RÄTTSSAMHÄLLE OCH RÄTTSSÄKERHET.
AV
DOCENTEN PER OLOF EKELÖF.
Vid varje strävan är det målets värde som sporrar oss till ansträngningar och uppoffringar. Då vi en gång nått vårt mål, tänka vid däremot mera sällan på dess värde. Och ha vi vant oss vid dess fördelar, kunna vi efter någon tid rent av känna oss likgiltiga inför det som vi en gång så lidelsefullt eftersträvade. Först vid risk för att förlora vad vi en gång vunnit, skatta vi det åter till dess rätta värde.
Så har det varit med vårt svenska rättssamhälle. Medan i forna tider våra förfäder arbetat och kämpat för att rätten måtte härska i det svenska landet, ha för oss livet under lagens hägn blivit något så självklart, att vi ej tänka stort därpå. Först de sista årens hårdhänta åskådningsundervisning ha kommit våra tankar att åter kretsa kring problemet om rättens värde för vårt samhällsliv.
Det utmärkande för ett rättssamhälle säges vara att rättssäkerhet råder i detsamma. Man vet sig vara säker till liv och lem och man kan vara förvissad om att få tillgodogöra sig vad man ärligen förvärvat. Visserligen finns det gäldenärer, som icke betala sina skulder, och tjuvar, som begagna första bästa tillfälle till att beröva andra människor deras egendom. Men hur försvinnande få äro ej antalet obetalda skulder i jämförelse med dem som punktligt likvideras på förfallodagen. Och bra sällan händer det ju att jag ej återfinner egendom, som jag lämnat utan vare sig lås eller vakt. Den rättsstridiga handlingen är visserligen en kalamitet, som man har att räkna med, men den är icke vanligare än många andra olyckliga tillfälligheter, som kunna korsa våra planer.
Att människan till den grad respekterar sin nästas integritet
och egendom kan synas svårförklarligt. Ett sådant beteende måste ju ofta komma i strid med hennes drift till självhävdelse, ja stundom även med hennes självbevarelseinstinkt. Säkert är, att det icke enbart kan bero på någon ursprunglig social instinkt. Om denna förklaring också skulle vara tillfyllest, då det gäller djurens uppträdande i grupp och flock, kan detta icke vara fallet med det högst komplicerade mänskliga samhällslivet. Riktigare verkar då uppfattningen, att lagarnas efterföljd beror på fruktan för att få lida straff och betala skadestånd, var med samhället som bekant reagerar emot rättsstridiga handlingar. Att vi i allmänhet instinktivt göra det rätta, behöver ju ej stå i strid härmed. Då vi ständigt äro utsatta för den psykiska press, som risken för straff och andra menliga reaktioner medför, är det helt naturligt, att vi till slut reflexmässigt undvika rättsstridiga handlingar och att det således blir en vana att hålla sig inom lagens ram. Men detta kan under alla omständigheter icke vara hela sanningen. Om så vore fallet, borde nämligen en känsla av fruktan aktualiseras hos oss, då vi frestas att begå en rättsstridig handling utan att falla offer för frestelsen. Men detta är uppenbarligen icke alltid förhållandet, i all synnerhet icke, om det är fråga om ett grövre brott. Vår erfarenhet säger oss, att vad som avhåller oss från brottsligt handlingssätt i regel icke är fruktan utan en känsla av plikt, av att det är orätt och nesligt att begå sådana handlingar
Folkets moral skulle alltså vara främsta grundvalen för rättssamhällets bestånd. Därmed är emellertid icke sagt att rättsordningen icke härvid är av betydelse. Moralen skapas genom fostran i detta ords vidaste bemärkelse och uppenbarligen spelar rätten en viktig roll i denna fostran. Lagen fattas som ett uttryck för hela samhällets vilja och en fällande dom som uttryck för dess ogillande av lagstridigt handlingssätt. Om vi känna solidaritet med det samhälle, i vilket vi leva, komma vi under sådana omständigheter att i dess lagar och i de domar, som dess domstolar avkunna, se auktoritativa uttalanden om rätt och orätt, vilka äro bestämmande för våra plikter gentemot vår nästa och det allmänna. Även i de fall, då det berättigade i en ny lag synes oss tvivelaktigt, böja vi oss inför den överväldigande auktoritet, varmed samhället framträder emot varje enskild medborgare. Vad som skiljer en rättsstat från ett samhälle, där ordningen upprätthålles genom terror, är i själva verket just att i
den förra medborgarna följa lagen på grund av pliktkänsla, medan det i det senare sker endast på grund av fruktan.
