Drottning Kristina, den första kvinnliga domaren i Sverige. Genom 1923 års lag innefattande bestämmelser ang. kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, vilken lag likväl ej trädde i kraft förrän i juli månad 1925, har svensk kvinna för första gången likställts med man i fråga om utövande av domarverksamhet. Dessförinnan hade hon som bekant legaliter saknat möjlighet att officiellt deltaga i rättskipningen. Då emellertid en regel sällan är utan undantag, skulle det kunna tänkas, att det i äldre tid funnits kvinnliga domare i vårt land, utan att detta nödvändigtvis behövt komma till uttryck inom lagstiftningen. Åtminstone formellt sett kan detta icke heller bestridas så till vida, som K. M:t en eller annan gång under 1500-talet tillsatt kvinnliga häradshövdingar. Som exempel må anföras Ture Trolles änka Magdalena Gyllenstierna, som blev häradshövding i Albo härad (Småland) den 5 februari 1569, och Olof Rynings änka Karin Axelsdotter Bielke som den 8 februari 1592 erhöll en motsvarande befattning i Uppland.1 I verkligheten har dock detta mindre att betyda, eftersom förordnandet eller rättare sagt förläningen i dylika fall gavs på det uttryckliga villkoret, att vederbörande skaffade sig en manlig vikarie, som kunde uppehålla tjänsten. Frånsett detta var den kvinnliga kontrahentens verksamhet begränsad till att uppbära häradshövdingeräntan, och hennes ställning innebar alltså så gott som uteslutande en ekonomisk förmån.2
Då sålunda de kvinnliga häradshövdingarna från 1500-talet ej kunna betecknas som domare i egentlig mening, återstår som sista möjlighet, att Sveriges regerande drottningar utövat domarämbetet, eftersom författningarna för dylika fall åtminstone i senare tid ej fäst något avseende vid könet.3 De drottningar, som kunna komma i fråga, äro Margareta, Kristina och Ulrika Eleonora.4 Vad först unionsdrottningen
Margareta beträffar, har hon visserligen stundom varit närvarande på räfstetingen jämväl i Sverige, men detta behöver icke med nödvändighet betyda, att hon även medverkat vid själva rättskipningen. Inom litteraturen1 råder också full enighet om att drottning Margareta aldrig personligen suttit till doms, ehuru hon vid många tillfällen lyckats förmå tvistande stormän att frivilligt ingå förlikning. Då det däremot är känt, att drottning Kristina vid mitten av 1600-talet i »kungliga revisionen»2 själv utövat högsta domsmakten, kan henne näppeligen bestridas äran av att hava varit Sveriges första kvinnliga domare. Hennes judiciella maktbefogenheter voro också helt andra än de, som ett halvsekel senare tillkommo Ulrika Eleonora. Den förra hade ensam beslutanderätt, medan den senare nödgades dela makten med riksrådet, i vilket hon ägde blott två röster förutom utslagsröst vid paria vota. Ulrika Eleonoras domargärning, för vilken hon torde hava saknat så gott som alla personliga förutsättningar, erbjuder därför föga intresse. Den tid hon förestod regeringen var ju också synnerligen begränsad.3 Kristinas begåvning, lärdom och rika personlighet synas däremot, om hänsyn även tages till hennes nyssnämnda maktmöjligheter, utgöra tillräcklig borgen för att hennes insats i rättskipningens tjänst ej kunnat vara alltför obetydlig. I det följande ämnar jag så gott sig göra låter med ledning av de tyvärr endast delvis bevarade källorna söka uppdraga konturerna av drottning Kristinas verksamhet som domare i högsta instans. Ämnet har tidigare ej varit föremål för någon som helst behandling.
