OTTO CRONEBORG. Om gravrätt. Kyrkorättslig studie. Sthm 1941. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. 204 s. Kr. 4.75.

 

ERIK FAHLBECK. Förvaltningsrättsliga studier II. Sthm 1941. Ivar Hæggström (i distr.). 201 s. Kr. 3.75.

 

    Att dessa två böcker här sammanställts har sin förklaring i att den längsta och enda helt nya av de fyra uppsatserna i doc. FAHLBECKS arbete, Kyrkogård och begravningsplats (s. 7—93), avser ett ämne som behandlas även av f. d. kanslerssekreteraren CRONEBORG. Förff. ha dock ej ens i ringaste mån råd fört sig med varann. Enligt vad av förorden framgår ha de fastmer, när de på ett ganska sent stadium erforo kollisionsfaran, uttryckligen avtalat att ingen som helst samverkan skulle få förekomma, men att deras avhandlingar skulle publiceras såvitt möjligt samtidigt. Man kan förstå med vilket höggradigt intresse de avvaktat och tagit del av varandras verk.
    Och även tredje man går till läsningen med vetgirig förväntan. Tyvad är gravrätt? Ordet lär åtminstone i vissa bygder ha gammal hävdbland kyrkliga funktionärer, men det kom aldrig till användning under de skriverier och muntliga debatter som ledde till 1916 års lagstiftningom nyttjanderätt till gravplats. I tryck har det, såvitt anm. kunnat finna, brukats f. f. ggn 1921, i prof. REUTERSKIÖLDS då utgivna Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt III: 2. Där förekommer det dock på en så undanskymd plats (noten s. 48), att man förgäves söker det i Svenska Akademiens Ordbok, vars ark med sammansättningar på grav trycktes sommaren 1929. Reuterskiöld, liksom efter honom SUNDBERG (Kommunalrätt 1936), synes taga ordet i betydelsen av rättighet.

 

¹ SvJT 1941 s. 508.

² När där uppgives, att »särskilda vattenfallsrättsböcker och -protokoll skola finnas för inskrivning av och inteckning i vattenfallsrätt« (s. 564), bygger detta delvis på ett förbiseende. Visserligen skola särskilda vattenfallsrättsböcker föras (KK 29 nov. 1907 om tomträttsböckers och vattenfallsrättsböckers inrättande och förande), men i den mån protokollssystemet alltjämt tillämpas och icke vid vederbörande domstol ersatts av aktsystem, skola ärenden rörande vattenfallsrätt antecknas i tomträttsprotokollet och icke i något särskilt vattenfallsrättsprotokoll (KF 16 juni 1875 ang. särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, § 1 första stycket, jfr även nyssnämnda KK 1907 § 1).

