Skärpt rattfyllerilagstiftning. D. 1 juli 1941 trädde åtskilliga ändringar i lagstiftningen angående rattfylleri i kraft. Dessa ändringar avse: 1, 2 och 5 §§ lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (här nedan kallad rattfyllerilagen), 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen, 21 § vägtrafikstadgan, 1 och 2 §§ lagen d. 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål samt förordningen d. 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. Författningarna utfärdades d. 13 juni 1941 (SFS nr 397—401).    
    Genom denna lagstiftning har straffbarheten i vissa fall anknutits enbart till förefintligheten av i lagen angiven alkoholkoncentration i förarens blod. I rattfyllerilagens 1 § upptagas två skilda brottstyper. I 1 mom. stadgas i första stycket straff för den som vid förande av motorfordon varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, med tillägg i ett andra stycke, att om föraren hade en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 ‰ eller däröver, han skall anses ha varit så påverkad av starka drycker som i första stycket avses. Straffet är fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under tjugufem. Därefter stadgas i 2 mom. straff, enligt en mildare straffskala  dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader — för det fall att det icke är styrkt, att föraren var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men alkoholkoncentrationen i hans blod uppgicktill 0.8 men ej till 1.5 ‰.
    Bestämmelsen i 1 mom. första stycket motsvarar i stort sett det tidigare stadgandet i 1 §. Även efter det straffbarhet knutits till resultatet av blodprov, erfordras uppenbarligen en dylik allmän straffbestämmelse, bl. a. med hänsyn till att blodprov ju icke alltid kan tagas. Straffskalan har skärpts något genom att bötesminimum höjts från tio till tjugufem dagsböter. Härjämte har själva brottsbeskrivningen omformulerats. Det hittills i lagen använda uttrycket, att föraren varit »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar», har ansetts minska lagstiftningens effektivitet därigenom, att detsamma i viss mån lämnat åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, om han är lämplig att föra motorfordon eller ej. De omstridda orden »kan antagas» ha emellertid funnits böra kvarstå; däremot tar den nya formuleringen direkt sikte på förarens kvalifikationer såsom förare, icke på hans herravälde

 

828 SVEN ROMANUS.över sina handlingar i allmänhet. Någon saklig ändring i förhållande till den tidigare brottsbeskrivningen är dock icke avsedd, utan man har endast velat giva ett tydligare uttryck åt dess i rättstillämpningen fastslagna innebörd.
    Till detta stadgande i 1 mom. första stycket anknyter så presumtionen i andra stycket, vilken icke medgiver motbevisning. En förare, som befinnes ha en så hög alkoholkoncentration i blodet som 1.5 ‰, skall alltid  således oavsett om i annan ordning bevisning om alkoholpåverkan kan presteras, och till och med även om han kan åberopa bevisning som tyder på att han icke blivit påverkad — fällas för rattfylleri enligt den strängare straffskalan med fängelse som normalstraff. Det förtjänar dock påpekas, att redan med de tidigare straffbestämmelserna förare som funnos ha mer än 1.5 ‰ alkohol i blodet i det övervägande antalet fall blevo fällda för rattfylleri; någon mera avsevärd skärpning av lagstiftningen torde därför ifrågavarande stadgande näppeligen medföra.
    En väsentlig utvidgning av möjhgheterna att ingripa mot rattfylleri åstadkommes åter genom det nya stadgandet i 2 mom. Förare med en alkoholkoncentration i blodet mellan 0.8 och 1.5 ‰ ha, såsom av upprättad statistik framgår, i stor utsträckning antingen ej alls åtalats för rattfylleri eller, i de fall då åtal anställts, blivit frikända. En sådan förare skall nu enligt 2 mom. fällas till ansvar även om han ej blivit så påverkad av den förtärda spriten som i 1 mom. första stycket avses. En överträdelse av denna bestämmelse har betecknats som i viss mån en förseelse mot god ordning — i motsats till det egentliga rattfylleriet, som avses i 1 mom. — och böter skola därför kunna ådömas även om förmildrande omständigheter ej föreligga. Det bör emellertid hållas i minnet, att om i det enskilda fallet blivit utrett, att föraren var så påverkad av den förtärda spriten, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, han skall straffas enligt de strängare bestämmelserna i 1 mom. första stycket. Det är sålunda icke avsikten, att de fall, då förare med alkoholkoncentration mellan 0.8 och 1.5 ‰ jämlikt hittills gällande bestämmelser straffats för rattfylleri, nu skola hänföras till den lindrigare bestraffade gruppen i 2 mom.
    Beträffande förarbetena till den nya lagstiftningen må lämnas följande summariska översikt.
    Den närmaste anledningen till att tanken på att anknyta straffbestämmelserna till viss i lagen angiven minimikoncentration alkohol i blodet upptogs av statsmakterna utgjordes av en d. 31 dec. 1938 av JO till K. M:t avlåten skrivelse, däri frågan framfördes till övervägande (se JO:s ämbetsberättelse 1939 s. 206). Sedan skrivelsen remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar, tillkallades numera statsrådet Bergquist att verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i frågan. Utredningsmannen avgav d. 28 juni 1940 betänkande i ämnet (SOU 1940: 17), i vilket framlades förslag som i stort sett överensstämde med de sedan genomförda författningsändringarna, dock att den lägsta pro-

