»RIKSENS STADGA».

 

AV

 

HÄRADSHÖVDING  NILS EDLING.

 

De första kända svenska författningarna av allmännare innehåll emot jordstyckning voro Kristian I:s plakat 13 augusti 1459 om skattegodsens vidmakthållande, § 25 i Kalmare recess av år 1474 samt §§ 44, 45 och 46 i den andra Kalmare recess av år 1483.¹ I inledningen till sitt ovärderliga arbete »Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena» (Sthm 1912) anför N. WOHLIN att de till grund för denna lagstiftning liggande ideerna ingalunda torde hava varit främmande för gammal svensk åskådning.² Wohlin yttrar att, då

    »i regel ingen räknades för mera än en bonde, gick kronan i mistning av sin efter bondatal utgående rätt, när någon hade större jordinnehav än som erfordrades för besutenhet eller någon lade under sig flera gårdar, och å andra sidan sattes kronans rättigheter i fara då någon genom delning under besutenhet fick otillräckligt med jord för att i längden kunna bära de efter bondatal utgående utskylderna. Lagstiftarens strävan, sådan den kom till uttryck i de ovannämnda författningarna, gick fördenskull ut på bibehållandet och återställandet av den likformiga jordfördelning bland skatteallmogen, vilken hade rubbats genom de tidigare skedda sammanslagningarna och styckningarna av besittningsenheter.»

    Wohlin tillägger att de i detta syfte utfärdade lagstadgandena voro av flera slag. Dels inskärptes redan tidigare utfärdade förbud för skattebonde att draga under sig mera jord än han var fullsädes uppå. Dels tillades den, som ej var fullsädes, viss lösningsrätt. Dels slutligen träffades vissa förbud emot skattegodsens sönderstyckning under besutenhet.
    De av Wohlin omnämnda tidigare förbuden för bonde att slå under sig för mycket jord voro Kr. L.L. Kon. Balk Kap. XXX, som stadgade att ingen bonde skulle hava våld att köpa mera skatte-

 

    ¹ HADORPH, Gambla stadgar.
    ² A. a. s. 11 not. 3.

 

jord under sig än han är själv fullsäde och besittande uppå, och Strängnäs stadga 1437 p. 3: »Ingen skattebonde köpe mera gods än han kan vara fullboa på och själver kan fara.»¹ I detta ämnestadgade nu 1459 års plakat (p. 1), att ingen bonde skulle »mera skattegods köpa eller upp under sig draga än som tolv oväldige män i häradet av frälsemän och landbo tycka att han möjligen² må vara fullbole uppå». Kalmare recesser innehöllo liknande bestämmelser (§ 25 resp. § 44). Lösningsrätten för den, som ej var fullsädes, beskrives i 1459 års stadga p. 2. så:

    »Var som någon skattebonde utav dör, då skall det skattegodset, som han satt uppå, ej skiftas eller ödeläggas, och ej husen där bort av föras, utan godset skall utav tolv skälige män värdas, och var där finnes närmast i börden, som ej hade till förene³ skattegods att på bo, då vare han närmast att lösa det godset till sig. Finnes ock inga andra i den släkten utan de som förr skattegods hade, då säljes det oskyld man, som där vill fullt före göra. Arvingarna tage var sin del av penningarna efter ty som han skulle hava ärvt i godset.»

    Motsvarande stadganden i Kalmarrecesserna lödo: i den äldrerecessen:

    »Sker ock så att flere skattebönder eller deras barn faller till arv skattejord, som full skatt är vant avgå, då skall en av arvingarna det gods till sig lösa, som ej haver det gods han är fullsäde av, så att Kronans skatter ej minskas.»

    I den senare recessen lödo stadgandena:

    »Item faller många arvingar till ett skattegods, då skall en av arvingarna det sig tillösa, den där bäst är till fallen, för möjliga⁴ penningar efter sex gode mäns sägn, och ej äger flere skattegårdar. Vilja ej arvingarna sämjas här om, då komme för rätta dom,⁵ och dömes här om som förut står; vilja de andra ej penningar taga, då sättes det i häradskyrkan i rättens tvång; vilken däremot gör, böte 40 mark konungens ensak och konungens egen man tage penningarna för jorden, då ute är natt och år.»

   Sistnämnda recess innehöll tillika (§ 45) ett förbud för »fullsätes man» att till sig lösa »små skattejordar» samt därefter följande bestämmelse:

 

    ¹ = bruka, begagna. Texten i detta och följande citat ur äldre källor är något normaliserad till stavning, interpunktion m. m.
    ² = skäligen.
    ³ HADORPH har »förenämde».
    ⁴ = skäliga.
    ⁵ Texten hos Hadorph här troligen korrumperad.

 

»Item var sådana små jordar finnas, då skola ägande sälja dem ifrån sig och till de gårdar, som de ligga till något hinder eller plats¹ eller de som ej hava skattegårdar, som de äro fullbole på. Och dessa jord skola de köpa efter 6 gode mäns sägelse, tre på varderas vägnar, om de kunna sig ej själva förlika.»

    I 1459 års plakat anbefalldes fogdarne och ämbetsmännen att rannsaka och vakta över att plakatet efterföljdes.
    Även Gustav Vasa utfärdade vissa författningar mot jordstyckning. Det korrektiv som stadgades i dessa utgjordes, liksom i de äldre stadgarna, av en viss lösningsrätt. Sålunda föreskrevs i mandatet den 15 april 1541 till fogdarna i Uppland,² att vilken där mest ägde uti ett hemman och bäst vore tillfallen att besitta det, densamme skulle ha lov och minne att »efter Sveriges lag» lösa de andra ut för skäliga penningar, efter öres- och örtugsland gällde i byn. Och i plakatet den 19 april 1555³ till alla landsändar om allmogens fattigdom, item om hemmansklyvning anmanades undersåtarna att icke »så många tränga Eder in uppå ett hemman som härtill ock mycket skett är, utan de som yngre äro och mindre makten hava låte sig för penningar och annat gott värde av dem, som äldre äro och hemmanet bäst besitta kunna, utlösa och de andra söke sig åter igen andra hemman och ägor in på kronans skogar och allmänningar».
    Wohlin påpekar⁴ att 1400-talets stadganden voro behäftade med brister bl. a. däruti att de saknade bestämmelser om vilken av två eller flere lika lösningsberättigade, som skulle äga företräde, samt antager att påbuden fördenskull under den efterföljande utvecklingen fått ringa praktisk betydelse. Beträffande den genom Gustav Vasas förordningar införda lösningsrätten framhåller Wohlin,⁵ att den i vissa avseenden skilde sig från den i medeltidsförfattningarna stadgade. Sålunda saknades bl. a. föreskriften att företrädesrätt till lösen skulle tillkomma den i börden närmaste arvinge som ej förut hade skattegods. Vidare skulle delägare i ett hemman äga väcka lösningsanspråk ej blott då fråga var om arvskifte och ej blott gent emot skyldemän utan överhuvud gent emot mindre delägare i hemmanet.