Så göra också förff., men de nyttja det även som beteckning för en del av den objektiva rätten, för de rättsregler nämligen vilka — för att följa C:s uppräkning s. 11 — angå begravningsplatser och begravningar, olika slag av äldre och nyare gravar, upplåtande av gravplatser jämte dessas skötsel och vård, gravöverbyggnader, gravtillbehör, gravinnehåll, griftefrid. Alla dessa ämnen behandlas av C., medan F. väl icke fattar sin uppgift så snävt att han förbigår allt vad C. ställt vid sidan av begravningsplatser, men dock helt bortser från griftefriden och knappast heller inlåter sig på frågorna om gravtillbehör och gravinnehåll.
    Allvarligare meningsskiljaktigheter de båda förff. emellan synas icke föreligga, men deras arbeten äro av ganska olika läggning, något som i viss mån antydes av att C. hänfört sin studie till kyrkorätten, F. sin till förvaltningsrätten. För C. har det tydligen varit en hjärtesak att bidraga till klarhet och god ordning på ett rättsområde, som han med fog kallar »så vidsträckt och föga bearbetat» och som han vill se framför allt behärskat av de allmänmänskliga kraven på pietet för de bortgångnas minne och på vördnad för dödens majestät. Det har också lyckats honom att på ett särdeles förtjänstfullt och intresseväckande sätt belysa de skilda frågorna. Han inskränker sig ej till en redogörelse för gällande rätt utan ger också både historiska återblickar, med beaktande av utländsk rätt, och anvisningar de lege ferenda. Av personlig värme som väcker sympati är hans bok alltigenom präglad, och stilen är livlig och medryckande. Man råkar icke hos C. en fras som denna, vilken läses hos F. s. 16 och synes hämtad från 1922 års betänkande om kulturminnesvården: krav å avsaknad beträffande visst föremål av på detta riktad äganderättsvilja av ekonomisk innebörd. F:s uppsats, hållen i en kyligare ton, utmärkes särskilt av det samvetsgranna tillgodogörandet av judikaturen, till vilken C. blott sparsamt hänvisar —ett tillgodogörande som flerstädes sträckt sig även till studium av handlingarna i målet. Den som under förff:s ledning vill orientera sig i den säkerligen för flertalet jurister ganska främmande gravrätten torde göra klokt i att börja med F:s översiktliga, lugnt flytande framställning. Han skall sedan ha lättare att följa resonemangen i C:s bok, vars uppdelning i en »allmän del» och en del om »svensk positiv gravrätt» icke varit enbart till fördel.
    Av det rika innehållet i förff :s arbeten kunna här endast några spridda drag uppmärksammas.
    F. framhåller att termerna kyrkogård och begravningsplats lämpligen kunna brukas att beteckna, den förra platsen kring eller omedelbart invid kyrkobyggnaden, den senare det ifrån denna skilda gravområdet, men att de »juridiskt täckas av samma rättsinnehåll» (s. 13; den finländska rätten använder konsekvent blott begravningsplats, dansk och norsk däremot kirkegaard).¹ Själv nyttjar F. genomgående termen begravningsplats, »vilken ju — säger han — begreppsmässigt omfattar

 

1 F anmärker s. 9, under hänvisning till rättsfall, att »hundkyrkogård» ej har något rättsligt samband med begravningsplats. Det kunde tilläggas att naturligtvis det moderna begreppet »bilkyrkogård» ej heller har sådant samband.

alla slag av gravområden». Emellertid finner man att F., i motsats till C., icke låter begravningsplats inbegripa även »sådan gravmark, som inom kyrkobyggnad avdelats för begravningsändamål» (C. s. 12). Om kyrkogravar förekommer nämligen hos F. ej mera än en kort rättsfallsnotis ang. enskilt gravkor i kyrka (s. 44). Detta är skada, ty såsom C. framhåller intaga kyrkogravarna en betydelsefull särställning i det att de icke beröras av 1916 års retroaktiva nyttjanderättslag utan fortfarande innehavas under äganderätt i överensstämmelse med k. förbudet 12 sept. 1783. Hos anm. ha gamla anspråk på en dylik grav blivit genom C:s bok väckta ur mångårig slummer. D. 30 juni 1773 utfärdade kyrkoherde och kyrkovärdar i Sanctæ Mariæ Magdalenæ församling i Stockholm ett prydligt textat pergamentsbrev (57 X 43 cm) av innehåll, att som lärftskrämaren Frisks änka Sara Hillman av bryggareåldermannen Fougel för 900 dr kmt tillhandlat sig »välvda gravstället inuti kyrkan på Stora gången straxt ovanför Korsgången under N:o 23 belägit» samt anhållit om gravbrev och betalt 60 dr kmt för kyrkans avstådda bördesrätt till graven, så avsäga utfärdarna, med bifall till denna anhållan, kyrkan all rätt och pretention till gravstället samt överlåta och tillägna det »fru Sara Hillman, samt dess arvingar arvinge efter arvinge, att nyttja och bruka som all annor dess välfångne egendom, uti evärdeliga tider: dock med förbehåll att, så ofta denna grav öppnas och något lik däruti nedsatt varder, en skälig s. k. rekognitionsavgift till kyrkan erlägges, som lägenheten tillåter och med då varande kyrkovärdar betingas kan: jämväl att, i händelse denna grav framdeles skulle komma att försäljas till oskylda och utom börd, skall den kyrkan till inlösen då först hembjudas». På gravbrevet är tecknat: »Uppvist av lärftskramhandlareänkan Maria Marg. Enblom d. 15 februari 1812, som bibehölls vid äganderätten till denne grav enligt kyrkorådets protokoll för samma dag.» Anm., sondotterson till änkan Enblom, är på grund av arv numera ägare till gravbrevet och även till den respektabla gravnyckeln (130 gram). Å gravbrevet är antecknat att bevakning skett 1847,1868 och 1875. Väl har bevakning ej förekommit 1885, då gravrannsakning i församlingen ägde rum enligt k. res. 24 juli s. å. (C. s. 161). Men såsom framgår av det både av förff. och i lagboken anmärkta rättsfallet H 95: 322 — rättegången mellan församlingen och den på sin tid mycket bekante advokaten Winroth, professorns äldre bror, han som redanföre Themptander krävde offentligt kunskapsprov inför prof. Lindblad— gällde den rannsakningen blott gravarna å kyrkogården, ej kyrkogravarna. Enligt benägen uppgift från pastorsämbetet står också gravvalvet nr 23 alltjämt orubbat kvar under kyrkgolvet. Även gravdörren med sitt lås, dit nyckeln går, finnes säkerligen kvar, men till dörren kan man numera ej komma utan att bryta upp golvet.
    Kyrkogravar äro icke de enda å vilka 1916 års lag saknar tillämpning. Såsom F. påpekar gäller den ej heller de gravar som populärt kallas frigravar, linjegravar, fattiggravar el. dyl.; C:s tvekan på denna punkt(s. 151) synes ogrundad. Det karakteristiska för en sådan grav anger C. så, att den »är avsedd för blott en enda död kropp samt att grav-

