Dansk—svensk juriststämma i Lund. Lunds juris studerande och de danska kollegerna bruka vart år träffas, ömsom i Sverige, ömsom i Danmark. I år var en sådan juriststämma anordnad den 3—5 oktober i Lund av Juridiska föreningen där. Blott fem danska jurister kunde denna gång infinna sig: de voro formanden för Juridisk Diskusjonsklub i Köpenhamn Mogens Barner Rasmussen, formanden för Det juridiske Studenterraad Erik Christensen samt stud. jur. Nathalie Lind, Jørgen Hoffmeyer och J. N. K. Wilhjelm.
    Gästerna bodde delvis i privata hem i Lund, och måltiderna intogos, om ej annorstädes, på studentkårens konviktorium. Programmet bjöd fredagen den 3 på föredrag av f. justitierådet Arthur Lindhagen om »Den svenska rättegångsreformen i belysning av erfarenheter från arbetsdomstolen». Vid detta föredrag hälsade Juridiska föreningens nye ordförande, docenten Folke Schmidt, de danska gästerna välkomna. Vid supén deltog man i allsång på kända melodier med text, syftande på 1734 års lag och dess balkar, författad av jur. stud. Gunnar Linse. På lördagsförmiddagen var en utflykt anordnad till Borgeby, där Ernst Norlind kåserade om gårdens historia. På kvällen voro danskarna närvarande vid hälsningsgillet i Akademiska föreningens stora sal med högtidstal av statsrådet Bagge. På söndagen deltogo gästerna i studentkårens lunch för de interakademiska representanterna vid hälsningsgillet.

C. Ekstrand.

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT

»Kommissarisk förvaltning» och därmed besläktade förvaltnings-former enligt tysk rätt. Under de senaste åren hava svenska affärsföretag i sina förbindelser med firmor i Tyskland eller av Tyskland ockuperade stater kommit i beröring med förvaltare för dessa firmor, vilka kalla sig »Kommissarische Verwalter», »Kommissarische Leiter» eller »Treuhänder». De förvaltningsformer, som det här är fråga om, gestalta sig olika i skilda delar av det stortyska riket. Det gemensamma syftet för dem alla synes vara, att genom insättande av en av myndigheterna förordnad förvaltare åstadkomma fortsatt drift eller avveckling av företag, vilkas innehavare på grund av emigration, frihetsförlusteller annat skäl icke kunna eller icke äga utöva den direkta ledningen av företaget.

 

TAGE GRÖNWALL. 949    Dessa förvaltningsformer komma till användning såväl för företag, som hava formen av aktiebolag, kommanditbolag eller eljest utgöra juridiska personer, som på rörelser, drivna av enskilda personer under deras eget namn såsom firma. En särställning intager i viss mån Treuhänderinstitutet, i det att det helt är avsett för avveckling av judiska företag — utom i Generalguvernementet Polen och i Sudetlandet (varom närmare nedan).
    I huvudsak innebär insättandet av kommissarisk förvaltare, ledare eller »Treuhänder», att företagets innehavare eller dess verkställande organ avkopplas, i princip endast tillfälligt, från företagets ledning som i stället anförtros åt en av myndighet insatt förvaltare. Denne erhåller genom beslutet behörighet att ensam företräda företaget.
    Tidigast utbildades denna förvaltningsform i Österrike. Omedelbart efter landets införlivande med Tyskland 1938 insattes i stor utsträckning kommissariska förvaltare för judiska eller andra företag, vilkas ledare flytt ur landet eller de facto icke kunde handhava företagets ledning. De kommissariska förvaltarnas ställning reglerades för Österrikes del genom en av österrikiska landsregeringen utfärdad lag d. 13 april 1938, »Gesetz über die Bestellung von kommissarischen Verwaltern und kommissarischen Ueberwachungspersonen».1
    Förutsättningarna för förordnande av kommissarisk förvaltare angivas i lagen icke på annat sätt än att riksståthållaren erhåller befogenhet att, »för tillvaratagande av viktiga offentliga intressen», förordna kommissarisk förvaltare. Vilka företag, som kunna bliva föremål för sådan förvaltning, angives icke heller: förordnandet kan gälla vilket som helst företag, som har sitt säte i Österrike (§ 1 [1]).
    Den kommissariske förvaltarens befogenheter angivas helt allmänt vara »att företaga alla rättshandlingar på företagets vägnar». Firmainnehavarens, eller då fråga är om juridiska personer, deras organs befogenheter att handla på företagets vägnar, förklaras »vila under den tid förvaltningen varar».2 Är företaget infört i handels- eller föreningsregistret, skall däri göras anteckning om tillsättandet av kommissarisk förvaltare (§ 2 [2]).
    Några närmare riktlinjer för förvaltarens verksamhet givas icke i lagen: det säges blott helt allmänt, att han är skyldig att i sin förvaltning visa »en ordentlig affärsmans omsorg» (§ 5).
    De »kommissariska övervakningspersonernas» uppgifter och befogenheter angivas icke närmare i lagen. Om dem heter det blott, att de ha att »sörja för att rörelsen bedrives på ett sätt, som överensstämmer med det allmännas intressen» och att »deras föreskrifter och anvisningar inom företaget skola följas» (§ 3).
    Både förvaltare och »övervakningspersoner» äga enligt lagen rätt till