 

    ¹ = förfång.
    ² Gustav Vasas registratur 13: 249.
    ³ A. a. 25:136.
    ⁴ WOHLIN, a. a. s. 14.
    ⁵ A. a. s. 22.

 

    »Att denna lösningsrätt var ett nytt rättsinstitut av betydande omfattning, därom torde dess upphovsman knappast hava varit fullt medveten. Detta framgår väl redan därav att konungen till stöd för densamma åberopade 'Sveriges lag', som ju ingenting innehöll om en sådan rättighet. Den nu skapade lösningsrätten var troligen i konungens ögon ett naturligt, billigt och oskadligt korrektiv mot förändringar i det beskattningssystem och den jordfördelning, varpå han ville grunda den svenska samhällsbyggnaden. Emellertid torde icke tvivelsmål råda härom, att därest allmogen i större utsträckning hade förstått innebörden av den nya lagstiftningen och hade börjat att begagna sig av densamma, Gustav Vasa snart skulle hava blivit varse, vilka äventyrliga rubbningar i samfundsförhållandena den måste förorsaka. Redan på hans tid satt en icke ringa del av allmogen på mindre jordbruk än hela mantal, och säkerligen hade icke för alla de genom utlösning husvilla familjerna möjlighet funnits till att upptaga nya hemman på skogar och utmarker. Såsom nu med all sannolikhet skedde, fick lösningsrätten ifråga, således hela Gustav Vasas jordstyckningslagstiftning, lika liten praktisk betydelse som de äldre påbuden.»

    Det är mycket möjligt, att Wohlin har rätt i sin uppfattning, att dessa 1400-talets och 1500-talets föreskrifter om lösningsrätt — vilken lösningsrätt skulle kunna benämnas kameral till skillnad från den i L.L. J.B. omtalade bördslösningsrätten — icke kommit till större användning. Det är emellertid givet att de gamla domstolsprotokollen äro en viktig källa till upplysning om hur det i verkligheten förhöll sig med denna sak. Och i serien Uppländska Domböcker¹ finnas åtskilliga protokollsställen som synas mig, vad förhållandena i Uppland angår, giva belägg för att lösningsrätten åtminstone under 1500- och 1600-talen ej alltför sällan tillämpades. Jag har i inledningarna till delarna I och IV av serien närmare utvecklat denna sak. När jag nu efteråt granskar de ofta rätt svårtydda textställena, kan jag visserligen ej undgå att utmönstra flere av dem, vilka kanske snarare äro att hänföra till bördslösen. Men tillräckligt många återstå, och jag skall i det följande redogöra för några av dem.
    Dessförinnan må här framhållas, att under 1400-talet lösningsrätt till småjordar i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrif-

 

    ¹ Då denna serie citeras i det följande, angivas de olika delarna här: I. Vendels sockens dombok 1615—1645, Uppsala 1925; II. Upplands lagmansdombok 1578—79, (Hogenskild Bielke), Uppsala 1929; III. Uppländska kungsdomar från Vasatiden intill Svea Hovrätts inrättande, Uppsala 1933; IV. Lagläsaren Per Larssons dombok 1638, Uppsala 1937; V. Uppländska häradsrättsdomböcker från 1500-talet, Uppsala 1941. 

ten därom i Kalmare senare recess, men tidigare än denna, tilllämpats av riksråd och lagmansrätt.¹ Sålunda finner man en riksrådets dom den 28/6 1475,² vilken innehåller, att Mats i Hjortsberg (Öknebo h:d) kärade till Erik för att han köpt 2 örtugland jord i Hjortsberg. Riksrådet, som på Sten Stures befallning satt för rätta i Telje, förklarade »efter lagen och riksens stadga att ingen må köpa småjordar in i annars åker dem till förfång eller skada» samt dömde Mats vara närmast att lösa de 2 örtuglanden mot vederlag i jord eller penningar. Möjligen bör protokollet tolkas så att riksrådet här verkligen åberopat sig på en tidigare utfärdad, numera förkommen stadga med angivet innehåll. Tänkbart är också att riksrådet blott in casu omtolkar den äldre Kalmarerecessen. Styffe antar det förra vara fallet. Det må emellertid anmärkas att i domen ingen uppgift återfinnes om vad den åberopade »riksens stadga» i övrigt innehållit.³ Härom får man däremot kanske bättre föreställning om man går till den av trycket utgivna Gregers Mattssons lagmansdombok,⁴ vars utgivare i sin inledning påpekar att den innehåller många mål som rörde lösande av småjordar, som lågo inuti annans åker, och att i dessa mål domen fälldes efter en numera förlorad »riksens stadga» och uppmärksamhet därvid fästes vid om den, som gjorde anspråk på lösningsrätten, bleve fullsutten.
    En granskning av Gregers Mattssons dombok utvisar, att den omfattar 163 mål, handlagda under spridda tidsperioder (tillhopa 3 månader 20 dagar) av åren 1490—1494 inom ett 30-tal tingsområden. Av de 163 målen utgöres ett stort antal av mål om lösningsrätt till jord. I 15 av dessa sistnämnda åberopas uttryckligen »riksens stadga». Att det i alla målen varit fråga om verkliga »småjordar» kan emellertid synas tvivelaktigt, då som av det följande framgår, det någon gång rört sig om halva markland, en gång t. o. m. om ett helt markland. Omständigheterna hava varit olika i de olika målen.