Sedan gammalt har gjorts gällande, att en kvinna skulle vara mindre lämplig som domare på grund av sin kända oförmåga att klart skilja mellan person och sak, eller — för att citera den mera långrandiga ordalydelsen i ett officiellt betänkande från 1920 — »av den anledningen att hon på grund av sin naturell skulle komma att låta sina subjektiva känslor och de första omedelbara intrycken öva ett starkare inflytande på sina handlingar och beslut än mannen, vilken i regel skulle kunna se saken mera kallt och objektivt».4 Om detta är riktigt,måste det sägas, att Kristinas förmyndarregering gjort allt vad på den
ankom för att motverka dylika skadliga följder av hennes kön. Drottningen fick sålunda redan från barndomen en rent manlig uppfostran. Denna underlättades därigenom, att hon visade sig äga ett övervägande manligt intellekt och dessutom var besjälad av ett omåttligt kunskapsbegär.1 I juridikens studium inleddes hon av rikskanslern Axel Oxenstierna, och en bättre och skickligare lärare stod knappast att erhålla i det dåtida Sverige. Efter allt att döma hade Kristina också hunnit förvärva en ej obetydlig fond av juridiskt vetande, då hon som 18-åring i december 1644 intog sin plats i riksrådet som regerande drottning och därmed såsom rikets högsta domare.
Vid bedömandet av Kristinas rättskipande verksamhet måste beaktas, att drottningen under sitt regentskap genomgick en fortskridande utveckling. Då hon tillträdde regeringen, saknade hon av naturliga skäl den praktiska erfarenhet och den rutin, som äro nödvändiga för en domare. Dessa brister kompenserades endast i viss grad av hennes teoretiska utbildning, hennes lätthet att fatta och hennes eminenta förmåga att snabbt överblicka även invecklade mål. Den unga drottningens ställning som ordförande och formellt ensam beslutande i riksrådet innebar säkerligen från början vissa svårigheter för en härsklysten natur som Kristina. Vid sin sida hade hon åtskilliga personer, som grånat i tjänsten och under den långa förmyndartiden vant sig vid självständighet. Framför allt gällde detta rikskanslern. Man frågar sig onekligen, om det ens var tänkbart, att en ännu ej 20-årig flicka i juridiska ting skulle kunna hävda en egen mening gentemot sin avlidne faders beprövade medhjälpare, som till på köpet varit hennes egen vördade lärare. Under de första åren blev detta ej heller fallet. Vid de revisionsmål, som förekommo under denna tid, dominerade kanslern efter vanan helt genom kraften av sin personlighet. Delvis torde dock hans iver att själv leda förhandlingarna hava berott på en önskan att hjälpa den unga drottningen till rätta i en för henne ännu ovanlig situation. Som exempel må här anföras innehållet i det äldsta bevarade revisionsprotokollet från Kristinas regering.2 vilket är daterat den 5 juni 1646. Målet gällde en tvist mellan Wellam Petri och Johan Baber ang. krav. Förhandlingarna inleddes i revisionen med att drottningen begärde att bliva insatt i saken. Rikskanslern föredrog själv målet genom att läsa upp vissa delar av akten. Sedan därefter parterna inkallats, tog Oxenstierna å drottningens vägnar till orda och tilltalade klaganden på följande sätt: »Wellam Petri! I haven fått eder dom ur hovrätten; revision haver förr intet kunnat ske. H. K. M:t haver väl sett akterna, vilka utan tvivel äro riktiga. Efter I däremot klagen, haver K. M:t efterlåtit eder, att I sådant mån utföra.» Även själva förhöret leddes i fortsättningen av kanslern. Sedan parterna avträtt, följde dis-
kussion mellan rådsherrarna, vilka slutligen voterade var och en för sig. Protokollet slutar med de betecknande orden: »H. K. M:t adproberade det herr rikskanslern projekterade; därmed blev ock så resolverat.» Följande dag infunno sig parterna på nytt i revisionen för att höra domen avkunnas. Den upplästes av sekreteraren Nils Nilsson Tungel, som därvid stod i dörröppningen till rådkammaren. Baber, som vunnit målet, steg därefter fram och »tackade H. K. M:t underdånigst för nådig resolution och dom».