Visserligen är det icke hela vår moral, som är bestämd av lagarnas innehåll. Ingen lagstiftare har dristat sig att lagfästa deplikter, vilka vi sammanfatta under beteckningarna den kristna kärlekstanken och det moderna gentlemannaidealet. Endast för grovstrukturen av vår moral är lagen bestämmande Det är här fråga om plikter, som allmänt måste uppfyllas, för att ordnat samhällsliv skall vara möjligt överhuvud taget och för att medborgarna skola kunna utnyttja de möjligheter, som natur och teknik ställa till buds. En moralisk inställning av mer subtil art får bli vars och ens ensak eller åtminstone får människornas fostran härtill överlämnas åt andra instanser än lagstiftande församlingar och domstolar. Härav får man emellertid icke dra den slutsatsen, att man skulle kunna ersätta rätten med mera differentierade medel i folkuppfostringens tjänst. Enligt all erfarenhet är en rättsordning nödvändig förutsättning för ett ordnat samhällsliv överhuvud och ha vi ej förmånen att leva ett sådant, torde vi varken få tid eller tillfälle att odla någon mer subtil moralitet. Detta är ett faktum att besinna för dem, som anse lagöverträdelser kunna försvaras med att samvetets röst måste tillerkännas en högre auktoritet än statens lagar.
Om samhällsmoralen sålunda influeras av de lagar som stiftas och de domar som avkunnas, så uppstår frågan om vartill de rättsliga reaktionerna tjäna. Tänkbart vore ju att det för moralbildningen i samhället vore tillräckligt, att domen innehölle ett ogillande av den begångna handlingen. De rättsliga reaktionerna skulle då ha till uppgift enbart att väcka fruktan för lagöverträdelse. Detta är dock icke fallet, utan de ha därutöver en dominerande betydelse för vidmakthållande och inriktande av vår pliktkänsla. Denna torde historiskt sett ha utvecklat sig ur en känsla av fruktan för att den rättsstridiga handlingen skall på magisk väg skapa olycka för den felande eller föranleda bestraffning från vredgade gudamakters sida. Även vi, sena tiders barn, ha stundom svårt att avgöra, när vi handla av plikt och när det sker av fruktan. Det är därför naturligt att statens straffande verksamhet skärper den moraliska hämning emot brott, som vi till äventyrs skulle vara mäktiga av även utan allt straffande. Men den rättsliga reaktionens betydelse för vår moral begränsar sig icke härtill. Detta framstår klart och tydligt, om vi besinna, hur
det skulle bli, såvida straff och andra rättsliga reaktioner icke längre exekverades och de asociala elementen sålunda finge fritthusera i samhället. Hävdas icke lagen med makt, förlorar den sin auktoritet och därmed även sin förmåga att påverka människornas rättsmedvetanden. Självbevarelsedriften kommer att ta ut sin rätt och även tidigare oförvitliga medborgare att anse det under rådande samhällsförhållanden vara försvarligt att genombrott tillvarataga sina intressen. Historien ger oss ingen anledningatt anta, att hos människan genom årtusenden av kulturliv djurets ohämmade drifter blivit slutgiltigt omdanade. Allt talar i stället för att djuret i oss endast är sövt och att om de krafter, som åstadkommit detta, bortfalla, det mänskliga själslivet kommer att befrias från överjagets hämmande band och åter framträdai sin driftsmässiga nakenhet.
