Delgivning av handlingar i utlandet. I de fall, då utrikesdepartementets medverkan påkallas för delgivning av rättshandlingar utomlands, visar det sig ej sällan redan under normala politiska förhållanden att den tid, inom vilken delgivningen skall verkställas, är otillräcklig. Under nu rådande krigssituation med dess komplikationer för den fredliga samfärdseln inträffar det emellertid än oftare, att delgivningar icke kunna ske inom fastställd frist. Särskilt gäller detta sådana delgivningar, som företagas i syfte att på sätt 188 § utsökningslagen angiver förhindra att kvarstad eller skingringsförbud går åter.
I samband med en för en tid sedan från svensk sida gjord framställning i ett delgivningsärende av ifrågavarande slag har man inom vederbörande lands justitieministerium under hand påpekat de svårigheter det vid upprepade tillfällen mött att medhinna delgivning inom
den tid, som stått till förfogande. Härvid har framhållits, att just de svenska delgivningsfristerna i regel äro knappare tilltagna än andra. Samtidigt har man ifrågasatt, huruvida icke i framtiden något längre frister skulle kunna fastställas.
Otvivelaktigt vore det önskvärt, att större hänsyn än hittills toges till de omständigheter, av vilka en delgivning utomlands är beroende. Vare sig utrikesdepartementet, såsom ofta är fallet, redan vid mottagandet av en framställning kan för sökanden påpeka, att delgivningstiden är för kort, och uppmana honom att därför »anhålla om förlängning» av densamma, eller det först senare visar sig att fristen varit för knapp, fördröjes nämligen nu ej sällan den ifrågavarande processen onödigt. Härtill kommer att rättsförluster lätt kunna uppstå.
Anledningen till det påtalade förhållandet torde i främsta rummet helt enkelt vara, att frågan icke ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Något hinder lärer nämligen i regel icke föreligga mot att utsträcka delgivningsfristen så, att den motsvarar den tid, som enligt vad erfarenheten visar i det konkreta fallet åtgår för delgivningens verkställande. Beträffande särskilt delgivning i syfte att förebygga återgång av kvarstad eller skingringsförbud må erinras om att den tidrymd, inom vilken borgenär enligt utsökningslagens 188 § skall anhängiggöra talan, år 1937 utsträcktes till 90 dagar för det fall, att gäldenären finnes utom riket och icke inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga Stämning och avgiva svaromål. Ehuru lagändringen, som tillkom på initiativ inom utrikesdepartementet, avsåg att giva överexekutor möjlighet att taga hänsyn till den tid, som i ett givet fall kunde beräknas åtgå för en delgivning,1 synes endast relativt sällan den sålunda givna möjligheten ha utnyttjats.
Beträffande spörsmålet vad som bör uppmärksammas vid fastställande av den tid, inom vilken en delgivning skall vara verkställd, må följande framhållas.
Då utrikesdepartementet mottagit en framställning om delgivning i utlandet, översänder det delgivningshandlingarna för vidare åtgärd till vederbörande beskickning eller konsulat. Redan för postbefordran åtgår i många fall en icke obetydlig tid. Att sända ett brev exempelvis från Stockholm till New York och att därifrån per post erhålla svar beräknas under normala förhållanden taga sammanlagt tjugo à trettio dagar.2 De svårigheter kriget medfört för sjöfarten har icke oväsentligt förlängt denna tid. Enbart båtresan till Nordamerika och åter tager nu ytterligare omkring tio dygn. Härtill kommer att båtlägenheterna äro avsevärt färre än tidigare och att betydande omvägar måste göras.
Vidare må uppmärksammas att postgången i många länder fördröjes genom den skärpta brevcensur, vartill det politiska läget givit anledning. I vissa fall, såsom under strängare köldperioder, torde man även
kunna göra anspråk på att domstolar och överexekutorer vid fastställandet av delgivningsfrister taga hänsyn till sådana is- och snöförhållanden, som notoriskt utgöra hinder för samfärdseln med utlandet.
Enligt gällande instruktioner1 skall konsul, då han anmodas verkställa delgivning av rättshandling, såsom regel i första hand söka själv delgiva handlingen i överensstämmelse med svensk rätts föreskrifter. Skulle hinder möta häremot, bör han emellertid anlita vederbörlig myndighet i verksamhetslandet.
I fråga om de hinder, som kunna möta, må nämnas att i många stater delgivning genom konsul icke är tillåten, om delgivningen avser medborgare i verksamhetslandet. Så är exempelvis fallet med Tyskland. Främmande myndighets medverkan kan emellertid även erfordras, om den person med vilken delgviningen skall ske av någan anledning icke kan anträffas. Uppenbart händer detta oftare i tider av mellanfolklig spänning, bland annat på den grund att en stor del av den manliga befolkningen då tages i anspråk för sitt lands försvar. Det inträffar emellertid även, att vederbörande avsikligt håller sig undan eller vägrar infinna sig å konsulatet och ej lämpligen kan uppsökas å sin vistelseort.
Då utländsk myndighets biträde begäres, fordras ofta att samtliga delgivningshandlingar skola vara översatta till det främmande landets språk2. Givet är att översättningen fordrar viss tid, särskilt därest fråga är om mer omfattande inlagor. Vad som emellertid i detta sammanhang särskilt bör uppmärksammas är, att myndigheterna i det främmande landet under oroliga tider av naturliga skäl icke kunna efterkomma framställningar av ifrågavarande natur lika hastigt som eljest.
Slutligen kan ifrågasättas, huruvida icke en viss marginal borde beräknas med hänsyn till att de adressuppgifter, som parterna lämna, icke sällan visa sig vara oriktiga.
Av det sagda torde framgå att med hänsyn till den tid, som åtgår för postbefordran, delgivningshandlingarnas översättning till främmande språk och delgivningens verkställande, redan under normala förhållanden fristerna för delgivningar utomlands böra vara betydligt längre än fristerna för delgivningar här i riket. Vidare torde redogörelsen giva vid handen, att genom det nu pågående kriget såväl postbefordran som själva delgivningen ofta väsentligt fördröjas. Såsom exempel må nämnas, att man för närvarande icke torde kunna påräkna att en delgivning på kontinenten kan ske och delgivningshandlingen vara tillbaka förrän tidigast efter sex à sju veckor från det att framställningen om delgivning inkom till utrikesdepartementet. Beträffande Amerikas förenta stater får man i allmänhet räkna med minst tio å tolv veckor.
Lägges till angivna tider den stämningstid en person utomlands äger åtnjuta enligt rättegångsbalken 11 kap. 22 §, innebär detta, att inställelsedag i mål, där stämningshandlingarna skola delgivas i Amerikas förenta stater, bör förläggas till tidigast sex à sju månader från dag,
då stämningen utfärdades. Vistas den, med vilken delgivning skall ske, på kontinenten, böra parterna icke åläggas att inställa sig förrän efter tre och en halv à fyra månader från det att stämningsresolutionen meddelades.
Anmärkas må i detta sammanhang, att rättegångsombuden ibland vid uttagande av stämning förbise att den som finnes utom riket äger åtnjuta längre stämningstid än den som vistas inom landet och att stämningstiden för personer i utomeuropeiska länder är längre än för personer i europeiska länder.
B. Eng.