DANSK SAMHÄLLS- OCH RÄTTS-
HISTORIA.
AV
PROFESSOR STURE BOLIN.
Professorn vid Köpenhamns Universitet POUL JOHANNES JØRGENSEN utgav redan 1904—1908 som manuskript en serie föreläsningar i dansk rättshistoria. Dessa ha till stora delar sedan länge endast varit åtkomliga i mimeograferade upplagor. Men de ha dock varit den förnämsta introduktionen till vår kunskap om nordiskt samfundsskick under äldre medeltid, och de ha flitigt studerats av alla, som arbetat på detta fält.
I år har Jørgensen ombesörjt en ny, utökad och mycket omändrad upplaga av sitt verk under titeln Dansk Retshistorie, Retskildernes og Forfatningsrettens Historie indtil sidste Halvdelaf det 17. Aarhundrede.
Genom den gjorda bearbetningen har Jørgensen åstadkommiten samlad och enhetlig framställning av sitt ämne. Dess begränsning framgår av undertiteln. Författaren kommer inte in på det privaträttsliga området annat än sporadiskt i samband med sin skildring av rättskällorna. Men termen författningsrätt i undertiteln måste tolkas i sin allra vidaste betydelse, ty arbetet ger en bred skildring både av statsskicket, förvaltningens skilda grenar, försvars- och finansväsendets grundprinciper, hela den sociala ordningen och dessutom arbets- och rättsförhållandena inom byalagen. Blygsamt meddelar Jørgensen, att han lång tifrån har genomarbetat hela materialet så grundligt som han velat. En svensk granskare måste förvisso anse, att en sådan reservation är onödig, särskilt om han betraktar Jørgensens arbete mot bakgrunden av de framställningar av det svenska medel-
tida samhällsskickets historia, som föreligga eller på forskningens nuvarande stadium skulle kunna föreligga. En skrift, sådan som Jørgensens, med konkreta upplysningar om fakta och med klara linjer rörande utvecklingens förlopp, finns inte för Sveriges del, kan helt enkelt inte f. n. finnas, kommer kanske aldrig att finnas.
Det säger sig självt att förtjänsten härav inte är och inte kan vara enbart eller ens huvudsakligen Jørgensens. Det beror först och främst på att det danska källmaterialet — när det gäller medeltida och särskilt högmedeltida förhållanden — är så ojämförligt mycket rikare än det svenska. Man behöver bara peka på den jydska lagens utförliga och klara bestämmelser om krigs- och skatteledung och jämföra dem med svealagarnas i många avseenden ytterst svårtydbara stadganden därom. De kungliga statuterna från 1200-talet, kung Valdemars jordebok med sina många innehållsrika och upplysande kamerala listor av skilda slag, de utmärkta kyrkliga jordeböckerna med Ribe Oldemoder, Sorö gåvobok, Liber Aarhusiensis och Roskildeboken i spetsen äro källskrifter till det medeltida samhällsskickets historia, som vi svenskar i vissa fall inte alls, i andra fall endast från senare tider och mer fragmentariskt och summariskt äga motsvarigheter till.
Med olikheterna mellan det svenska och danska källmaterialet sammanhänger det, att dansk historieforskning vida mer än svensk uppmärksammat den högmedeltida social- och samhällshistoriens problem och här nått väsentligt längre. Alltsedan 1870-talet ha de spörsmål, som Jørgensen behandlar i sin rättshistoria, med oförminskad styrka debatterats inom den danska historiskavetenskapen: redan 1873—1874 inleddes arbetet på allvar, då JOHANNES STEENSTRUP i sina studier över kung Valdemars jordebok noggrant inregistrerade och bearbetade en mängd av de källor och delproblem, som sedan sysselsatt forskningen. Ett första försök att från moderna utgångspunkter deducera fram grunddragen av Danmarks samhällsskick och näringsliv under Valdemarernas storhetstid gjordes så 1898 av KRISTIAN ERSLEV. Det blev en konstruktion, som i åtskilliga avseenden saknade verklighetsunderlag. Men alltjämt ter den sig lika magnifik som när den först framkom, trots att över fyra decenniers detaljundersökningar på punkt efter punkt modifierat, radikalt förändrat eller rent av raserat Erslevs resultat. Av sådana detaljundersök-
