Professuren i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt vid Lunds universitet. Den efter prof. Malmgren, som avgått med pension, lediga professuren i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt vlid Lunds universitet har sökts av professorn i offentlig rätt vid Helsingfors universitet Sigurd R. Björksten och jur. dr, fil. lic. Carl Gustaf Melander. Prof. Björksten har emellertid återkallat sin ansökan. De för prövning av sökandenas skicklighet tillkallade sakkunniga ha ej funnit den återstående sökanden hava styrkt sin kompetens till professuren.
    Professor Herlitz hänvisar i huvudsak till sin bedömning av sökandens författarskap i ett tidigare befordringsärende (se SvJT 1938 s. 622); senare tillkomna skrifter ha ej förmått ändra denne sakkunniges omdöme. Professor Malmgren finner det mycket betecknande, att sökanden icke slutfört vare sig sitt arbete »Svenska riksdagens justitieombudsman» (1908), som på sin tid skulle ha kunnat fylla en betydande lucka i den statsrättsliga litteraturen, eller avhandlingen »RF § 90» (1910), vilket lagrum varit väl förtjänt av en monografisk behandling. Det ser enligt prof. Malmgren ut, som om sökanden saknade både lust och fallenhet för att ägna sig åt och genomföra en större uppgift. Hans huvudintresse är materialsamlandet och detaljerna samt framför allt de kontroverser med annorlunda tänkande, som han etablerar var helst anledning — ofta mycket ringa anledning — därtill förekommer. Hans flit vid insamlandet av material är till fullo dokumenterad. Men han tynger också sin framställning med att söka pressa in så mycket som möjligt av det insamlade i densamma. I stället för att sovra materialet, låta det intaga sin tillbörliga tjänande ställning och utesluta vad som icke har betydelse för den föreliggande uppgiftens lösande synes han betrakta

 

själva materialets redovisande som en huvudsak. Professor Reuterskiöld uttalar som sitt slutomdöme, att det vetenskapliga intresse, som framträder hos sökanden, kräver erkännande liksom också hans noggrannhet i detaljer men att det icke kan förnekas att han alltfort rör sig på områden och i tankebanor vilka sakna anknytning till modernt vetenskaplig juridik. Detsamma gäller om den av honom genomgående använda metoden vilken synes stå vida närmare de metoder, som i äldre tid den filosofiska statsvetenskapen begagnade då den sökte tolka författningstexter, än juridikens och som i varje fall inom juridiken utmynnar i ren skolastik. Härtill kommer, att inom den juridiska ämnesgruppen statsrätt, folkrätt, förvaltningsrätt numera full kompetens måste krävas särskilt och främst i förvaltningsrätt, som genom lagstiftningens och rättens moderna utveckling alltmera trätt i förgrunden.

I. S.