AMERIKANSK KRIMINOLOGI.

 

    Den ansedda amerikanska tidskriften The Annals of the American Academy of Political and Social Science, som redigeras av den svenskfödde sociologen prof. THORSTEN SELLIN, har nyligen ägnat ett specialnummer (Sept. 1941) åt kriminologiska problem. I företalet, författat av sociologen J. P. SHALLOO, betonas skillnaden mellan den okunnige men frejdige hemmakriminologen, som städse är beredd att uttala sin oförgripliga mening om den avgörande orsaken till brottsligheten (hos andra än hans egna barn), och den vetenskapligt utbildade specialisten, som ödmjukt måst göra klart för sig att brottet har sin rot i ett samspel av växlande faktorer, vilka endast småningom kunna belysas genom trägen och förutsättningslös forskning på skilda områden. Kanske närmast till följd av de svåra brottslighetsproblem som Amerika haft och har att brottas med har kriminologin — främst kriminalsociologin — där fått ett uppsving som i intet annat land; man behöver bara erinra om sådana namn som Sellin, Glueck, Healy, Sutherland. Det nu utgivna arbetet innehåller bidrag av landets främsta kriminologiska experter och kan sägas utgöra ett lysande kompendium i vad den moderna vetenskapen om brottet har att bjuda.
    Den första uppsatsen, Crime as social reality, är författad av prof. JEROME HALL och utgör en utmärkt redogörelse för olika brottslighetsteorier. Liksom de flesta övriga artiklarna har den sociologisk tonvikt. Efter två klargörande exposeer av BRUCE SMITH om amerikansk lagtill-

 

lämpning och av RONALD H. BEATTIE om den amerikanska kriminalstatistiken följer en uppsats av JOSEPH COHEN om brottets geografi. Förf. redogör för de väsentligaste tidigare undersökningarna om brottsligheten som ett av årstid och klimat betingat fenomen och bidrar själv med en amerikansk utredning som visar hög våldsbrottslighet men låga stöldsiffror för sommaren och motsatsen för vintern samt procentuellt högre våldsbrottslighet för de sydliga staterna än för de norra. Utan att godtaga de ganska schematiska meteorologiska förklaringar som hittills brukat givas åt liknande fenomen uppställer förf. som mål för blivande forskning att med beaktande av samtliga fysiska och kulturella faktorer söka klarlägga orsakerna till den parallellism mellan kosmiska förhållanden och kriminalitet som ovedersägligen kunnat påvisas.
    I en uppsats om Crime in city and country areas ställer prof. GEORG B. VOLD äldre och nyare forskningar om kriminaliteten i stad och på land i kritisk belysning och redogör för egna undersökningar i ämnet. För Minnesotas vidkommande har han bl. a. funnit att den högre stadsbrottsligheten i huvudsak avser den mera vanliga kriminaliteten men däremot icke t. ex. de grövre brotten mot person. Orsaken till den i allmänhet högre brottsligheten i stad vill förf. visserligen i första hand — förutom i de ökade tillfällena och den större upptäcktsprocenten — söka i städernas specifikt brottsalstrande egenskaper, främst bildandet av brottsliga miljöer. Men detta anses icke vara tillräcklig förklaring; många av slumkvarterens ungdomar bli ju icke brottsliga. Förf. gör gällande att det är avgörande vilken miljö ungdomen identifierar sig med och känner sig solidarisk med. Uppförandet bestämmes naturligtvis lätt av de normer som tillämpas av stadsdelens ungdomsligor men det kan också inträffa att den unge pojken hämtar sina värderingar från t. ex. den scoutrörelse eller den pojkklubb han är medlem i.
    I en intressant uppsats The Biologist looks at crime framlägger prof. M. F. ASHLEY MONTAGU meningar om brottets orsaker som man åtminstone tidigare knappast skulle ha väntat sig från en medicine professor. Förf. betonar i första hand att ur biologisk synpunkt brottsligt handlande ingalunda kan anses mindre normalt än annat uppförande utan endast som mindre önskvärt ur det samhälles synpunkt som bestämt vad som skall vara brottsligt. Ett ytterligare skäl mot att betrakta brottsligheten som bestämd av biologiska faktorer ligger i det förhållandet att det endast är till en ringa del som en brottslings egenskaper vid en viss tidpunkt äro arvsbestämda. Hans yttre och inre erfarenheter påverka och förändra ständigt hans nervsystem och psykiska konstruktion och förf. anser självklart att tonvikten måste läggas på individens erfarenheter när det gäller att finna orsaken till hans brottslighet. Förf. kritiserar sakkunnigt de statistiska utredningar som hittills åberopats till stöd för ett nära samband mellan biologiska faktorer och brottslighet samt redogör bl. a. för en nyligen i Chicago verkställd undersökning på 4,000 skolbarn — vita, negrer och mulatter — varvid inga som helst biologiska skiljaktigheter kunnat konstateras mellan brottslingar och icke brottslingar bland de vita barnen och för negrernas del det överraskande

