Krig och brott i England. I en nyligen publicerad utredning1 har den i England verksamme tyske kriminologen HERMANN MANNHEIM2 lämnat en intressant redogörelse för inflytandet å brottsligheten, framför allt ungdomsbrottsligheten, av krigsförhållandena i England. Det är särskilt sådana faktorer som evakuering, skyddsrumsliv och mörkläggning vilka ställas i relation till förändringar i kriminalitetsbilden.
    Av naturliga skäl föreligger ännu ingen fullständig statistik till belysning av kriminalitetsförändringarna under kriget. Mannheim har dock ansett sig kunna draga vissa slutsatser av det material som står till buds.
    För de vuxnas del har ingen allmän ökning av kriminaliteten kunnat spåras. Annorlunda är förhållandet beträffande ungdomsbrottsligheten. För allvarligare förseelser sakfälldes i England och Wales under de första fyra månaderna av år 1940 8,644 personer under 14 år mot 5,328 under samma tid 1939. Motsvarande siffror voro för 14—16-åringarna 6,198 mot 4,387 och för 17—20-åringarna 3,761 mot 3,238; den bättre situationen för sistnämnda åldersklass beror uppenbarligen på att ett stort antal av dessa ungdomar fullgör militärtjänst. Ökningen av ungdomsbrottsligheten torde i verkligheten vara större än vad siffrorna utvisa. Myndigheterna i mottagningsdistrikten för evakuerade ha nämligen visat stor motvilja mot att ingripa gentemot evakuerade barn som visat vanart eller kriminalitet.
    Den uppenbara ökningen av ungdomsbrottsligheten tillskriver Mannheim huvudsakligen omständigheter i samband med evakueringen. Genom denna ha miljoner människor förflyttats till nya miljöer. Härigenom ha hemmen stympats — det har på konstlad väg uppstått s. k. broken homes. Genom

 

    1 HERMANN MANNHEIM, Crime in wartime England, The Annals of the American Academy of Political and Social Science, Sept. 1941, s. 128 ff. Artikeln utgör en påbyggnad av de utredningar ang. krig och brottslighet i England och Tyskland, huvudsakligen under förra världskriget, som förf. publicerat i sitt arbete War and Crime, London: Watts & Co., 1941.
    2 Jfr SvJT 1941, s. 865.

 

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 957mödrarnas evakuering och — i den mån de stannat kvar — sysselsättning utom hemmet ha de kvarvarande barnen berövats ett viktigt stöd. Vidare har den stängning av skolorna, som ägt rum såväl av militära skäl som för att tvinga föräldrarna att evakuera skolbarnen, visat sig ödesdiger. Stora mängder skolbarn som blevo kvar i städerna (i London c:a 80,000 vid slutet av 1940) fingo gå sysslolösa och i stort sett utan tillsyn. Sedan myndigheterna tvingats att åter öppna en del skolor, inträdde genast en uppenbar minskning av ungdomsbrottsligheten. Vidare måste det — särskilt för åldersgruppen närmast över skolåldern — ha varit av betydelse att möjligheterna till sund fritidssysselsättning avsevärt beskurits. Pojkklubbar, härbärgen, söndags- och aftonskolor ha i stor utsträckning stängts i evakueringsdistrikten, varjämte idrotts- och lekplatser rekvirerats för militära ändamål.
    Att de evakuerade barnen delinkverat i större utsträckning än vanligt anser Mannheim bero på omständigheter i samband med förflyttningen från hemmet. Att tvingas bo tillsammans med främlingar skapar känslor av osäkerhet och orättvisa och särskilt barn från de fattigare samhällsklasserna torde ofta jämställa tvångsevakueringen med något slags omhändertagande å anstalt. Särskilt svår har situationen blivit beträffande behandlingen av de barn som redan visat vanart eller kriminalitet. Myndigheterna i evakueringsdistrikten ha icke varit skickade att möta den oerhörda ökning i arbetsbördan som inträtt genom anhopningen av evakuerade barn. Bristen på övervakare och lämpliga anstalter har ökat återfallsrisken. Förhållandena ha delvis förbättrats genom att man från London sänt probation officers till de svårast belastade distrikten.
    Det nödtvungna skyddsrumslivet har haft skadliga inverkningar på ungdomen. Då de unga synas bemöda sig om att uppsöka andra skyddsrum än föräldrarna, har föräldrakontrollen blivit slappare. För flickorna har risken för hemlig prostitution ökats. Även för de vuxnas del synes skyddsrumslivet ha återverkat å kriminaliteten, särskilt i fråga om brotten mot egendom. Ficktjuvarnas verksamhet har underlättats. Skadegörelser å skyddsrum ha förekommit i icke ringa utsträckning.
    Beträffande mörkläggningen framhåller Mannheim dels att de egentliga brotten mot mörkläggningsbestämmelserna varit talrika — vissa tider lära domstolarna i London ha handlagt i medeltal 1,000 sådana mål i veckan — dels ock att mörkläggningen sannolikt haft återverkningar å våldsbrottsligheten, ehuru detta ännu ej kan statistiskt påvisas.
    Genom särskild lagstiftning (The defence regulations, 1939, no. 38 A) har plundring (looting) från t. ex. krigsskadade lokaler belagts med straff från böter upp till dödsstraff. Antalet mål har varit avsevärt; maximum nåddes i London i nov. 1940 med 1,463 dömda. Den tillgripna egendomens värde har i allmänhet varit ringa och organiserad plundring synes ej ha förekommit. Gärningsmännen ha särskilt tillhört de yngre åldersklasserna och ha ofta varit frivilliga i någon gren av det civila försvarsväsendet. Straffmätningen har varit växlande. Sedan den allmänna opinionen först framtvingat en ganska drakonisk skärpning av straffen, ha dessa senare i rättstillämpningen åter blivit lindrigare. Det har nämligen visat sig att gärningsmännen ofta varit typiska tillfällighetsförbrytare och — som en tidning uttryckt det

 

958 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.—även om bomberna infört etltnytt slags brott i England, så vill man inte tillåta att de införa ett nytt slags rättvisa.
    De till följd av kriget förändrade arbets- och löneförhållandena beräknas av Mannheim få stort inflytande på kriminaliteten. Redan nu har det visat sig att knappheten på arbetskraft avsevärt förbättrat utkomstmöjligheterna för den äldre manliga befolkningen. Särskilt har situationen ljusnat för frigivna äldre fångar, vilka haft lätt att få arbete och även synas ha skött sig bra. Liksom det var fallet under förra kriget torde detta förhållande komma att återspegla sig i sjunkande återfallssiffror. Den höjning av lönerna som varit särskilt framträdande för unga pojkar har tyvärr icke minskat utan snarare ökat dessas kriminalitet.

Torgny Lindberg.