NORGES STRID FÖR RÄTTEN.

 

AV

 

UNIVERSITETSKANSLERN  ÖSTEN UNDÉN.

 

Det tyska angreppet mot Norge inleddes den 9 april 1940. Efter två månaders strider, den 9 juni samma år, nödgades den norske överbefälhavaren kapitulera inför den väldiga övermakten. Närmast efter fientligheternas inställande kom en period av relativt lugn i landet, varunder den av höiesterett insatta administrativa regeringsmyndigheten, kallad administrationsrådet, omhänderhade förvaltningen under samarbete med ockupationsmakten. Detta tillstånd skulle dock ej få räcka länge. I september 1940 ersattes administrationsrådet med en partiregim, utövad genom de »konstituerade statsråden». Regeringsmakten hade överlåtits på Nasjonal Samling, det norska nationalsocialistiska partiet. Därmed begynte det norska folkets nya strid, dess strid för kravet att behålla sin rättsordning oförkränkt i den mån ockupantens militära intressen inte nödvändiggjorde begränsningar. Detta skede är det passiva motståndets krig mot försöken att radikalt omstöpa den norska författningen efter främmande förebilder. Några drag i denna strid för rätten påkalla de svenska juristernas särskilda uppmärksamhet. Norges sak kan omöjligen vara oss likgiltig. Av de nordiska folken står oss intet närmare än det norska.
    Redan den 24 april 1940 utfärdade den tyske rikskanslern en förordning varigenom en rikskommissarie utnämndes för den tyska civilförvaltningen i de ockuperade delarna av landet. Förordningen inleddes med en förklaring att den var tillkommen för att »trygga upprätthållandet av den offentliga ordningen och det offentliga livet i de norska områden som stå under de tyska truppernas beskydd». Denna formulering är tydligen hämtad från 1907 års Haagkonvention ang. lagar och bruk i lantkriget, vari

 

    57—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

890 ÖSTEN UNDÉN.ingår såsom annex ett reglemente (»lantkrigsreglementet») med en art. 43 av följande lydelse:
    »Sedan den legala maktens auktoritet de facto övergått i ockupantens händer, skall denne vidtaga alla åtgärder som ankomma på honom i syfte att återställa och trygga i möjligaste mån den offentliga ordningen och det offentliga livet med respekterande av landets i kraft varande rättsordning där ej tvingande hinder möta.»
    Såsom redan nämnts respekterades till en början den grundsats som fått sitt uttryck i här anförda internationella avtal. Men genom en omvälvning som kan dateras till den 25 sept. 1940 uppdrogs åt de nytillsatta konstituerade statsråden en omfattande lagstiftningsmyndighet vilken omedelbart kom till användning. Syftet var att omdana det statsrättsliga systemet i Norge i nationalsocialistisk riktning. Särskilt skulle medlemmar av Nasjonal Samling sättas in överallt i förvaltningen.
    Om karaktären av denna omdaning av den dittills bestående offentlig-rättsliga ordningen råder intet tvivel. En hög tysk ämbetsman, anställd hos rikskommissarien i Norge, har med all öppenhet uttalat sig därom i en artikel om »Die staatsrechtliche Entwicklung in Norwegen». Dr SCHIEDERMAIR beskriver tillkomsten av de konstituerade norska statsråden och yttrar därefter: »Med denna reglering inleddes övergången från den hittills i norsk statsförvaltning tämligen allmänt gällande grundsatsen om kollegialt och anonymt avgörande i form av flertalsbeslut till principen om öppet och ansvarigt avgörande av en behörig chef, en princip som icke blott betyder ett återvändande till uppfattningen hos våra germanska förfäder utan också ensam sätter de ansvariga männen i stånd att bringa till utveckling den storvulenhet och starka viljekraft, som lösningen av det norska folkets problem kräver.» Här har alltså omdaningen av förvaltningen karakteriserats. Angående lagstiftningen yttrar samme författare: »Varje kommissariskt statsråd är vidare befogat att inom ramen för sitt område utfärda allmänt förbindande rättsföreskrifter. Betydelsen av denna befogenhet ligger icke allenast i överflyttningen av stortingets lagstiftande behörighet till det enskilda statsrådet. I första rummet bör man här se anknytningspunkten för utvecklingen av en ny grundprincip, nämligen Führer-principen. Från dess ståndpunkt består icke den väsensskillnad mellan lag och förvaltningsavgörande, som utbildats i den liberalistisk-parlamentariska be-

