Den nya lagstiftningen om arvsskatt och gåvoskatt. Under innevarande år har tillkommit ny lagstiftning på förevarande område,1 vilken träder i kraft den 1 januari 1942. Till huvudförfattningen — förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt —ansluta sig åtskilliga nyligen utfärdade administrativa tillämpningsföreskrifter.2 Det utrymme, som här står till förfogande, tillåter givetvis endast ett antydande i all korthet av de väsentligaste nyheterna i denna lagstiftning.
En grundläggande riktlinje för den vidtagna revisionen av arvsbeskattningen har varit att bringa densamma i närmare anslutning till arvslottsskattens princip att låta skatten träffa den förmögenhetsökning, som genom arvfallet verkligen tillgodokommer vederbörande arvingar och testamentstagare. Fullt genomförd skulle den metod för arvsbeskattningen, enligt vilken skatten drabbar icke kvarlåtenskapen såsom helhet utan arvingars och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet, kräva ett obligatoriskt skiftesförfarande, som möjliggör lotternas fastställande i alla förekommande fall med ledning av ett verkligt arvskifte. Då förutsättningar för en sådan anordning icke funnits, har den nya lagstiftningen med bibehållande av bouppteckningen såsom central skattehandling sökt på andra vägar genomföra arvsbeskattningens reformering i angiven riktning.
I den nya lagstiftningen finner man sålunda i första hand bestämmelser avseende att bereda ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling. En av anledningarna till skiftesinstrumentets nuvarande ringa användbarhet i sådant avseende är att detsamma för attfå läggas till grund för skattens beräknande måste vara fogat vid bouppteckningen och alltså vara upprättat vid bouppteckningens inregistrering, d. v. s. i regel inom fyra månader från dödsfallet. Vidare måste skiftesinstrumentet ansluta sig till bouppteckningen såtillvida att dengenom skiftet fördelade behållningen ej får understiga behållningen enligt bouppteckningen. I båda dessa hänseenden hava nya regler givits. Sålunda skall, om framställning därom göres då bouppteckning inom vederbörlig tid ingives för registrering, anstånd med skattens fastställande medgivas för företeende av arvskifteshandling. Anstånd kan erhållas antingen under viss kortare tid, högst fyra månader, utan att säkerhet behöver ställas för skattens framtida erläggande, eller ock under längre tid, dock högst ett år, om säkerhet ställes för det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente.
Anståndstiden räknas från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven, och längsta anståndstid blir alltså, om ej uppskov med bouppteckningens förrättande beviljats, åtta månader resp. ett år och fyra månader från dödsfallet. Enligt enahanda regler kan anstånd erhållasför företeende av bodelningsinstrument. Beviljande av anstånd föranleder icke uppskov med bouppteckningens registrering. För bibehållande av erforderlig kontroll över att till beskattning jämväl uppgives i förefintligt skiftesinstrument tilläventyrs icke redovisad del av bobehållningen har man visserligen fortfarande ansett sig icke kunna tillåta skattens beräknande å lägre sammanlagt värde än bouppteckningsbehållningen. I syfte att ändock möjliggöra skiftesinstrumentets användande såsom beskattningshandling även om behållningen icke däri redovisas oavkortad har i nya förordningen givits en särskild regel för lotternas beräknande i nu åsyftade fall i anslutning till den i skiftet bestämda delningsgrunden. Enligt denna regel skall, om lotternas sammanlagda värde i skifteshandlingen upptagits lägre än behållningen vid dödsfallet, lotterna bestämmas såsom om jämväl skillnadsbeloppet uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek enligt skifteshandlingen.