 

    1 Gesetzblatt für das Land Österreich 1938, Nr 80.
    2 Anf. lag. § 2 (1), som är av följande lydelse: »Der kommissarische Verwalter ist zu allen Rechtshandlungen für die Unternehmung befugt. Während der Dauer der Verwaltung ruht die Befugnis des Inhabers der Unternehmung und, wenn diese eine juristische Person ist, ihrer] Organe, für die Unternehmung zu handeln.» 

950 TAGE GRÖNWALL.skälig lön. Denna bestämmes av riksståthållaren och skall anpassas efter företagets »affärsmässiga prestationsförmåga» (§ 4). Alla kostnader till följd av åtgärder på grund av lagen skola bäras av företaget.
    En viss kontroll av de kommissariska förvaltarnas verksamhet i Österrike synes snart hava blivit av nöden. I åtskilliga fall uppträdde nämligen förvaltare med mer eller mindre självtagen rätt. Riksståthållaren bestämde därför genom en särskild lag av d. 2 juli 1938, att alla kommissariska förvaltare skulle utverka en särskild »bekräftelse» på sitt uppdrag hos den s. k. »Statskommissarien för det privata affärslivet».
    I Sudetlandet infördes snart efter områdets inkorporering med Tyskland en offentlig förvaltning av enskilda företag, liknande den i Österrike utbildade. Förvaltarna kallades här »kommissarische Leiter». Till en början synas deras ställning och befogenheter icke hava varit reglerade genom lag eller förordning. De lära ha tillsatts av »tyska arbetsfronten» utan direkt stöd i någon författning.
    Först genom en förordning av d. 19 januari 1939,1 utfärdad av rikskommissarien Henlein, synes de kommissariska ledarnas ställning hava blivit klarlagd och legaliserad, i huvudsak efter samma riktlinjer, som gällde för de kommissariska förvaltarna i Österrike. I den sudettyska förordningen angivas förutsättningarna för insättandet av kommissarisk ledare vara, »att en ordnad affärsledning av företaget, på grund av de därtill berättigade personernas frånvaro eller av andra tvingande skäl, icke är säkerställd» (§ 1 [1]).
    Den kommissariske ledarens befogenheter angivas på följande sätt: Han är »behörig att leda företaget» (zur Leitung des Betriebes ermächtigt). Sålunda äger han »företaga alla de processuella eller utomrättsliga rättshandlingar, som företagets rörelse medför» (§ 2 [1]). Såsom undantag från hans befogenheter angivas försäljning av fastighet, rättshandlingar, som hava till följd en förändring av rörelsens syfte eller rättsliga form, samt rörelsens försäljning eller avveckling.
    Genom denna förordning reglerades även de tidigare av andra myndigheter insatta kommissariska ledarnas ställning, i den mån de blivit insatta efter d. 12 nov. 1938 (§ 8).
    Även i det ockuperade Frankrike hava kommissariska förvaltare i stor utsträckning blivit insatta inom judiska affärsföretag. Bestämmelser härom hava givits i en tysk förordning av d. 20 maj 1940.2 (Någon fransk förordning om kommissarisk förvaltning finnes icke; institutet är okänt i fransk rätt.) Förvaltarna skola utses av fransk myndighet, som dock skall underställa förordnandet ockupationsmaktens godkännande. De stå under kontroll av en särskild myndighet, »Service du control des administrations provisoires».
    Av ett visst intresse för bedömandet av den kommissariska förvaltningens natur äro några officiösa tyska uttalanden till den franska pressen i januari 1941. Enligt dessa skulle förvaltningen hava till syfte att förhindra en stängning av judiska företag och, framför allt, att förmå