 

    ¹ STYFFE, Bidrag etc., del 4 s. CI (givetvis uppmärksammat av WOHLIN, a. a.s. 12 not 2). Syftet var tydligen att förekomma skattskyldig jords minskning.
    ² R. A. (perg. brev), omnämnd av STYFFE, a. st., som dock ej återger motiveringen.
    ³ STYFFE anser möjligt att en förkommen stadga tjänat som förebild för Kalmare senare recess (Bidrag 4 s. CI not 7).
    ⁴ Upplands lagmansdombok 1490—1494, utgiven av K. H. KABLSSON, Stockholm 1907. 

    I ett mål (13/1 1490, Oland)¹ voro de båda parternas hustrur systrar som ärvt lika andelar »i Suderby», vardera andelen om 10 1/2 örtugland. Den enas man, Lars, tilltalade den andras man, Peder, vilken tydligen bebodde hemmanet, om att få »sönderslita och åtskilja» (d. v. s.utbryta) Lars' hustru tillhöriga 10 1/2 örtugland. I protokollet antecknades: »som riksens stadga utvisar och de goda herrar Herr Sten Sture medh allt riksens råd hava stadgat och stadfäst obrottsligen att hållas, ibland annat ärende, att vilken som längst haver besuttit ett gods och ligger där jord inne med som fallen är till arvs, då haver han våld och makt att lösa den andra jorden till sig, som uppå godset sitter, godset besitta och icke låta jorden undan gå eller sönder rivas», varefter lagmannen tilldömde jorden åt Peder, som dock skulle lämna Lars lika mycket jord igen eller, om han det ej kunde, penningar.² —I tre andra mål har det upplysts att den ena partsidan ägde mera jord än den andra. I ett³ av dessa var tvist mellan två bröder å ena sidan samt en grupp motparter å den andra, båda sidorna delägare i Ålsunda (om härmed menas byn eller ett hemman i byn är ovisst), angående rätt att lösa en »små jord till sig, som där inne ligger med deras och besitta godset». Rätten⁴ åberopade att riksens stadga innehölle att »var som små jord ligger uti en gård som mångom är fallen till arvs, då haver han våld som mest äger där i godset lösa den små jorden till sig och besitta godset». Vidare fastslog rätten att ingen ägde mera i »godset» än de båda bröderna och dömde först »en av de bröder» in på »godset i Ålsunda» samt tillerkände slutligen denne rätt att lösa småjorden. Domen har således bestått av två moment, först har rätten tilldömt »godset» d. v. s. hemmanet till en av kärandena och sedan berättigat denne lösa småjorden. I ett annat mål⁵ angick tvisten rätt för

 

    ¹ A. a. s. 18 r. 4. Omtalat även av STYFFE,
    ² Det kan nämnas, att Gregers Mattsson var en av dem, som deltogo i ovannämnda dom den 28/6 1475. Av det dombrev, som utfärdades på grund av domen 13/1 1490, finnas, enligt vad arkivarien E. Nygren påpekat för mig, åtskilliga avskrifter bevarade. Dessa avvika i vissa hänseenden från protokollet. (Nordinska samlingen i U. U. B. 318: 87, 1229:152 v, 1230:133; Westinska samlingen i U. U. B. 1190 Lövsta; B-volymerna 31: 178 v, 40: 122, 78: 4 v, 114, 126: 361 och 204: 10 i U. U. B., samt volymen B. 19 i R. A.) Jordstyckets areal uppges i de flesta av dessa avskrifter till 11 örtugland. I flertalet av dem är Lars' yrkande beskrivet så att Lars begär att jorden (= de 11 örtuglanden) »skulle åtskiljas eller (i B19 »efter») han sade sig vilja besitta godset i Söderby med så god skäl som» Peder. I citatet ur riksens stadga innehålla de flesta dombrevsavskrifterna efter orden »längst haver besuttit ett gods» orden »och byggt det upp». I B 204:10 citeras stadgan på följande sätt: »Vilken ett gods upptagit och byggt haver och det längst besuttit, och ligger därtill jord som i arvskifte till annan fallen är, då have han våld och makt som på godset sitter att lösa den jord till sig samt godset besitta och ingalunda låta jorden sönderrivas».
    ³ Uppl. lagm. domb. 1490—1494. s. 31 r. 10 (Närdinghundra 27/1 1490).
    ⁴ Jag skiljer här och i det följande ej på nämnden och domaren, även om textens ordalag skulle ge anledning därtill.⁵ A. a. s. 45 r. 17 (Lagunda 18/2 1492).

 

ägare av mera jord »i åkern» att av syskonbarn lösa till sig omkring 1 markland jord, vilket bifölls. I det tredje slutligen tillerkändes ägaren av 2/3 i Tvärnö rätt att lösa ut sin svåger, ägare av återstående 1/3, »som är en örtug», d. v. s. 8 penningland. — I övriga elva mål åter har det från endera parten gjorts gällande att han ej bleve fullsutten utan den jord, lösningsanspråket avsett, och rätten har i sin dom städse godtagit detta påstående och sålunda ibland gillat den ena, ibland den andra partsidans ståndpunkt.²
    Fallen må i korthet refereras:
    1) Käranden ville lösa 7 örtugland som lågo » opsides vid hans åker», i vilken »småjord» fyra motparter ägde andelar. Käromålet bifölls.³ 2) Käranden ville lösa 4 örtugland tillhöriga svaranden, men belägna i annan by än någondera partens uppgivna hemvist. Bifölls.⁴ 3) Kärranden ville lösa 3 öresland (sål. nära 1/2 markland) liggande i hans åker. Bifölls.⁵ 4) Käranden ville lösa 5 1/2 örtugland, liggande i hans åker. Bifölls.⁶ 5) Käranden ville lösa ett torp om 1/2 markland, liggande »i norra ändan». Bifölls.⁷ 6) Två kärande i Näs ville av en svarande i Edby lösa 6 1/2 örtugland i Söderby samt en öresåker och 3 penningland i Edby. Rätten tilldömde i stället svaranden de tre jordstyckena.⁸ 7) Käranden ville lösa 1/2 öresland i svarandens hemman. Jorden tilldömdes i stället svaranden.⁹ 8) Käranden ville lösa en »systerdel» om 5 örtugar i sin egen by. Bifölls.¹⁰ 9) Käranden ville lösa 1 öresland i sin egen åker. Bifölls.¹¹ 10) Flere kärande ville lösa 2 1/2 örtugland, liggande i en åker, tillhörig en av dem. Området tillerkändes svaranden.¹² 11) Käranden ville lösa 1/2 markland i sin egen åker. Bifölls.¹³

