Förvandling av böter i praxis. Lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff har när detta skrives — d. v. s. i november 1941 — gällt i nästan tre år och måhända är det ej opåkallat att ägnalitet uppmärksamhet åt, hur den funktionerat.
    Syftet med lagen angavs vara att åvägabringa en minskning av antalet fall, då böter förvandlas till frihetsstraff. En siffermässig jämförelse mellan förr och nu i sådant hänseende skulle vara av intresse. För min del har jag ej gjort någon sådan och jag vet icke hur den skulle komma att utfalla; emellertid håller jag för troligt, att lagen välfyllt det nyss nämnda syftet. Min avsikt nu är endast att meddela några rön och reflexioner angående lagen och dess tillämpning, som jag gjort under utövande av verksamhet såsom bötesförvandlingsdomare vid rådhusrätten i Hälsingborg.
    Till en början må lämnas några uppgifter om nämnda verksamhets omfattning m. m.
    Under åren 1939 och 1940 samt första halvåret 1941 har bötesförvandlingsdomaren i Hälsingborg slutbehandlat in alles 115 mål om förvandling av böter1 nämligen 

 

under första halvåret193917 förvandlingsmål
andra1939>> 
första1940>> 
andra1940>> 
första1941>> 

 

    Uti dessa 115 förvandlingsmål har varit fråga om förvandling av böter, som ådömts genom inalles 153 utslag. I det närmaste en femtedel av utslagen har meddelats av annan domstol än rådhusrätten eller polisdomstolen i Hälsingborg.
    Bötesförvandlingsdomarens behandling av de 153 domstolsutslagen redovisas sålunda: På grundval av 113 domstolsutslag har bötesförvandlingsdomaren förordnat om bötesförvandling, beträffande 9 av utslagen har han ogillat yrkandet om bötesförvandling och beträffande 32 har han avskrivit förvandlingsmålen, sedan åklagaren — enär betalning mellan kommit eller av annan anledning — nedlagt sin talan.3

 

    Emot proceduren för bötesförvandling synes med fog kunna anmärkas, att den är alltför omständlig, arbetskrävande och långsam även som att prövningen i viktiga avseenden måste bliva godtycklig.

 

1 Här och i det följande har helt bortsetts från instämda förvandlingsmål, i vilka åklagaren omedelbart vid deras uppropande frånträtt sin talan.

2 Under andra halvåret slutbehandlade bötesförvandlingsdomaren 21 förvandlingsmål. Till dessa mål har hänsyn ej kunnat tagas i det följande.

3 Ett domstolsutslag har här redovisats dubbelt, enär förvandlingsyrkandet delvis bifallits och delvis avslagits.

164 SIGFRID LUNDGREN.    Att proceduren är omständlig och arbetskrävande belyses bäst av ett exempel. En stadsbo har i staden åkt cykel utan ringklocka eller begått någon annan obetydlig förseelse; efter polisundersökning, stämning och inställelse inför polisdomstolen har han härför blivit dömd till några kronors böter. Dessa upptagas i saköreslängd; avskrift av längden tillställes i sinom tid länsstyrelsen, som vidarebefordrar handlingen till kronokassören; denne anskaffar laga kraftsbevis från hovrätten samt expedierar utdrag av saköreslängden till stadsfogden i och för indrivning av böterna. En exekutor gör ett fruktlöst utmätningsförsök; härom tecknar han bevis på saköreslängdsutdraget, vilket bevis attesteras av stadsfogden. I samband med utmätningsförsöket inhämtar exekutorn en del upplysningar om den sakfällde och upptager dessa i en skriftlig »redogörelse» enligt fastställt formulär. Efter granskning av »redogörelsen» förser stadsfogden denna med påteckning, huruvida omständigheterna föranleda till antagande att den bötfällde genom tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller med skäl kan antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna. Med särskild skrivelse överlämnar sedan stadsfogden saköreslängdsutdraget och »redogörelsen» till stadsfiskalen. Denne införskaffar prästbevis och straffregisterutdrag samt låter polisen efter förhör med den dömde avgiva en utförlig rapport angående dennes levnadsförhållanden, honom ådömda bestraffningar m. m. (jämför nedan). Finner stadsfiskalen omständigheterna föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande, beslutar stadsfiskalen att talan om bötesförvandling skall anställas; i motsatt fall stoppas proceduren upp, varigenom allt det dittills utförda arbetet blir värdelöst.1 Om stadsfiskalen bestämmer sig för att föra talan om böternas förvandling, skall han på »redogörelsen» teckna besked härom samt meddela vissa uppgifter angående den dömde; härefter stämmer han honom i vanlig ordning till inställelse inför bötesförvandlingsdomaren samt överlämnar handlingarna i målet till denne. Bötesförvandlingsdomaren handlägger målet offentligt i närvaro av stadsfiskalen, medan den bötfällde i regel uteblir; sedan handläggningen förts till slut, meddelas utslag, varigenom eventuellt förordnas om böternas förvandling till fängelse, och protokoll uppsättes. Bötesförvandlingsdomaren expedierar avskrift av utslaget till länsstyrelsen i och för verkställighet samt återsänder saköreslängdsutdraget till stadsfogden med påtecknat bevis därom, att förvandlingsstraff ådömts. Ärendet redovisas härefter av stadsfogden till kronokassören och av denne till länsstyrelsen. Länsstyrelsen införskaffar i sinom tid från hovrätten bevis, att bötesförvandlingsutslaget vunnit laga kraft, samt låter genom polisen införpassa den dömde till fängelset, där han äntligen får undergå förvandlingsstraffet.
    Så ter sig proceduren, när den är som enklast. Mång en gång kompliceras saken därigenom att den bötfällde är svår att anträffa i och för utmätningsförsök,2 för inhämtande av upplysningar om hans levnadsförhållanden ochför delgivning av stämning. Måhända måste han efterspanas på skilda orter.

