GEORG BISSMARK †
Georg Bissmark avled den 13 december 1941. Hans insats i svensk lagstiftning tog sin början, då han redan nått en framskriden ålder, och den faller helt inom den korta tidrymden av ett tiotal år. Och likväl blev den betydande. Först år 1927, då Bissmark, femtiosexårig, bevistade sin första riksdag och omedelbart insattes i första lagutskottet, grep han sig an med denna för honom nya verksamhet. Om han sålunda då saknade den speciella utbildningen och övningen, gick han likväl till verket med en storfond av praktisk erfarenhet, som han förvärvat först på advokatbanan och sedan, under en lång följd av år, såsom bisittare och ordförande i rådhusrätten i Halmstad med de rika tillfällen till inblick i administrativa, ekonomiska och sociala förhållanden, som en sådan ställning i en medelstor svensk stad plägar medföra.
Efter att under två riksdagar ha deltagit i arbetet inom första lagutskottet kallades Bissmark hösten 1928 till justitieminister i Lindmans andra ministär och kvarstod på denna post till ministärens avgång i juni 1930. Han hade alltså att vid två riksdagar framlägga och försvara sitt departements lagpropositioner. Under denna tid tillkommo bl. a. lagarna om stiftelser, bokföring, skiljemän, trafikförsäkring, testamente, bostadsrättsföreningar och vägrätt.
Bissmarks propositioner hade i riksdagen en framgång, som icke undgick att väcka uppseende. Samtliga hans lagförslag blevo antagna, år 1929 med endast några obetydliga ändringar och år 1930 utan någon jämkning. Anspråkslös till sin natur, tillskrev Bissmark sina medhjälpare hela äran härav. Men förtjänsten var nog till stor del hans egen. Han sökte alltid ärligt nå det under föreliggande förhållanden bästa möjliga resultatet och lät sig därvid ledas av ett mycket stort förråd av common sense. Teoretiska problem tillvunno sig ej i högre grad hans intresse. Däremot hade han en ovanlig förmåga att förutse hur en tillämnad lag skulle komma att i olika situationer verka för dem som i sin
gärning berördes av lagen. I det praktiska grepp på lagstiftningsarbetet, som blev en följd härav, liksom i Bissmarks under de gångna åren i riksdagen beprövade saklighet och måttfulla sans, har man att söka huvudorsakerna till hans framgångar.
När Bissmark tillträdde justitieministerämbetet, låg på hans bord processkommissionens principbetänkande och de där överavgivna, i allmänhet ganska ogynnsamma yttrandena. Själv torde väl Bissmark vid den tiden ha sett på den stora frågan med ungefär samma blick som flertalet av hans juridiska ämbetsbröder särskilt inom stadsdomarekåren. Med den för honom utmärkande plikttroheten och objektiviteten ville han emellertid närmare sätta sig in i det stora problemkomplexet. Han grep sig anmed studiet av det omfångsrika materialet och tillkallade för överläggningar ett antal framstående jurister från olika verksamhetsfält. Medan överläggningarna ännu pågingo, lämnade Bissmark statsrådsämbetet men anmodades av efterträdaren att deltaga i de fortsatta rådplägningarna. Karakteristiskt för Bissmarks praktiska inställning var, att han efter återinträdet som borgmästare sökte att, såvitt sig göra lät, pröva de moderna idéerna i sin domarverksamhet. Den erfarenhet han därvid inhämtade gjorde honom till en övertygad vän av reformen. Han fick också tillfälle att göra sin insats i det stora verket först som ordförande i det särskilda utskott som vid 1931 års riksdag behandlade den Gärdeska princippropositionen och sedan, vid lagtextarbetet, som ledamot av processlagberedningens rådgivandenämnd.
Den ställning i första planet inom svenskt lagstiftningsarbete som Bissmark kom att intaga under en del av sitt liv bör ej bortskymma hans gagnande verksamhet inom andra områden. För sin födelsestads liv och utveckling har han som domare, magistratsledamot och kommunalman betytt mycket. Inom sparbanksväsendet intog Bissmark en ledande ställning och nedlade ett högt skattat arbete för dess sunda utveckling.1 För övrigt voro hans intressen mångsidiga. Konst, musik och litteratur hade i honom en varm vän. Sina medmänniskor mötte han med öppenhet och en välvilja, som dock ingalunda saknade fasthet. Också blev han mycket avhållen av dem, som livet förde honom samman med, och många äro de, som komma att minnas honom medsaknad.
Nils von Steyern.