 

    1 Reichsgesetzblatt 1939 I s. 1331.
    2 Verordnungsblatt für Frankreich d. 20 maj 1940 s. 31.

 

»KOMMISSARISK FÖRVALTNING» ENLIGT TYSK RÄTT. 951ägare av sådana företag att snarast möjligt försälja desamma. Det framhålles särskilt i dessa uttalanden, att förvaltningen är provisorisk och icke får förväxlas med en konfiskation. Den judiske företagsägaren är sålunda, även medan den kommissariska förvaltningen pågår, berättigad att uppbära inkomsterna av företaget; efter företagets försäljning tillkommer försäljningspriset honom oavkortat. Samtidigt erinras dock om att förseelser mot de särskida föreskrifterna för judiska företag kunna medföra total konfiskering av all företagets egendom.
    Förvaltning genom s. k. Treuhänder förekommer både inom det egentliga Tyskland och i de inkorporerade områdena. Den grundar sig på en till den speciella judelagstiftningen hörande förordning av d. 3 dec. 1938, »Verordnung über den Einsatz des Jüdischen Vermögens».1 Enligt denna förordning kan innehavaren av ett judiskt affärsföretag uppmanas att inom en bestämd frist försälja eller avveckla företaget. Efter det att en sådan uppmaning riktats till företagets innehavare, kan en Treuhänder förordnas för att genomföra försäljningen eller avvecklingen. Om denne förvaltares befogenheter stadgas i förordningen, att han är berättigad »att företaga alla rättshandlingar, inför domstol eller eljest, vilka erfordras för företagets rörelse, dess avveckling eller försäljning» (§ 2 [2]). Han har i sin verksamhet att iakttaga en »ordentlig köpmans omsorg» och står under statlig uppsikt. Rörelsens innehavare förlorar, i och med att han fått del av förordnandet om insättande av Treuhänder, rätten att förfoga över de tillgångar, för vilkas förvaltning denne blivit tillsatt. Han återvinner denna rätt först när Treuhänderförordnandet upphör (§§ 2, 3, 11). — Denna förordning har satts i kraft även i Österrike och Sudetlandet efter dessa länders inkorporering i Tyska riket.
    I Sudetlandet förekommer dessutom ett annat slags Treuhänder, nämligen sådana, som tillsättas för avveckling av inom landet befintliga filialer till utländska företag. Härom har utfärdats en särskild förordning av d. 20 jan. 1939. Enligt denna kunna företag, vilkas säte eller huvudföretag befinna sig i utlandet, men som tillika bedriva rörelse eller hava en filial i Sudetlandet, uppmanas att inom viss tid förvandla denna rörelse eller filial till ett självständigt företag. Om det utländska företaget icke efterkommer denna uppmaning, kan det förbjudas utöva rörelse i Sudetlandet samt därjämte åläggas sälja eller avveckla rörelsen. För genomförandet av denna avveckling eller försäljning kan en Treuhänder insättas. Dennes befogenheter äro i stort sett desamma som de, som tillkomma Treuhänder, förordnade enligt den ovannämnda förordningen om den judiska förmögenheten.
    Även i de erövrade polska områdena förekomma förvaltningsformer, liknande de ovan nämnda. De tjäna emellertid delvis ett annat syfte, vilket betingas av att det här främst gällt omhändertagande av »herrelös» egendom. För detta ändamål inrättades efter hand särskilda centrala förvaltningsorgan. I de i Tyskland inkorporerade polska områdena, »Eingegliederte Ostgebiete», inrättades sålunda d. 1 nov. 1939 det s. k.