En annan väsentlig nyhet i den nu tillkomna lagstiftningen utgöra de däri upptagna reglerna för beskattning i fall då vederbörande arvinge eller testamentstagare först framdeles kommer i tillfälle att tillgodogöra sig den tillgång, för vilken skatt skall beräknas, och således först senare erhåller den med förvärvet följande ökade skatteförmågan. Vanligen är i nu åsyftade fall situationen den att enligt förordnande i testamente äganderätt och nyttjande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda personer eller att nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter varandra. Dessa fall regleras för närvarande framför allt genom de från ett flertal rättsfall kända 12 och 13 §§ i gällande arvsskatteförordning. De anmärkningar, som i skilda sammanhang riktats mot dessa bestämmelser, hava avsett icke blott deras svårtillämplighet utan även deras från flera synpunkter irrationella verkningar i praktiken. I den nya förordningen har ifrågavarande beskattningsproblem lösts på det sätt att, med vissa inskränkningar tillförebyggande av obehörigt undandragande av skatt, i samtliga hithörande fall genom framflyttande av skattskyldighetens inträde beskattningen uppskjutes till den tidpunkt då, vid upphörandet av nyttjande- eller avkomsträtten, ägaren eller, vid upphörandet av en föregående innehavares rätt, den efterföljande rättighetsinnehavaren kommer i utövande av den rätt, som tillagts honom. Den som i nu angivna fall förvärvat äganderätt skall dock vara oförhindrad att, om han så önskar, genast erlägga skatten. För möjliggörande av en dylik beskattningsmetod harför samtliga fall deklarationsinstitutet anlitats, varjämte ett visst kontrollsystem genomförts för tillsyn över att deklarationsplikten fullgöres. Kontrollförfarandet grundas å uppgifter, som vederbörande domstol vid sin första befattning med skattefrågan, d. v. s. i regel vid bouppteckningens inregistrering, har att avsända i vissa fall till advokatfiskalen vid den överordnade hovrätten och i andra fall till advokatfiskalerna
vid samtliga hovrätter. Den nya beskattningsmetod, som i förevarande hänseende skall komma till användning, innebär att nu gällande särregler för beskattning av fideikommitterad egendom blivit upphävda.
I nyss åsyftade fall av beskattning av s. k. successiva förvärv kommer genom att tiden för skattskyldighetens inträde framskjutits värderingen av den skattepliktiga egendomen att utan vidare hänföras till den tidpunkt då mottagaren tillträder sitt förvärv. Här har sålunda kunnat lämnas fullt utrymme åt arvslottsskattens grundsats att beskatta den genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen i den persons hand, vilken ökningen tillgodokommit. Eljest har då det gäller skatteföremålets värdering av praktiska skäl avsteg härifrån måst göras. I den nya förordningen bibehålles sålunda den nuvarande huvudregeln, att bouppteckningsvärdena, d. v. s. värdena vid dödstillfället, skola lända till efterrättelse, och detta även då arvskifte lägges till grund för skattens beräknande. I ett praktiskt betydelsefullt fall lämnas dock möjlighet till omvärdering med hänsyn till värdeförändring, som inträffat i tiden efter dödsfallet. Den nya bestämmelsen innebär att, om å börs eller eljest i marknaden noterad aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter dödsfallet nedgått i värde med en fjärdedel eller mera, Kungl. Maj:t äger under vissa ytterligare förutsättningar på ansökan medgiva att skatt skall utgå efter lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskattas. De nu gällande särskilda värderingsreglerna, avseende fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom, hava i övrigt i stort sett bibehållits i sak oförändrade men hava utökats med, bland annat, en föreskrift att sådan lös egendom, beträffande vilken särskilda värderingsgrunder icke stadgats, skall uppskattas till vad den kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Denna föreskrift angives främst vara avsedd att förekomma undervärdering av bohag och liknande lösören. Vidare har meddelats en bestämmelse, enligt vilken, där särskild anledning föreligger, beskattningsdomstolen äger förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för beskattningsvärdetsbestämmande. Sådant förordnande kan, efter framställning av advokatfiskalen, även meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende.
