Mutor och belöningar. Genom lag d. 14 nov. 1941 (nr 838, se proposition till höstriksdagen nr 309), vilken trätt i kraft dagen efter det densamma från trycket utkommit i SFS eller d. 15 nov. 1941, har genomförts en ändring av 25 kap. 5 § strafflagen, innebärande en avsevärd skärpning av straffen för bestickning av ämbets- och tjänstemän. De förutvarande bestämmelserna härom hava ansetts bristfälliga i åtskilliga hänseenden. I främsta rummet har anmärkts på den skillnad som gjorts mellan mutor och belöningar för tjänsteåtgärder. För att muta skulle anses föreligga fordrade lagen kausalsammanhang mellan en obehörig förmån eller ett löfte därom som en tjänsteman mottagit samt en senare oriktig tjänsteåtgärd av honom, därvid dock brottet var fullbordat även om åtgärden ej hunnit komma till stånd. Andra fall av bestickning hänfördes till obehöriga belöningar. Skillnaden hade väsentlig betydelse för straffet. När det kunde visas att tjänstemannen blivit mutad, kunde både han och den som givit mutan dömas till fängelse jämte det den förre blev avsatt. I andra fall däremot straffades blott tjänstemannen och högsta straffet var avsättning.
Uppenbarligen funnos stora möjligheter för de skyldiga att komma undan de strängare bestämmelserna rörande mutor. Sällan försiggår bestickning i andras närvaro eller eljest under sådana former att någon fullständig bevisning blir möjlig. Vad som kan styrkas blir i regel blott att en obehörig förmån lämnats eller mottagits. Tjänstemannen kunde därför i regel endast straffas enligt den mildare bestämmelsen om obehörig belöning och den andre gick helt fri från straff.
Att den aktive bestickaren på detta sätt ofta blev strafflös var uppenbarligen otillfredsställande. Det är stötande för rättskänslan att den som uppträtt i frestarens roll skall gå fri medan den andre straffas. Och vill man i tid stävja en tendens till korruption är det påtagligen av vikt att effektivt ingripa mot personer som, för att tillgodose ekonomiska eller andra privata intressen, utsätta tjänstemän för frestelsen att svika sin tjänsteplikt.
Även straffet för tjänstemannen var otillräckligt. Såsom nämnts kunde i regel ej användas strängare straff än avsättning. I många fall är emellertid detta straff föga kännbart. Särskilt under nuvarande förhållanden finnas många personer i tjänsteställning som handhava viktiga uppgifter men blott äro anställda tillsvidare, t. ex. hos kristidsmyndigheter av olika slag. Det säger sig självt att en avsättningsdom i fråga om en sådan tjänsteman icke har samma betydelse som när det gäller ordinarie tjänstemän som för sin framtid äro helt beroende av sin tjänst. Men också mot en tjänsteman i sistnämnda kategori kunde
behov av strängare straff anses föreligga för att motverka de starka frestelser som kunna förekomma.
Sådana skäl som de nu anförda föranledde statens krisrevision till en framställning hos Kungl. Maj:t om skärpt lagstiftning mot bestickning. Framställningen, som legat till grund för propositionen i ämnet, hänför sig speciellt till förhållandena vid upphandling för statens räkning. Krisrevisionen yttrar därom, att den under sin verksamhet vid flera tillfällen funnit, att befattningshavare som omhänderhaft sådan upphandling utnyttjat sin ställning till att förskaffa sig egen vinning. Denna företeelse anser krisrevisionen särskilt sammanhänga med de betingelser under vilka upphandlingen för försvarsväsendet för närvarande äger rum.
I tidningspressen har på senare tid omtalats åtskilliga fall av bestickning o. dyl. I den mån sådana fall bedömts av domstol synes resultatet bestyrka de ovan gjorda erinringarna mot de hittillsvarande bestämmelserna.
Den nya lagen innebär en avsevärd skärpning av reaktionen mot bestickning. Först och främst likställas mutor och andra otillbörliga belöningar i straffhänseende. Vare sig den ena eller andra formen föreligger inträder straff både för tjänstemannen och den medskyldige. Straffen hava vidare skärpts. En tjänsteman skall, förutom till avsättning, kunna dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år, och samma frihetsstraff kan ådömas den medskyldige. Endast om omständigheterna äro mildrande, får lägre straff utmätas.
Den mest anmärkningsvärda nyheten i lagen ligger i att den aktiva bestickningen straffbelagts i samma utsträckning som den passiva, eller m. a. o. i att den som lämnar, utlovar eller erbjuder en tjänsteman otillbörlig belöning straffas i samma utsträckning som tjänstemannen. I oss närliggande länder är däremot, liksom i vår hittillsvarande lag, den förres straffbarhet mer eller mindre begränsad, vilket motiveras av de större krav som kunna ställas på tjänstemännen. Den nya lagens strängare ståndpunkt torde bero på att en inskränkning av det straffbara området är ägnad att minska straffbudets effektivitet genom att svårigheter uppstå att styrka förutsättningarna för straffbarhet. Bl. a. av detta skäl avstyrkte lagrådet en undantagsbestämmelse beträffande aktiv bestickning som var upptagen i det till lagrådet remitterade förslaget. Bestämmelsen innehöll, att den skyldige skulle vara fri från straff om han handlat av oförstånd, och var avsedd för de obetydligaste fallen. Lagrådet ansåg att bestämmelsen knappast var behövlig, enär för straffbarhet uti ifrågavarande hänseende förutsättes uppsåt även med avseende å belöningens otillbörlighet och dessutom böter ingå i straffsatsen. Med hänsyn till vad lagrådet yttrat fann departementschefen sig kunna frångå förslaget om en uttrycklig undantagsbestämmelse för nämnda fall. I anledning av lagrådets uttalande om de subjektiva rekvisiten för straffbarhet må anmärkas, att uttalandet naturligtvis icke innebär, att den tilltalades egen åsikt om det till
börliga eller otillbörliga i hans handlingssätt skall vara avgörande. Vad som kan fordras är, att han räknat med att belöningen skulle anses såsom otillbörlig. Såväl i fråga om uppsåtet som när det gäller att objektivt bedöma en belönings otillbörlighet kan tydligen en viss skillnad vara att göra mellan aktiv och passiv bestickning.
I 25 kap. 5 § strafflagen upptogos före lagändringen även straff för tjänsteman, som begär eller uttager olaga sportler. Denna straffbestämmelse återfinnes icke i paragrafen efter dess nya lydelse, varför detta brott hemfaller under de allmänna straffbestämmelserna i 25 kap. 16 och 17 §§. Stadgandena om bestickning i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens beröras icke av den nya lagstiftningen.
Nils Regner.