 

NORGES STRID FÖR RÄTTEN. 891greppsvärlden. Båda äro akter av den ansvariga ledningen. Från denna synpunkt är det icke något extraordinärt utan konsekvent att lagstiftningsrätten utövas av statsråden.» Dessa äro ansvariga inför rikskommissarien såsom innehavaren av den högsta regeringsmakten men även inför det norska folket, vars talesman varje statsråd är inom sitt område och gentemot vilket han är förpliktad att insätta all sin kraft och sitt bästa vetande och kunnande vid utövande av sitt ämbete. Slutligen sammanfattar dr Schiedermair på följande sätt innebörden av omvälvningen: »Den statsrättsliga utveckling som sedan den 9 april är i gång uppfattar man bäst om man föreställer sig att en statsrättslig nybyggnad uppföres över den gamla grundlagen. Utgångspunkten är grundlagen, övergången till nybyggnaden har redan skapats och denna själv växer och utvecklar sig efter måttet av de uppgifter inför vilka Norge ställes inom ramen för den totala europeiska utvecklingen, och den växer jämsides med de behov som för ansvariga norska män härleda sig ur nödvändigheten att lösa dessa uppgifter och att därvid finna en lösning som är i det norska folkets intresse och länder det till gagn.»
    Den officiella tyska tesen har här framlagts så utförligt enär den är av stort intresse för det rätta förståendet av Norges strid för rätten. I den anförda argumentationen göres intet försök att dölja innebörden av det utvecklingsskede som begynte den 25 september 1940. De vidtagna radikala ingreppen i norsk statsrätt och förvaltningsrätt försvaras ingalunda med att de skulle vara påkallade av militära trygghetsskäl eller eljest ligga inom ramen för vad en ockupant enligt det ovan anförda internationella avtalet äger företaga i det ockuperade landet. Det vidgås med all önskvärd öppenhet att en inrikespolitisk omvälvning är avsedd. Ockupanten anser att det norska folket mår bäst av att i sin offentliga rätt överge den demokratiska författningens grundläggande stadganden och i stället införa den Führer-princip som de tyska makthavarna funnit ändamålsenlig i sitt eget land. För ändamålet utrustas det lilla norska nationalsocialistiska partiet med all nödig makt genom ockupantens försorg. Vad det norska folket självt tänker om sin författning, om den bästa lösningen av sina aktuella problem eller om den påtvungna regimens värde, det är tydligen likgiltigt. Då det talas om statsrådens ansvarighet inför det norska folket, är detta bara ord eftersom någon folkets röst inte får göra sig hörd.

 