Straffet har sålunda icke till främsta uppgift att avskräcka asociala element från brottslig verksamhet. Och som uppfostringsmedel för dessa olyckliga människor är denna rättsliga reaktion som bekant föga lämpad. Dess huvudsakliga uppgift är att vidmakthålla moralen hos de laglydiga medborgarna och inrikta densamma, så att den överensstämmer med det just under rådande omständigheter samhällsnyttiga.
Att man vid första påseende finner denna uppfattning främmande, kan sammanhänga med att man vant sig vid att betrakta varje särskild process och exekutionsakt isolerad för sig, varigenom man får en skev bild av dess sociala betydelse. Endast i sammanhang med andra sådana rättsakter och med statens lagstiftande verksamhet framstår dess uppgift som led i ett hela samhällslivet omspännande rättsmaskineri, vilket genom social suggestion ger den samhälleliga moralen dess nerv och ryggrad.
Mot bakgrunden av rättens ovan skisserade funktion i samhället må vi nu skärskåda kravet på rättssäkerhet. Var och enskall tryggt kunna förlita sig på att ostört få njuta fördelarna avde rättigheter, som tillkomma honom. Med rättighet avses i detta sammanhang en fördelaktig position, som typiskt sett tillkommer visst subjekt genom att den stora massan människor respektera positionen ifråga. Denna är en verkan av att rättens regler vinna efterföljd i samhället och rättssäkerheten är sålunda intet annat än en integrerande del av rättssamhället, en annan sida av det förhållandet att lagen är bestämmande för moralen, för sedvänjan i samhällslivet.
Den betydelse som tillmätes rättssäkerheten visar sig genom att kravet på densamma gives absolut karaktär. Rättssamhället utmärkes av att dess lagar ha generell giltighet och att det sålunda icke gives några undantag från deras tillämpning. Detta motiveras med att var och en måste på förhand kunna beräkna verkningarna av sina handlingar och vara viss om att få njuta frukterna av sitt arbete. Härigenom sporras individen i sin verksamhet för egen förkovran, vilken jämväl kommer samhället som helhet till godo. Men även om man medger betydelsen härav, är därmed icke omedelbart givet, att lagarna böra tillskrivas generell giltighet. Ytterst viktiga samhällsintressen kunna ju motivera undantag i enstaka fall. Att den enskilde härvid genom statens ingripande går miste om sin rätt, kan väl icke anses vara mer ödesdigert än att så blir fallet på grund av olyckshändelser eller andra tillstötande omständigheter, vilka varit omöjliga att förutse.
Denna tankegång misskänner dock ett tidigare påpekat drag i rättssamhällets struktur. Den säkraste grundvalen för dettas bestånd är att lagarnas innehåll införlivas med folkets moral, att människorna uppleva det som sin plikt att förverkliga den av samhället satta rätten. Vår plikt uppleva vi emellertid som uppburen av en bjudande vilja, vilken icke tål några undantag, intet ackorderande. Om vi ock kunna vägra denna vilja lydnad, låter den sig dock icke påverkas av några intresseresonemang. Såvida detta är den skepnad, i vilken lagen bör draperas för att den skall få makt över människornas samveten och därmed bli bestämmande för deras handlingssätt, kan man icke tillåta att staten ens i ett enda fall underlåter att tillämpa lagen. Ty detta medför att pliktkänslans instinktmässiga reaktion hämmas av reflexionen över huruvida lagen ifråga fortfarande är att betrakta som gällande rätt. Härigenom icke blott äventyras lagens automatiska efterföljd utan sprider sig jämväl en allmän känsla av otrygghet bland dem, vilka åtnjuta fördelar av lagens upprätthållande. Och denna oro låter sig icke lugnas genom förklaring om att samhällsnyttans krav motiverat det skedda undantaget från lagens tillämpning. Ett sådant påstående uppfattas som enren cynism och hotar att helt spoliera den auktoritet som lagen åtnjuter i samhället. Är lagen opraktisk får den avskaffas i lagaordning och ersättas med en annan. Och denna bör ej erhålla till-
bakaverkande kraft utan lämna tidigare uppkomna rättigheter och förpliktelser orubbade.