ningar bör man kanske särskilt minnas PEDER LAURIDSENS om den själländska »skyldtaxationen», ERIK ARUPS om den danska ledungsorganisationen och HENRIK LARSENS om bolsättningen på Falster. Särskilt detta sista arbete är märkligt — inte så mycket genom viktiga huvudresultat eller särskilt skarpsinniga metoder som därigenom, att det anvisar vägen för ett mycket långt och mycket mödosamt forskningsarbete, varav man har rätt att vänta sig synnerligen rika frukter. Larsen har nämligen genom en minutiös och intensiv detaljgranskning av några få bybeskrivningar från nyare tid lyckats återfinna, åskådliggöra och närmare bestämma väsentliga element i den tidigt medeltida byorganisationen, sådan den var gestaltad redan före år 1200. Han har fått efterföljare även på denna sidan Sundet, främst GÖSTA NORDHOLM, som på en lantmäterikarta från 1703 identifierat några av de gårdar, som omtalas i Nordens allra äldsta kända dokument, Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka år 1085. Över huvud har den danska forskningens inriktning på den äldre medeltidens inre historia väckt genklang i de skånska landskapen — det är rätt naturligt, eftersom några av de viktigaste källskrifterna, varmed den arbetat, i själva verket behandla förhållanden i Skåne och Halland. Det bör vidare framhållas, att parallellt med detta arbete på den äldre medeltidens fält ha danska historiker också energiskt inriktat sig på motsvarande uppgifter under den efterföljande tiden; särskilt förtjänar WILLIAM CHRISTENSENS stora monografi över dansk statsförvaltning under 1400-talet att nämnas.
Det är detta forskningsarbete genom flera årtionden, som möjliggjort för Jørgensen att skriva sin framställning av den danska rättshistorien. Han behärskar suveränt alla dess specimen, även de skånska. Den svenska historiska vetenskapen har till följd av det inhemska materialets relativa torftighet ofta sökt sig till danskt material för att få jämförelsepunkter och bättre belysning över sitt ämne; även denna litteratur har Jørgensen noga och fullständigt utnyttjat.
Några viktigare egna forskningsresultat ger Jørgensen knappast i sin rättshistoria, oräknade naturligtvis de många, som han lämnat i skilda avhandlingar och uppsatser och som han nu refererar. Men det är inte de, som ge hans bok dess stora värde. Detta ligger tvärtom i sammanställningen och sammangjutandet av de tidigare forskningarna till en fortlöpande och fullständig,
klar och balanserad, sällsynt väl genomtänkt framställning. Vill man inte säga, att boken uppnår idealet, måste man säga, att den kommer det bra nära. Jag tror inte, att nordisk historisk vetenskap kan uppvisa något arbete av denna art, som tål att jämföras med Jørgensens. Skildringen av utvecklingen flyter jämnt, men man får dock på alla punkter, där så är tjänligt, upplysningar om brytningarna inom vetenskapen, de olika meningarna, de skäl pro et contra, som kunna anföras, samt Jørgensens egna skäl för sitt ställningstagande. Rikhaltiga och väl utvalda litteraturhänvisningar äro fogade till texten.
Jørgensens framställning sönderfaller i två avdelningar, den första utgör en redogörelse för de danska rättskällorna fram t. o. m. Kristian V:s Danske Lov. Om var och en av dem, de skånska och själländska lagarna, den jydska lagen, Thords artiklar, »vederlovens» olika texter, de skånska och själländska kyrkorätterna, de kungliga förordningarna och provinsstatuterna, stadslagarna och stadsprivilegierna meddelas så utförliga underrättelser, som man rimligen kan begära. Inga rättskällor av någon betydelse ha lämnats åt sidan; även om en så pass speciell förordning som den för Skånemarknaderna gällande »motboken» får man uttömmande uppgifter och litteraturanvisningar. Men Jørgensens framställning av rättskällorna är ingalunda någon resonerande katalog eller en förteckning av texterna jämte kommentar. Det framgår bl. a. redan därav att den rymmer ett avsnitt om främmande inflytanden på den danska rättsutvecklingen före Danske Lov.