I ett flertal hänseenden hava vidtagits ändringar, som beröra skattetariffen. De nuvarande skattefria minimivärdena — i klass I 1,000 kr. och i övriga klasser 200 kr. — hava höjts till 3,000 kr. i klass I och 1,000 kr. i övriga klasser. Härjämte hava införts särskilda skattebefrielser för efterlevande make och minderåriga barn. Sålunda skall lott, som tillkommer efterlevande make, vara skattefri om lottens värde ej överstiger 25,000 kr. Då makes giftorättsandel i boet är fri från skatt. innebär den särskilda skattebefrielsen för make, att i ett bo, där all egendom är föremål för giftorätt och vars behållning icke överstiger 50,000kr., maken äger utan skattskyldighet bekomma hela behållningen. Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller, om barnet avlidit, dess avkomling och har mottagaren av lotten vid tiden för skattskyldighetens inträde ej fyllt aderton år, är lotten skattefri om
dess värde ej överstiger det i varje fall skattefria värdet, 3,000 kr., ökat med 1,000 kr. för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås. Därjämte hava vissa ändringar i klassindelningen genomförts. Sålunda upptagas i nuvarande klass I jämväl styvbarn och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn. Klass II har utökats på det sätt att där jämväl upptagits styvföräldrar, adoptant, adoptants avkomling samt barns och adoptivbarns efterlevande make. Särskilda bestämmelser hava meddelats för beskattning av lott, som tillkommer trotjänare. Såsom trotjänare skall anses person med viss längre anställningstid. Dylik lott skall, om värdet av densamma icke överstiger 50,000 kr., beskattas enligt klass II. Fullständig skattebefrielse, som för närvarande tillkommer endast kronan, skall tillgodokomma bl. a. åtskilliga till klass II nu hänförliga juridiska personer, som fullfölja ändamål av särskilt höggradig allmännytta. De i nuvarande klass II upptagna juridiska personer, som ej komma i åtnjutande av den nyinförda skattebefrielsen, hava överförts till klass III. Ändring har icke gjorts i de skattesatser, som enligt nuvarande tariff gälla för de olika klasserna. I propositionen uttalar departementschefen, att frågan huruvida en justering av skattesatserna bör vidtagas får bliva beroende på den fortsatta omprövningen av den direkta beskattningen.
Nuvarande bestämmelser om anstånd med skattens erläggande och om eftergift av skatt i fall då arvingen eller testamentstagaren själv avlider inom viss tid från skattskyldighetens inträde hava i flera hänseenden utvidgats.
Domstol skall fortfarande vara beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen och skall enligt de nya bestämmelserna upptaga även sådana ärenden rörande arvsskatt, som nu handläggas av länsstyrelse, nämligen dels de för närvarande undantagsvis förekommande fall då dylik skatt uttages på grundval av deklaration och dels de fall av — enligt nuvarande terminologi — restitution av arvsskatt, som nu prövas av länsstyrelserna. Vad angår de bestämmelser, som hava avseende å restitution av skatt i gällande arvsskatteförordnings mening, skiljes i nya förordningen mellan den handläggning av skatteärenden, som innefattar prövning av framställt anspråk på återfående av erlagd skatt, och utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall återbäras. Prövningen av anspråket skall då fråga är om arvsskatt alltid ankomma på domstol. I vissa fall — närmast motsvarande de restitutionsfall, som nu handläggas av länsstyrelse — skall prövningen av anspråket på återfående av skatt tillhöra den underrätt, som förut beslutat om skattens fastställande. Det förfarande, varigenom sådan omprövning av tidigare skattebeslut påkallas, benämnes i nya förordningen återvinning av skatt. I andra fall åter — fråga är här om ändring av beslut, som innefattar påstådd felaktig tillämpning av givna beskattningsregler — skall ändring sökas genom besvär hos vederbörande hovrätt. Icke blott den enskilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiskalen i hovrätten, skall enligt de nya bestämmelserna anses såsom parti skatteärendet och således, i motsats till vad nu gäller, hava att iakt-
taga för talans fullföljd satt tidsbegränsning. Då underrättens beslut innefattar prövning av fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, har besvärstiden utsträckts till tre år från beslutets dag med viss avkortning av tiden i fall då fullföljd sker efter det besvär inkommit från vederparten. Mot hovrätts beslut i skatteärende är, med samma begränsning som nu gäller, fullföljd av talan hos högsta domstolen tillåten. Det förfarande, varigenom till vederbörande utanordnas skattebelopp, som enligt meddelat beslut skall återbäras, benämnes återbetalning av erlagd skatt. Sådan återbetalning skall liksom enligt nuvarande bestämmelser äga rum i den ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder, och skall således alltjämt ombesörjas av vederbörande länsstyrelse.