platsrätten automatiskt upphör efter viss kortare tid och ej kan överlåtas» (s. 57). Att finna en lämplig terminologi för att skilja dessa gravar från andra är en lockande uppgift. C. använder benämningarna ensamgrav och familjegrav, men blott »i brist på bättre» och ehuru han medger att de »ingalunda äro adekvata» (s. 56). Anm. tycker dem vara synnerligen otjänliga, bl. a. därför att de sakna varje stöd i vår lagstiftning som inbjuder till andra, mer träffande termer. I 1783 årsförbud skiljes mellan »egna gravar» och »allmänne gravar uti kyrkor och kyrkogårdar, varuti liken för en viss lindrig avgift ¹ nedsättas» (C:s mening s. 148 att förbudet icke skulle med dessa allmänna gravar avse vad han benämner ensamgravar kan anm. ej dela). I 1919 års hälsovårdsstadga — den enda författning utom förbudet som inlåter sig på en kategoriklyvning — talas om »grav som blivit upplåten med ägande eller besittningsrätt» och om »allmän gravplats». I anslutning till dessa författningar vill anm. skilja mellan egen grav och allmängrav. Att kalla Frödings grav för familjegrav är barockt, men egen grav går utmärkt. Bland egengravar kan man för övrigt lämpligen bilda olika grupper, såsom enkelgravar (avsedda blott för en), familjegravar, korporationsgravar (t. ex. nationsgravarna i Uppsala, C. s. 72—73). Medan allmängrav låter sig väl förenas både med lagstiftningen och med språkbruket flerstädes (på Lidingön t. ex. talar man om att »ligga i allmänna varvet»), synes ensamgrav snarast beteckna en motsats till den legalater men allmän gravplats.
    F. undviker termen ensamgrav och använder i stället lagens allmängravplats eller allmängrav (s. 32, 56). Vad han säger om att sådana gravar »måste upplåtas åt avlidna, vilka av allmänna fattigvården äro omhändertagna för varaktig försörjning eller annars befinnas vara medellösa», må ej missförstås så som skulle andra, bättre lottade vara ovillkorligen hänvisade till egengravarna. För mer än en kan det kännas tryggt att få vila bortglömd bland mängden. Justitierådet Hoffstedt, känd både som kvick skämtare och som frikostig donator, gjorde om sin begravning i Västra Harg förordnanden vilkas innehåll vid hans död (1884) återgavs i tidningspressen så: »Ingen mer än församlingens prästerskap och boutredningsmännen får bjudas, men gårdens folk och fattigstugans invånare skola 'grundligen' bespisas. Ingen tillstymmelse till gravvård får uppställas. Ingen särskild begravningsplats får inköpas, utan skall den avlidne ligga i 'linjen' — det är i den rad där gemene mans lik jordas.»
    Viktig är frågan om succession i rätt till familjegrav, viktig även vad angår skyldighet att underhålla graven. I 1783 års förbud talas om »vederbörande arvingar», annan lagbestämmelse i ämnet torde hos oss saknas. Naturligtvis måste i första hand gälla vad som avtalats vid upplåtelsen, men ofta lärer avtalet ge otillräcklig ledning. När avtalet nämner »efterlevande» eller »rättsinnehavare», kan man med C. undra om ett arvsberättigat adoptivbarn eller en universaltestamentagare har några grundade anspråk på gravrätten. Kinkiga situationer pläga nog,