Betydelsen av att rättssäkerheten ges absolut karaktär ligger sålunda på det psykologiska planet. Kravet på rättssäkerhet utan undantag utgör ett led i den allmänna rättsideologien, som vid sidan av själva process- och exekutionsmaskineriet spelar en betydelsefull roll för genomförandet av rättsordningen som socialrealitet. De i denna ideologi ingående idéerna äro fast knutna till de känslor av plikt och rätt, vilka såsom tidigare påpekats äro av dominerande betydelse för rättssamhällets bestånd. Vid utformningen av rättsordningen är det därför fullt motiverat attta hänsyn till dessa idéer, av vilka den måhända mest betydelsefulla just är tanken på lagens generella giltighet, på dess tillämpning utan mannamån och utan hänsynstagande till andra omständigheter än de av lagen själv angivna.
Rättens socialpsykologiska fundament är emellertid icke blott till gagn utan medför också vissa svårigheter för den sociala teknik, som har att bemästra hithörande samhällsproblem. Är människornas syn på rättsliga problem ideologiskt färgad och börden i dagligt samhällsliv också vara det, måste man räkna med att människorna ej äro helt mottagliga för rationell argumentation angående dessa problem. Man har att vänta att en kritik avvissa rättsliga idéer blir bemött icke med motargument utan med moralisk indignation, ty idéerna omfattas icke för sin ändamålsenlighets skull utan därför att de äro uttryck för den moraliskahållning, varpå rättsordningen bygger.
I detta sammanhang kan det vara anledning att först uppmärksamma det förhållandet, att kravet på säkerhet utan undantag för välfångna rättigheter givetvis sammanhänger med den fördel som dessa positioner skänka sina innehavare. Innebure rättigheterna inga förmåner, skulle ingen bekymra sig om deras bestånd och ingen skulle heller känna någon plikt att respektera dem. Rättigheterna kunna emellertid vara tryggade samtidigt somderas värde minskas på grund av rent ekonomiska orsaker. Så blir fallet vid inflation för spararen och vid deflation för lantbrukaren, vilken intecknat sin fastighet under en tid av lägre penningvärde. Sådana förhållanden äro som bekant ytterst vådliga för beståndet av ordnat samhällsliv överhuvud. Människorna se sig grovt lurade, i det att de välfångna rättigheterna endast till skenet innebära trygghet. De kunna vara villiga att medverka till
en ny lagstiftning i det helas intresse, även om denna medför avstående av egna fördelar, men de finna sig icke i att under rättens täckmantel bli berövade sin egendom. I förbittrat rättspatos vända de sig mot den rättsordning, som leder till sådana resultat, eller mot de individer, vilka de mena genom otillbörligt utnyttjande av rättsordningen ha blivit rika på deras bekostnad.
