FRANZ EXNER. Kriminalbiologie in ihren Grundzügen. Hamburg 1939. Hanseatische Verlagsanstalt. 366 s. M. 12.50.
    FRANZ EXNER, professor i straffrätt i München, betraktar kriminalbiologin såsom en vetenskap om fakta (Seinswissenschaft) vars föremål, brottsligheten, är bestämt genom juridiska värderingar. Eftersom kriminalbiologins studieobjekt växlar med lagstiftningen skulle det leda till absurda konsekvenser om man dreve »rättspositivismen» därhän att man betraktade alla strafflagsmässigt förbjudna handlingar, från mord och mordbrand till försäljning av okontrollerade febertermometrar eller »rasskändning», såsom tillhörande kriminalbiologins forskningsobjekt. För att undgå detta kunde man vara frestad begränsa kriminalbiologin till att omfatta ett »materiellt brottsbegrepp», nämligen »asociala (gemeinwidrige) handlingar som härstammar ur ett asocialt sinnelag». Exner avvisar emellertid tanken på att begränsa kriminalbiologin till att avse endast ett »materiellt brottsbegrepp». Fastmer är kriminalbiologins föremål de enligt gällande rätt straffbara handlingarna. På grund av dessas olikvärdighet hänför sig kriminalbiologins viktigaste uppgifter och rön dock väsentligen till de asociala, ur ett asocialt sinnelag framsprungna handlingarna. Det kan emellertid här invändas att det finns många asociala handlingar som ingalunda härrör ur ett asocialt sinnelag. Det »materiella brottsbegreppets» definition är alltså för trång.
    Kriminalbiologin vill beskriva och förklara brottet både såsom en händelse i individens liv och såsom en massföreteelse. Det faktum att en bestämd medborgare begår ett brott är en anomali som inte alltid är förklarlig men alltid förklaringsbehövande. Exner berör motsättningen mellan »förklara» (fastställa kausalsammanhang) och »förstå» (fastställa finala sammanhang). Enligt Exner skulle dessa förloppsserier ligga i olika plan som aldrig skära varandra. Efter prof. H. SJÖBRINGS grundläggande upptäckter inom individualpsykologin lär detta påstående inte längre hålla streck. Däremot är det klart att för vardagspsykologin ingen väg finns till den kausala förklaringen av psykiska skeenden. Exner betonar eftertryckligt att kriminalbiologins mål inte

 

är uppnått med en akt av förstående psykologi. Ty i så fall skulle den stanna på ytan och aldrig vara i stånd att tränga ned till orsaken till de genom förstående psykologi funna »orsakerna» (som självfallet inte är några orsaker). Den kriminalbiologi som inte befattar sig med det i trängsta mening biologiska förtjänar därför inte sitt namn.
    Kriminalbiologin, eller den ännu vidare termen kriminologin, omfattar både kriminologisk antropologi som företrädesvis avser brottslingens kroppsliga person, kriminalpsykologi som avser psykologiska förlopp i samband med brottet och kriminalsociologi som avser brottet såsom social företeelse och söker utforska de mesologiska betingelserna för brott och brottslingar. Vid studiet av brottet såsom en företeelse inom hela folkets liv är metoden den kriminalstatistiska.
    Det är emellertid att märka att kriminalstatistiken är en gren av statistiken vilken, såsom den store amerikanske sociologen W. I. THOMAS säger, är »ett siffermässigt uttryck för okända kausala processer» och dessutom behäftad med sådana enorma felkällor att en riktig tolkning förutsätter en ingående kännedom inte bara om den sociala tekniken beträffande de studerade företeelserna utan också om de kriminalbiologiska sammanhangen ifråga om uppkomsten av brott såsom reaktioner från enskilda brottslingars sida. Därav det alldagliga missbruket av brottsstatistiska siffror vilka ofta godtagas efter sitt ytvärde utan att kritiskt analyseras (såsom på senare tid ifråga om den förment stegrade reala ungdomskriminaliteten). Vid kriminalbiologisk undersökning över enskilda brottslingar har man att skilja mellan det individuella och det typiska, för många fall av liknande art gemensamma. För att komma detta på spåren erfordras individuella djupundersökningar över ett antal fall. Genom »smärre statistiker över väl undersökta fall finner man det typiska» och får därigenom en utblick även över »de stora statistikernas» innebörd, vilken däremot knappast kan förstås direkt ur siffrorna.
    Arbetets första avdelning handlar om »anlag» och »miljö». Exner citerar här åtskilliga definitioner på miljö av vilka ingen är riktig. Så t. ex. är v. ROHDENS definition för trång när den begränsar miljön till »allt som står utanför människan» eftersom det, såsom förf. påvisat, finns en inre, nervcellernas miljö vilken kriminalbiologiskt är av utomordentlig betydelse. När LENZ, SAUER och POPP bestämmer miljö såsom de naturliga och sociala krafter som inverkar på människan är denna definition också för trång. Ty såsom Exner framhåller är miljö något potentiellt, något som kan, men inte måste utöva inflytande på individen. Huruvida något inflytande faktiskt kommer till stånd beror till väsentlig del på dennes personliga beskaffenhet. Han tar nämligen av potentiella inflytelser upp endast sådana som med hänsyn till hans egen beskaffenhet kan bli stimuli för reaktioner. Miljön är sålunda i viss utsträckning en funktion av individens personliga egenart. I sin analys av miljöbegreppet har Exner förbisett ett par av de viktigaste momenten nämligen dels att kemiska förändringar av den inre miljön kan framkalla djupgående förändringar av den psykologiska reaktionsbenägenheten och därmed

