HUGO HELLQVIST. Ersättning för sveda och värk samt framtida men enligt rättspraxis. Supplement 1937-1940. Sthm 1941. Norstedt. 147 s.Kr. 5.00. — Trafikförsäkringsföreningen. Publikation nr IV.

 

    De redogörelser för svensk domstolspraxis rörande ersättning för s. k. ideell skada vid kroppsskador, som nuvarande försäkringsdirektören jur. kand. LARS BENNICH utarbetade under sin verksamhet såsom Trafikförsäkringsföreningens ombudsman,1 hava nu erhållit fortsättning i ett supplement avseende åren 1937—1940 med Bennichs efterträdare hos föreningen jur. kand. HUGO HELLQVIST såsom författare.
    I likhet med det föregående supplementet men i olikhet mot Bennichs först utgivna arbete omfattar det nu föreliggande endast avgöranden av HD. Materialet är på grundval av revisionssekreterarnas promemorior behandlat på det sätt, som från de föregående delarna torde vara väl bekant för de jurister och andra, vilka komma i beröring med hithörande problem. Efter själva referatavdelningen — omfattande 75 fall i fem grupper — följer en sammanställning i notisform av samtliga rättsfall från HD, som upptagits i de tre utkomna publikationerna. Denna åren 1932—1940 omspännande översikt ger åt det senaste supplementet ett alldeles särskilt värde, då dessa notiser — var och en i allmänhet på ett fåtal rader — ge en god överblick och möjlighet till jämförelser mellan de olika fallen inom ett ganska stort material. Slutligen följer en förteckning över de rättsfall, i vilka fråga om ersättning för lyte eller annat stadigvarande men särskilt

 

    1 Anmälda i SvJT 1935 s. 270 och 1938 s. 221 av Y. HÄCKNBR.

 

LITTERATURNOTISER. 801prövats av HD. Denna hänvisar liksom nämnda notisavdelning till referaten för 1932—1940.
    Ehuru varje skadefall bör bedömas efter sin art utan att någon stel tabell följes, är det naturligen önskvärt att en viss standard upprätthålles och alltför stora ojämnheter i avgörandena undvikas. Det torde icke vara för mycket sagt att påstå, att det stora arbete, som nedlagts på ifrågavarande publikationer, verksamt bidragit till enhetlighet på området. I hovrätterna eller i HD lär väl icke föredragas något mål, där frågan om ersättning för sveda och värk eller men är tvistig, utan att föredraganden kommer med en rad citat ur dessa blå böcker. Och vid underdomstolarna äro de säkert flitigt anlitade, liksom av advokater. Där de saknas, böra de anskaffas. Ju större enhetligheten blir vid domstolarna och ju mer en sådan utveckling blir känd, desto lättare blir det att träffa uppgörelser utom rätta.

 

    I en inledning berörande rättsfallsmaterialet sägas några fall ha uteslutits på den grund, att det ej kunnat bedömas, huruvida kausaliteten (mellan olycksfall och sjukdom) ansetts svag och detta fått inverka på ersättningens storlek. Det framgår ej klart, om här avses konkurrerande skadeorsaker eller svårighet att genomskåda saksammanhanget (svag bevisning). Ligger den senare tanken bakom, måste reageras. Domstolen är nödgad taga ställning till frågan: kausalitet eller icke? Bevisningen må vara mer eller mindre stark; anses den räcka, inträda de fulla rättsverkningarna. Jämför historien om den domare, som dömde till extra lågt straff med hänsyn till att bevisningen var så svag!
    Vid omnämnande i inledningen av NJA 1937 A 347 synes förf. hava något överdrivit detta rättsfalls principiella intresse. A andra sidan kunde gärna hava anmärkts, att i ett av de refererade målen (s. 77) prof. WETTER avgivit ett utlåtande rörande begreppet sveda och värk: övergående lidande av kroppsskadan, ej begränsat till rent fysisk smärta.1
    Om man skulle komma med några önskemål rörande nästa del — förutom utbytande av uttrycket »ömse parter» samt angivande av JR:n med korrekt stavade namn och i rätt ordning efter åldern (att JR Ekberg döljes bakom en ännu mera känd jurists namn är väl sättarens fel) — vore att framhålla följande. Även i referatavdelningen borde fallen förses med sådana kursiverade sakrubriker som finnas i notisavdelningen. Däremot kunde namnrubrikerna bortfalla. Parternas namn äro ju betydelselösa, ålder, civilstånd och yrke däremot av intresse. Det kan rent av ifrågasättas, om icke offren för olyckorna, vilkas skador, sjukdomsförlopp och lyten så utförligt beskrivas, borde i så måtto få vara anonyma, att blott initialerna, eventuellt helt förnamn — beträffande kvinnor alltid förnamnet — användas (så har verkligen skett i några fall); det är åtskilliga kända namn som figurera i boken. Och liksom man vid en föredragning icke vill höra oväsentliga detaljer borde den skadades motpart kunna genomgående helt enkelt kallas »svaranden», även i överinstans oavsett partställningen där. Onödigt besvär beredes läsaren särskilt då t. ex. »Hermansson» skadats, »Johansson» (förmyndare) yrkar och »Svensson» (svdn) bestrider, vartill komma flera läkarenamn, kanske snarlika parternas.

 

    1 Jfr HÖBSTADIUS i SvJT 1935 s. 22.

 

802 LITTERATURNOTISER.    I detta sammanhang kan slutligen meddelas, att Trafikförsäkringsanstalternas nämnd1 avser att utgiva — sannolikt redan hösten 1941 — en samling referat (flera hundratal) av ärenden, som nämnden haft under behandling. Härigenom kommer att givas en välkommen belysning åt ersättningsfrågor även på andra viktiga områden av kroppsskadors ersättande, nämligen kompenserande av invaliditet och förlust av försörjare; även spörsmål om lyte och men, som ej inverka på arbetsförmågan, falla inom nämndens verksamhetsfält.

Ejnar Hörstadius.