Den härskande rättsideologien ställer emellertid hinder i vägen även för en avsiktlig utveckling och förändring av samhällsförhållandena. Vad som härvid självfallet får räknas den enbart till förtjänst är att den under normala förhållanden försvårar verksamheten för revolutionära rörelser. Medborgarnas rättsmedvetande är uppenbarligen endast till hinders för sådana strävanden och revolutionär propaganda brukar ju också gå ut på att uppluckra medborgarnas rättsbegrepp. Ofta gives propagandan härvid den formen, att det revolutionära programmet säges bättre än gällande rätt överensstämma med en högre rättfärdighets krav. Däremot låter det sig i allmänhet icke göra att angripa något sådant som rättssäkerheten, vilken människorna lärt sig att skatta högt. Men på tal därom inskjuter man i denna term en mening, som är dess hävdvunna betydelse främmande. Då en framskjuten tysk politiker i ett tal för den tyska rättsakademien år 1935 prisar rättssäkerhetens betydelse för samhällslivet, undantar hand ärvid uttryckligen alla dem från att njuta denna förmån, vilka icke äro solidariska med statsledningen. Dessa ställas utanför lagen och emot dem kunna således det härskande partiets anhängare ohämmat leva ut sina lidelser. Detta är otvivelaktigt ett ändamålsenligt sätt att hålla en revolutionär aktivitet levande, men det innebär samtidigt ett hot mot den humanisering av de mänskliga lidelserna, som av ålder ansetts vara en av rättssamhällets mest gagneliga verkningar. Genom självhämndens avskaffande och ersättande av ett mot brottets svårhetsgrad svarande straff har man lyckats sublimera den obehärskade hämndkänslan till moralisk indignation. Därmed har man emellertid icke blott lyckats att neutralisera en för ordningen i samhället farlig drift utan samtidigt även berikat det rättsliga reaktionssystemet med ett synnerligen kraftigt medel till folkmoralens upprätthållande. Att utesluta vissa individer från den rättsliga gemenskapen och utlämna dem åt motståndarnas hämnd måste under sådana omständigheter verka icke blott förråande utan även upplösande på folkmoralen överhuvud taget. Detta måste också
bli följden av ett återupplivande av det gammalgermanska fredlöshetsstraffet, vilket rekommenderas i det ovannämnda talet. Fredlösheten var dock intet annat än en så småningom försvinnande relikt från den tid, då blodshämnden härjade fritt mellan stammar och släkter.
Vad därefter lagliga reformsträvanden angår, är det uppenbart, att rättsmedvetandet härvid icke står på samma sätt hindrande i vägen, som då det gäller revolutionära rörelser. Emellertid har det påståtts, att motståndet emot statssocialistiska reformer delvis skulle hämta sin kraft ur den härskande rättsideologien. En socialisering skulle uppfattas såsom stridande mot rättssäkerhetens krav, något som skulle skymma blicken för dess välsignelse bringande verkningar. Stundom kombineras denna uppfattning med påståendet att rättssäkerhetens betydelse överhuvud taget begränsar sig till samhällen av liberal struktur. Samhällets effektivitet beror här icke blott på medborgarnas prestationer utan även på deras fria initiativ. Och vem tar några sådana, om man ej är viss om att få tillgodogöra sig resultatet? Vilken jordbrukare förbättrar sina åkrar, om han riskerar att det förbättrade skörde resultatet icke kommer honom utan andra tillgodo, och vilken författare lägger ned åratal av möda på en skrift, som censuren sedermera godtyckligt kan beskära? Rättssäkerhetens betydelse synes sålunda stå i intimt sammanhang med den fria konkurrensens princip. Vill man sporra var och en till att prestera sitt bästa i konkurrens med andra, måste staten garantera segraren att få njuta frukterna av sin framgång. Råder däremot diktatur och statssocialism och statsmakten sålunda är uteslutande bestämmande för såväl åsiktsbildningen bland medborgarna som näringslivets organisation, kan det synas vara likgiltigt, om någon rättssäkerhet råder i samhället. Huvudsaken är väl då, att medborgarna lydigt ställa sig de skiftande regleringar till efter rättelse, vilka statsmakten finner för varje särskilt tillfälle stå i överensstämmelse med samhällsnyttans krav.