 

    1 Reichsgesetzblatt 1938 I s. 1709.

 

952 TAGE GRÖNWALL.»Haupttreuhandstelle Ost», vilket sorterar under fyraårsplanens ledare. Dess verksamhet regleras f. n. av en förordning av d. 12 juni 1940.Enligt denna är »Haupttreuhandstelle Ost» ensamt behörigt att till- och avsätta kommissariska förvaltare.
    Till en början insattes emellertid kommissariska förvaltare av överbefälhavaren för armén och deras verksamhet reglerades av militära förordningar.2 Sedermera reglerades förvaltarnas ställning genom en förordning angående behandlingen av polska medborgares egendom,vilken alltjämt är i kraft. Däri angivas till en början närmare de fall, då beslag av polsk egendom kan äga rum (§ 3). Beslaget medför, att den, som förut varit berättigad att förfoga över egendomen, i och med beslaget förlorar förfoganderätten däröver (§ 4). För förvaltning av beslagtagen egendom kan en kommissarisk förvaltare tillsättas, under förutsättning att »en ordnad affärsverksamhet» kräver detta. Beträffande den kommissariske förvaltarens befogenheter säges, att han är berättigad att företaga »alla rättsliga och utomrättsliga handlingar, som egendomens förvaltning inom ramen för en ordnad affärsverksamhet (Ordnungsmässige Wirtschaft) medför». Vissa rättshandlingar äger förvaltaren dock icke vidtaga utan särskilt tillstånd av »Haupttreuhandstelle Ost», så t. ex. avyttring eller belåning av fastighet, förändring av affärsföretagets syfte eller formen för dess verksamhet.
    Vid sidan av dessa förvaltningsformer förekommer även i de inkorporerade polska områdena den särskilda förvaltningen av judiska företag genom Treuhänder, som regleras av förordningen om »Einsatz des Jüdischen Vermögens». För sådan judisk egendom tillämpas sålede sicke de ovan angivna reglerna om beslag.
    För Generalguvernementet finnes sedan d. 15 nov. 1939 ett »Treuhandstelle für das Generalguvernement» med i huvudsak motsvarande uppgifter som Haupttreuhandstelle Ost, d. v. s. omhändertagande och förvaltning av beslagtagen egendom. Även i Generalguvernementet hava insatts särskilda förvaltare för omhändertagande av polsk egendom, här kallade Treuhänder. De förordnades till en början även här av de militära myndigheterna, men underställdes sedermera det centrala »Treuhandstelle für das Generalguvernement» och för att deras förordnanden skulle äga giltighet fordrades bekräftelse av denna myndighet. De närmare villkoren för insättandet av Treuhänder angivas i en förordning angående beslag av privat egendom inom Generalguvernementet av d. 24 jan. 1940.4 Enligt denna kan den myndighet, som förordnar om be-

 

    1 »Anordnung über die Haupttreuhandstelle Ost» (Deutscher Reichsanzeiger 1940 Nr 139).
    2 »Verordnung des Oberbefehlshabers des Heeres über die Einsetzung von kommissarischen Verwaltern für Unternehmungen, Betriebe und Grundstücke in den besetzten ehemals polnischen Gebieten» vom 2. 9. 1939 (Verordnungsblatt des OKH für die besetzten Gebiete in Polen Nr 7/39 s. 21).
    3 »Verordnung über die Behandlung von Vermögen der Angehörigen des ehemaligen polnischen Staates (RGB1. I. s. 1270)».
    4 »Verordnung. über die Beschlagnahme von privatem Vermögen im Generalgouvernement» 24. 1. 1940. (Verordnungsblatt für das Generalgouvernement Polen I. s. 109.) 

