Sammanträffande av brott.¹ 1. Strafflagen 4:9 var före 1938 års lag ändring utan tvivel tillämplig vid fortsatt brott i inskränkt mening (i den mån icke reglerna om res judicata lade hinder i vägen för en ny dom). I motiven till nya 4 kap. S. L. framhålles (sid. 51), att bestämmelsen i 4 kap. 3 § i dess gamla lydelse därom att vid nu nämnda brottstyp upprepningen av den brottsliga handlingen skall anses såsom försvårande omständighet är onödig. I den mån den nämnda grundsatsen bör komma till användning kan den ändock beaktas.
    Som följd härav är fortsatt brott i inskränkt mening, därtill även enligt motiven hänföras upprepade förbrytelser som tillsammans utgöra ett enda brott, icke hänförligt under det nya 4 kap. Detta utsäges till yttermera visso i motiven, då det (sid. 69) heter: Enligt förslaget blivade båda förstnämnda fallen, nämligen 1) flera fysiska akter, som emellertid utgöra endast en handling — enkel brottslighet — 2) flera handlingar, som emellertid innebära endast ett brott — fortsatt brott i inskränkt mening — icke hänförliga under 4 kap. (kurs. av mig). Härav följer att 4:3 i dess nya lydelse icke heller är tillämplig. 4:9 är upphävd.
    Har det varit meningen att i fråga om fortsatt brott i inskränkt mening införa en ny ordning och i så fall vilken? Svar på denna fråga har jag icke kunnat finna varken i lag eller motiv. 4: 3 i dess nya lydelse låter sig ju varken efter bokstaven eller efter sitt innehåll tillämpas, då en brottsindivid föreligger.
    Hur skall numera förfaras i fråga om fortsatt brott i inskränkt mening i sådana fall, då man tidigare tillämpat 4:9? Frågan är av stor praktisk betydelse exempelvis vid de synnerligen vanliga brotten brännvinstillverkning, olovlig försäljning av rusdrycker, olovlig varuinförsel m. fl. Om exempelvis någon blivit åtalad och dömd för olovlig brännvinstillverkning i mindre omfattning men sedan övertygas om att hava även därförut bedrivit sådan tillverkning i den omfattning att tillverkningen i sin helhet måste betraktas såsom yrkesmässig är som sagt 4: 3 icke tillämplig. Annat lagbud finnes icke.

 

¹ Införandet tyvärr fördröjt. Red.

 

    Som man de lege ferenda kan ansluta sig till Hagströmers uppfattning (sid. 771) att det »icke kan bliva tal om att bedöma det varom brottslingen ytterligare blivit övertygad alldeles för sig, ehuru detta tillsammans med det förut avdömda vid samtidig lagföring skolat bedömas enligt absorptionsprincipen», skulle man vara benägen att förfara såsom man tidigare med tillämpning av 4:9 förfarit. Men är detta möjligt utan uttryckligt lagbud?
    Slutsatsen skulle alltså bliva den, att man, oavsett om det redan ådömda straffet utgöres av frihetsstraff eller böter, får utmäta straff för den brottslighet, som senare åtalats, och därvid tillse att de båda straffen tillsammans komma att motsvara vad som skulle hava ådömts,om hela brottsligheten d. v. s. hela brottet på en gång förelegat till bedömande. (Ett sådant bedömande har sina svårigheter, om det överhuvud taget låter sig göra att klyva en fortsatt brottslighet — en brottsindivid — i delar och bedöma varje del för sig. Det fall kan ju exempelvis tänkas att den sist åtalade brottsligheten varit av den art att straffet bör anses inkluderat i det redan utmätta straffet.)
    Emellertid vill man inte gärna vara med om att döma till skilda straff för olika delar av en enkel brottslighet i en sådan situation, då man om flera brott förelåge skulle ådöma endast ett straff. Detta förefaller så absurt, att man för att slippa därifrån torde böra tillgripa en nödfallsanalogi i de fall, då en sådan icke är helt omöjlig.
    Därför torde den, som dömts till frihetsstraff för ett brottsligt handlande och därefter övertygas om ytterligare brottslighet, vilken står i sådant samband med det förenämnda handlandet, att fortsatt brott i inskränkt bemärkelse föreligger, böra ådömas gemensamt straff för hela brottsligheten, om även den nyupptäckta delen därav finnes förskylla frihetsstraff. Då det gäller att avgöra sistnämnda fråga, torde den nyupptäckta brottsligheten böra bedömas helt isolerad, d. v. s. som om det tidigare brottsliga handlandet ej förelåge.
    Om vid den fiktiva prövning, vartill lagen sålunda föranleder, en domare — för att kunna analogt tillämpa 4:3 — finner en nyupptäckt brottsdel förskylla fängelse, även om det aldrig skulle fallit honom in att ådöma fängelsestraff för den ifrågavarande brottsligheten såsom isolerad företeelse, lärer ingen kunna klandra honom därför. Ty det fiktiva bedömandet av den nyupptäckta brottsdelen behöver ej ens teoretiskt påverka graden av den strafförhöjning, vartill densamma kan föranleda. Måhända kan det väntas, att en och annan domare kommer attgöra sig skyldig till en dylik fiktiv felbedömning för att kunna meddela en tillfredsställande dom.
    Om man sålunda med hjälp av nödfallsanalogi och stundom även fiktiv felbedömning kan komma till ett nöjaktigt resultat i många fall, är detta dock helt omöjligt, när den första domen ålagt endast böter. I sådana fall är det ofrånkomligt att ådöma särskilt straff för den nyupptäckta brottsdelen i motsats till vad som gällde före den nya lagstiftningen.