Störst intresse väcker emellertid det andra huvudavsnittet av Jørgensens bok. Det behandlar »författningsrätten» och sönderfaller i sin tur i två delar, av vilka den första omfattar forntiden och den äldre medeltiden, den senare den yngre medeltiden samt 1500- och 1600-talen fram till enväldet. Jørgensen drar gränsen mellan de två skeden, vari han indelar rättsutvecklingen, ungefär vid år 1200 eller kanske hellre under 1200-talets lopp. Kanske verkar det förbryllande på outsiders, som äro vana vid de en gång givna perioderna och gärna tänka sig den traditionella gränsen mellan medeltid och ny tid omkr. 1500 såsom ett svalg mellan två världar. I verkligheten är man inom den historiska vetenskapen allt mer benägen att sudda ut gränsen vid 1500; Jørgensens skildring av tiden mellan 1200 fram till 1600-talets mitt såsom ett enhetligt tidsavsnitt understryker det
berättigade häri — åtminstone om man betraktar det nordiska samhällets utveckling. Dess struktur under den nya tidens två första sekler bli bra mycket mer förståeliga, då de som här direkt sättas i samband med de medeltida förhållandena.
Det är naturligtvis omöjligt att referera Jørgensens bok; referat kan, när det gäller en historisk framställning, endast komma i fråga, om författaren renodlar en tes, som han särskilt vill framhäva, men aldrig, om han — som Jørgensen — vill ge en allsidig bild av ett händelseförlopp och en utveckling. Men de titlar, som Jørgensen ger åt de kapitel, som behandla den äldsta tiden, kunna i något förkortat skick meddelas: de säga kort och sakligt, vad det är fråga om. Det är »det danska rikets uppkomst», »bebyggelse och byalag», »egendomsfördelning», »befolkningens sociala differentiering», »ätten», »härad, land och syssler», »ting», »ledung», »kungadöme», samt »hird, kungsbrytar och jarlar».
Vid debatter om de problem, som kapitelrubrikerna ange, har historikern för äldre tid sällan tillgång till källor, varur han direkt kan utläsa säkra resultat. För att få kunskap om förhållandena under de tider, som ligga före de äldsta uppgifterna om t. ex. härad, byalag o. s. v., måste han försöka att genetiskt tolka de förhållanden, som han kan nå, han måste alltså ur uppgifter om t. ex. häradernas och byalagens funktioner och struktur omkr. 1200 söka rekonstruera institutionernas ursprung och äldsta utveckling. Det säger sig självt, att detta är en mycket vansklig uppgift. Ibland måste han söka belysa en från medeltiden känd nordisk institutions upprinnelse och tidigaste öden genom jämförelsematerial från den allmänt germanska fornhistoriens dimtäckta fält. Detta är en uppgift, som är t. o. m. bra mycket svårare än den genetiska tolkningen. Men trots att de två vägarna äro vanskliga går det inte att undvika dem, om det gäller att ge en sammanfattande skildring av äldre nordisk samhälls- och rättshistoria. Jørgensen ryggar inte heller tillbaka för någon av de två metoderna, men han brukar dem med en försiktighet, som är förebildlig. Så t. ex. i det kapitel, som behandlar ätten.
I de gammaldanska lagarna intar ätten ingalunda en så framskjuten plats, att man direkt har anledning antaga, att den en gång bildat samhällslivets fundament. Å andra sidan säger den gängse teorien, att så en gång varit fallet; den allmänt veder-
tagna läran om det gammalgermanska ättsamfundet vilar visserligen så gott som enbart på rätt abstrakta resonemang och på analogislut, men hittills har ingen vågat bryta med teorien. Jørgensen säger, att ättsamfundets existens inte går att bevisa men att teorien därom kan stödjas med goda skäl. Han redogör så för dessa skäl, men han ger samtidigt en välbefogad varning mot tendenser att se alla bestämmelser, som under medeltiden tillvaratogo släktintressen o. dyl., såsom relikter från ättsamfundet. Sålunda förklarar han, att den plikt, som ålåg person, som ville sälja bördejord, att först hembjuda den till sina fränder, på lagarnas tid var en tämligen ny ordning. Den är ingen relikt från ett skede, då jorden var ättens och inte de enskilda böndernas egendom, utan ordningen har införts, emedan omsättning av fast egendom på lagarnas tid blivit vanlig. Att fränders förköpsrätt till jord är en sen företeelse synes mig odiskutabelt. Den bör sättas i samband med en annan företeelse på det rättsliga området, nämligen inskränkningarna i testamentsrätten. Båda voro förvisso riktade mot kyrkan och ingingo som ett led i lekmannasamfundets oavlåtliga strävande att hindra den anhopning av jordegendomar i kyrkans händer, som dock var och förblev ett grundläggande karakteristikum för det medeltida agrara samfundets utveckling.