»KOMMISSARISK FÖRVALTNING» ENLIGT TYSK RÄTT. 953slag eller konfiskation av egendom, samtidigt därmed tillsätta en Treuhänder för egendomens förvaltning. Dennes befogenheter angivas på samma sätt som den kommissariske förvaltarens i de inkorporerade polska områdena.

 

    Såsom av denna översikt framgår, är en kommissarisk förvaltare, ledare eller Treuhänder enligt tysk rätt att betrakta såsom laglig ställföreträdare för det företag han satts att förvalta. Hans behörighet omfattar i princip alla rättshandlingar, utomrättsliga såväl som processuella. Den begränsas endast genom att vissa handlingar i författningarna direkt undantagas från behörigheten, exempelvis fastighetsförsäljning, förändring av företagets ändamål eller de rättsliga formerna för dess verksamhet. Dessutom kan den myndighet, som tillsätter förvaltaren, föreskriva särskilda inskränkningar i hans behörighet. Av förvaltarens ställning såsom laglig ställföreträdare följer, att han i varje fall icke kan äga vidsträcktare behörighet än företagets innehavare. I överensstämmelse härmed gäller även att förvaltaren handlar, icke i eget namn utan endast i det företags namn, som han är satt att företräda. Vid tecknande av företagets firma skall han uttryckligen tillkännagiva sin egenskap av kommissarisk förvaltare.
    För ett närmare bedömande av den kommissariska förvaltningens natur och reella innebörd är ett studium av här berörda, mer eller mindre formella bestämmelser icke tillfyllest. Därtill fordras nämligen även undersökning av läget efter förvaltningens avslutande, med andra ord en belysning av vad den i princip provisoriska förvaltningen realiter utmynnar uti. Härom lämna emellertid författningarna föga upplysning, endast erfarenheter av systemets verkningar i praktiken kunna giva någon ledning.
    Några allmänna synpunkter i denna fråga må här anföras: Den kommissariska förvaltningen utgör främst ett led i den s. k. ariseringsprocessen, d. v. s. utsöndrandet av judiskt inflytande i näringslivet och överföring av judisk egendom till »ariska» ägare. Denna process har i stor utsträckning försiggått under en åtminstone formellt frivillig medverkan från de judiska ägarna. I stor utsträckning har detta kunnat äga rum utan att kommissarisk eller Treuhänderförvaltning behövt anordnas. Vare sig en sådan förekommit eller icke, utmynnar ariseringsprocessen i regel i en försäljning av företaget till »ariska» köpare. Av köpeskillingen gäldas först och främst kostnaderna för förvaltningen och därefter de olika skatter, som belasta rörelsen och dess innehavare, varvid de speciella judepålagorna givetvis spela en betydande roll. Likaledes kunna eventuellt försummade skatteinbetalningar eller andra överträdelser av skatteförfattningar leda till att större delen av köpeskillingen förklaras förbruten. Vad som efter dessa olika avdrag återstår av köpeskillingen, plägar insättas på ett spärrkonto för den förutvarande ägarens räkning. I de fall där denne kvarstannat i Tyskland, torde han i regel ha möjlighet att åtminstone delvis tillgodogöra sig avkastningen av det spärrade beloppet. Därest han utvandrat ur riket, blir

 

    61—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

954 TAGE GRÖNWALL.emellertid hans möjlighet att tillgodogöra sig beloppet ytterligare starkt beskuren genom den speciella växelkurs, som i dylika fall tillämpas för transferering i fria valutor — kursen för s. k. utvandrarspärrmark plägar vara den lägsta av alla spärrmarkskurser. För dylika transaktioner gälla interna, ej publicerade föreskrifter; dessutom torde de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet spela en betydande roll för den slutreglering, varav emigranten blir delaktig.

