O. A. BORUM. Familieretten. Første Del: Forældre, Børn, Dansk Navneret. Anden Del: Ægteskabs Indgaaelse, Opløsning, Retsvirkninger. København 1936, 1941. Gad. 217, 327 s. Kr.9.00, 15.00.

 

    Arbetet är främst avsett som lärobok för de juris studerande, och förf. hoppas att det måhända också i någon mån skall kunna tjäna såsom handbok för praktikens män. Det är väl knappast för djärvt att, på denna sidan sundet, antaga att Borums arbete blir oumbärligt för domare och advokater i hans hemland. Även här i landet har, på grundav rättslikheten på större delen av ifrågavarande område, Borums framställning direkt betydelse vid ställningstagande till mångahanda spörsmål som ständigt möta i praxis.
    Det är en ingående och uttömmande redogörelse för hithörande rättsregler som Borum ger. Hans omdömen äro kloka och balanserade, samtidigt ofta präglade av en stark personlig uppfattning. Stilen är klar, levande och lättillgänglig.
    Här nedan skall blott göras några strödda anteckningar beträffande punkter vid vilka anm. vid genomläsningen särskilt stannat.
    Presumtionen »pater ist quem nuptiæ demonstrant» bortfaller ej blott då makarna jämlikt myndighets beslut levat åtskilda utan även— enligt lagändring 1937 — då makarna faktiskt levat åtskilda. (Jfr däremot 7 § i 1917 års lag om äktenskaplig börd.) Nyare praxis hade också visat en klar tendens i riktning mot den 1937 kodifierade ståndpunkten.

    Beträffande frågan om blodundersökningens beviskraft framhåller Borum bl. a., att det förnuftigtvis ej kan vara meningen att anse blodprovet såsom ett formellt bevismedel som utesluter eller gör överflödig annan utredning och att man på läkarehåll numera inser att, också i de fall då man anser sig kunna uttala med biologisk visshet att en man icke kan vara fader till ett barn, det dock med hänsyn till möjliga felaktigheter i systemet kan vara fråga om att vid det rättsliga bedömandet icke utan vidare låta blodprovet vara avgörande, nämligen när de övervägande bevisen i övrigt gå i motsatt riktning mot blodprovet.
    Bestämmelsen i 12 § lagen om barn i äktenskap att den av föräldrarna som är skild från vårdnaden av barnet ej får betagas tillfälle till umgänge med barnet tillkom på förslag av lagrådet. Borum framhåller att lagrådets erinran väsentligen bidrog till att också i Danmark den motsatta ståndpunkten övergavs. Däremot erkännes enligt Borumumgängesrätt ej av rättspraxis i Norge, som ej har något lagstadgandei ämnet. Efter utgivandet av Borums arbete har emellertid den samlade Norges Høyesterett d. 7 mars 1940 med 15 röster mot 2 uttalat att sådan rätt kan av domstol medges den icke vårdnadsberättigade av föräldrarna (se närmare SvJT 1940 s. 713).
    När för adoption av barn under 21 år fordras föräldrarnas samtycke synes detta enligt Borum böra så förstås att samtycket icke kan meddelas in blanco utan skall ange vem adoptanten är; föräldrarna ha ett naturligt krav att få vetskap härom för att kunna bilda sig en mening om lämpligheten hos den till vilken barnet skall överlämnas. Enligt den administrativa praxis kunna emellertid föräldrarna överlämna samtyckets avgivande till en erkänd barnavårdsförening eller en person eller institution som erhållit justitiedepartementets auktorisation. I dessa fall få föräldrarna ej kännedom om adoptantens namn. Genom mellanhandens försorg föras dock sådana anteckningar som göra detmöjligt att återknyta sambandet mellan föräldrar och barn, om detta av särskilda skäl skulle befinnas önskvärt. Genom denna anordning har det lyckats att genomföra många adoptioner som eljest ej skulle blivitav, en är adoptanterna som absolut villkor uppställde att föräldrarna (vanligen mödrar till utomäktenskapliga barn) ej skulle känna till var barnen hamnade.
    Enligt Borum förstås 6 § i den svenska lagen om adoption däremot så, att den innehåller ett obetingat krav på att föräldrarna vid samtyckets avgivande skola känna adoptantens namn. Utan tvivel har också lagrummet hittills uppfattats så att samtycket skall avse visst bestämt adoptivförhållande och sålunda givas med full kännedom om adoptantens person. Detta uttalades även i de svenska motiven till 1931 års nordiska konvention om äktenskap m. m. Där framhölls emellertid samtidigt att detta krav vållade sådana svårigheter att få adoption tillstånd som nyss nämnts beträffande Danmark. Olikheten mellan dansk och svensk rätt i denna del ansågs ej giva anledning till några betänkligheter att vid prövning i Danmark av ansökan att få adoptera