    Anmärkas må, att även vissa andra tvister, som refereras i domboken, avse lösningsrätt av enahanda slag, ehuru »riksens stadga» ej uttryckligen åberopas, exempelvis ett (1492 Norunda) där käranden yrkar lösa en utjord om 3 öresland belägna i hans åker, enär han icke kunde bliva fullsutten med mindre han finge lösa den, och vinner bifall till sin talan.¹⁴

 

    ¹ A. a. s. 78. r. 1 (Frösåker 21/1 1493).
    ² Det var på den tiden ej så noga med partställningen.
    ³ A. a. s. 55. r. 22 (Tegelsmora 4/8 1492).
    ⁴ A. a. s. 57 r. 13 (Norunda 6/8 1492).
    ⁵ A. a. s. 64 r. 5 (Seminghundra, ej angiven dag 1493),
    ⁶ A. a. s. 72 r. 3 (Bro skeppslag 10/1 1493).
    ⁷ A. a. s. 73 r. 8 (Väddö 12/1 1493).
    ⁸ A. a. s. 73 r. 20 (d:o).
    ⁹ A. a. s. 74 r. 3(d:o).
    ¹⁰ A. a. s. 79 r. 25 (Valö 23/1 1493),
    ¹¹ A. a. s. 81 r. 1 (Oland 26/1 1493).
    ¹² A. a. s. 88 r. 18 (Håbo 9/2 1493).
    ¹³ A. a. s. 92 r. 8 (Simtuna 7/2 1494).
    ¹⁴ A. a. s. 57 r. 4. 

    Frågar man sig nu, huruvida lagmansrätten med uttrycket »riksens stadga» kan hava åsyftat någon numera bortkommen författning eller fastmera Kalmare recesser, blir svaret olika för olika grupper av mål. I den mån man anser det hava rört sig om småjordar, kan lagmannen mycket väl hava avsett Kalmare senare recess i de elva mål, där domslutet grundas på parts bristande fullsuttenhet. I övriga mål åter, där domen baserar sig på den vinnande partens större delägarskap, synes rätten, om den ej förfarit helt egenmäktigt, hava hänfört sig till andra bestämmelser. Särskilt tyder ju härpå den omständigheten att i ett av dessa mål, det från år 1490, rätten uttryckligen åberopar att »riksens stadga» innehållit en föreskrift i denna riktning.¹ Huruvida rätten avsåg att därpå grunda båda momenten av sin dom, således även det som gällde själva hemmanet, synes dock ovisst. Måhända stödde sig rätten i denna del på 1459 års plakat eller på recesserna.
    I detta sammanhang må framhållas, att av protokollen i de tre mål, där majoritet i andelsskap åberopas, kan utläsas att parterna voro inbördes släkt, medan i de elva mål, där bristande fullsuttenhet påstås, icke något nämnes om skyldskap. Detta kan knappast vara en tillfällighet.
    Jag övergår härefter till det undersökningsmaterial, som innefattas i serien Uppländska domböcker, och därvid först till de textställen, där någon av hithörande författningar uttryckligen åberopas.
    I Uppländska domböcker II citeras² ett av lagmannen Knut Eskilsson i Uppland år 1498 utgivet dombrev av innehåll att Olof Persson i Hackbol ville söndra hemmanet Hackbol och giva sin hustru en öresåker, »vilket var emot riksens stadga» och fanns i sanning att hemmanet icke kunde umbära den öresåkern utan därför sades den Anders Bengtsson till. Anders Bengtsson var tydligen en annan delägare i hemmanet. Vad ovan sagts om tolkningen av uttrycket »riksens stadga» i de elva fullsuttenhetsmålen i Gregers Mattssons dombok, eller att därmed kan ha avsetts Kalmare senare recess, gäller även här.
    Ytterligare exempel från 1400-talet finnas icke i serien Uppländska domböcker. Det första hithörande fall från 1500-talet,

 

    ¹ Att den författning, som benämndes »riksens stadga», innehöll olika punkter, synes också framgå av uttrycket »ibland annat ärende» (se ovan s. 94).
    ² S. 78.

 

som påträffas däri, härrör från 1575, alltså från en tidpunkt senare än tillkomsten av Gustav I:s mandat och plakat, och återfinnes i Uppländska domböcker V, där det är antecknat i Bälinge härads dombok den 15 juni 1575¹ på följande sätt:

»Efter den höglovlige K. Gustavs mandat avsades att de 3 öres land utjord i Kiplinge skall säljas till de 12 öres land i Kiplinge som Erik Persson där äger, och den Jöran i Tuna efter denna dag henne icke mera bruka skall för sitt eget.»

    Samma mål handlägges ånyo den 30 januari 1577:²

    »Denna dag kom för rätta Jöran i Tuna och klagade på en utjord liggande i Kiplinge, och blev så dömt att han skulle antingen själv besitta och bygga och bo samma 3 öres land jord och vad han icke vill bygga där hus och hemman uppå, skall samma utjord ligga till det hemman, som Erik Persson i Kiplinge bor uppå, efter hon ligger i vad och for³ med samma hemman, och skulle samme Erik lösa samma 3 öre till samma hemman, eller han⁴ skall bygga där och göre skäl därav för ett halft skattehemman.»