 

förstärka den individuella brottsfaktorn (jfr Miljöbegreppet inom genetisk biopsykologi, Festskrift för Stjernberg). Vidare har han förbisett att av den yttre miljön endast en aktuell prekriminell miljösituation brottsetiologiskt kan skiljas från den individuella faktorn, medan den tidigare miljön, från individens födelse fram till den aktuella prekriminella situationen, i den mån den utövat någon inverkan på individen, absorberats av denne och bidragit att utforma hans faktiska beskaffenhet, sådan denna är vid begåendet av det brott som skall analyseras (jfr Varför bli människor brottsliga? och Basic Problems of Criminology).
    Rubriken på bokens andra del, »Das Verbrechen im Leben der Volksgemeinschaft», är ett exempel på miljöns inflytande även vid vetenskaplig verksamhet. Det är nämligen inte lätt att förstå varför här talas om brott »i folkgemenskapens liv», eftersom alla brott ju äger rum inom folket. I första kapitlet inlåter sig Exner på den vanskliga frågan om folkkaraktär och brottslighet. I andra kapitlet, »Die Umwelt des Volkes», redogöres för brottslighetens olika beskaffenhet i olika delar av Tyskland. Man saknar här en analys över den märkliga stegringen av homosexualitetsbrott och otukt med minderåriga som sedan någon tid förekommit i Tyskland (en stegring av antalet dömda enligt §§ 176—179: otukt med minderåriga, våldtäkt m. m. från 4.8 år 1920 till 12.3 år 1934, allt på 100,000 straffmyndiga medborgare).
    Bokens tredje avdelning handlar om »gärningsmannen». Detta är den största av bokens fem avdelningar (164 sidor av 359). Exner lämnar här först en intressant redogörelse för brottslingars ärftlighetsförhållanden, byggd på åtskilliga nyare undersökningar varibland STUMPFLS förtjänar särskild uppmärksamhet på grund av den använda metodens noggrannhet. Enligt Stumpfl är friska personer tillhörande familjer som är belastade med sinnessjukdom inte i högre grad utsatta för att bli brottslingar än friska personer som kommer från friska familjer. Detta är i och för sig föga förvånande. Om friska personer ur familjer belastade med sinnessjukdom skulle vara i högre grad hotade av en kriminell utveckling än sådana friska som inte är belastade, hade man anledning antaga att närvaron i familjen av en sinnessjuk ascendent, syskon eller annan anhörig skulle innebära en försämrad miljö. Den ökade dispositionen skulle alltså i dylika fall bero på en mesologisk faktor. Vid den genuina epilepsin däremot råder enligt CONRAD ett visst arvssammanhang mellan psykos och brottslighet.
    När man kommer till »psykopatier» däremot ändrar sig bilden. Här visar sig nämligen att kroniska brottslingar har en utomordentligt hög belastning med psykopati medan tillfällighetsbrottslingar har en väsentligt lägre. När man finner stor belastning med kriminalitet hos föräldrar till kroniska brottslingar så är den härav betingade dåliga miljön vari descendenterna uppväxt så påtaglig att ett avgörande huruvida även arvsanlag inverkat kriminaliserande inte kan ske. En kompletterande undersökning av kroniskt brottsligas barn ger också, såsom är att vänta, ett nedslående resultat, i det att nära hälften av barnen också är kriminella. En norsk pendangundersökning av DAHLSTRÖM och