 

1 På Lidingön erlägges för sådan grav 3 kr. i »gravpengar».

säger C., »överlåtas till bedömande enligt sedvanerätt och praxis, åt kyrkogårdsreglementen och gravbrevsformulär» (s. 65). Till sådana reglementen och formulär har C. skaffat sig tillgång genom förmedling av rikets biskopar, och med tillfredsställelse ser man att han förbereder en framställning rörande svensk gravrättspraxis (s. 7, 100, 204). De lege ferenda tänker sig C. en distinktion mellan »ovillkorligen familjegravberättigade» och andra med svagare rätt. Efter anvisning hos F.(s. 35) finner man att en dylik gradering gällde redan enligt Stockholms stads tänkebok 1663: endast bröstarvingar fingo ärva gravarna, övriga arvingar hade blott företrädesrätt att inom två år lösa graven för det högsta belopp som av annan bjudits.
    F. yttrar om gravrättens övergång vid dödsfall att rättsförhållandetemellan flera stärbhusdelägare blir att bedöma enligt civilrättsliga normer (s. 39). Men vad bjuda dessa normer vid konkurrens mellan lika närställda om ett ledigt gravrum? Roande är vad C. (s. 67) meddelar om en sådan konkurrenstvist, en fastställelseprocess mellan två brödernere i Olsdorf. Den ene, som fått ett ben amputerat och låtit gräva ned det pä den enda återstående platsen i familjegraven, gjorde gällande att platsen alltså borde anses vara redan tagen i besittning av honom. Den andre förklarade att om han finge sitt vilorum i graven, skulle han ingalunda störa broderns ben, och menade att platsen borde tillkomma den som först avlede. Denna mening vann rättens bifall. (Men om nu den efterlevande styrker att den bortgångne med full imputabititet själv tagit sitt liv just i avsikt att utestänga sin broder från familjegraven?).
    I 1916 års lag skiljes mellan själva gravplatsen och »gravvård eller annan överbyggnad» därå. Om sådan överbyggnad, av helt annat slag än den å prästgårdarna, skriva båda förff.; C. kallar den gravöverbyggnad, F. — kanske mindre lyckligt — blott gravbyggnad (jfr gravbyggnader i fornminnesförordningen). Då gravplats innehas med endast nyttjanderätt men gravöverbyggnad med äganderätt, är det, i synnerhet för det fall att nyttjanderätten förverkas eller eljest upphör, av vikt att avgöra var platsen slutar och byggnaden tar vid. C. ägnar häråt ingående uppmärksamhet. Särskilt vanskligt finner han det vara att bestämma den rättsliga karaktären hos sådant gravkor som är beläget fritt å allmän begravningsplats (s. 168 f.).
    Förvaltningen av begravningsplatser och gravar är i första hand anförtrodd åt församlingsstyrelsen, med undantag blott för städerna Stockholm och Djursholm där behörighet tillkommer den borgerliga kommunens organ (man observerar att förordet är hos båda förff.daterat Djursholm). Det är tydligt att myndigheternas uppgift ofta kan vara besvärlig. Icke nog med att rätt kurs måste hållas »mellan pietetslöshetens Scylla och kommunalslöseriets Charybdis» (C. s. 157),även ärenden som ej alls beröra kommunens kassa kunna ej sällan vara av grannlaga och ömtålig natur. Beträffande allt som angår vad F. nämner »den s. a. s. yttre ordningen å gravplatsen» (s. 41) måste förvaltningsmyndigheten vara suverän. I det genom diakonistyrelsens