För en mindre initierad läsare kan det förefalla egendomligt, att det var kanslern och icke riksdrotsen, som tog ledningen i fråga om revisionsmålen. Det var ju dock den sistnämnde, som enligt regeringsformen och den allmänna uppfattningen näst K. M:t skulle vara supremus regni justitiarius.1 Riksdrots var vid denna tid Per Brahe d. y. Trots sin begåvning förmådde emellertid denne ej hävda sin ställning gentemot den kraftfulle Axel Oxenstierna, som även i judiciella ting önskade vara den främste i rådet. Brahes position försvårades också därigenom, att han i egenskap av Svea hovrätts president ej ansågs kunna deltaga i behandlingen av sådana mål, som tidigare passerat nämnda hovrätt.2 Härav hade Oxenstierna skickligt begagnat sig för att underminera Brahes inflytande i revisionen. Enligt kanslerns mening vore sålunda en person, som på grund av jäv då och då måste avträda, föga lämplig att förestå och leda revisionssakerna. Någon gång fick dock även riksdrotsen tillfälle att göra sin mening gällande. I oktober 1646 diskuterades i rådkammaren den rättsliga möjligheten av atterhålla revision jämväl i kriminella mål, vilket stundom förekommit på Gustaf II Adolfs tid men som numera ansågs olämpligt. Dorpats hovrätt hade emellertid utan synbar kännedom om denna förändring3 tagit emot revisionsskilling i ett visst brottmål, som på denna grund kommit att underställas K. M:ts prövning. Riksdrotsen förfäktade såsom sin ståndpunkt, att klaganden i detta fall icke haft rätt att begära revision, »efter det var en kriminalsak». I stället hade denne bort »per libellum supplicem anklaga hovrätten hos H. K. M:t». Ett annat riksråd framhöll, att det skulle lända hovrätten till alltför stor »despekt», om den tvangs att återlämna revisionsskillingen. Drottningen uttalade som sin mening, att »hovrätten icke kunde neka honom revision», men erhöll av riksdrotsen det tillrättavisande svaret: »Uti criminalibus bör ingen revision ske utan in civilibus.» Då hovrätten sålunda förfarit felaktigt, borde revisionsskillingen återlämnas. Så blev också K. M:ts beslut.4
Den som med dylika exempel för ögonen drager slutsatsen, att drott-
ningen även i fortsättningen skulle nöja sig med att spela en underordnad roll, misstager sig storligen. Sakta men säkert drog hon åt sig tyglarna, så snart hon började känna sig säkrare i sadeln. Hon övade sig till en början så smått vid sådana tillfällen, då rikskanslern till följd av andra ämbetsgöromål var frånvarande. Länge dröjde det dock ej, förrän drottningen även i Oxenstiernas närvaro blev den, som förhörde parterna och i övrigt angav gången i förhandlingarna. I det vidlyftiga testamentsmålet 1648 mellan medlemmar av ätterna Bielke och Oxenstierna, då många av de äldre rådsherrarna voro jäviga på grund av släktskap med parterna och revisionsrätten därför tillfälligtvis kompletterades med utomstående rättslärda, fick hon dessutom möjlighet att utöva domarämbetet utan något hämmande inflytande från de gamla förmyndarnas sida. Formellt sett ledde hon därvid förhandlingarna på ett överlägset sätt, och i den slutliga diskussionen om rättsfrågorna deltog hon med inlägg, som visa att hon var väl insatt i målet och dessutom fullt behärskade de lagtekniska spörsmålen.
Det vill synas, som om året 1648 vore att betrakta som Kristinas genombrottsår i judiciellt avseende. Den egentliga lärotiden var nu förbi, och hon framträdde alltmer som den ledande i rådet ej blott på politikens utan även på rättskipningens område. Just från nämnda år äga vi i behåll ett samtida omdöme rörande den då 21-åriga drottningen,vilket utformats av franska sändebudet Pierre Chanut i brev till hans regering.1 Den skarpsynte fransmannen skriver bl. a.: »Elle a une facilité merveilleuse à comprendre et à penetrer les affaires, une memoire qui la sert si fidellement, qu'on peut dire que souvent elle en abuse ... Il est incroyable, combien elle est puissante dans son Conseil, car elle ajoute à la qualité de Reine la grace, le credit, les bien-faits et la force de persuader, jusques là que souvent les Senateurs mesmes s'étonnent du pouvoir, qu'elle a sur leurs sentimens, lorqu'ils sont assemblez». Låt vara, att detta uttalande fällts i första rummet med tanke på politiken. Det kan dock lika väl sättas som motto över hennes insats som domare i revisionen.