I likhet med vad nu gäller skall enligt de nya bestämmelserna arvsskatt i regel uttagas genom stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande bouppteckning eller deklaration. Däremot hava beträffande ordningen för skattebeloppets inbetalning och sättet för skattens uttagande i händelse av betalningsförsummelse givits föreskrifter, som helt avvika från nu gällande regler. Sålunda kommer icke vidare i tillämpning den nuvarande bestämmelsen, att bouppteckning och deklaration redan vid ingivandet skall vara åtföljd av penningar till stämpeln. De nya reglerna innebära i stället, att skyldighet att inbetala skatt ej föreligger förrän domstolen meddelat beslut om skattens fastställande, att inbetalningen då skall ske inom viss tid från beslutets meddelande, samt att, om betalning ej sker inom sålunda stadgad tid, domstolen har att därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som förordnar om uttagande av skattebeloppet i den ordning som är stadgad i fråga om indrivning av oguldna kronoutskylder. Betalningsförsummelse skall således bland annat medföra skyldighet att erlägga indrivningsavgift. Departementschefen har under hänvisning till från flera håll gjorda uttalanden framhållit önskvärdheten av att domstolarna befrias från skatteuppbörden. Det har ifrågasatts, att bestyret härmed helt skulle övertagas av postverket, och beskattningsdomstolen skulle då, sedan beslut om skattens fastställande meddelats, icke hava vidare befattning med skatteärendet än att till postanstalt å domstolens kansliort överlämna de handlingar, som nu bliva föremål för stämpelbeläggning hos domstolen. Denna fråga har emellertid såsom berörande stämpelsystemet i dess helhet ansetts böra lösas i ett vidsträcktare sammanhang. I propositionen betecknas domstolarnas fortsatta handhavande av stämpeluppbörden såsom en anordning tills vidare i avbidan å en blivande omläggning av uppbördssystemet.
Den nya förordningens bestämmelser rörande gåvoskatt överensstämma i stort sett med gällande stadganden med de modifikationer, som föranledas därav att de flesta av de vid redogörelsen för arvsbeskattningen omnämnda nya reglerna i tillämpliga delar skola komma till användning jämväl vid gåvobeskattningen. Bland de fåtaliga nya stadganden, som innefatta sakliga avvikelser från de för gåvobeskattningen nu gällande speciella reglerna, märkes en bestämmelse av innehåll att un-
der viss förutsättning skattefrihet skall åtnjutas för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet. Såsom en nyhet kan vidare nämnas, att gåvodeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär. Länsstyrelse skall fortfarande vara beskattningsmyndighet vid gåvobeskattningen.
Enligt gällande bestämmelser utgår med viss begränsning skatt såsom för gåva för vad någon bekommer på grund av att han enligt lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare ävensom för vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott erhåller ur försäkringsbeloppet. Såvitt gäller förmånstagareförvärv, som utfalla vid försäkringstagarens död, hava i den nya förordningen de ifrågavarande beskattningsreglerna överförts från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område. Det skall således i fortsättningen ankomma på domstol att i samband med beskattningen av den i kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren ingående egendomen till beskattning upptaga jämväl nu angivna förvärv.
Erik Wilhelmsson.