försorg tryckta gravbrevsformulär, som torde allmänneligen användas i församlingarna, ålägges också nyttjanderättshavaren att »inhämta och noga följa kyrkorådets föreskrifter beträffande anordningar å gravplatsen såsom planteringar, uppsättande av gravvård m. m.» Det kan nog icke förnekas att myndigheterna stundom varit mer än lovligt eftergivna för de enskildas önskningar. Under FK-debatten 1916 om den föreslagna nyttjanderättslagen anmärkte en temperamentsfull socialdemokratisk talare på det stötande i, att å begravningsplatserna uppfördes stora monumentala byggnader och palats för stoftet efterbyggmästare, entreprenörer och korvfabrikanter, vilkas minne ingalunda förtjänte att gå till eftervärlden. Censur å gravvårdsinskrifter är nödvändig, men kanske bör man vara ganska mild mot vad som är ett trohjärtat uttryck för en varm och ärlig känsla även då det ej alldeles kan gillas av en mera skolad smak. På en kyrkogård i Malmö jordades år 1890 en järnvägstjänsteman som avlidit före fyllda trettio år. Måhända var det försvarligt att släppa genom censuren den inskrift som nu läses på gravvården:

 

Ditt levnadslopp bröts plötsligt af och ned du steg uti din grav. Till den stationen hann du snart det tåget gick med snälltågsfart.

 

    I stor utsträckning äro som bekant gravar o. dyl. föremål för den statliga forn- och kulturminnesvården. Förff. äro icke fullt ense ifrågan, om och i vad mån bestämmelserna härom böra räknas tillgravrätt (C. s. 30, F. s. 14), och svaret kan ju också vara tämligenlikgiltigt. Men maktpåliggande är att dessa bestämmelser bliva rätt förstådda och noggrant efterlevda. Fornminnesförordningen ställer under lagens hägn alla fasta fornlämningar, dit bl. a. räknas gravhögar, gravbyggnader och »andra forntida gravar och gravplatser». F. säger att beträffande de citerade orden »möta inga svårigheter av tolkningsart». Nej kanske inga svårigheter; men att olika tolkningar dock kunna yppas torde framgå av C:s exkurs om »rättsförhållanden i avseende å den obegravna döda kroppen». C. yttrar sig där om ett troligen från 1300-talet härrörande märkligt fynd som nu förvaras i Varbergs museum: det för några år sedan i en halländsk mosse anträffade, påklädda och med störar genomborrade lik, som efter fyndorten kallas Bockstensmannen. C. tyckes mena att liket var obegravet. Valet står nämligen för honom endast mellan att anse fyndet som upphittarens tillhörighet och att förneka varje juridisk rätt till detsamma. Han bortser m. a. o. helt från den enligt anm:s övertygelse riktiga åsikten att här föreligger ett gravfynd, med vad detta innebär av skyldighet för hittaren att hålla det staten till handa. Tänkbart är dock även att C. förbisett hurusom lösa föremål, funna i forntida grav, alltid skola hembjudas till staten även om de icke äro av guld, silver eller koppar. Ty han anser att den juridiska rätten till Bockstensmannen är densamma som till de i Korsbetningen utanför Visby funna, för forskningen så utomordentligt värdefulla likresterna med deras rustningar m. m.; och någon tvekan om att dessa påträffats i en grav kan han ju icke