 

SKÄRPT RATTFYLLERILAGSTIFTNING. 829millesatsen föreslogs till 1 ‰ (se SvJT 1940 s. 636). Över betänkandet infordrades yttranden, varefter förslag i ämnet förelades innevarande års riksdag genom prop. nr 159, vilken vann riksdagens bifall.1
    Vid riksdagsbehandlingen — liksom tidigare under remissbehandlingen — framträdde tämligen delade meningar i frågan, särskilt beträffande utformningen av de nya bestämmelserna. Första lagutskottet avgav i ärendet utlåtande (nr 36), i vilket majoriteten framlade ett förslag till lydelse av 1 § rattfyllerilagen i anslutning till bl. a. den i Norge redan gällande lagstiftningen. I utlåtandet framfördes erinringar mot den föreslagna brottsbestämningen i 1 mom. första stycket, vilken icke ansågs avhjälpa de med den dittillsvarande formuleringen förbundna olägenheterna och därtill befarades medföra, att för stor vikt fästes vid det sätt på vilket bilen vid den ifrågavarande färden förts. Vidare yppades betänkligheter mot den i 1 mom. andra stycket upptagna presumtionen. Utskottet föreslog en radikal förenkling av paragrafen genom borttagande dels av all närmare definition i lagen av den straffrättsligt relevanta graden av »påverkan» och dels av den i propositionen gjorda uppdelningen av blodalkoholfallen i två brottstyper, åtskilda av en viss högre promillegräns. Tillika förordades en skärpning av propositionen genom att den lägsta blodalkoholgränsen sänktes till 0.5 ‰, varvid man skulle erhålla en gräns under vilken i det övervägande antalet fall en förare icke kunde antagas vara på grund av spritkonsumtion farlig för trafiksäkerheten. Enligt utskottets förslag skulle sålunda i 1 § stadgas, att om den som är påverkad av starka drycker förer motorfordon, han skall straffas med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio, med tillägg i ett andra stycke, att om föraren vid fordonets förande har en alkoholkoncentration i blodet av 0.5 ‰ eller däröver, han under alla förhållanden skall anses påverkad av starka drycker. Såsom ovan nämnts bifölls emellertid propositionen av riksdagen.
    Angående innebörden av de nu i lagen fastställda promillesatserna hänvisas till vad som i ovannämnda sakkunnigbetänkande anförts om alkoholens huvudsakligaste fysiologiska verkningar (s. 56 ff) samt om Widmarks metod för bestämning av blodalkoholhalten och därmed sammanhängande frågor (s. 64 ff). Enligt en där återgiven tabell skulle en alkoholkoncentration i blodet av 0.8 ‰ genomsnittligt förutsätta en förtäring av 10 cl 40-volymprocentig sprit för en man med kroppsvikten 60 kg och en förtäring av 15 cl sprit för en man med kroppsvikten 90 kg. För en alkoholkoncentration av 1.5 ‰ skulle motsvarande spritmängder utgöra omkring 19 resp. 28 cl. Det må emellertid framhållas, att mot dessa uppgifter anmärkts att desamma hänföra sig till