Men om denna uppfattning också innehåller åtskilligt av sanning, så innebär det dock en påtaglig överdrift att påstå rättssäkerheten sakna betydelse i en socialistisk diktatur. Rättssäkerheten kan aldrig omfatta andra fördelaktiga positioner för medborgarna, än sådana som stå i överensstämmelse med vad som för tillfället är gällande rätt. Skulle denna icke tillåta den enskilde att för egen del disponera över resultatet av sitt arbete,
kan det med avseende härpå icke bli fråga om någon rättssäkerhet. Något måste emellertid finnas som sporrar människornatill flit och aktsamhet. Tillgriper man härvid ökad lön eller särskilda utmärkelser, vinner kravet på rättssäkerhet aktualitet medavseende på dessa förmåner. Och skulle man åtnöja sig med rättsliga reaktioner emot lättja och slarv, måste det finnas garanti för att dessa reaktioner genomföras endast då laga förutsättningar härför föreligga. Egentligen är det emellertid självklart, att rättssäkerhetens värde är oberoende av den gällande rättens innehåll. Rättssäkerheten innebär ju såsom tidigare påpekats intet annat än att livet i samhället präglas av den gällande rättens regler.
Däremot är rättssäkerheten såtillvida av större betydelse i det liberalt än i det statssocialistiskt organiserade samhället, att densamma i det förra omfattar ett större fång av mänskliga intressen än i det senare. Detta förklarar till en del det frenetiska motstånd emot statssocialistiska reformer, varpå vår tid erbjuder exempel. Sakliga invändningar ha härvid givetvis spelat stor roll. Skulle detta i visst fall icke ha varit förhållandet, bör man emellertid i ett sådant motstånd icke enbart se ett uttryck för egoismen hos de besittande, vilka genom reformen se sina förmånerförringade. Har en fördelaktig position karaktären av en rättighet, förefinnes en tendens att betrakta densamma som okränkbar. Man fäster sig inte vid att den endast är ett resultat av denför tillfället bestående rättsordningen, vilken som allt annat ärunderkastad förändring och utveckling. På grund av sin pliktmässiga reaktion är individen van att i rättigheten se något som varje anständig människa måste respektera och från detta betraktelsesätt kan man icke frigöra sig, då det är fråga om att reformera det i samhället rådande rättstillståndet. Ett folk med nedärvt sinne för rättssäkerhet och för rättsordningens helgd betraktar därför med misstro ej blott revolutionära rörelser utanäven radikala reformer.
Det är sålunda helt naturligt att reformpolitiken i ett stabiliserat rättssamhälle utmärkes därav, att reformerna genomföras steg för steg, varigenom rättsmedvetandet hinner anpassa sigefter de nya förhållandena. Ofta bibehållas till en början föråldrade rättsinstitut till sin yttre form, medan deras inre strukturmodifieras efter omständigheternas krav. Samhällets demokratisering medför ingen expropriation av de stora förmögenheterna,
men väl en progressiv beskattning, som tär på deras storlek eller åtminstone hämmar deras tillväxt. Detta tillvägagångssätt tolereras, en är det är mindre ingripande och anknyter till traditionella beskattningsformer. Når progressiviteten emellertid en viss gräns, kommer motståndet att skärpas och samhället att anklagas för att under sken av beskattning beröva medborgarna deras egendom.
Att ett folk framlever sitt liv i ett rättssamhälle sätter sålunda sin prägel på detsamma i ett flertal olika hänseenden. Det är en verkan på ont och gott, men vi äro väl alla medvetna omatt de välsignelsebringande verkningarna äro vida övervägande. Orsakerna till de lyckliga förhållanden, varunder vi svenskar leva, må vara mångahanda. Man må givetvis icke underskatta betydelsen av sådant som folkets rasliga och språkliga enhetlighet, vår kulturella folkfostran, vår stigande nationalförmögenhet och den sociala utjämningen. Men de sista decenniernas lugna framåtskridande hade helt säkert icke varit möjligt utan den känsla för rätt och lag, som medfört en strävan inom alla befolkningslager att hålla utvecklingen inom rättens ram. Även de som funnit själva grundstrukturen av den gällande rätten stridamot rättfärdighetens och ändamålsenlighetens krav, ha varit beredda att skjuta idealens förverkligande på framtiden och deltaga i kompromissens och de partiella reformernas politik. Denna kan mången gång ha tett sig föga lysande, men den framstår dock i förklarad dager vid jämförelse med de andra tillvägagångssätt, varpå samtidens historia erbjuder exempel.