 

resultatet erhållits att den brottsliga gruppen hade företräde i biologiskt avseende. Även de tvillingundersökningar som verkställts i Tyskland och annorstädes kritiseras; med all rätt framhåller förf. att enäggiga tvillingar i mycket större utsträckning än tvåäggiga äro föremål för samma sociala upplevelser och påverkningar.
    I uppsatsen The Psychologist looks at crime ger LLOYD N. YEPSEN intressanta synpunkter på brottsligheten. Förf. varnar särskilt för den populära uppfattningen att brottslingen i regel är betydligt mera undermålig än den vanlige medborgaren; en kritisk granskning av verkställda undersökningar ger intet säkert stöd för att brottslighet i större utsträckning har sin rot i psykisk efterblivenhet. — Dr WILLIAM HEALY diskuterar i sin artikel The Psychiatrist looks at crime icke så mycket abnorma förbrytare som den allmänna psykiska bakgrunden till brottslighet. Han vill tillmäta de emotionella upplevelserna och tankevanorna större betydelse än yttre påverkningar. Dåliga egenskaper hos föräldrarna kunna lika väl resultera i att barnet revolterar mot deras uppfattning som att det identifierar sig med deras sätt att leva. Särskild tonvikt lägger förf. vidare på att den brottslige, även om han kanske icke reflekterar vid själva brottet, dock tidigare merendels tänkt sig in i det brottsliga handlandet; fångarnas tankeliv kretsar t. ex. ofta kring blivande brott. Över huvud är enl. förf. det invanda tankemönstret av stor betydelse som brottsorsak. Betr. psykopaterna uttalas med stöd av egna undersökningar att det vid eftervården särskilt gäller att placera den utskrivne i en lugn och noga reglerad miljö, där han utsättes för så få yttre stimuli som möjligt.
    I uppsatsen The sociologist looks at crime betonar prof. WALTER C.RECKLESS inledningsvis att brottet endast utgör en överträdelse av hela samhällets uppförandekodex — strafflagen — på samma sätt som många andra handlingar innefatta överträdelser av andra gruppers uppföranderegler, t. ex. skolans, familjens, fackföreningens. Det är därför orimligt att utgå från att brottslingen skall vara i grunden annorlunda än andra. Härtill kommer att upptäcktsprocenten torde vara synnerligen ringa. Förf. upptar till kritisk granskning vissa teorier om miljöfaktorers inflytande på brottsligheten. Man har nu nästan börjat betrakta som ett axiom att brottslingarna komma från »broken homes» i större utsträckning än andra medborgare. De modernaste undersökningarna, som varit noga med att kontrollgrupperna skola vara så likartade som möjligt, ha emellertid ådagalagt att skillnaden icke är tillnärmelsevis så stor som man förutsatt. Det har vidare visat sig att antalet stympade hem är procentuellt större bland de unga vanartade som omhändertagas för mindre förseelser på anmälan av föräldrar än bland dem som omhändertagas av polisen för brott. Det stympade hemmet synes alltså ha större betydelse som riskfaktor för att anmälan skall göras än som direkt brottsalstrare. Mera sannolikt finner författaren att otillfredsställande relationer i samlivet mellan familjemedlemmarna har direkt betydelse för vanart och brottslighet. Trycket av olidliga förhållanden i vardagslivet föranleder ofta brottslighet som ett slags utlösning och självhävdel-