 

    Till sist några allmänna reflexioner: Det har stundom gjorts gällande, att den kommissariska förvaltningen skulle innebära en konfiskation. Häremot kan invändas, att i varje fall icke förvaltningen såsom sådan kan sägas innebära någon konfiskatorisk frånhändelse. Någon indragning av privategendom till statsverket äger icke rum annat än på fiskalisk eller valutateknisk väg. På denna väg, särskilt genom de speciella judepålagorna och de stränga påföljderna av minsta försummelse ifråga om skatteinbetalning samt genom exceptionella växelkurser vid transferering i fria valutor, kan dock i realiteten en viss konfiskering sägas äga rum. Den »reduktion», som här sker, genomföres emellertid oberoende av om kommisarisk förvaltning är anordnad eller icke. Detsamma gäller den i realiteten tvångsvisa men formellt mer eller mindre frivilliga avhändelse, som är en följd av ariseringsproceduren. Även denna äger ofta rum vid sidan av den kommissariska förvaltningen; den kan genomföras, även om någon sådan förvaltning över huvud icke anordnats.
    Att den kommissariska förvaltningen måste betraktas såsom en tvångsförvaltning och en som avser att fullfölja statsändamål, synes dock obestridligt. Vid sökandet efter liknande förvaltningsformer i svensk rätt — någon direkt motsvarighet finnes ju icke — måste man till en början utmönstra sådana förvaltningar som förmynderskap eller godmanskap, där inskränkningen i den rättsliga handlingsförmågan i främsta rummet är avsedd såsom skydd för den omhändertagna egendomen själv. Däremot erbjuder konkursförvaltningen onekligen vissa analogier. I båda fallen är det fråga om omhändertagande och förvaltning av en förmögenhetsmassa med åsidosättande av ägarens förfoganderätt. Förvaltningen kan i båda fallen utmynna i rörelsens likvidation eller i dess fortbestånd. Huvudskillnaden är att, medan konkursen har till uppgift att tillvarataga borgenärernas intressen, fullföljer den kommissariska förvaltningen, såsom redan framhållits, statliga syften.
    Vilka synpunkter man utanför Tyskland anlägger på den kommissariska förvaltningen blir givetvis av betydelse för frågan om den behörighet förvaltaren bör tillerkännas i utlandet, en fråga, som inställer sig i alla de länder, med vilka de under förvaltning ställda företagen haft förbindelser, sålunda även Sverige. I första hand har denna fråga väckts i samband med förvaltares krav, att alla likvider för varuleveranser från företaget skola inbetalas till honom, och sålunda icke till den vanligen i utlandet bosatte firmainnehavaren, vilken samtidigt å sin sida hos den svenske importören gör anspråk på likvid för samma leveranser.

 