    Här finner man vid målets första handläggning en uttrycklig tillämpning av 1541 års mandat, med dess strävan att förekomma minskning av kronans skattetäkter från ett hemman genom lösningsrätt för den större delägaren, där ej den mindre lotten uppodlas till en skattedragande enhet av tillfredsställande omfattning. Då det här är fråga om lösningsrätt till en utjord eller enklav, kunde visserligen lika gärna Kalmare senare recess hava åberopats. Det bör emellertid uppmärksammas, att texten icke innehåller något som tyder på att parterna skulle vara i skyldskap med varandra, och det rör sig således sannolikt om en från arvskifte fristående tillämpning av lösningsrätten. Det förtjänar också framhållas, att vid målets senare handläggning protokollföraren icke hänvisar till någon bestämd författning. Förhållandet är av visst intresse därför att det visar att frånvaron av en hänvisning till någon av författningarna om kameral lösningsrätt icke utesluter, att anspråket eller domen grundats å sådan författning.
    Uttrycklig tillämpning av 1541 års mandat omtalas i ett den 18/3 1577 handlagt mål.⁵ Själva målet rörde här visserligen san-

 

    ¹ S. 67.
    ² S. 77.
    ³ ungefär = inom samma teg.
    ⁴ = Jöran.
    ⁵ Uppl. domb. II, s. 51.

7—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

nolikt icke kameral lösningsrätt utan bördslösen. Kärandena yrkade att få återvinna 6 öresland i Broby från en person vid namn Erik Jönsson, som köpt jorden av Jöns Olsson. Det upplystes emellertid då av en ledamot i nämnden, Erik Jönssons son, hur det gått till när Erik Jönsson på sin tid köpte jorden av Jöns Olsson: »att efter samma 6 öresland jord i Broby var ärvt från hans faders (= Erik Jönssons) rätta säteshemman som var 12 öresland i samma Broby, så blev det efter salig och höglovlig Konung Gustavs mandat igenvunnet och inlöst till rätte hemmanet igen ifrån förenämnde Jöns Olsson». I rättens protokoll omnämnes därefter på två ställen att nämnda öresland blivit »efter mandatet» inlöst från (»fråndömt») Jöns Olsson. Domskälet i den tidigare domen hade tydligen i första hand varit äganderätten till den större andelen, eftersom mandatet åberopas. Att därjämte jorden varit gammal släktjord var väl en sak för sig.
    Ett annat lösningsmål, där en hithörande författning åberopas, förekommer i Färentuna härads dombok den 17/2 1597.¹ Det kan i korthet refereras så. Bengt Larsson, hans två äldre bröder Abel och Olof och hans två systrar, en gift med Staffan och en med Hans, hade ärvt ett hemman i Eneby efter sin fader. Bengt Larsson avled och efterlämnade bl. a. en dotter gift med Mats Bertilsson. Denne yrkar (å sin hustrus vägnar) att tillerkännas hemmanet. Vid tiden för målets handläggning var också Abel död, efterlämnande en dotter gift med Michil, vilken någon tid efter Bengts död brukat hemmanet och uppbyggt husen efter en eldsvåda. Rätten antecknar att Bengts syskon blivit utlösta ur hemmanet och att Bengts arvingar böra träda till detsamma, men tillfogar att ersättning bör erläggas till Michil för eventuell överbyggnad »efter riksens stadga». Det kan synas tveksamt om detta mål kan anföras som belägg på kameral lösningsrätt. Ingen av de kända författningarna på området innehåller ju något om överbyggnad. Men då ju såväl 1459 års plakat som Kalmare senare recess och 1541 års mandat innehålla anvisningar om sättet för värdering av lösningsrättens föremål, kan med uttrycket »riksens stadga» dock ha avsetts någon av dessa. Möjligt är ju ock att den ovannämnda enligt STYFFE förkomna stadgan² innehållit en sådan bestämmelse, och att det är denna som avses.
    Ett klart och tydligt exempel på tillämpningen av de omtalade

 

    ¹ Uppl. domb. V, s. 175.
    ² Jfr ovan s. 93 not 3.

 

bestämmelserna om lösningsrätt finna vi i Magnus Brahes dombok den 21/5 1599,¹ där det heter:

   »Kom för rätten Hans Hansson i Håsta uti Rimbo socken och lade i rätten ett Mats Anderssons häradshövdings dombrev daterat anno 1598 den 30 oktobris, lydandes att förenämnde Hans Hansson hade både byte, köp och börd i Vallby, tre öre och tio penningeland, som lagligen hava varit på tinget, skifte, köp och börden uträknade. Då stod där för rätten lians vederpart Jakob i Vallby och ville neka honom stadfästelse. Då beviste Mats Andersson honom att han var icke bördiger i samma Vallby så mycket som han sade, utan han, och väl trettio med honom, hade i samma Vallby tu öre och fjorton penningeland jord och alla ville vara där boendes och ingen ville sälja sin del utan ville hava jord för jord. Vilket ärende jag sköt till de gode män, som med oss i rätten sutto, vad dem där om syntes rätt vara, och beslöto alla samtligen så, att efter riksens stadga lyder: den mera haver i by skall utlösa den mindre haver, därför dömdes de tu öre och fjorton penningland förenämnde Hans Hansson till med det besked, att om han kan giva dem jord för jord, skulle han därom beflita sig, och där han icke kan hava jord, skall han giva penningar, och samma penningar skola sättas i lagens tvång natt och år i taka händer, om de dem dessförinnan taga ville, var ock icke då tage Konungsmannen dem och give sitt brev därpå, härpå skall ingen tala vid 40 marker för konungs dom och 6 marker för lagmans dom.»

    Således: Hans Hansson ägde 3 öres- och 10 penningland i ett hemman i Vallby. Resten av hemmanet utgjorde 2 öres- och 14 penningland, alltså ägde Hans utlösa övriga delägare enligt »riksens stadga». Rätt för ägare av större arvsandel i ett hemman att utlösa ägare av mindre del omtalas ju icke i någon av de kända författningarna på 1400-talet utan först i Gustav Vasas mandat och plakat. Föreskriften i domen om löseskillingens nedsättning i allmänt förvar och om påföljden för den händelse den lösningsberättigade icke mottoge den, synes åter hämtad från Kalmare senare recess. Uttrycket »riksens stadga» tages således av Magnus Brahe såsom en kollektiv benämning å hithörande författningar, för så vitt man ej får söka förklaringen i att den förkomna stadgan verkligen innehållit även båda dessa moment.
    Av intresse i detta mål är vidare att Hans Hanssons förvärv av majoriteten i hemmanet tydligen icke var ett engångsförvärv. Det heter att han åtkommit jorden genom »både byte, köp och börd». Det var alltså tillåtet och praktiserades att genom byte och köp s. a. s. utöka sin arvslott i ett hemman för att därigenom

 

    ¹ Uppl. domb. III, s. 164.