 

ARCTANDER över barn till kriminella, vilka flyttats till en socialt sund miljö, anför Exner inte. Den är emellertid så till vida uppmuntrande som brottslighetsfrekvensen hos dessa barn är väsentligen lägre, vilket förövrigt är helt naturligt. En utförlig redogörelse lämnar Exner för den metodologiskt så betydelsefulla tvillingforskningen vilken numera i stor utsträckning användes för att klargöra problemet arv och miljö.
    Efter en översikt över brottslingars kroppsliga egenskaper, köns- och åldersfördelning, sjukdomsfrekvens och alkoholism kommer Exner till den viktiga frågan om deras personliga psykiska utrustning. Även på detta område finns en mängd nyare undersökningar som visar att de kroniska brottslingarna i stor utsträckning är behäftade med imbecillitet och debilitet, i allmänhet mellan 25 och 30 % av fallen, medan frekvensen av oligofrena bland totalbefolkningen efter GRUHLE uppgestill 1 %. Genom svenska undersökningar (DAHLBERG o. a.) är emellertid visat att den är mycket högre, minst 3 %. Skillnaden mellan detta tal och frekvensen hos brottslingar är ju i alla fall kolossal.
    I fråga om psykopatin, vilken uppfattas såsom ett själsligt lyte av sådan beskaffenhet att den därmed behäftade »lider av det eller hans samlevnad med andra därav blir störd», påvisas huru sambandet med kriminalitet är ännu mera i ögonenfallande. Särskilt gäller detta de kroniska brottslingarna. För dessa ligger enligt en mängd nyare undersökningar psykopatifrekvensen så högt (MICHEL— 83 %, REISS— 88 %, VERVAECK— 90 %, STUMPFL— 99 %) att man praktiskt taget kan utgå från att varje återfallsbrottsling är en mer eller mindre djupt abnorm människa. Den praktiska konsekvensen härav är att vanliga tidsbestämda straff för återfallsbrottslingar är ett ändamålslöst nonsens som snarast möjligt borde utrotas ur praxis. I en avdelning om brottslingarnas systematik gör Exner ett försök till indelning efter olika synpunkter: karakterologisk, kriminalsociologisk, kriminalpsykologisk, arvsbiologisk, kriminalpolitisk och juridisk.
    Egendomligt nog har Exner i avdelningen om »gärningsmannen» en särskild underavdelning som handlar om dennes miljö varunder han skiljer mellan personlig miljö, uppfostringsgemenskap och levnadsgemenskap.
    Efter en fjärde avdelning, om »gärningen», avslutar Exner sitt arbete med en avdelning om »bedömningen av konkreta brottslingsfall». Denna bedömning bör avse den somatiska totalkonstitutionen, den psykiska totalkonstitutionen, den arvsbiologiska situationen, den sociala typen, den kriminalbiologiska frågan och den sociala prognosen.
    Exner har, ehuru själv jurist, förstått att grundligt tillägna sig den medicinsk-naturvetenskapliga syn på brottslighetsproblemet som är ett grunddrag i den moderna kriminologin och ger på ett relativt litet antal sidor (359) en rikedom av teoretisk och praktisk information överbrottslighetsproblemet. Vid sin bedömning av brottslingstyper och behandlingsmöjligheter är Exner välgörande fri från abstrakta och erfarenhetsfrämmande spekulationer över allmänpreventionens förmenta betydelse för brottslighetens bekämpande. Han är en klok och nykter

 

empiriker som har mycket att lära envar som har med brottsligheten att göra och som är intresserad av att bli förtrogen med och förstå vad som rör sig i tiden. Arbetet kan därför varmt rekommenderas.

Olof Kinberg.