HANS CHR. KJÆRSGAARD. Forbrydelsens Aarsager. Med et Forord af Professor O. KINBERG. Kbhvn 1940. Hirschsprungs Forlag. 224 s. Kr. 5.75.
Arbetet ingår i en serie populärvetenskapliga handböcker, utgiven av det Hirschsprungska förlaget, och förtjänar, såsom i förordet påpekas, epitetet vetenskapligt med hänsyn till sin sakrikedom och kritiska återhållsamhet ifråga om slutsatser av de psykiatriska och sociologiska rönen i nutida kriminologi. Ehuru boken i kriminalpolitiskt avseende främst tager sikte på förhållandena i dansk straffrätt, kan den dock utan tvekan sägas fylla en lucka även i vår tyvärr alltför sparsamma kriminalistiska litteratur.
I. A.
TIDSKRIFTSÖVERSIKT
Finska juristföreningens tidskrift, »Lakimies». I Finland utkomma tre juridiska tidskrifter, Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland (JFT), som är organ för den i tidskriftens titel nämnda föreningen och tilllika den äldsta av ifrågavarande tidskrifter, »Lakimies» (lagens man, jurist),som utgives av Finska juristföreningen (Suomalainen Lakimiesyhdistys) sedan år 1903, samt Defensor legis, organ för Finlands advokatförbund och den yngsta bland de juridiska tidskrifterna. Den förstnämnda tidskriften innehåller artiklar huvudsakligen på svenska språket, tidskriften Defensor legis huvudsakligen på finska men också på svenska språket, varemot»Lakimies» är en uteslutande finskspråkig publikation.
Under krigsåret 1940 utkom första häftet av »Lakimies» först sedan freden slutits i Moskva. Det var en diger volym, vilken inleddes med hyllningar för republikens f. v. president, Finska juristföreningens hedersleda-
mot K. J. Ståhlberg, som den 28 januari 1940 hade fyllt 75 år, och f. v. presidenten i högsta domstolen F. A. Pehkonen, som mitt under kriget hade nått åldersgränsen, 70 år, och nödgades lämna sin befattning såsom uppskattad ledare av den högsta rättsskipningen i Finland. Bland de i häftet ingående artiklarna intages främsta rummet av den av estniska professorn ANTS PIIP avfattade intressanta översikten över den historiska utvecklingen av Estlands konstitution. Artikeln återger det föredrag, som av prof. Piip hölls föregående år vid ett möte av Finska juristföreningen. I samma häfte ingår en artikel av prof. LAURI CEDERBERG beträffande frågan om transport av militära styrkor genom neutralt område samt en av fängelsepsykiatrikern MARTTI KAILA författad undersökning av frågan, huruvida de i den nya lagen om sterilisering ingående stadgandena om kastrering böra anses vara ändamålsenliga. Författaren anför, såsom det synes, befogade anmärkningar mot den i lagen omfattade ordningen, att initiativet till kastrering, då det är fråga om en för sedlighetsbrott till fängelsestraff dömd person, ankommer å vederbörande fängelsedirektör. Detta sakförhållande har haft till följd att anhängiggörande av kastreringsärenden icke berott på enhetliga principer i det att direktörerna i olika fängelser tillämpat olika synpunkter i frågan. Bättre vore, anser författaren, om initiativet ankomme å en och samma myndighet, medicinalstyrelsens sakkunnigavdelning. I häftet ingår även ett antal anmälningar om utkommen litteratur. Prof. BRYNOLF HONKASALO är författaren till anmälan angående O. Hj. Granfelt, Straffverkställigheten, 2 uppl., Ivar Agge, Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet, samt Torsten Eriksson, Brott och samhälle. Den mest omfattande av dessa anmälningar är den, som angår Agges nyssnämnda verk, om vilket slutomdömet lyder att den nordiska straffrättsliga litteraturen därigenom riktats på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt. Dr TAUNO TIRKKONEN kritiserar i sin recension välvilligt Bo Palmgrens kort före krigsutbrottet utkomna nya bok om målsägandens åtalsrätt. En längre kritik ägnas i häftet av UNDERTECKNAD den teori om fordringsrättens preskription, som framställts av numera förvaltningsrådet Aarne Rekola i hans vidlyftiga doktorsavhandling om fordringspreskription (Saamisoikeuden vanhentuminen, 1938). I uppsatsen motsätter man sig de i avhandlingen till ytterligheten dragna konsekvenserna av en teori enligt vilken preskriptionen skulle löpa redan från den tidpunkt, då det första yttre momentet av förekomsten av en fordringsrätt är för handen, och oaktat någon egentlig fordringsrätt, något verkligt gäldförhållande ännu icke förefinnes. Det anföres i recensionen att gällande finsk rätt — måhända i viss motsats till svensk rätt — ingalunda tvingar till uppställande av en teori som skulle leda till att en fordran redan före dess reella tillkomst kunde preskriberas och »förvandlas» till en obligatio naturalis. Tvärtom bör t. ex. preskription av eviktionsfordran begynna löpa först sedan saken frånvunnits besittaren, varmed villkoret för fordringsrättens uppkomst förverkligats, och således icke redan från och med tidpunkten för det ogiltiga köpslutet om tredje mans egendom. Likaledes bör även en borgesman vara tryggad i sin regressfordran gentemot gäldenären även om han först sedan mera än tio år förflutit efter borgesförbindelsens uppkomst uppfyllt sin och därmed gäldenärens förbindelse, som gentemot borgenären icke varit
preskriberad. Ifrågavarande recension har sedermera på en del punkter framkallat ett längre bemötande från förvaltningsrådet REKOLAS sida (Lakimies, 1941, s. 335 ff.).