 

skaffa sig majoritet och därmed förenad lösningsrätt. Detta torde hava varit något i hög grad betecknande för hur förhållandena åtminstone inom Uppland gestaltade sig på 1500- och 1600-talen. Den som vill se en beskrivning på dessa Hans Hanssons förvärv av andelar i Vallby kan finna den i Sjuhundra härads dombok den 27/1 1597.¹ Där omtalas, att han av olika personer inköpt broderdelar och systerdelar i hemmanet. De tryckta domböckerna äro f. ö fulla med mål och ärenden, i vilka part anmäler sig hava förvärvat »broderdelar» eller »systerdelar» i hemman.²
    »Riksens stadgar» åberopas slutligen i följande mål från Olandshärads dombok den 20/6 1638:³

    »Blev avdömt att hustru Anna en änka skall behålla Odenslands utjord som är 2 öresland alldenstund hennes salig man Lars haver mera inlöst och den åbyggt, och Michil Nilsson och hans medconsorter skola, efter riksens stadgar, gå till penningar, som mindre äga, nämligen var broder bekommer 4 daler kopparmynt och systern 2 daler.»

    Protokollet är otydligt, men torde få tolkas så, att då Lars ägt större del i utjorden än Michil, fick hans änka utlösa denne. Det var således ej fråga om lösningsrätt för byaman till småjord, utan om tillämpning av samma grundsats som Magnus Brahe åberopade för sitt nyssnämnda domslut 21/5 1599. Vad som ovan anförts om detta gäller alltså även här. Man lägge märke till pluralformen (»stadgar») som låter antaga en kollektivbeteckning.

    Hittills har jag uppehållit mig vid sådana mål där någon av de hithörande författningarna uttryckligen åberopats. I de flesta fall har man använt benämningen »riksens stadga». Alldeles uteslutet är väl ej att själva denna benämning häntyder på en stadga vars innehåll varit allom känt och att kunskapen om innehållet spritt sig genom upprepad tillämpning av dess djupt ingripande bestämmelser. Häremot behöver ej strida att uttrycket »riksens stadgar» ibland användes även om andra påbud än rörande lösningsrätt. I Uppl. domb. IV, s. 62 återfinnes t. ex. ett mål (7/11 1638) om olovlig ekfällning, däri till grund för domen åberopas »riksens stadgar», varmed ju kan ha avsetts L.L. B.B. XVIII. Måhända förhöll det sig ock med den förlorade stadgan så som med Kalmare recesser att den innehöll föreskrifter i ett otal med var-

 

    ¹ Uppl. domb. V, s. 168 mål 9 (jfr s. 169 mål 2 och s. 171 mål 4)
    ² Se t. ex. Uppl. domb. IV, sakregistret B: I: 4: b: hh).
    ³ Uppl. domb. IV, s. 135 (i. f.).

 

andra ej sammanhängande ärenden, däribland även om ekfällning.
    Jag skall emellertid nu nämna några exempel — fortfarande hämtade ur Uppländska Domböcker — på samma slags mål utan sådan hänvisning till lagrum. Jag delar då upp dem i olika grupper allt eftersom skyldskap mellan parterna tydligt angivits eller ej och allt eftersom det ena eller det andra slaget av motivering för domen förekommer.

    I. Kameral lösningsrätt mot tydligt eller sannolikt skyld part.
    A. Lösningsrätten grundad å större delägarskap:
    1.    (Bälinge härad 4/10 1574.¹) »Blev berättat för Rätten att Per Larsson i Högby hade bekommit sin broder Olov Larssons del uti deras fäderne gård Forkarby 12 öres land, men den tredje brodern Erik Larsson ville icke upplåta sin anpart, därföre blev avsagt att han skulle sätta penningarna i Rättens tvång, så mycket på den tredjedel belöper, och han behålla gården.» Man finner alltså här även en föreskrift om deposition av lösenbeloppet i rättens förvar, när motparten vägrar mottaga det (jfr nedan p. 9).
    2.    (Bälinge härad 9/2 1579.²) »På samma dag blev dömt om en bolstad benämnd Horsekälla, om vilken bolstad äro 6 systerdelar. Efter man fann att samma bolstad låg tillförene under Krycklingebyn, att dåde båda, som bo och hava sin broderdel i Krycklinge, benämnde Olof Olofsson och Erik Persson, skulle köpa till sig de andra två systerdelar och behålla vardera halvparten i samma Horsekälla. Men efter det inte fanns för hur mycket samma bolstad låg, skall K. M:ts fogde dom om i jordeboken vidare rannsaka.»
    3.    (Trögds och Åsunda härad 16/3 1579.³) »Kom för rätten Jakob Jonsson i Målhammar i Björksta socken i Västmanland och tilltalade Staffan i Öndesta i Vårfrukyrka socken i Åsunda härad om Öndesta som han nu på bor, menandes sig äga mer däri än Staffan, där till svarade Staffan att han ägde en systerdel på sin hustrus vägnar och därför ville han behållat. Då lade Jakob i Rätten ett sändebrev från Per Portner i Uppsala, lydande att han unnade och upplät honom på sin hustrus vägnar en full broderdel i Öndesta och så ägde han själv en systerdel så att han nu äger 4 systerparter det han ock själv icke kunde neka. Därför tillsades Jakob Öndesta till att njuta, bruka och behålla, och skall vara pliktig betala Staffan den femte del som honom tillkommer — — —.» Den omständigheten att Jakobs hustru ägde en systerdel torde kunna anses tyda på att den tillfallit henne genom arv och att parterna således voro släkt.
    4.    (Konungsräfst 19/5 1578.⁴) Olof, som genom arv, köp och byte blivit ägare av 6 ortiger 5 penninge land i ett hemman Råda, förde talan

 

    ¹ Uppl. domb. V, s. 65:3.
    ² Uppl. domb. V, s. 91:4 (målet ej avdömt).
    ³ Uppl. domb. II, s. 50.
    ⁴ Uppl. domb. II, s. 17.