gärna hysa. Väl låter han förstå att likheten med Bockstensmannen skulle försvinna om det kunde »styrkas, att platsen blivit i någon form invigd till begravningsplats, i vilket fall de [= likresterna] skulle vara juridiskt likställda med andra begravna döda kroppar, d. v. s. utgöra objekt för gravrätt». Men på annat ställe (s. 31) förklarar han att det i gravbegreppet ingående moment, som består i fordran på kyrklig invigning, icke är av konstituerande betydelse beträffande lagstiftningen om forntida minnesmärken. Skulle kanske C:s ståndpunkt varaden att en plats icke kan ens i fornvårdshänseende betraktas som grav,med mindre platsen fått något slags invigning, ehuru ej nödvändigtvis kyrklig? ¹ — Som exempel på en verkligen under åratal obegraven död kropp kunde C. ha valt den ryktbare »förstenade gruvarbetaren i Falun», gruvdrängen Mats Israelsson som omkom vid ett ras 1670, anträffades 1719 och i en gammal gruvstuga stod utställd som en märkvärdighet till allmänt beskådande ända tills han år 1749, då kroppen börjat falla sönder, under stora högtidligheter begrovs i Kopparbergskyrka.
    C. är starkt kritisk mot den privaträttsliga konstruktion av gravrätten som han finner utmärka vår lagstiftning. Han ansluter sig härutinnan till oppositionen år 1916, åt vars stridbaraste man hovrättsrådet K. J. Ekman han också tillägnat sin bok. Det vill dock förefalla som om kritiken väl mycket fäst sig vid det rent formella. Man kan instämma med F. då han säger det vara »för rättskänslan stötande att betrakta och behandla gravupplåtelsen helt ur privaträttslig synvinkel» (s. 82). Men en sådan exklusivt privaträttslig behandling kan man ej förebrå vår lagstiftning, och F. gör det icke heller. Det är sant att vår gravrätt rör sig med termerna ägande- och nyttjanderätt, men självklart och allmänt erkänt är ju att dessa termer då de brukas om gravar icke ha fullt samma innebörd som när de gälla s. a. s. profan mark.
    F. för sin del anbefaller ett betraktelsesätt som han anser ägnat »att, åtminstone i någon mån, skänka den juridiska konstruktionen av gällande gravrätt den offentligrättsliga karaktär, vilken rätteligen bör tillkomma densamma» (s. 70). Han vill nämligen uppfatta det gravrättsliga nyttjanderättsinstitutet som ett specialfall av offentlig förvaltning genom enskilda, en materia som utförligt behandlas i den näst största av uppsatserna i hans bok (s. 124—189). Med spärrad stilframhäver F. att särskilt anläggningen av enskild begravningsplatsutgör »ett vackert exempel på offentlig förvaltning genom enskilda». Man erinrar sig härvid hurusom Heidenstam, enligt vad det betygats (Mårbacka och Övralid II s. 538), förargades åt att en fri medborgare skulle behöva skriverier och kungligt tillstånd för att få ordna gravplats åt sig på egen mark. ²

 

¹ Vill C. som invigd grav räkna den grop, om vilken kan läsas i anm:s bok om HD 1809—1844 s. 165 not. 2?

² Till Heidenstam går också tanken när man läser hos C. att en askurna ingalunda får förvaras hos en anhörig till den avlidne (s. 52) och om jordfästning utan klockringning: sådan jordfästning skedde efter H:s far till följd av lagens bud, efter hans mor till följd av ringarens försumlighet.

    Det ingår icke i anm:s uppsåt att närmare redogöra för de delar av F:s bok som tidigare varit publicerade. Att offentlig förvaltninggenom enskilda är »en utomordentligt vittutgrenad och viktig formför samhällelig verksamhet» (s. 176) kan man förstå då man ser attdit bör räknas, utom anläggningen av enskild begravningsplats, fullgörandet av så disparata medborgerliga plikter som t. ex. att vittna, att anmäla fornfynd, att utrota berberisbuskar. Uppsatsen Menighet(s. 94—123) utmynnar i en önskan att denna term, »härstammande från tider av relativt outvecklad rättspregnans», måtte åtminstone inom förvaltningsrätten ersättas av en för nutida rättsliv avpassad, t. ex. kommun. I den fjärde uppsatsen, Kungörande genom radio (s. 190—201), beröras de stadganden om delfående som ha sin prototyp i k. k. 29 sept. 1939 om beslag å vissa fodermedel (SFS 677): ägare eller innehavare av viss vara »skall anses hava erhållit del av förestående beslagsförordnande genom dess kungörande i Svensk författningssamling och bekant görande genom radio». F. tolkar de citerade orden så, att bekantgörande »i detta fall tillagts samma rättsverkningar som kungörandet i författningssamlingen». Men ge inte ordalagen snarare vid handen, att legalpresumtionen icke inträder redan vid ett antingen—eller utan kräver ett både—och?