 

se. Betr. sådana omständigheter som alkoholism och sedeslöshet hos föräldrarna varnar förf. för alltför långt gående slutsatser av de utredningar som gjorts; vi veta nästan ingenting om huru dessa förhållanden gestalta sig för dem som icke bli brottslingar. — Ligabrottsligheten tyder förf. närmast som ett utslag av pojkars vanliga lust att gå i flock. Vissa undersökningar ha visat att det är svårt att avgöra när kamratlivet slutar och samrådsbrottsligheten börjar. En nyligen gjord utredning tyder på att de unga brottslingarna visat större lust för kamratliv och samfälld lek än de icke vanartade. Slutsatsen behöver bara bli att ju flera som äro inblandade i ett brott, ju större är risken för upptäckt. Men smittosynpunkten får heller icke lämnas ur sikte. Icke minst de anstaltsbehandlade äro farliga smittobärare. På samma sätt ha brottslingskvarter och dylika förhållanden störst betydelse genom den smittorisk de innebära och genom att de erbjuda större möjligheter till brott. Över huvud taget betonar förf. att olika miljöer ha betydelse särskilt ur den synpunkten att risken är större eller mindre för en utlösning av brott. En medelålders änka i ombonade förhållanden löper uppenbarligen mindre risk att begå brott och bli upptäckt än en 19-års pojke med hemvist i något slumkvarter. Om kriminologin aldrig blir i stånd att utreda varför människor bli brottsliga, så bör den i varje fall kunna avgöra vilket slags individer som utgöra en god eller dålig risk i detta hänseende.
    Två uppsatser av E. H. STOFFLET om den europeiske immigrantens och hans barns brottslighet samt av GUY B. JOHNSO Nom negern och brottet erbjuda mycket av kriminologiskt intresse men då de avse speciella amerikanska förhållanden lämnas de här åsido. Även ALFRED R. LINDESMITHS artikel om den organiserade brottsligheten är av alltför specifikt amerikanskt innehåll för att här redovisas.
    I två uppsatser Crime in a competitive society av MORRIS PLOSCOWE och Crime and Business av prof. EDVIN H. SUTHERLAND uppehålla sig förf:na särskilt vid det slags brott som i Amerika benämnas »whitecollar crime» — manschettbrottslighet skulle man kanske kunna uttrycka det på svenska. Sutherland definierar denna brottsart som lagöverträdelse i hans yrkesutövning av en person tillhörande de övre samhällsklasserna. Av Sutherlands utredning framgår att denna kriminalitet har sådan ekonomisk och demoraliserande betydelse i Amerika att den utgör landets kanske svåraste kriminalitetsproblem. Detta är fallet icke minst på grund av den ringa upptäcktsprocenten. Sutherland går så långt att han med hänsyn till den omfattande manschettbrottsligheten ifrågasätter riktigheten av alla de slutsatser som dragits ang. brottslighetens orsaker av vetenskapliga undersökningar rörande det sakfällda klientelets förhållanden. Manschettbrottlingarna äro icke fattiga, ha inga stympade hem, de sakna icke uppfostran och möjlighet att utnyttja sin fritid, de äro icke undermåliga eller psykopater. De hittills tillämpade metoderna för undersökning av brottslighetens orsaker vill Sutherland likna vid metoden att utvälja endast blåögda brottslingar och sedan med ledning av deras enda gemensamma egenskap — blåögdheten — påstå att den är orsak till brottsligheten. I stället för de hittills valda förklaringar-

