Engelsk kriminalpolitik. Medan det engelska folket utkämpar den kanske allvarligaste striden i sin historia har självfallet den inrikespolitiska reformverksamheten praktiskt taget avstannat. Den betydelsefulla Criminal Justice bill,1 som sommaren före krigsutbrottet kommit mycket nära sitt slutliga antagande, fick falla och även den livliga kriminalpolitiska diskussionen mattades. Så pass starkt förmodades emellertid alltjämt intresset för hithörande ting vara att ett stort, ingalunda speciellt juridiskt förlag under den första krigsvintern fann möjlighet publicera ett ganska omfångsrikt översiktsarbete över engelsk kriminalpolitik av en framstående tysk emigrant, föreläsaren i »criminology» vid Londonuniversitetet HERMAN MANNHEIM.
Författaren är en av de många tysk-judiska vetenskapsmän som engelsmännen med storartad generositet omhändertagit och berett nya arbetsmöjligheter vid sina akademiska institutioner. I Tyskland var
han Oberlandesgerichtsrat och lärare vid Berlinuniversitetet — nu är han »lecturer» vid »The London School of Economics». Hans tyskspråkiga produktion är anmälaren obekant; i England har han gjort sig känd genom ett antal tidskriftsuppsatser, bl. a. en vidlyftig komparativ studie över juryinstitutionen i engelsk, fransk och tysk rätt (i Law Quarterly Review) och nu senast genom sitt ovan åsyftade verk »The Dilemma of Penal Reform».1
Arbetet återgiver med vissa tillägg en serie föreläsningar som författaren läsåret 1938—1939 anmodades hålla på grund av den hausse i det kriminalpolitiska intresset som Sir Samuel Hoare's »Criminal Justice bill» då framkallat långt utanför fackmännens krets. Framställningens ursprungliga syfte har föranlett att arbetet blivit mera refererande än egentligen nyskapande. Författaren har väl också som gäst och främling funnit sig böra iakttaga en passande måttfullhet och undvika kraftigare trumpetstötar. En viss strävan till »intelligent anpassning» vid bedömandet av engelska institutioners fel och förtjänster —i synnerhet förtjänster — gör sig stundom märkbar och är med hänsyn till omständigheterna högst förklarlig.
I fråga om straffrätt och penologi äro främlingens svårigheter inför den engelska rättens speciella systematik och terminologi föga mindre än i allmänhet är fallet beträffande engelsk juridik. Det innebär därför en stor fördel att kunna taga del av hithörande förhållanden i en framställning av en icke engelsman som ursprungligen tillägnat sig sin fackbildning på kontinental vetenskaplig grund och i sitt skriftställarskap åtminstone delvis arbetar med den kontinentala rättens kategorier och tankelinjer.
Det första och mest betydande avsnittet i Mannheims bok betitlas »The Economic Dilemma of Penal Reform». Att framställningen så inledes slår vid första ögonblicket den svenske iakttagaren som ett lika okonventionellt som välmotiverat grepp: Är icke svårigheten att få någorlunda tillräckliga medel till den föga uppskattade gren av socialvården som kriminalpolitiken utgör f. n. hela uppgiftens största crux? Det är dock i själva verket ej så mycket detta som Mannheim åsyftar med sin rubrik — han söker i stället att historiskt och i samtiden spåra i vilken mån ekonomiska faktorer, alltså ej blott rena kostnadshänsyn, påverkat den kriminalpolitiska reaktionen. Intressant är hans konstaterande — i anslutning till v. HIPPEL— att fängelsestraffet i modern bemärkelse, det vill säga med ändamål ej blott att hålla den dömde i förvar utan även att genom utbildning och på annat sätt gynnsamt påverka honom — har sitt ursprung så sent som i 1500-talets Holland. Mot den materialistiska historieforskningens benägenhet att vid varje större kursförändring i kriminalpolitiken finna ekonomiska förklaringsgrunder är Mannheim förstående ehuru ej okritisk; han framhåller sålunda att åtminstone en stor nyhet i straffrättshistorien icke medger en ekonomisk förklaringsgrund, nämligen ensamhetsstraffets införande under förra delen av 1800-talet.
Inom samtidens kriminalpolitik är det enligt Mannheim särskilt i ett avseende som det ekonomiska momentet alltjämt är av största betydelse, nämligen därutinnan att kriminalpolitiken enligt hans mening alltjämt är så starkt påverkad av »the principle of less eligibility». Med denna från engelsk socialpolitik hämtade term avses (enligt ett citat från makarna WEBB) att omvårdnaden om samhällets hjälpbehövande så avväges att deras villkor bliva mindre eftersträvansvärda (less eligible) än existensen för den sämst ställda gruppen av fria arbetare. Inom kriminalpolitiken har principen sedan utvecklats till någonting som Mannheim själv döper till »the principle of non-superiority», nämligen grundsatsen att levnadsvillkoren för en fånge — vilken antages som regel komma från den fattigaste klassen — icke få göras mera eftersträvansvärda än förhållandena äro för de fattigaste av de medborgare som leva ostraffligt i frihet. Dessa gamla idéer utgöra enligt Mannheims uppfattning det allvarligaste hindret för en straffrättsreform.