 

    Anm. har en gång (SvJT 1934 s. 594) sökt »slaa til Lyd» för en standardisering och förenkling av litteratur- och prejudikathänvisningar i juridiska arbeten. Han förordade, exempelvis, att man skulle nöja sig med blotta namnen Modée och Schmedeman, utan att mer eller mindre fritt eller bokstavstroget rabbla upp de långrandiga boktitlarna, och med H 98: 6 i st. f. N. J. A. 1898, avd. I, s. 6. För en slik reform synes icke någon av de båda förff. ha sinne. Kanske har C. varit särskilt angelägen om tydlighet och fullständighet, emedan han räknat med läsare även bland icke-jurister. Men han borde väl iakttagit konsekvens och inte, såsom skett bl. a. just med de två författningsverken, givit samma boktitel en lydelse i noterna, en annan i den avslutande litteraturförteckningen. Och kan det »[utg.]», som han —dock tämligen godtyckligt — här och var inskjutit, verkligen försvarasin plats? Skulle, om denna klammer saknades, någon kunna förledas att tro Jusleen vara författare till K. M:ts brev, Backman till lagsamlingen? Där det varit fullt tillräckligt med ett RÅ 31:62, skriver C. (s. 125): »Detta framgår av ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 25 februari 1931 meddelat utslag» och kompletterar detta i en not med» Reg.-rättens årsbok 1931, ref. 17, s. 62». På ytterligare fyra ställen citerar C. referat i RÅ, men icke två av de fem citaten äro alldeles likformigt gjorda! F. tar, såsom var att vänta, citeringarna mindre högtidligt, men anm. kan ej vitsorda hans försäkran i förordet att »använda förkortningar äro de i hithörande framställningar sedvanliga». Man möter hos F. förkortningarna Svensk Juristtidn., Svensk juristtidn. och Sv. Juristtidn., men icke det sedvanliga SvJT. Referat i Holmsarkiv citerar F. på olika sätt, än (s. 86) med »ref. 126», än (s. 89)

med »nr 55 (s. 156)»; ingendera förkortningen torde kunna anses sedvanlig. En A-notis citeras s. 71 (se däremot B-notis s. 199) på detta originella vis: N. J. A. 1928, domar nr 385. Anm. skulle velat ha H 28A 385, alltså 7 tecken i st. f. 21. Lagbokens H är otvetydigt, och åtminstone ända fram till 1974 är det ju, för både H och RÅ, ett slöseri med tid, utrymme och pengar att taga med sekelsiffrorna i årgångsbeteckningen.
    Att anmärka på korrekturfel och smärre språkliga inadvertenser äro värdigt, men den som haft förmånen att arbeta under Albert Peterssons chefskap kan ej undgå att irriteras av att se hans namn orättstavat (F. s. 81, 82) eller försett med felaktig titel, till på köpet i det grundlagsvidriga sammanhanget »lagutskottets ordförande justitierådet »A. P. (C. s. 156). Icke såsom anmärkare, blott som road iakttagare av vad prof. Erik Noreen kallat »favoritord», har anm. tecknat sig tillminnes att F. har kvar den lilla oskyldiga inklination för »härvidlag», som kunde förmärkas redan i hans gradualavhandling om riksrättsinstitutet (1924). I den avhandlingen läses ordet — utom på många andra ställen — å s. 264—267 ej mindre än 5 gånger i en text av knappt två sidors längd, på sista uppslaget i F:s nu föreliggande bok har mandet 4 gånger på en text som upptar icke fullt en sida.

Birger Wedberg.