Då Kristina av olika anledningar var förhindrad att närvara i rådkammaren, kunde det visserligen hända, att riksrådet erhöll befallning att behandla förekommande revisionsmål i hennes frånvaro, men själva avgörandet lämnade hon därför icke ifrån sig. Hithörande protokoll brukar därför avslutas med följande ord: »Detta kunde refereras H. M:t, och om K. M:t detta så adproberade, kunde domen pronuntieras.» Eller: »Vi hava nog rannsakat och övervägt denna saken. Det står hos K. M:t att decidera i saken.»2 Förmodligen tillgick det därvid så, att drottningen i efterhand insattes i dessa mål av den föredragande revisionssekreteraren med stöd av de i rådkammaren förda protokollen jämte bifogade förslag till domar.
Under de första åren av 1650-talet uppnådde Kristina en sådan maktställning, att hon i någon mån började sätta sig över gängse former.
På rättskipningens område fick detta ett uttryck däri, att hon gång efter annan liksom satte en ära i att så hastigt som möjligt avgöra målen på egen hand utan att låta sig påverkas av rådsherrarnas eventuellt avvikande meningar. I vanliga fall gällde det blott att fastslå, om hovrättens eller någon av underrätternas domar skulle accepteras av K. M:t. Sedan drottningen, omgiven av rådsherrarna, lyssnat till de skäl parterna framlagt, kunde det hända, att hon omedelbart efter de sistnämndas avträde gav sin ståndpunkt till känna, exempelvis med orden: »Kan intet annat finna, än [att] rådstugudomen är rätt», då hon enligt hävdvunnen sed i stället bort säga sin mening, först sedan rådsherrarna efter diskussion voterat i saken. Vid det sammanträde den 17 oktober 1651, då nyssnämnda episod efter allt att döma första gången utspelades, opponerade sig riksdrotsen jämte andra riksråd mot hennes mening, men Kristina lät sig icke bekomma, utan upprepade, att hon »kunde efter sitt samvete intet annat säga, än att rådstugudomen finnes rätt». Även den följande diskussionen i ämnet lämnade henne till synes fullständigt oberörd, vilket torde framgå av protokollets slutord: »Hennes K. M:t giver sådant utslag som förr, bifaller rådstugudomen och befallde därpå domen avfattas. Sedan kallades parterna åter före, och domen vart publicerad».1 — I ett annat mål från 1653, som lika hastigt avgjordes av Kristina,2 föreslog en rådsherre, att den frånvarande rikskanslerns votum även skulle inhämtas. Men drottningen »mente, att bäst vore man utan vidare uppskov lät pronuntiera domen; befallandes därpå, att revisionsdomen på detta slaget skulle ställas». Så skedde ock.3
Faran i detta hastiga tillvägagångssätt låg däri, att Kristina sannolikt av prestigeskäl ej ansåg sig kunna ändra mening, sedan hon en gång uttalat sig i huvudfrågan. Härigenom blev rådsdiskussionen tämligen meningslös, och förmodligen har medvetandet härom ej i ringa mån varit ägnat att påverka åtminstone de yngre rådsherrarnas ställningstagande. Formellt behövde ju drottningen ej taga någon hänsyn till deras råd, och en alltför trägen opponent kunde alltid riskera att råka i onåd. Därmed är dock ingalunda sagt, att Kristinas avgöranden varit felaktiga. I begåvning och lärdom överträffade hon flertalet av sina rådgivare, och då man finner, att även rikskanslern, för den händelsehan varit närvarande, i regel anslutit sig till hennes åsikt, är det sannolikt, att hon i stort sett lyckats träffa det rätta. Vid den granskningjag företagit av de olika revisionsmålen har ej heller något framkommit, som ens till skenet skulle kunna tagas till intäkt för påståendet, att drottningen i sitt domarvärv låtit sig påverkas av obehöriga intressen.
