målen, likalydande med de förut meddelade utom i de delar, vari K. M:t föreskrivit ändring. På enahanda sätt förfors i övriga mål. Hovrätten fick det beskedet, att utslagen finge offentligen utfärdas, dock med den ändringen i ett av de mål, vari varning skulle meddelas, att varningen, som gällde 12 socknemän i Blentarp, skulle meddelas av KB i stället för av kyrkoherden. Den för ma-

 

78 GUNNAR BENDZ.jestätsbrott livdömde blev sedermera av K. M:t benådad från dödsstraffet under föreskrift att han i stället skulle avstraffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd.
    Den rättsliga handläggningen gick med berömvärd snabbhet. Rannsakningarna vid häradsrätterna samt behandlingen i hovrätten, högsta domstolen och hos K. M:t i statsrådet tog, såvitt angår de å Skåne-divisionen handlagda mycket vidlyftiga målen, endast omkring 3 månader.
    För den som under studium av alla de gamla handlingarna tagit del av här skildrade händelser och deras tragiska rättsliga epilog förefaller det, som om upprorsrörelsen ej hade behövt få den allvarliga karaktär, som den flerstädes visade, om myndigheterna redan då frågan om förstärkningsmanskapets uttagande behandlades å sockenstämmorna och även senare, då anledning därtill förelåg, hade lämnat tydliga upplysningar om innebörden av författningen i ämnet, särskilt angående dess förhållande till övriga anstalter för rikets försvar.