Man kan också utgå från att vår svenska rättstradition kommit vårt folk till godo även under de senaste två årens påfrestningar. Å andra sidan har vårt rättssamhälle uppenbarligen icke varit avpassat för de problem, som här mött. Ja, man skulle kunna säga, att intet rättssamhälle kan vara så avpassat. Ett sådant kräver såsom tidigare påpekats en lugn och jämn utveckling, vilket icke är möjligt i nuvarande kristid. Livsviktiga samhällsintressen kunna helt plötsligt kräva åtgärder, till vilka laga former ej hinna utnyttjas, eller ingrepp i fri- och rättigheter, som folkets stora massa betrakta som ett heligt fädernearv. Här ställas folk och statsmakt på hårda prov. Endast fanatikern och formalisten förnekar att samhällsnyttan i en sådan situation kan motivera avsteg från lag och rätt. Men varje ingrepp av detta slag hotar å andra sidan att undergräva rättens helgd och där-
med en av rättssamhällets grundvalar. Inser emellertid var och en klart problemets innebörd och räckvidd, kunna riskerna otvivelaktigt bemästras. Man må besinna, att rättssäkerheten icke ärtill för sin egen skull utan för medborgarnas. Principen om lagarnas absoluta giltighet, om rättssäkerhet utan undantag, är intet annat än ett moment i en social teknik, med vars hjälp vi suggerera oss själva till lydiga och humana samhällsmedborgare. Under sådana omständigheter vore det orimligt av en regering att anse sig förhindrad att bryta mot landets lagar, då dettas frihet och självständighet icke stode att rädda på annat sätt.
Lyckligast är emellertid givetvis, om svårigheterna gå att övervinna på laglig väg. Dit kan likväl icke räknas, att lagen omtolkas i strid mot dess ordalydelse och syfte eller att man utnyttjar obsoleta stadganden, som länge betraktats som döda bokstäver. Ur rättssäkerhetens synpunkt måste man därför med tillfredsställelse hälsa en lagstiftning, som skänker otvetydig laglig hemul åt de ingrepp i tryckfriheten, som statens säkerhet kräver under nuvarande omständigheter. En annan sak är, att varje inskränkning i tryckfriheten, som icke är oundgängligen nödvändig, måste väcka betänkligheter. Detta icke därför att härigenom en högt skattad medborgerlig fri- och rättighet temporärt inskränkes, ty sådant måste man finna sig i, då rikets säkerhetär i fara. Men tryckfriheten måste därutöver betraktas som en integrerande del av vårt statsskick, utan vilken detta icke kan fungera på ett tillfredsställande sätt, ty det demokratiskt-parlamentariska systemet förutsätter, att regeringens åtgärder kunna fritt kritiseras och politiska problem överhuvud taget öppet debatteras. En inskränkning av tryckfriheten medför fara för attvi praktiskt taget få diktatur och en diktatur utan den maktkoncentration, som annars utmärker ett sådant statsskick.
Om för närvarande det här behandlade problemet är aktuellt på det inrikespolitiska planet, är detta om möjligt i ännu högregrad fallet inom utrikespolitiken. Här förhåller det sig emellertid så, att det staterna emellan överhuvud taget icke råder någon rättssäkerhet i samma bemärkelse som inom desamma. Visserligen präglas även staternas umgänge med varandra av hävdvunna regler, men dessas efterföljd garanteras icke av någon överstatlig makt motsvarande statsmakten inom samhällena. Av rättens båda emblem, vågen och svärdet, kan folkrätten för sin del göra anspråk endast på det förstnämnda. Vi ha därför ingen
anledning att vänta att folken åtnjuta samma trygghet som de enskilda individerna. Ett folk, som av maktdrift eller av avund emot lyckligare lottade grannar önskar angripa dessa, kan visserligen avhållas därigenom av fruktan för motståndarnas försvarsmedel. Men dessa kunna aldrig nå samma relativa överlägsenhet som statens maktmedel mot en enskild brottsling. Därtill kommer att endast en exekutiv makt, som intar en på en gångöverlägsen och opartisk position, kan genom sin maktutövningbidra till att stärka de moraliska hämningarna emot brott. Statsmannen, som vill driva sitt folk i krig mot andra folk, möter icke några svårigheter motsvarande den revolutionäre ledarens, vilken har att övervinna såväl den rådande regimens överlägsna maktresurser som medborgarnas känsla av plikt att underordna siglandets lagar.