    2. Jämlikt övergångsbestämmelserna i lagen om verkställighet av

 

bötesstraff skola böter, som ådömts för brott begånget före lagens ikraftträdande, förvandlas enligt äldre lag och alltså enligt en lindrigare förvandlingsskala. I sak öreslängd skall alltså antecknas om brottet förövats före 1/1 1939.
    Vid böteslagens tillkomst, då ännu icke ändringen av 4 kap. ägt rum, var det måhända mindre anledning att uppmärksamma det förhållandetatt brottet kunde komma att begås såväl före som efter 1/1 1939, men även vid böteslagens tillkomst kunde det ju förekomma att ett bötesstraff utmättes för brottsliga gärningar, begångna å olika tider (gamla 4:3) och man hade således redan då att räkna med ett bötesstraff för gärningar begångna före 1/1 1939 och därefter. Såvitt jag kunnat finna har motiven till böteslagen icke ägnat denna situation någon uppmärksamhet.
    Efter tillkomsten av 4 kap. i dess nya lydelse kan det uppenbarligen ofta komma att inträffa att åtal väckes för olika brott begångnadels före dels efter 1/1 1939. Om med tillämpning av 4: 1 ett bötesstraff då utmätes, ställes man inför en omöjlig uppgift, som dock måste lösas. I saköreslängden antecknas givetvis att brotten begåtts såväl föresom efter 1/1 1939. Hur skall nu vid förvandling förfaras? Vilken förvandlingsskala skall användas? Situationen kan vara den att det leder till uppenbart orimligt resultat att använda den lindrigare, exempelvis då det föreligger en obetydlig förseelse år 1938 och en jämförelsevis svår förseelse år 1939, och i motsatt fall blir det uppenbart orimligt att använda den hårdare förvandlingsskalan.
    Någon diskretionär prövning kan givetvis icke ifrågakomma. Tillgängliga handlingar medgiva icke en sådan prövning vid bötesförvandlingen och utan stöd av lag lär väl någon domare icke inlåta sig därpå. Resultatet blir väl alltså att man tillämpar den lindrigare skalan. In dubio mitius. Men detta leder som sagt ofta till ett oriktigt och av den dömande icke avsett resultat. Enligt min mening bör det förfaras så, att särskilt bötesstraff ådömes för brott, begångna före 1/1 1939 och särskilt för brott, begångna efter nämnda dag. Denna utväg står emellertid icke till buds, då endast ett brott föreligger, vilket förövats dels under 1938 dels under 1939.

I. Kramer.