svenskt barn dansk lag skulle få tillämpas. (Se NJA II 1932 s. 439 och 441.)
    Numera föreligger ett utslag av högsta domstolen som bryter med uppfattningen att föräldrarna städse måste äga kännedom om adoptantens namn. Förklaring av moder till utomäktenskapligt barn att den familj som barnavårdsmannen utvalde och barnavårdsnämnden godkände finge såsom adoptivbarn antaga barnet ansågs sålunda innefatta erforderligt samtycke enligt 6 § adoptionslagen (NJA I 1940 s. 690). Den nya ståndpunkten tar hänsyn till det behov som alltmergjort sig gällande att möjliggöra adoption i dylika fall. Den torde ha hälsats med glädje av det praktiska barnavårdsarbetets representanter.
    Borum erinrar om att ett äktenskap är giltigt, även om det ej är parternas mening att realisera äktenskapets sedvanliga innehåll; syftet kan t. ex. vara att låta hustrun förvärva mannens medborgarskap. Taga sådana äktenskap överhand, kan emellertid anledning föreligga att genom särskilda bestämmelser hindra dem. Borum hänvisar till HALLENBORGS artikel om skenäktenskap i SvJT 1938 s. 332.
    En lag av 1938 utvidgar äktenskapshindren på grund av sjukdom. Det är sålunda numera förbjudet att ingå äktenskap ej blott för sinnessjuk eller sinnesslö utan även för psykopat i högre grad, kronisk alkoholist (oavsett om han kan betecknas såsom sinnessjuk) samt epileptiker med »jævnlige Anfald eller med udtalte psykiske Forandringer». Epilepsi var förut ej äktenskapshinder, men den sjuke fick ej gifta sig,såvida ej medkontrahenten underrättats om sjukdomen och båda kontrahenterna av läkare fått muntlig vägledning beträffande de risker som föreligga. Samtliga sjukdomshindren äro dispensabla.
    Om ægtekabslovens regler angående äktenskapsskillnad (i huvudsak överensstämmande med de svenska) säger Borum, att de 20 årlagen varit i kraft är en för kort tid att fälla en slutlig dom om dess verkan. Några ha funnit reglerna för liberala, några för konservativa. Borum anser att lagstiftaren i det stora hela synes ha funnit den gyllene medelvägen. Skilsmässornas antal var 1939 3,647. Grunden tillskillnaden var i 2,270 föregående separation och i 1,147 fall otrohet (i 620 fall mannens, 506 hustruns och 21 bådas).
    Medlingsinstitutet anges vara föremål för mycket olika värdering. Borum anser det dock kunna antagas att medlingen — särskilt den som företages av präst på landsbygden — i ett ej obetydligt antal fallbidrager till att förlika makarna. God grund föreligger därför att bibehålla institutet.
    Av stort intresse är Borums framställning om rättshandlingar mellan makar inbördes (II s. 264 ff), särskilt hans reflexioner med utgångspunkt från den avtalsfrihet som principiellt finnes på detta område. Detta avsnitt kan tjäna som illustration till det omdöme om Borums framställningsförmåga och stil som ovan uttalats.
 

Erik Lind.