Det andra häftet av »Lakimies» utkom kort före julen i en ännu digrare volym. I anslutning till Helsingfors universitets 300-års jubileum lämnar dekanen vid universitetets juridiska fakultet prof. BERTIL SJÖSTRÖM historiska bidrag till belysande av juridiska fakultetens verksamhet vid Åbo akademi och sedermera vid Helsingfors universitet. I artikeln behandlas fakultetens verksamhet sedan Dalekarlus-Stiernhööks och Wexionius-Gyldenstolpes tid ända till våra dagar. Särskild uppmärksamhet ägnas Matthias Calonius, den egentliga grundläggaren av den finska rättsvetenskapen (200-årsminne av Calonius födelse firades under solenna former 1937). Angående juridiska fakultetens verksamhet för närvarande får man av artikeln veta att fakulteten numera räknar icke mindre än 17 ordinarie professurer och en extraordinarieprofessur, den sistnämnda i rättshistoria. Prof. Sjöström framkastar frågan,huruvida icke antalet professurer är större än behovet egentligen krävde, och anser att i intet fall en ökning av professurer kan komma i fråga. —UNDERTECKNAD behandlar i en längre uppsats domstolarnas allmänna kompetens i fråga om sakrättsliga tvistemål. Uppsatsen hänför sig till den internationella privaträttens område och har närmast föranletts av att spörsmålav dylik natur på grund av landavträdelsen till Råds-Ryssland i en större omfattning kommit under omprövning i högsta domstolen. Är det fråga om tvist angående fast egendom, tillkommer kompetensen judex rei sitae. Detta gäller även fastställelsetalan, men däremot icke, försåvitt ej annat följer av statsfördrag, talan angående obligatorisk förpliktelse till överlåtelse av fast egendom, icke heller talan om utfående av köpeskilling eller ersättning för kontraktsbrott. Enär kompetensen icke följer reglerna om materialstatut, bör även i fråga om arvstvister kompetensen, såvitt gäller fast egendom, tillkomma judex rei sitae. Har utländsk arvlåtare kvarlämnat fast egendom i Finland, avgöras arvstvister angående nämnda egendom av finska domstolar, därest annat icke föranledes av statsfördrag. Även i fråga om lös egendom är kompetensen med avseende å sakrättsliga tvister till stor del, om ock ingalunda uteslutande, beroende av vad egendomen är belägen.
I samma häfte underkastar dr TAUNO TIRKKONEN skiljemannalagens stadganden om ogiltighet av skiljedom en kritisk granskning. Uppsatsen, som torde vara förebud om en mera omfattande publikation i ämnet, är både intressant och upplysande. Man torde kunna ansluta sig till författarens uppfattning att lagens i någon mån svävande stadganden om ogiltighet av skiljedom i onödan möjliggöra angrepp mot avkunnade skiljedomar. —Justitierådet PAAVO KEKOMÄKI behandlar i en artikel den nya lagstiftningen om återfall i brott och sammanläggning av straff. Sedan innevarande års början tillämpas i Finland det s. k. récidive générale-systemet, som möjliggör ingripande mot iterationsförbrytelser i en generell omfattning, istället för det hittills tillämpade specialsystemet. Omfattandet av det nya systemet, som utgör en länk i skärpt reaktion mot brottsligheten, har i allmänhet icke mött gensaga. Dock förefaller det som om den reformerade lagstiftningen medförde även konsekvenser, som äro både oförutsedda och
inacceptabla. Denna sida av frågan beröres icke uti nyssnämnda artikel, som är författad innan lagen trädde i kraft. En av antydda konsekvenser är, att den som upprepade gånger begår stölder om mindre belopp (högst 200 mark) — d. v. s. gör sig skyldig till s. k. snatteri — utan att samtidigt synnerligen försvårande omständigheter föreligga, enligt det nya systemet helt undgår straffskärpningen och kan straffas endast med böter. Att delinkventen tidigare straffats för vanlig eller grov stöld, är irrelevant. Detta kan betraktas såsom en verklig omvälvning i straffreaktionen i det att enligt hittills gällande rätt den som — sedan han blivit straffad för snatteri — gjorde sig skyldig till upprepat snatteribrott alltid dömdes till frihetsstraff jämte förlust av medborgerligt förtroende. Att den nya lagen leder till omförmälda konsekvenser torde böra tillskrivas ett förbiseende vid avfattandet av de synnerligen kasuistiska förutsättningarna för tillämpning av straffskalorna för återfallsförbrytare. En lagändring torde därför vara att emotse.
I nämnda häfte ingår ännu en mycket uppmärksammad artikel av presidenten F. A. PEHKONEN angående vissa aktuella tolkningsfrågor, som hänföra sig till lagen om ersättande av på grund av landavträdelsen förlorad egendom, samt en av UNDERTECKNAD författad studie »Nordisk obligationsrätt», vari beröras — under anställande av jämförelser med inhemsk rätt — vissa huvudpunkter i tvenne av prof. Henry Ussings nyare verk, nämligen »Dansk Obligationsret» och »Køb». I artikeln framhäves att dessa ypperliga arbeten på den nordiska obligationsrättens område lända till stor nytta ävenför jurisprudensen i Finland.
Y. J. Hakulinen.