 

mot sin kusin Nils Simonsson, vilken icke ägde mer än 2 ortiger 2 penningeland, med yrkande att få utlösa denne. Med hänsyn till Olofs större andel förklarade rätten Olof berättigad utlösa Nils antingen med jord, om han kunde den till väga komma, eller med lösa penningar. Rätten uttalade den grundsatsen »att den som mer äger i jord äger att byta eller lösa den ut som mindre haver».
    5.    (Färentuna 22/2 1599.¹) »Kom för rätta Jöns Larsson i Mörby i Telbo² socken och talade uppå tre öre land jord i Berga i Skå socken som Jöns i Rinkeby och Anders i Hallunda i Håtuna socken skola svara till, och är så arvfallet att Jöns Larssons moder hade en systerdel i Berga i hus och jord, dem Jöns Larsson begär att de skola lösa till sig som mera äga i Berga. Var de det icke göra ville, vill han byta med vår Nådige Furste Hertig Karl och taga igen ett torpställe där han bor.»
    6.    (Vendels socken 16/3 1628.³) »Kom för rätten Erik Hansson i Skarp-Ekeby och begärde en fullkomlig sentens och dom på det hemman han på bor uti bemälte Skarp-Ekeby. Så efter noga och flitig rannsakning befanns i sanning att Erik Hansson hade största delen i bemälta hemman löst, som hela släkten nu här inför rätten vittnade bekände, därför blev honom hemmanet tillsagt. Och där ännu någon vore som icke hade fått sin betalning eller vore fullt betalder, skulle han ännu den fullbetala och bliva vid hemmanet.»
    7. (Vendels socken 25/10 1630.⁴) »Hustru Mariet i Öster Ekeby besvärade sig om ett hemman i Skarp-Ekeby. Då vart uträknat att h. Mariet med sina medarvingar tillkom 3 öres 1 ortig 2 2/7 penningland jord och Anders Andersson 3 öres 1 1/7 penningland jord. Skulle för den skull h. Mariet behålla sin part och lösa Anders ut.» Målet förekom ånyo 1637,⁵ därvid av protokollet tydligt framgår att parterna voro släkt.
    8.    (Vendels socken 8/11 1637.⁶) »Thomas Larsson och Mats Larsson kärade till sin farbror Per Andersson i Trosberga om deras del i Trosberga, och äro därom två bröder och en syster, och hemmanet är 5 öresland jord. Belöper på systern 1 öresland jord och brodern 2 öresland jord. Vart sagt att han skulle betala dem ut eller de honom.»
    9.    (Rasbo härad 30/5 1638.⁷) Olof i Såtter hade genom en dom 1637 berättigats att utlösa sin syster och svåger Per ur Hammarby. Olof erbjuder nu svågern löseskillingen. Rätten uttalar att om Per icke mottager penningarna, hade befallningsmannen ratione officii tillstånd dem anamma för flutfhää.⁸

 

    ¹ Uppl. domb. V, s. 189: 10.
    ² = Telje.
    ³ Uppl. domb. I, s. 70.
    ⁴ Uppl. domb. I, s. 79.
    ⁵ Uppl. domb. I, s. 127.
    ⁶ Uppl. domb. I, s. 131.⁷ Uppl. domb. IV, s. 81.
    ⁸ Eg. flytegods. Ordet använt i St. lagen om böter, som tillfalla Konungen då målsägaren ej vill mottaga dem (Såram. vi. 1:2). 

    B. Lösningsrätten grundad därå, att sökanden eljest ej bleve fullsutten.
    1.    (Simtuna m. fl. härad 18/3 1579.¹) Av fyra syskon (2 systrar och 2 bröder) har en broder avlidit. Den ena systerns man tilltalade den dödes änka Elin i Forsby med yrkande att tillerkännas en utjord Tisby. I nämnden upplystes att utjorden icke kunde undvaras från Forsby »för äng skull», varefter rätten förklarade att utjorden skulle tillhöra Forsby, men käranden i stället skulle erhålla ersättning i penningar.
    2.    (Frösåkers m. fl. härad 26/3 1579.²) »Kom för Rätten Per Lennartsson i Voxome på sina egna vägnar och Måns i Skogby på sina barns vägnar och gjorde veterligt att de hade 1 markland jord liggande i Sprötslinge i Alunda socken, som dem båda till arvs fallet är, och ville det båda besitta. Så fanns att det är icke större än där är en behållen på. Fördenskull bjöds dem att utlösa varandra antingen med jord eller lösa penningar. Då bjöd Per Lennartsson Måns på sina barns vägnar för sin anpart i Sprötslinge 4 öresland i Tornby i Vaksala socken och härad, eller ock bad Måns att giva sig så mycken jord. Då nekade Måns att han hade ingen jord utgiva. Fördenskull gavs honom större vitsord, som jord hade att utbjuda. Och där med tillsades Per Lennartsson förenämnda markland i Sprötslinge — —.»
    C. Lösningsrätten grundad å såväl större delägarskap som bristande fullsuttenhet
    (Vendels socken 16/6 1631.³) »Noch tilltalade Olof Olofsson i Burunge sin brorson till, Hans Larsson i Ål i Vendels socken, om bemälte Ål, där han på sitter och åbor, förmenande sig vilja Hans Larsson utlösa och honom avdriva och hemmanet själv besitta, vilket ärende togs i betänkande.» Det antecknades därvid följande: Hans' fader hade frälsat hemmanet från skattfall och vidare inlöst 4 systerdelar. Olof åter hade intet inlöst utöver sin egen arvsandel, utan blott fått löfte att inlösa vissa fränders andelar. Hans vore en välbehållen bofast man som sina utlagor med det första från sig ställde medan Olof blott erkändes för en tjänstedräng och en vagant, vartill slutligen komme att hemmanet ej kunde fördraga två åbor. Därför tillsades Hans att besitta hemmanet och utlösa Olof och övriga delägare.
    II.    Kameral lösningsrätt mot part utan angiven skyldskap.
    1.    (Vendels socken 6/10 1638.⁴) »Anders Andersson i Skarp-Ekeby och Pers h. Karin taltes vid om hemmanet i Skarp-Ekeby och medan Anders hade mera delen hade han satt i Rätten 43 daler koppar penningar, emedan Per icke ville taga emot dem för sin del.»
    2.    (Lyhundra härad 7/5 1638.⁵) »Erik Rasmusson kärade till Per Nilsson om 1 örtugsland hus och jord i Ströja, som vore honom till-

 

    ¹ Uppl. domb. II, s. 56.
    ² Uppl. domb. II, s. 83.
    ³ Uppl. domb. I, s. 84.
    ⁴ Uppl. domb. I, s. 137.
    ⁵ Uppl. domb. IV, s. 40.