Tvärtom talar allt för att hon tagit sin uppgift på allvar och städse följt sin personliga övertygelse inom ramen för det juridiskt möjliga.
Vid mitten av 1600-talet förutsatte processen i högsta instans, att den med hovrättens dom missnöjda parten i rätt tid erlagt revisionsskilling samt hos K. M:t ingivit en ödmjuk böneskrift om erhållande av ändring, allt i enlighet med bestämmelserna i 1615 års rättegångsprocess, p. 35.1 Böneskriften upptogs och behandlades av drottning Kristina själv i närvaro av några sekreterare. Därvid prövades endast de rent formella förutsättningarna.2 Detta innebär, att revisionsansökan i realiteten redan hunnit bliva ett ordinarie rättsmedel,3 vilket från början näppeligen varit avsikten. Ännu 1645 hade riksmarsken Jakob De la Gardie förgäves protesterat mot utvecklingen och därvid påpekat, att »salig K. M:t» alltid noga kontrollerat klagandens skäl bl. a. genom att tillkalla och höra representanter för hovrätten och i varje fall icke »lätteligen låtit skrida till revision».4 En sådan försiktighet synes icke hava tilltalat Kristina. Till hennes försvar må dock anföras, att hon blott byggde vidare på en praxis, som slagit igenom redan under förmyndarregeringens tid.
Målen föredrogos i revisionen under Kristinas regering som regel av sekreterare eller referendarier, vilka dessförinnan utarbetat s. k. extrakt av de inkomna handlingarna. Till en början användes härtill vanliga kanslisekreterare såsom Johan Silfverstierna och Nils Nilsson Tungel, men sedan 1647 Johan Olofsson [Stiernhöök] blivit anställd som ordinarie revisionssekreterare och Peter Coyet som referendarius över revisionssakerna, kommo dessa sistnämnda personer att i allt högre grad utnyttjas för det speciella revisionsarbetet. Ehuru det var meningen, att målen skulle behandlas i rådkammaren med jämna mellanrum, kunde detta ofta icke ske, på grund av att de politiska ärendena i allmänhet ansågos vara av större vikt och därför förtjäna företräde. Som en följd härav kommo revisionsakterna att då och då hopas i oroväckande grad. I augusti 1645 omtalar drottningen exempelvis, att över 50 stycken revisionsmål ej hunnit bliva avverkade, vilket under dåvarande tid måste betraktas som en förvånansvärt hög siffra.
Revisionsförfarandet inleddes vid mitten av 1600-talet som regel med att revisionssekreteraren uppläste det utarbetade extraktet av inkomna handlingar jämte underrätternas olika domar samt redogjorde för»status controversiæ». Om hovrättsdomen befanns otydlig eller formellt felaktig kunde det hända — särskilt då det gällde Svea hovrätt —att några av dess assessorer inkallades för att giva närmare besked om domens innehåll resp. motiv. Vid ett sådant tillfälle den 16 oktober 1651 refererade hovrättsassessorn Ernst Johan Creutz ett visst mål ur minnet men avbröts efter en stund av drottningen, som förklarade att
hans referat icke överensstämde med innehållet i akten. Han tvangs härigenom att begära uppskov till följande dag, så att han kunde få tillfälle att närmare undersöka »de skäl, på vilka hovrätten sin dom hade funderat, då han sedan hoppades sig kunna försvara domen».1 Detta intermezzo visar bland mycket annat med vilken säkerhet Kristina numera uppträdde, varvid hennes tidigare omvittnade goda minne och vakna intresse för domarvärvet tillät henne att slå även en erfaren jurist på fingrarna.