892 ÖSTEN UNDÉN.    Hur kan den vidtagna omgestaltningen låta sig förena med principen i lantkrigsreglementet? Man må icke utgå ifrån att ockupanten av ett eller annat skäl anser konventionen oförbindande. Såsom advokaten HJORT har framhållit i en uppsats i Norsk Retstidende (årg. 1941 s. 33 ff) har ockupanten i åtskilliga fall uttryckligen hänvisat till denna konventions bestämmelser såsom tillämpliga å ockupationen i Norge. Dr Schiedermair har emellertid en särskild tes rörande denna fråga. Konventionens bestämmelser avse en krigisk ockupation, framhåller han. Men den tyska ockupationen i Norge skedde inte i fientlig avsikt utan för att skydda Norge o. s. v. Man måste därför beträffande ockupationens rättsverkningar mäta med andra mått än när det gäller krigisk ockupation. Härpå svarar advokat Hjort träffande, att den norska befolkningens rättigheter väl icke bli minskade om det gäller en »fredlig» ockupation. Rimligen borde det vara tvärtom. Reglerna i Haagkonventionen avse att skydda det ockuperade landet genom att ålägga ockupanten att i möjligaste mån respektera landets rättsordning. Den som säger sig komma i fredlig avsikt kan inte gärna i folkrättsligt hänseende ha fria händer att omgestalta landets dittillsvarande rättsordning.
    Det kan alltså konstateras att den i Norge företagna konstitutionella omdaningen innebär ett försök att definitivt avskaffa den norska demokratin och i dess ställe sätta en ny författningstyp. Att detta skulle kunna karakteriseras såsom ett respekterande av Norges rättsordning, där ej absolut hinder däremot möter, påstås ej ens från tyskt håll såsom ovan visats.
    I Norges strid för rätten har den gamla höiesterett tagit en aktiv del. Sammanhanget har redan varit framställt i dagspressen men må här i korthet rekapituleras.
    Det norska justitiedepartementet utfärdade den 14 november 1940 en förordning som gav det konstituerade statsrådet vittgående befogenheter inom domstolsväsendets område. Chefen för justitiedepartementet skulle sålunda enligt förordningen kunna avskeda och utnämna ledamöter i förlikningsråden, lagmansrätterna, värderingsnämnderna m. fl. judiciella organ. Såsom högsta representant för den dömande makten i Norge ansåg sig höiesterett ha plikt att hos departementet hemställa att förordningen inte måtte vidhållas. Därvid åberopades särskilt att domstolarnas oavhängighet var fastslagen i grundlagen och att en-

 

NORGES STRID FÖR RÄTTEN. 893ligt folkrätten en ockuperande makt är skyldig respektera de lagar som gälla i det ockuperade landet, om ej absoluta hinder häremot föreligga. Upprätthållandet av domstolarnas självständighet vore enligt höiesterett av grundläggande betydelse för rättssäkerheten och förordningens genomförande skulle få ödesdigra följder för rättslivet. En avskrift av skrivelsen sändes till rikskommissarien.
    Från administrationens sida företogs snart därefter en annan åtgärd berörande domstolsväsendet. Det gällde nu höiesteretts egen sammansättning. Till synes var åtgärden ganska oskyldig. Den innebar blott en sänkning av pensionsåldern från 70 till 65 år. I verkligheten betydde den samtidigt en möjlighet att på en gång avskeda sju av domstolens ledamöter och ersätta dem med nya män. Höiesterett avlät en skrivelse till departementet vari riktades invändningar mot att de nya bestämmelserna lade i statsrådets hand att efter behag tillämpa åldersstrecket eller ej. Däri såg domstolen en fara för domarkårens oavhängighet.
    Det var emellertid den första protestskrivelsen som ledde till att konflikten tillspetsades. Rikskommissarien bemötte i en skrivelse till höiesterett de erinringar som dennas ledamöter gjort gentemot administrationens ingripande i domstolarnas sammansättning. Han förklarade att det inte tillkomme domstolen att ta ställning till giltigheten av rättsföreskrifter som utfärdats av honom eller enligt hans medgivande av de konstituerade statsråden. Ställningstagandet från domstolens sida till statsledningens åtgärder hade karaktären av en politisk demonstration.
    Detta rikskommissariens svar på domstolens hänvändelse till justitiedepartementet framkallade en ny, av samtliga ledamöter undertecknad skrivelse till departementet vari hävdades att domstolen enligt norsk konstitutionell rätt hade plikt att pröva giltigheten av lagar och administrativa förordningar. Under en militär ockupation ansåge sig domstolen kunna vid prövningen av uppkommande mål ta ställning — i den utsträckning folkrätten det medgåve — till den folkrättsliga giltigheten av förordningar som utfärdats av ockupationsmaktens organ. Höiesteretts ledamöter kunde ej ansluta sig till den mening om domstolarnas befogenheter, som rikskommissariens brev givit uttryck åt, utan att handla i strid mot sina plikter som domare. De kunde därför icke fortsätta i utövningen av sina ämbeten.
    Det konstituerade statsrådet Riisnæs utnämnde därefter i

 