Det har ovan nämnts, att man i Jørgensens arbete spårar de meningsmotsättningar, som på olika punkter framträtt inom forskningen, och att han anger sitt ställningstagande i de debatter, som förts. Det kan då knappast väntas, att en anmälare, som på enstaka punkter sökt lämna bidrag till forskningen eller i vart fall velat bilda sig en självständig mening, överallt skall kunna instämma. Men för egen del har jag, även på sådana punkter, endast få erinringar att göra — när det gäller så viktiga problem som byalagets uppkomst och adelns framväxt inga alls; när fråga är om det högmedeltida danska skatteväsendet en obetydlig.
I fråga om de danska skatterna under äldre medeltid vidhåller Jørgensen en främst av ERSLEV motiverad åsikt, att de skulle ha två rötter, kungens gästning och ledungen. Den äldsta stående danska skatten, stuten, skulle vara en avlösning av gästeriet. Av olika skäl ansåg jag mig böra taga ställning häremot, främst emedan stuten erlades av hafnerna, d. v. s. av ledungsorganisa-
tionens enheter. Detta visade — menade jag — att även stuten var en ledungsprestation. Häremot anför Jørgensen, att stuten kan vara en gästeriavlösning, som man pålagt hafnerna. Jag vill inte förneka möjligheten därav, men jag måste hävda, att de skäl, som Erslev en gång framlade för sin och Jørgensens uppfattning av stuten, hämtats från den s. k. Hallandslistan i Kung Valdemars jordebok och att de — efter en förnyad granskning av denna lista — inte längre kunna anses giltiga. Jørgensens argument att ANDREAS SUNESSON i sin parafras över skånska lagen återger dess »stut» med procuratio (d. v. s. gästning) övertygar inte. Ty Andreas Sunesson översätter här ingalunda den danska texten utan omskriver den fritt. Lagen uppräknar böndernas pålagor, kungens inkomsttitlar, »stut, ledung och inne», men när Andreas Sunesson återger detta med »det som kräves för kungens gästning och för ledungen», redogör han för skattemedlen efter utgiftsposter, som de skola täcka. Jag kan inte finna, att lagens »stut» direkt skulle återges med procuratio i parafrasen.
I samband härmed vill jag nämna, att det äldsta danska skatteväsendet under alla omständigheter har — utöver ledungstungan— ännu en rot, nämligen myntningen. Direkt ur denna har nämligen den fr. o. m. 1230-talet kända skatt, som benämnes plogpenning, uppstått. Jørgensen menar i anslutning till gängse åsikt, att den är en pålaga, som folket åtagit sig i och för att det danska myntet skulle förbättras. Sammanhanget är emellertid ett annat. En mera ingående granskning av källorna ställer utom allt tvivel, att plogpenningen är en skatt av en i 1200-talets Europa ytterst vanlig typ, ett monetagium, en slagskatt eller slagskattsavlösning. Genom plogpenningsskatten friköpte sig det danska folket från de främst för handeln men även för övriga näringar ytterst besvärliga, titt och tätt återkommande indragningarna av utelöpande mynt, av vilka kronan skördade betydande vinst.
Vad här andragits om det medeltida skatteväsendet rör frågor, som nog äro viktiga och intressanta i sig men dock inte gälla Jørgensens grunduppfattning. På en enda punkt anser jag mig böra opponera även mot denna, nämligen vid hans behandling av häradsproblemet. Detta är ytterst lätt att formulera. Det gäller: är häradet ursprungligen en naturvuxen enhet, en bygd,
eller liar häradsindelningen kommit till genom initiativ uppifrån, enkannerligen från kungamaktens sida? Överallt annars tycker man sig märka, att Jørgensen befinner sig på samma linje som de yngre forskarna inom dansk samhällshistoria — detta är blott alltför naturligt, då de tagit starka intryck av Jørgensens meningar, sådana de framlagts i de mimeograferade upplagorna av hans verk. Men när det gäller häradsproblemet torde de i allmänhet vara benägna att intaga en annan ställning än Jørgensen. Denne förfäktar nämligen den av STEENSTRUP och SVEN TUNBERG framställda meningen att häradet skulle vara naturvuxet. Yngre forskare ha framlagt skäl häremot, och enligt min mening äro de bärkraftiga. Emellertid vill jag förutskicka, att jag är fullt övertygad om att det verkligen finnes härader, som direkt gå tillbaka till småland och bygder: åtskilliga ha nämligen namn, som ursprungligen varit lands- eller folknamn och