Trots detta är det inom ett folk som vårt svenska vanligt, att man inför mellanfolkliga rättskonflikter reagerar på samma sättsom inför tvister medborgarna emellan. Man betraktar ett traktatsbrott med samma moraliska indignation som ett kontraktsbrott och man skulle känna den djupaste skam, om den egna statsmakten tillvaratog landets intressen genom överfall på fredliga grannar. Rättsmedvetandets reaktionssätt har blivit så fast förankrat, att det gör sig gällande även med avseende på mellanfolkliga relationer, där förutsättningarna för dess bestånd saknas, en utveckling som varit möjlig endast på grund av delyckliga betingelser, varunder vårt folk kunnat framleva sitt liv. Denna känsla för rätt och plikt på det internationella området måste givetvis bidra till fredens bevarande och kan även varatill gagn vid ett framtida skapande av en internationell rättsstat. Under rådande förhållanden är densamma emellertid otvivelaktigt ytterligt vådlig för det egna landets trygghet. Historienger åtskilliga vittnesbörd på hur högtstående, fredligt inriktade kulturfolk gått sin undergång till mötes vid ett plötsligt överfall från en mindre, krigiskt sinnad nation. Förklaringen brukarman i sådana fall finna i bristande försvarsberedskap, fredstidens förslappande inverkan på folket, degeneration o. s. v. Folkmoralens anpassning efter livet i ett rättssamhälle är emellertid även en faktor att räkna med. Att mord under vissa förhållanden är högsta plikt och bedrägeri en berömvärd krigslist äro farliga element i en rättsideologi eller åtminstone krävs det en ständig fostran för att hos folket vidmakthålla en dylik dubbelhet
i dess moraliska reaktionssätt. Långa krig medföra ju också en uppluckring av folkmoralen, som efter fredsslut alltid vållat svårigheter.
Visserligen medför självbevarelsedriften att den påtalade dubbelheten i det moraliska reaktionssättet inträder efter hårdhänta upplevelser. Något sådant kan man skönja inom vårt eget folkunder de gångna krigsmånaderna, med deras upprepade hot emot det egna landets säkerhet. Men åtminstone till en början var mångens reaktion lik en mans, vilken väntar att när som helst bli överfallen, men begagnar väntetiden enbart till att begrunda, hur han skall undvika att begå nödvärnsexcess. Sannolikt får den mannen tillfälle varken till nödvärn eller till större våld än nöden kräver.
Även i detta fall föreligger sålunda en fara i att låta rättsmedvetandets reaktioner bli bestämmande för värderingar och handlingssätt. I rättssamhällets hägn bli de moraliska hämningarna till fasta komplex, emot vilka reflexionen förgäves för fram det egna intressets argument. Människorna komma att i många avseenden fungera som moraliska maskiner, varigenom samhällslivet kan i det stora hela förlöpa friktionsfritt och människorna få möjlighet att koncentrera sig på produktiva uppgifter. Men all mekanisering av själslivet har sina faror, det skymmer blicken för tillvarons realiteter. vilket i sin tur minskar förmågan att snabbt orientera sig vid plötsligt inträdande förändringar. Därför är det av vikt att människorna bibringas icke blott kärlek till rätt och lag utan även kunskap om grundvalarna för rättensbestånd och därmed även om gränserna för dess räckvidd.