»KOMMISSARISK FÖRVALTNING» ENLIGT TYSK RÄTT. 955    Anser man den kommissariska förvaltningen såsom sådan äga en konfiskatorisk karaktär, inställer sig frågan i vad mån ett erkännande av förvaltarens behörighet skulle strida mot svensk »ordre public». I detta avseende föreligger prejudicerande utslag beträffande en ännu aktuell form av konfiskation, nämligen Sovjetregeringens nationalisering av affärsbanker och andra enskilda företag. Här har svensk rättspraxis1 ställt sig på den ståndpunkten, att nationaliseringsdekreten icke kunna tillerkännas verkan beträffande egendom, som befann sig utom ryskt territorium.2
    Men även om man — såsom ovan framhållits — icke anser kommissarieförvaltningen i och för sig innebära konfiskation utan i stället lägger tyngdpunkten vid analogier med konkursförvaltning, så torde ett erkännande av förvaltarens anspråk på här i riket befintlig egendom, med uteslutande av firmainnehavarens, icke helt överensstämma med svensk rätts ståndpunkt i frågan om utländsk konkursförvaltares behörighet att omhändertaga egendom, som finnes här. Den territorialitetsprincip, vilken den svenska internationella konkursrätten i regel följt, innebär nämligen, att här i riket befintlig egendom, som tillhör utländskt konkursbo, icke kan mot konkursgäldenärens bestridande utlämnas till en i utlandet tillsatt konkursförvaltare.3 Därest kommissarieförvaltningen betraktas ur denna synpunkt, skulle sålunda frågan om kollision med svensk ordre public över huvud icke uppkomma.
    Oavsett detta synes, ifråga om den kommissariska förvaltarens behörighet att inkassera fordringar här i riket, en åtskillnad böra göras, allteftersom fordringen uppkommit före eller efter förvaltningens början. För de fordringar, som uppkommit efter det att förvaltningen tog sin början, synes förvaltarens behörighet i varje fall mer befogad än för äldre fordringar. Visserligen uppstår vissa svårigheter vid en sådan gränsdragning mellan olika fordringar alltefter tiden för deras uppkomst — exempelvis då en fordran grundar sig på äldre kontrakt eller leverans sker från lager, som upplagts före förvaltningens början — likasom vid fordringarnas »lokalisering» till visst land.4
    En annan fråga, som inställer sig i detta samband är, huruvida icke likvideringen av företagets skulder bör inverka på ställningstagandet till dess fordringar: skäl kunna ju anföras mot att exempelvis tillerkän-

 

    1 NJA 1931 s. 351; 1932 ss. 217, 225.
    2 Ehuru det i domen icke uttryckligen säges, torde därmed avses egendom, som vid tiden för nationaliseringsdekretens utfärdande befann sig utom Ryssland.
    3 Jfr NJA II 1935 s. 3—9; Lagberedningens förslag till lagstiftning ang. internationella rättsförhållanden IV s. 37; LUNDSTEDT, Konkursens verkan å gäldenärens egendom utanför konkurslandet s. 46, 53—55.
    4 Numera har en grupp av mål ang. kommissarisk förvaltning blivit avgjorda genom K. M:ts domar d. 11 juni 1941. I det mest typiska av dessa mål (Weiss ./. Simon) anses enligt domen, att den kommissariska förvaltningen, med hänsyn till dess innebörd och ändamål — i anslutning till vad som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller i fråga om territoriell begränsning — icke inbegriper egendom, vilken redan före förvaltningens anordnande befann sig här i riket. Behörighet att här utkräva betalning för varor, vilka hit levererats från det under förvaltning satta företaget efter förvaltningens inrättande, anses däremot icke kunna frånkännas den kommissariske förvaltaren. 

956 »KOMMISSARISK FÖRVALTNING» ENLIGT TYSK RÄTT.na firmainnehavaren företagets tillgångar i utlandet, medan han går fri från allt ansvar för dess skulder. Det bör även ihågkommas, att det icke blott är såsom fordringsägare, som kommissariska förvaltare uppträda i Sverige. Betydande svenska exportfordringar rikta sig mot företag under kommissariska förvaltare eller Treuhänder, särskilt i de polska områdena.
    Slutligen må erinras om att rättsliga konsiderationer av denna art överkorsas av de i administrativ väg utfärdade clearingbestämmelserna. På grund av dessa är det nämligen, även om firmainnehavaren av domstolarna tillerkännes rätt att uppbära vissa av firmans fordringar här i landet, icke möjligt för honom att här åtkomma fordringsbeloppen. I de föreskrifter, som utfärdats beträffande fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Tyskland, det forna Sudetlandet och Österrike, har bestämts, att betalning för alla varor, som härröra från dessa länder, skola inbetalas över den svensk-tyska clearingen, sålunda även om varorna levererats och likviden t. o. m. förfallit, innan landet ifråga blev tyskt.

Tage Grönwall.