 

1 Frågan om blodprovet och dess betydelse i bilmål har också diskuterats vid norska kriminalistföreningens möte i Oslo d. 15 dec. 1939 (se SvJT 1940 s. 558) och vid juristveckan i Stockholm i april 1941 (se SvJT 1941 s. 652 och 735) samt behandlats i SvJT bl. a. av sorenskriver HARBEK (1938 s. 474), prof. WIDMARK (1939 s. 68) och statsrådet BERGQUIST (1939 s. 174). 

830 SKÄRPT RATTFYLLERILAGSTIFTNING.alkoholförtäring på fastande mage och att det kräves betydligt större mängder sprit vid förtäring i samband med måltid för att de angivna promillevärdena skola uppnås. Förhållandena kompliceras ytterligare,därest så lång tid förflutit sedan spritförtäringen, att alkoholen redan delvis förbränts. I en av prof. Widmark nyligen utgiven skrift »Alkoholblodprovet»1 upptagas tabeller, av vilka man kan utläsa dels sannolikaste promilletalet och dels högsta promilletalet under olika tidsperioder efter förtäring av viss spritkvantitet. Det bör i detta sammanhang påpekas, att den avgörande tidpunkten för straffbar alkoholkoncentration är den då bilen fördes.
    De viktigaste ändringarna i övrigt, som den genomförda reformen innebär, avse bestämmelserna i 21 § motorfordonsförordningen om återkallande av körkort. Den redan tidigare föreskrivna obligatoriska körkortsindragningen vid rattfylleri skall gälla även det fall, att straffbarheten jämlikt 1 § 2 mom. rattfyllerilagen grundas enbart på att föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av 0.8 ‰ eller däröver.Bestämmelserna om körkortsindragning ha tillika skärpts genom föreskrift att, då återfall i rattfylleri skett inom fem år efter den tidigare domen, tiden för körkortets indragning skall bestämmas till minst ett och högst fem år — mot vid förstagångsrattfylleri minst sex månader och högst två år. Vidare har länsstyrelsernas möjlighet att interimistiskt indraga körkort utvidgats genom att det ålägges åklagaren att, när analys av blodprov från förare visar att han under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av O.8 ‰ eller däröver, omhändertaga förarens körkort samt översända detsamma jämte avskrift av analysbeviset till vederbörande länsstyrelse, som därefter har att tills vidare återkalla körkortet. Slutligen har bestämmelsen om rätt för viss polismyndighet att taga körkortet från förare, som under färd varit synbarligen överlastad av starka drycker eller som på grund av andra, särskilt angivna orsaker uppenbarligen förlorat fömågan att utan risk föra motorfordon, jämkats till att avse åläggande för polismyndigheten att i de angivna fallen fråntaga föraren körkortet.
    1934 års lag om blodundersökning i brottmål har utsträckts att gälla även det fall, då det visserligen icke kan antagas, att föraren på grund av alkoholpåverkan är ur stånd att på betryggande sätt föra sitt fordon, men det däremot är sannolikt att alkoholkoncentrationen i hans blodöverstiger 0.8 ‰. Därjämte har rätt att föranstalta om tagande av blodprov vid misstanke om brott mot 1 § rattfyllerilagen tillerkänts även underordnad polisman.

Sven Romanus.