Den ifrågasatta höjningen av straffmyndighetsåldern. Med vissa mellanrum uppdyker i den kriminalpolitiska debatten frågan om höjning av den nedre åldersgränsen för den relativa straffmyndigheten. Som vanligt uttalas olika meningar härom. Somliga anser att det är bra som det är. Andra anser en höjning onödig under framhållande att ovillkorligt frihetsstraff sällan utdömes beträffande personer som befinner sig i närheten av denna undre gräns. Andra fruktar för att ansvarskänslan skall slappas o. s. v.
    Vill man på möjligast objektiva grund ta ställning till detta problem måste man rikta uppmärksamheten på vad som förmodligen alltid varit kärnpunkten i bestämmandet av straffmyndighetsgränsen i strafflagstiftningen, nämligen tiden för den själsliga mognadens inträde. Liksom i romersk rätt likställes i våra landskapslagar den underårige principiellt med den sinnessjuke. Strafflöshetsgränsen var emellertid olika för olika landskap: i allmänhet 15 år, med undantag för Hälsingland som hade 12 år och Gotland som hade 18(!). Både straffrättslig och civil myndighet inträdde vid samma ålder. Kännetecknet på själslig mognad var »urskiljningsförmågan». Av åtskilliga lagtexter framgår att man med urskiljningsförmågan menade moralisk omdömesförmåga, särskiljande mellan ont och gott.
    Det är emellertid sedan länge känt att vad man trott vara moralisk omdömesförmåga i en mängd fall inte är något annat än kunskap om vissa vedertagna moraliska värderingar. En sådan kunskap finns inte bara hos själsligt fullmåliga och mogna människor utan också i regel hos flertalet sinnessjuka och t. o. m. hos lågt stående imbecilla.1 Förhandenvaron av s. k. urskiljningsförmåga är sålunda intet kännetecken på själslig mognad eller hälsa. Under förarbetena till den italienska lagstiftningen rörande kriminell och socialt missanpassad ungdom framhölls också uttryckligen att urskiljningsförmåga (»discernimento») inte finge läggas till grund för ett särskiljande i straffrättsligt hänseende mellan själsligt omogna och mogna underåriga.2
    De medicinska och psykologiska kunskaper om människans kroppsliga och själsliga utveckling som låg till grund för fastställandet av straffmyndighetsåldern var obetydliga. Man visste föga om den biologiska och psykiska revolution som pubertetskrisen medför. I överens-

 

    1 Jfr O. KINBERO, La fonction morale comme phénoméne social objectif, Theoria 1940.
    2 Commissione Reale per lo Studio dei Provvedimenti contro la Delinquenza dei Minorenni. Atti della Commissione. Roma 1912. 

844 OLOF KINBERG.stämmelse härmed var straffmyndighetsgränsen placerad alldeles i början av eller rent av före pubertetskrisens inträde. Numera vet vi att puberteten innebär ytterst ingripande kroppsliga förändringar, framför allt genom en ändrad sammansättning av den inre miljöns hormonhalt, med starkt ökad tillväxt av kroppen och uppträdande av de sekundära könskaraktärerna samt en psykisk omvälvning av så genomgripande natur att man kallat puberteten för människans »andra födelse».
    I sin stora monografi över puberteten framhåller MARROi anslutning till ISIDORE DE SAINT HILAIRE att den stegrade tillväxten under puberteten åtföljes av försämrade funktioner, framträdande bl. a. i ökad morbiditet (tuberkulos hos disponerade, blodsjukdomar, matsmältningsrubbningar och nervösa rubbningar). Enligt QUETELET är medellängden hos ynglingar på 18 år något lägre än hos 17-åringarna. Liknande iakttagelser har gjorts på andra håll. Enligt Marro skulle förklaringen vara att just de unga hos vilka kroppstillväxten varit störst oftare faller offer för sjukdomar och sålunda inte uppnår 18 års åldern.
    En objektiv mätare på den kropps-själsliga omvandlingsprocess som försiggår under puberteten har Marro ansett sig finna i förekomsten av uppförandesrubbningar under pubertetsperioden. Vid en undersökning på omkring 3,000 skolbarn från ett 30-tal italienska skolor fann han att uppförandet visade en tilltagande försämring från 11-årsåldern med sitt maximum i 14-årsåldern, för att sedan långsamt förbättras i 15—16-årsåldern och först i 18-årsåldern nå under talen för 11-årsåldern.
    De senaste decenniernas starka intresse för barna- och ungdomsårens psykologi har skänkt oss en god inblick i den märkliga omlagring av den psykiska strukturen, som försiggår under pubertetskrisen. Den tyske psykologen SPRANGER2 framhåller att den mognadsprocess som sker under puberteten varar mycket längre än man i allmänhet tror. Hos den bildade nordtyska storstadsungdomen ligger detta utvecklingsstadium mellan det trettonde och nittonde året för flickor, mellan det fjortonde och tjugoandra för gossar. Förmodligen tar också mognadsprocessen längre tid i ett nutida, mera komplicerat storstadssamhälle än i en mera primitiv miljö — detta i motsats till vad man förut trott, nämligen att puberteten hos stadsbefolkningen inte bara började utan också slutade tidigare än hos landsbefolkningen. Här är icke platsen att närmare ingå på den genom puberteten uppkomna strukturförändringen. De avgörande kriterierna är enligt Spranger: upptäckten av jaget genom självreflexion; den småningom försiggående uppkomsten av en livsplan; inväxandet i enskilda livsområden.
    Man har försökt att uppdela puberteten i olika perioder med hänsyn till åldern. Även om sådana uppdelningar nödvändigt måste vara schematiska så kan det förtjäna omnämnas att en kännare på detta område, CHARLOTTE BÜHLER, anser att puberteten består av två perioder