Parternas argumentering skedde i främsta rummet genom skriftväxling. Men vid sidan härav var det vanligt, att parterna personligen eller genom befullmäktigade ombud bereddes tillfälle att komma tillstädes för att giva upplysningar och muntligen framställa sina skäl och bevis. En dylik praxis, som tillämpats redan av Gustaf II Adolf, ansågs ännu vid Kristinas trontillträde som en integrerande del av revisionsbegreppet, varom ett uttalande av riksmarsken den 30 juli 1645 giver närmare besked. Under detta datum heter det nämligen i rådsprotokollet: »Fältherren sade: Om revision ske skall, då måste bägge parterna på nytt uppkomma och säga deras skäl; eljest är ingen revision.»2 Några år senare gav emellertid rikskanslern i rådet ett flertal gånger uttryck åt en ny tendens, vars förekomst tydligen var beroende av utländsk rättspåverkan,3 och som gick ut på att parterna ej ägde påfordra muntlig argumentering. »Men när det sker», tillade han, »sker det för justitiens skull.»4 Icke desto mindre är det ett faktum, att Kristina under hela sin regering fortfarande tillät muntligt förfarande i revisionen åtminstone i alla tvivelaktiga fall.
Då rättsfrågan efter parternas avträde diskuterades, fick drottningen stundom tillfälle att visa sin lärdom. Den 17 juni 1650 uppstod spörsmålet, huruvida en son var skyldig att med medel från donerade gods betala sin avlidne faders gäld. Kristina bejakade detta med stöd av Corpus juris civilis, ur vilken hon uppläste utdrag. I detta sammanhang uttalade hon också som sin mening, att »jus Romanorum» borde i allmänhet subsidiärt utnyttjas, under förutsättning att svensk lag saknade tillämpliga regler i ämnet.5 Tesen kan sägas vara ett gott uttryckför den måttfullhet, varmed den justinianska eller tysk-romerska rätten recipierades i 1600-talets Sverige.
Det återstår nu blott att med några ord beröra frågan, huruvida drottning Kristinas kön kan tänkas hava medfört några konsekvenser förhennes verksamhet i rättskipningens tjänst. Då man talar om en kvinnas olämplighet som domare, tänker man kanske i första rummet på de grövre brottmålen. Det feminina psyket, som behärskas av sina
känslor, anses nämligen enligt populär uppfattning vara benäget för att »tycka synd» om brottslingen och rätta sin dom därefter. I detta avseende företer Kristina knappast något specifikt kvinnligt drag. Visserligen är det sant, att dylika kriminella mål icke förekommo i revisionen, utan blott genom underställning bragtes inför K. M:ts avgörande. Underställningen som rättsmedel medförde sålunda icke någon rättegång i egentlig mening utan blott en granskning av handlingarna i högsta instans, och som en följd härav behövde drottningen aldrig konfronteras med brottslingarna. Det är dock föga troligt, att Kristina i egenskap av domare under några omständigheter skulle hava låtit känslan påverka sitt omdöme i förmildrande riktning. Av naturen var hon föga sentimental, och hennes manhgt betonade uppfostran har väl än ytterligare bidragit till att förkväva en dylik egenskap. Hennes inställning framgår av ett uttalande i rådet den 11 maj 1652, då hon yttrade, att medlidandet ej finge vara utslagsgivande inom »justitien».1 Det ser ej heller ut, som om hon varit besvärad av någon dylik känsla, då hon året förut på tal om rättegången mot de båda Messenierna, som anklagats för högmålsbrott, föreslagit, »att den gamle Messenius miste huvudet och uppsloges på stake, men sonen rådbråkades och steglades».2
I själva verket kan man, då det gäller rättskipningens handhavande, endast peka på ett enda moment, som skulle kunna tänkas vara ett utslag av Kristinas kvinnliga psyke. Det är hennes förut påtalade benägenhet att hastigt avgöra målen. Detta tillvägagångssätt är nämligen åtminstone delvis förklarligt, om det antages vara ett uttryck för hennes feminina intuition. Dylika snabba avgöranden anses dock — ej minst av kvinnoemancipationens motståndare — sällan vara av godo,3 då de synas fällda på bekostnad av det lugna, sansade omdöme, som i regel skulle kunna uppnås blott genom relativt tidsödande successiva slutledningar.4 Det är emellertid icke omöjligt, att en dylik kritik bottnar i det manliga psykets ovilja att skärskåda rättskipningen ur annan synvinkel än de egna förutsättningarnas. I varje fall ter sig problemet betydligt mera komplicerat för den, som varit i tillfälle att taga del av drottning Kristinas personliga insats som domare.
J. E. Almquist.