 

fallet efter hans moder. Men enär Per äger mera i Ströja, blev avsagt att han skulle utlösa Erik.»
    3.    (Lyhundra härad 26/1 1638.¹) »Kom för Rätten hustru Mariet i Rimsjö uti Husby socken kärandes till Mårten Eriksson i Sätuna, vilken är sinnad bemälte Rimsjö tillträda, henne till stort prejuditz, som på sina barns vägnar därtill ock ägandes är, och änka. Mårten svarade att Olof Mårtensson Bärling hade tillförene dömt i saken och henne lana² tillagt, det hon bekände; varföre kunde intet vidare uti saken procederas.»
    I detta fall hade alltså ett hemman i Rimsjö tidigare tilldömts enadelägaren Mårten, men Mariet, som å sina barns vägnar också var delägare, väcker icke desto mindre talan mot Mårten om hemmanet. Rätten finner res judicata föreligga. I marginalen har lagläsaren antecknat: »Par in parem non habet potestatem», tydligen såsom ett ytterligare skäl för att ej bifalla Mariets talan, vilken fras väl tyder på att ingendera av parterna ägde större andel i hemmanet än den andra (i motsatt fall kanske utgången blivit en annan) men icke upplyser om vilket domskäl som åberopats i den tidigare domen.
    4.    (Bro och Vätö skeppslag 1/2 1638.³) »Kom för Rätten hustru Valborg uti Ösby i Bro socken och gav tillkänna sig på sina barns vägnar — — — vara ägande till 3 1/2 öresland jord uti bemälde Ösby, där Jöns Mårtensson åbor, likväl tillfogar bemälte Jöns henne stort inpass och därhos vill tvinga henne ifrån hemmanet alldeles. Därtill Jöns nekade och eftersom han äger mera där i gården, som är 5 1/2 öresland, förmente han sig genom lösen komma henne därifrån.» Rätten beslöt emellertid att med hänsyn till att Valborgs man vore död, hon skulle av billighetsskäl få tillsvidare kvarbo å hemmanet.

    Ovanstående citat och referat skulle kunna utökas med flera ur samma tryckta källor, men bristen på tid och utrymme hava hindrat mig härifrån. Ej heller har jag kunnat utsträcka undersökningen till samtida otryckta underrättsprotokoll från Uppland eller till protokoll från andra delar av riket,⁴ eller fullfölja den fram till lagstiftningen i ämnet i slutet av 1600-talet. Förmodligen skulle ett och annat, som kunde belysa spörsmålet, vara att häm-

 

    ¹ Uppl. domb. IV, s. 38: 4.
    ² = undantag.
    ³ Uppl. domb. IV, s. 66: 3.
    ⁴ Jag har i det föregående påpekat några fall av kameral lösningsrätt, där part till stöd för sitt anspråk åberopat förvärv av »broderdel» eller »systerdel» i fastigheten. En hastig utblick, som jag företagit över otryckta häradsdomböcker för 1500-talet från andra delar av riket, har övertygat mig om att förvärv av dylika fastighetsandelar omtalas även där. (Se t. ex. domb. för Vista h:d d. 31/5 och 8/10 1594, 25/7 1597 samt för Vartofta h:d d. 14/1 och 12/2 1591, Göta Hovrätts arkiv). Om och i den mån dessa förvärv ha samband med vad jag kallar den kamerala lösningsrätten, är det tydligt att bestämmelserna om denna lösningsrätt på 1500-talet tillämpades även utom Uppland. 

ta även ur kamerala arkiv. Det sagda må vara nog för att antyda hur förhållandena gestaltade sig i det nu ifrågavarande hänseendet intill medlet av 1600-talet i de delar av Uppland, från vilka tryckta häradsdomböcker föreligga, och visa att fog icke saknats för min tidigare intagna ståndpunkt i frågan om den kamerala lösningsrättens tillämpning.
    Ehuru det här ej gärna kan vara fråga om något led i en social omvälvning, varigenom jorden övergått från ett befolkningsskikt till ett annat, är det givet, att ökad klarhet över hithörande förhållanden är ägnad sprida mera ljus över en viktig sida av den svenske bondens liv närmast före och under Vasarnas nydaningstid. Det vore därför önskvärt om ytterligare utredning i ämnet komme till stånd.
    Då såsom rubrik över detta festskriftsbidrag satts orden »riksens stadga», kan det var lämpligt att till slut med ledning av det anförda kort sammafatta vad den enligt STYFFE förkomna stadgan, om den funnits, möjligen kan hava innehållit. Det torde bli följande punkter:
    1.    Förbud att köpa »småjordar» inne i annans åker, denne till förfång (dom 28/6 1475).
    2.    Bestämmelse om rätt för den, som ägde jord intill annan tillhörigt område, att vid arvfall lösa det till sig (dom 13/1 1490).
    3.    Föreskrift om företräde härvid för den som ägt intilliggande jord längst och bebyggt den eller som äger mera sådan jord än andra eller som ej är fullsutten utan området (dom 13/1 1490, dom Närdinghundra 1490, Tegelsmora 1492 m. fl.).
    4.    Stadgande om sättet för löseskillingens bestämmande (ev.) (dom 17/2 1597).
    5.    Bestämmelse om löseskillingens deposition i rättens tvång (ev.) (dom 21/5 1599).
    6.    Förbud mot olaga ekfällning (ev.) (dom 7/11 1638).