 

    1 ANTONIO MARRO, La pubertà studiata nell'uomo e nella donna in rapporto all Antropologia, alla Psychiatria, alla Pedagogia ed alla Sociologia, Torino 1900, Sec. edizione.
    2 E. SPRANGER, Ungdomsårens psykologi, Stockholm 1929.

 

DEN IFRÅGASATTA HÖJNINGEN AV STRAFFMYNDIGHETSÅLDERN. 845vilkas gräns ligger vid 17 år. Den första pubertetsperioden skulle sålunda avslutas först ungefär 2 år efter det den svenska straffmyndighetsåldern inträder. Först 2 resp. 5 år därefter skulle enligt Spranger mognadsprocessen vara avslutad.
    I ett kapitel om de ungas förhållande till den positiva rättsordningen diskuterar Spranger orsakerna till social urspåring hos unga (med bortseende från alla fall med psykiska rubbningar eller kriminell miljö). Han kritiserar de vanliga föreställningarna om olämplig lektyr och oordnat driftliv såsom huvudorsakerna till dessa urspåringar och anser att de vanligen beror på »strukturförvecklingar», bestående däri att den unges själsstruktur, och den objektiva andliga samhällsstrukturen skjutits in i varandra. Detta kan ske genom en korsning av den unges fantasivärld med verkligheten, eller genom att den unges dådkraft och maktlystnad råkar i konflikt med rättsordningen. I andra fall är urspåringen ett resultat av den unges lust att göra sig fri, att komma ifrån ett liv i nöd och oskönhet o. s. v. I många fall föreligger konflikter som antyder att någon typisk nöd ligger till grund för dem, en nöd, som »icke kan avhjälpas enbart genom allmänna moraliska och juridiska förkastelsedomar». I stället behövs det allmänna åtgärder för att »åt ungdomen bygga upp ett egenartat liv vari dess utvecklings nödvändiga drifter och spänningar kan urladdas utan att verka förstörande». En liknande tanke har nyligen utvecklats av MARGERY FRY1 som påyrkar att man skall vidtaga åtgärder för att låta unga människor i pubertetsåren få tillfälle att i det fria utleva en del av de drifter och det aktivitetsbehov som ofta ligger bakom deras kriminalitet.
    Spranger framhåller också att bland orsakerna till pubertetsbrott kan finnas ett kraftigt utbildat sinne för verkligheten: lust att äga, njuta, vara fri, härska, eller drag av storhet och heroism, eller ett världsreformatoriskt etos. Ifråga om unga »brottslingar» kan därför förekomma verkliga pånyttfödelser under en förståndig och förstående behandling. Men »den gällande rätten vet icke av någon pånyttfödelse. Detta kvarstår för ungdomen som ett tragiskt faktum. Men liksom det finns en oändligt mycket djupare psykologi än den som ligger till grund för den borgerliga rättsordningen och dess normer så finns det också en högre lag bland människor än den klara rättvisans. Att finna vägar som kan bevara de unga från livsförstörande konflikter med den opersonliga och kärlekslösa rättsordningen är nästan viktigare än att skydda denna ordning själv, hur nödvändigt detta än må vara.»
    Vad här i korthet antytts rörande de sista decenniernas forskning över pubertetens psykologi och därav dragna slutsatser rörande orsakerna till underåriga människors kriminella urspåring gäller naturligtvis i förstärkt grad om alla sådana som genom biologisk mindervärdighet av ett eller annat slag är särskilt handikapade med avseende på den ombildning och adaptation av den psykiska strukturen som puberteten tenderar att åstadkomma. Nutida medicinska och psykologiska forsk-

 

