RUDOLF VON IHERING. Striden för rätten. Sthm 1941. Natur och kultur. 83 s. Kr. 3.25.

 

    Denna skrift, som ursprungligen var ett föredrag i Wiens juridiska förening år 1872, har redan en gång förut översatts till vårt språk, nämligen av presidenten AFZELIUS, år 1879. Innehållet har emellertid bibehållit sin aktualitet, ja händelseutvecklingen har måhända gjort det mera aktuellt än någonsin, och det är med glädje man hälsar den nya översättning av rådman CERVIN, som ånyo framlägger skriften inför svensk läsekrets. Förf., som var en av dem vilka gjorde den tyska rättsvetenskapen under 1800-talet till den ledande, har i denna skrift onekligen sagt något väsentligt, som väl förtjänar att upprepas. Översättningen gör full rättvisa åt den livfulla, konstnärliga stilen.

 

LITTERATURNOTISER. 919    Den ledande tanken i skriften har prof. STJERNBERG i ett förord till översättningen uttryckt på följande sätt:
    »Vad Ihering med denna lilla skrift särskilt vill inskärpa är, att denna 'kamp för rätten' i stor utsträckning alltid åvilar den enskilde själv. Det är icke trakasseri eller processlystnad han därvid vill stödja, utan den sunda principen, att den enskilde aldrig bör gå på ackord med den orätt, som medvetet tillskyndas honom av annan. Den som i dylikt fall av feghet eller maklighet underlåter att upptaga striden för den rätt, som är hans, undergräver därmed icke blott sin egen rättsställning, utan även rättsordningen i dess helhet. På att denna kamp verkligen föres, beror ytterst rättsordningens majestät, om vilket han en gång yttrat, att 'så högt som anden står över materien, så högt står den andliga världens ordning och majestät över den substantiella världen'.»

 

    Detta är utan tvivel en god formulering av bokens kardinaltes. Det kan blott ifrågasättas, om icke prof. Stjernberg lyckats uttrycka den sunda och riktiga kärnan i Iherings framställning bättre än förf. själv. Vid läsning av boken får man nämligen understundom det intrycket, att Ihering driver sin tes väl långt. Hans styrka låg nog mera i idérikedom än i egentligt skarpsinne, och hans vältalighet förledde honom nog ibland att yttra sig alltför förbehållslöst.
    Den som vill omsätta tesen i det levande livet bör sålunda betänka, att det jämförelsevis sällan inträffar att den ene av två tvistande parter medvetet söker tillfoga den andre orätt. Oftast anse väl båda, att de ha rätten på sin sida. Och i fall, där någon driver en ståndpunkt som han vet icke är förenlig med positiv rätt, tror han sig nog ändock oftast ha goda skäl. Ihering är ej heller blind för detta. En god del av arbetet upptages av kritik mot sådan positiv rätt, som icke står i överensstämmelse med vad sund rättskänsla bjuder. Men vilken är i ett sådant fall den rätt, som är värd att kämpa för? Ihering håller med Shylock, som enligt Venedigs lag hade rätt att taga ett skålpund kött ur sin gäldenärs kropp. Borde han ha fått sin rätt, ehuru det skulle medfört gäldenärens död? Eller förfor icke domaren från en högre synpunkt än den positiva rättens riktigt, då han genom en sinnrik omtolkning av lagen fråntog honom hans byte?
    Men även i sådana fall, där rätten uppenbarligen är på den ena sidan och orätten på den andra, kan det säkerligen mången gång vara försvarligt att avstå från att sätta lagens apparat i gång. Visst kan det vara befogat att svälja en förolämpning hellre än att göra sak av den. Icke bör en bestulen under alla omständigheter utkräva ansvar av tjuven. Nog bör en köpare understundom finna sig i att det köpta är behäftat med ett fel. Exemplen kunna mångfaldigas. Vad Ihering icke synes tillräckligt beakta är, att rättens realiserande icke är något absolut gott utan endast ett relativt. Värdet av att rätten förverkligas kan med andra ord vägas mot olägenheter, som äro förbundna därmed. Att rätten till varje pris genomföres är icke obetingat önskvärt. Michael Kohlhaas, hjälten i Kleists novell, blev rövare och mördare för att tilltvinga sig ett par hästar, som höga vederbörande orättrådigt undanhöllo honom, och åsamkade därigenom sitt land svåra olyckor; själv fick han sluta på stupstocken. Gjorde han rätt? Kanske, men icke står det väl utom all fråga. Allt får dock icke anses tillåtet för rättens hävdande. Man får komma ihåg, att rätten icke är annat än en organisa- 

 

920 LITTERATURNOTISER.tionsform. Rättsreglerna äro regler för mänskligt handlande, vilka äro värdefulla blott i den mån genom dem åstadkommes något värdefullt.
    Dessa förbehåll beröra emellertid icke skriftens huvudtes. I så måtto har Ihering tvivelsutan rätt, att det är något värdefullt att samhällslivet är ordnat efter regler i stället för att behärskas av godtycke. Detta är någonting så viktigt, att det väl förtjänar att försvaras med de största uppoffringar. Han har också rätt i att den enskilde medborgaren kan göra sitt land en tjänst genom att hävda sin rätt, där godtycke hotar att taga överhand. Ett rättspatos, som lever bland medborgarna, är därför en styrka hos ett folk. De som våga sin egen välfärd för att hävda rätten, kämpa från denna synpunkt sett för hela folkets välfärd.

I. S.