894 ÖSTEN UNDÉN.slutet av december sju nya ledamöter såsom efterträdare till dem som ansågos ha enligt de nya pensionsreglerna fallit för åldersstrecket. Därvid utsågos två underdomare, tre administrativa tjänstemän och två advokater. Det är dessa sju som för närvarande ensamma fälla domar i höiesteretts namn. De ha i en avkunnad dom tagit avstånd från den principiella ståndpunkt som höiesteretts ledamöter i november enhälligt uttalade rörande sin rätt att pröva giltigheten av administrativa förordningar. I målet hade underrätten varit sammansatt på ett sätt som var stridande mot dittills gällande lag men överensstämmande med en förordning av justitiedepartementet. Höiesterett i sin nya sammansättning förklarade sig obehörig att ingå i prövning av giltigheten av den nämnda förordningen.
    Den allvarliga, i Norges rättsväsen djupt ingripande konflikten mellan landets högsta domstol och dess av ockupanten insatta regeringsmyndighet framkallade skrivelser till justitiedepartementet från den norska domarföreningen och det norska advokatståndets ledning. Däri uttalas fullständig anslutning till de avgående ledamöternas ståndpunkt och stark oro över ingreppet från administrationens sida. Även Norges biskopar tillkännagåvo i sin bekanta skrivelse till kyrkoministern sin oro över attacken mot rättsväsendets oavhängighet.
    I den ovannämnda domen — som utgivits såsom broschyr av justitiedepartementet under titeln »Höiesterett avsier en dom av historisk betydning» — uttalas bl. a. följande: »En rett for domstolene til å pröve nödvendigheten av ockupantens forordning og eventuellt underkjenne den som stridende mot art. 43, kunne det i tilfelle bare reises spörsmål om overfor forordninger som gikk åpenbart utenfor grensene for ethvert skjönn i så henseende.» Domstolen i sin nya sammansättning gör dock alltså ett medgivande av icke ringa räckvidd till förmån för den ståndpunkt som de avgångna ledamöterna hade intagit.
    Mot bakgrunden av den ovan skildrade omdaningsprocessen i norsk offentlig rätt vore det för visso absurt om höiesteretts patriotiskt kännande ledamöter skulle ha funnit sig nödgade att i sin rättsskipning fingera att denna omdaning vore en av ockupationen framtvingad nödvändighet, när den i stället är och öppet medgives vara ett led i avskaffandet av Norges hittillsvarande författning, utan något annat sammanhang med ockupationen än det som ligger i det nya maktläget. Vill man

 

NORGES STRID FÖR RÄTTEN. 895dessutom lägga till grund dr Schiedermairs ovan nämnda tes om ockupationens fredliga natur, kan följande yttrande av en tysk författare angående Rhenlandsockupationen vara av intresse (HEYLAND, Die Rechtsstellung der besetzten Rheinlande, Handbuch des Völkerrechts VII s. 122):
    »Om det under en krigisk ockupation är ockupanten förbjudet att nödga befolkningen och ämbetsmännen i det besatta området till omedelbart deltagande i krigsföretag, så måste det vid en fredlig, avtalsmässig ockupation i säkerhetssyfte vara förbjudet att tvinga befolkningen och ämbetsmännen i det besatta området till omedelbart deltagande i folkrättsliga handlingar mot sitt fosterland. Ett sådant tvång skulle emellertid ligga i förpliktelsen för tyska domare att tillämpa folkrättsstridiga förordningar av den interallierade Rhenlandskommissionen.»
    Vad tyska domare då funno motbjudande finna i dag norska domare icke mindre motbjudande.
    För oss svenskar är scenen där höiesteretts ledamöter gentemot ockupationsmakten hänvisa till sitt lands författning på ett egendomligt sätt förtrogen. Tusenden av oss ha säkerligen vid underrättelsen om höiesteretts avgång låtit tankarna gå till Runebergs Landshövdingen, dikten om den orädde ämbetsmannen som mötte påtryckningen från den ockuperande maktens representant med sin vädjan till lagen, »vår vapenlösa trygghet än». Norges höiesterett har med samma fasthet och mod hänvisat till sitt lands författning och vägrat att ge sin auktoritet åt en rättsskipning som böjer sig för maktspråk.