 

na till kriminalitet framlägger förf. den hypotesen att brottsligheten inläres genom beröring med brottslingsgrupper inom det egna samhällsskiktet utan att smittan motverkas genom umgänge med personer som ta avstånd från brottet; den lägre brottslingen lär sig stöld, inbrott och rån medan manschettbrottslingen driver mot bedrägeri och trolöshet mot huvudman.
    En uppsats av ALBERT MORRIS om brottslingars syn på brottens orsaker har intresse särskilt genom att den ådagalägger huru sällan en brottsling verkligen gör klart för sig vilka de egentliga orsakerna till hans handlande varit.
    Prof. ELIO D. MONACHESI behandlar i sin artikel Official agencies and crime prevention det amerikanska fångvårdssystemet och dess resultat. Förf. uppehåller sig särskilt vid instituten probation och parole. Omkring 30 % av alla sakfällda brottslingar i Förenta staterna göras till föremål för probation, medan nära hälften av alla fångar villkorligt frigivas (on parole). De olika övervakningsmyndigheternas statistiska berättelser visa ganska goda siffror för resultaten under tillsynstiden men vetenskapliga prognosundersökningar ha givit vid handen att återfallsprocenten under de följande åren är avskräckande hög. Sålunda visade t. ex. en av Sheldon and Eleanor Glueck år 1930 publicerad utredning att av 510 i Massachusetts år 1911 frigivna fångar nära 80 % icke avhållit sig från brott under de första 5 åren efter frigivningen. En annan av samma förf. år 1933 utgiven undersökning om 1,000 unga brottslingar visade att 88 % hade delinkverat under en första femårsperiod efter utskrivningen (senare undersökningar visade att återfallsprocenten var mindre under de följande tio åren). Monachesi söker orsaken till de dåliga resultaten av behandlingsformerna framför allt i dåliga förhållanden på fångvårdsanstalterna: bristande arbete åt fångarna, otillräckliga differentieringsmöjligheter och outbildade på politiska grunder tillsatta tjänstemän, samt i dålig organisation av skyddsverksamheten: outbildade tjänstemän, bristande anslag och dåligt urval av de villkorligt dömda och frigivna. Förf. slutar med att uttala att de idéer som ligga till grund för villkorlig dom och villkorlig frigivning trots allt äro sunda. Felet är att man aldrig givit dessa system möjligheter att fungera effektivt. Det är ologiskt att fördöma ett behandlingssystem samtidigt som man gör allt för att sabotera dess verksamhet.
    Den sista artikeln i häftet utgöres av en redogörelse av dr NATHANAEL CANTOR för brottsförebyggande åtgärder i Förenta Staterna. Av särskild vikt äro de intresseföreningar mot brottsligheten som bildats inom kommuner, skolor och poliskårer. I en del kommuner har man vidare infört s. k. visiting teachers, d. v. s. man låter särskilt utbildade lärare besöka de svåranpassade barnens hem och försöka utreda och tillrättalägga grunden för deras missanpassning. I Chicago sammanföras alla skolbarn för vilka brottslighetsrisk anses föreligga till en speciell skola med särskilt utbildade lärarkrafter. Så gott som över hela landet ha upprättats s. k. child guidance clinics som under ledning av psykiatriskt skolade läkare bistå domstolarna, skolorna och hemmen. Man

 

har vidare lagt mycken vikt vid upprättandet av pojkklubbar inom de värsta brottslighetsdistrikten. Placerandet av en väldig sådan klubblokal i ett av Los Angeles värsta slumkvarter säges ha minskat ungdomsbrottsligheten i distriktet med 80 %. Å andra sidan har det utretts att av de unga invånarna i ett distrikt i New York de som voro medlemmar i den därstädes upprättade pojkklubben företedde de högsta brottslighetssiffrorna; de som längst varit medlemmar av klubben hade den största belastningen.
    Förutom ovannämnda uppsatser har i samlingsverket intagits en artikel av den i England verksamme kriminologen HERMANN MANNHEIM om Crime in wartime England. Denna utredning innehåller ytterst värdefulla synpunkter på så aktuella frågor som brottslighet vid evakuering och mörkläggning och torde böra göras till föremål för ett särskilt referat.

Torgny Lindberg.