utgöra från varandra rätt väl avgränsade, naturliga bygder. Men betydligt oftare har ett härad namn efter en däri belägen by, och i regel synas häraderna minst av allt vara naturliga bygder. De flesta skånska häradsgränserna gå t. ex. i regel fram genom tätt bebyggda områden. De vattendrag, som i landskapet ofta bilda häradsgränser, skilja inte från varandra två bygder utan äro snarast att betrakta som centrallinjer i bygder, som utbreda sig kring vattendragens bäcken. Där så är fallet, synes häradsindelningen endast ha kunnat uppkomma genom en uppifrån verkställd indelning av en större naturlig enhet. Att här vidare utföra dessa tankar, som jag förut i en populär skrift antytt, skulle föra alldeles för långt. Dock må det tillåtas att erinra om förhållandena i Halland: här äro de tre nordliga häraderna rätt naturliga bygder, och av dem har ett härad bygdenamn (Viske, förut Viskerdal), ett annat synes ha folknamn (Fjäre); det tredje häradsnamnet är otolkat (Himle). Men av södra Hallands fem härader ha fyra namn efter byar (Faurås, Årstad, Tönnersjö, Halmstad), ett sannolikt efter en person (Höks), och dessa fem härader motsvara ingalunda några naturliga bygder. I kamerala listor över Halland från 1200-talet uppräknas de åttaf örvaltningsenheterna inte mindre än fyra gånger. Men varje gång är det blott de fem sydliga, som benämnas härader, aldrig de tre nordliga, bakom vilka man har skäl antaga gamla småland, verkliga bygder. Det heter sålunda alltid Faurås härad och
alltid Halmstad härad men aldrig Fjäre härad eller Viske härad, blott Fjäre och Viskerdal. Det är tydligt, att häradsnamnet först på ett sent stadium knutits till småländerna i norra Halland. Liknande äro förhållandena i Skåne samt i Blekinge, där Lister utgör ett lätt iakttagbart gammalt småland, medan häraderna i det egentliga Blekinge ha de upplysande namnen södra, mellersta och västra häradet. Så heta inga självvuxna enheter. Ett studium av de skånska landskapens härader går alltså knappast att bringa i överensstämmelse med den av Jørgensen framförda uppfattningen om häradets ursprung. Det skall villigt erkännas, att en topografisk och filologisk granskning av häraderna och häradsnamnen i Danmark, väster om Öresund, där häraderna kanske äro äldre, kan ge ett annat resultat; en sådan undersökning är högeligen önskvärd. Men så länge den inte föreligger må det skånska materialets vittnesbörd vara utslagsgivande: det säger, att häradsindelningen är påtryckt ovanifrån. I de fall, då småland och bygder direkt kunnat förvandlas till härader ha de visserligen såsom enheter fogats in i indelningen. Men endast i dessa fall existerar det ett direkt samband mellan härad och bygd.
Det har inledningsvis redan framhållits och det torde klart framgå av denna anmälan, att Jørgensens danska rättshistoria i själva verket vidgar sig till att bli en hela det danska samhällsskickets historia. Så har det stora forskningsarbetet i Danmarks inre historia under medeltiden verkligen hunnit så långt, att en helgjuten, sammanfattande framställning blivit möjlig. Fast arbetsfältet väl egentligen tillhör den historiska vetenskapen, ha både historiker och jurister tagit del i arbetet. Danmarks historiker ha all anledning att med tacksamhet notera de danska juristernas insatser på detta arbetsfält. Ty man kan säga, att arbetet här på allvar började år 1873, då en ung jurist, JOHANNES STEENSTRUP, gav sig i kast med Valdemars jordebok och så inledde sin över sextioåriga vetenskapliga verksamhet, vid vars slut han stod som den nordiska historieforskningens nestor. Sedan dess har tre kvarts sekel gått, och tiden har blivit mogen för en sammanfattande framställning, ett bokslut. Det har blivit en jurist, professor Jørgensen, förbehållet att verkställa detta, och i bättre händer kunde uppgiften näppeligen ha kommit. I Jørgensens
rättshistoria kunna många, som tidigare inte haft tillfälle därtill, stifta bekantskap med medeltidens nordiska samhällshistoria.Verket kommer att egga till nya forskningsinsatser. Så är det inte endast ett bokslut — som sådant skulle det givetvis endast kunna bli provisoriskt. Det blir också en säker utgångspunkt för de närmast följande generationernas arbete på det forskningsområde, som är professor Jørgensens.