    1 MARGERY FRY. L. L. D., J. P., The Ancestral Child. The Fifth Clarke Hall Lecture. London 1940. 

846 OLOF KINBERG.ningsresultat visar att gamla tiders förmodanden angående tidpunkten för den själsliga mognadens inträde är felaktiga och att denna mognad inträder många år senare än vad strafflagen antar. En djupare inblick i de mekanismer som ligger bakom straffbara sociala urspåringar hos ungdomen visar också på ett övertygande sätt att föreställningen att man genom repressiva åtgärder skulle kunna förvandla de urspårades psykiska struktur är både löjlig och barock. Man gör inte fullvuxna människor goda genom skrämsel, än mindre unga som på grund av djupgående omvälvningar i den psykiska strukturen är alldeles särskilt ömtåliga för oriktig behandling och har lätt att stanna i trots- och ressentimentsinställningar. Över huvud taget har studiet av barnets och den unges psykologi åstadkommit en enorm värdesänkning hos tidigare generationers universalmedel för uppfostran, nämligen bestraffning med dess verkningar: fruktan för straff samt förödmjukelse och förkrosselse genom straff. Hela straff- och belöningsmoralen har också inom modern etik degraderats till ett slags skenmoral som inte har med verkligt moraliskt liv att göra. I stället för hot om straff och löften om belöningar skulle, såsom MAETERLINCK säger, behövas en »förteckning på bestraffade dygder».1 I betraktande av den moraliska feghetens ytterliga vanlighet bland människor finns det verkligen ingen anledning att börja med straff skrämma upp individer som ännu i många avseenden står på barnets ståndpunkt. Och dessutom kan ju denna skrämsel inte ha någon nämnvärd förebyggande verkan på dem som inte redan begått brott och sålunda inte genom erfarenheten fått veta att de själva befinner sig i en ålder då överträdelser av strafflagens bud kan leda till straff. Om det är så som det påståtts, nämligen att personer nära den undre straffmyndighetsgränsen sällan ådömas ovillkorliga frihetsstraff, så visar ju detta endast att praxis är förståndigare än strafflagen och att personer i denna ålder inte längre bör kunna behandlas med straff. Att höja straffmyndighetsåldern till 16 år synes, i betraktande av vad vi numera vet om pubertetskrisens psykologiska innebörd och dess betydelse för kriminaliteten, vara en halvmesyr som inte har någon synnerlig mening då 16-årsåldern ju ligger mitt uppe i den mest genomgripande kropps-själsliga pubertetsomvälvningen och det knappast finns större anledning att anse en 16-åring mera själsligen mogen än en 15-åring, eftersom båda ju är ett mycket långt stycke avlägsna från sådan mognad. Straffmyndighetsålderns höjande är för övrigt inte en oväsentlig detaljfråga som kan lösas i en handvändning mellan ett par andra, mer eller mindre viktiga strafflagstiftningsfrågor, utan borde

 

    1 MAURICE MAETERLINCK, La Sagesse et la Destinée, Paris 1911, p. 176: »Nous nous disons volontiers que si Dieu est aussi haut que l'idée la plus haute qu'il a mise dans l'âme des meilleurs d'entre nous, il devrait écarter tous les hommes qui ont voulu lui plaire, c'est-à-dire qui n'ont pas fait le bien comme s'il n'existait pas et qui n'ont pas aimé la vertu plus que Dieu méme. Mais, en réalité, et devant le moindre événement, nous nous appercevons que nous sortons à peine des traités de Morale en action de l'enfance dans lesquels tous les crimes sont punis. Il nous faudrait au contraire, des 'receuils de vertus chatiées'. Ils seraient plus utiles aux veritable âmes et entretiendraient davantage la fierté et l'énergie du bien.» 

DEN IFRÅGASATTA HÖJNINGEN AV STRAFFMYNDIGHETSÅLDERN. 847ingående utredas med stöd av det omfattande kunskapsmaterial som nu finns på detta område. Så mycket kan emellertid redan nu sägas, att om man vid en reform på denna punkt anser att kunskapen om pubertetskrisens inflytande på mänsklig själsverksamhet skall ha någon straffrättslig betydelse, så måste den nya gränsen för straffmyndighetsåldern placeras åtminstone i närheten av tidpunkten för den själsliga mognadens inträde.
    Dessutom är frågan om ungdomskriminaliteten inte en repressionsfråga. Den är i första hand en fråga om ett förnuftigt förebyggande, genom allmänna åtgärder grundade på en verklig kännedom om orsakerna till vad som utbasunas såsom ungdomens »moraliska förfall»»lastbarhet», »ansvarslöshet» och »genomgående fördärv». Den är vidare en fråga om ett upptäckande i tid av de unga som på grund av biologiska handikap är särskilt utsatta för social urspåring i samband med puberteten. Svensk skolstatistik upplyser att de intellektuellt undermåligas antal här i landet ligger omkring 3 % (!). Härtill kommer den oräkneliga skaran s. k. psykopater, antingen nu dessa är genom miljöskador neurotiserade, av lesionella hjärnsjukdomar lidande eller verkligt konstitutionellt abnorma. Slutligen kommer problemet om de kriminellt urspårades rationella behandling, under beaktande av medicinsk, psykologisk och psykopatologisk erfarenhet. Någon plats för frihetsstraff finns inte inom ett dylikt system, vilket ju förr eller senare blir det som samhället måste tillgripa för att på ett förnuftigt sätt förebygga de skador som pubertetens orosperiod, i förening med biologisk undermålighet och olämplig samhällsstruktur, åstadkommer.

Olof Kinberg.