I sin kritik av dem fastslår författaren att »ingen jämförelse är möjlig mellan levnadsvillkor som icke hava någon gemensam grund. De stora befolkningslagrens existens mottager» — heter det — »sin väsentligaste stimulans genom den smala marginal av personlig frihet som återstår sedan dagens arbete är slutfört». När — såsom i fängelse — denna marginal avlägsnas, måste någon ersättning givas för att hindra en genomgående försämring (wholesale deterioration). Men en dylik kompensation kommer givetvis lätt i strid med principen om »less eligibility» strikt tillämpad.
Det är tydligt — och Mannheim är icke blind härför — att det vore ovist att ignorera den psykologiska inställning hos allmänheten som bär upp principen om »less eligibility». Både livet inom straffanstalterna och omhändertagandet av de frigivna måste ordnas så att detta betraktelsesätt icke i onödan utmanas. Vad Mannheim berättar om olika länders svårigheter med fängelsearbetets anordning och med arbetsanskaffning för de frigivna erbjuder härvidlag mycket av intresse.
Författarens andra huvudavdelning är betitlad »The Social Dilemma of Penal Reform». Härmed avser han svårigheterna med hänsyn till det sociala stigma som olika straffarter — enkannerligen frihetsstraffen— medföra. Något egentligt nytt har Mannheim här ej att komma med och framställningen är för den svenske läsaren även så till vida av mindre intresse som vårt land efter påföljdernas avskaffande på detta område torde ha kommit så långt som över huvud är möjligt genom yttre åtgärder. Det bör emellertid nämnas att han i detta sammanhang rekommenderar en vidgad användning av villkorlig dom i vidsträckt mening (probation) och av bötesstraffet samt med hedersomnämnande upptager det svenska dagsbotsystemet. Såsom särdeles engelsk torde man få betrakta den av Mannheim återgivna invändningen mot systemet att det förutsätter »ett icke önskvärt avslöjande av vederbörandes ekonomiska ställning», en olägenhet som tänkes botas genom att systemets tillämpning göres beroende av den tilltalades eget val (sic!). — I diskussionen beträffande probation igenkänner den svenske läsaren
åtskilligt från förarbetena till den ännu ej ikraftträdda nya lagen om villkorlig dom. Författaren påpekar att den lucka som för närvarande finnes mellan vanligt fängelse och probation bör överbyggas från bägge hållen, dels genom att vid behov förbinda villkorlig dom med föreskrift om bestämd uppehållsort, dels genom att skapa »halvöppna» straffanstalter där klientelet inom vissa gränser tillåtes röra sig bland de fria medborgarna. Såsom ett exempel på kuriösa villkor i samband med villkorlig dom noterar den eljest allvarsamme författaren ett aktuellt fall då den villkorligt släppte missdådaren (en hustrumisshandlare?) av domstolen ålagts att under biografbesök hålla sin hustru i handen. Det fordras ingen skarpsinnighet för att utleta att domen avkunnats i U. S. A.
Det tredje avsnittet i boken, kallat »The Legal Dilemma of Penal Reform», berör i stor utsträckning engelska juridiskt-tekniska problem. Även här uppdyker åtminstone ett spörsmål som haft nära motsvarighet i svensk diskussion, nämligen hur man efter domfällandet samtidigt tryggt och smidigt skall kunna korrigera ett klart oriktigt val av reaktionssätt, t. ex. överföra den såsom »normal» till bestämt frihetsstraff dömde, vilken senare befinnes »halvabnorm», till den för dylika brottslingar avsedda förvaringsanstalten. I den svenska underhandsdiskussionen har den tanken framförts att en särskild »fängelsedomstol» borde reglera åtminstone de viktigaste av dylika omflyttningar. Mannheim är inne på en liknande tankegång, nämligen inrättandet av ett särskilt »Treatment tribunal».
Som av det sagda framgår erbjuder det anmälda arbetet en värdefull och stimulerande läsning. Intresset blir inte mindre därför att framställningssättet är något stramare än i allmänhet i engelska socialjuridiska arbeten. Hithörande problem äro ofrånkomligen både svåra och allvarliga och det tjänar ej mycket till att genom en alltför populär och hurtfrisk framställning väcka illusionen att alla svårigheter lätt och snabbt låta sig övervinna.
Kurt Holmgren.