 

1 I Hälsingborg har detta under första halvåret 1941 inträffat i 46 fall.

2 Utmätningsförsök, som göres utan att den bötfällde anträffats, torde ej kunna läggas till grund för förordnande om bötesförvandling. (Jfr KK 18 nov. 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff § 3 sista stycket.)

FÖRVANDLING AV BÖTER I PRAXIS. 165Avse böterna fylleri eller viss annan förseelse, skall, innan målet om böternas förvandling avgöres, inhämtas utdrag av kontrollstyrelsens straffregister; har den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos vederbörande nykterhetsnämnd göra anmälan om förhållandet. Göres bötesförvandlingsdomen villkorlig, skall bötesförvandlingsdomaren expediera meddelande härom till den dömde samt straffuppgift till straffregistret. Vidare kan bötesförvandlingsdomarens utslag städse överklagas hos hovrätten.
    Att det är ett mycket stort antal myndighetspersoner, vilkas tid och arbetskraft tagas i anspråk för alla dessa bestyr, är uppenbart. Man kan fråga sig om det är rimligt att en gärning, som i straff förskyllt endast böter och kanske helt ringa sådana, skall få komma så mycken uppståndelse åstad.
    Statens reaktion mot brott och förseelser bör vara snabb. Detta krav är numera ganska väl tillgodosett ifråga om domstolsprocessen i första instans. Åtminstone i enklare brottmål kommer domstolsutslaget i regel kort efter målets anhängiggörande. Men när det gäller att bringa till verkställighet ett domstolsutslag, varigenom böter ådömts, är det inte längre fråga om snabbhet. Proceduren kan då tänjas ut högst avsevärt.
    Med stöd av det material, som stått till buds, har jag funnit, att ett förvandlingsstraff börjar verkställas först sedan i genomsnitt cirka nio månader förflutit från det den kriminella handlingen begåtts.1 Särskilt i fråga om erkända bagatellförseelser — och deras antal är förhållandevis stort —måste denna tid framstå såsom orimligt lång. Min statistik visar att av den angivna tiden belöper till underrättsutslaget en månad, därifrån till bötesförvandlingsutslaget omkring 61/2 månader samt därifrån till verkställighetens början omkring 11/2 månad.
    Vad som i detta sammanhang mest intresserar är, att det regelmässigt behövts mer än ett hälft år för att få konstaterat, att den bötfällde icke kunnat eller velat betala böterna och att därför förvandlingsstraff måste tillgripas. En bidragande orsak till att tidsutdräkten blivit så avsevärd har visserligen varit de av tidsläget föranledda omfattande inkallelserna till militärtjänst. Beslut av stadsfogden om anstånd eller avbetalning av böter ha sällan förekommit i de mål, som bragts under bötesförvandlingsdomarens prövning. Däremot har förvandlingsdomaren rätt ofta ansett sig böra uppskjuta hos honom anhängiga mål. Av de 115 bötesförvandlingsmålen ha sålunda 24, alltså vart femte mål, handlagts mera än en gång. Endast i enstaka fall ha mål återförvisats till stadsfogden. I 15 fall (avseende 27 domstolsutslag) har uppskovet medgivits för att bereda den bötfällde ett sista tillfälle att betala böterna. I 9 av dessa fall (avseende 19 domstolsutslag) har uppskovet medfört, att böterna helt eller delvis guldits.
    Måhända kan ifrågasättas huruvida bötesförvandlingsdomaren överhuvudtaget bör medgiva uppskov för betalning av böter. Man kan tycka att den bötfällde haft tillräcklig tid på sig förut och man befarar kanske att den uppfattningen vinner spridning, att böterna ej behöva betalas förrän efter inställelsen inför bötesförvandlingsdomaren. Å andra sidan synes uppskovs-

 

1 Här och i det följande har icke tagits hänsyn till sådana fall, där talan mot domstolsutslaget eller mot bötesförvandlingsutslaget fullföljts till högre instans.

166 SIGFRID LUNDGREN.förfarandet stå i god överensstämmelse med lagens grunder (observera särskilt 12 §) och det leder, såsom nyss påvisats, ej sällan till åsyftat resultat. Uppskov för betalning torde emellertid på detta stadium böra beviljas endast när särskilda skäl föreligga.
    Den oinvigde är kanske böjd för att tro att den omständliga proceduren utgör garanti för att bötesförvandlingsdomarens utslag bliva i sak riktiga, men så är tyvärr icke fallet. Lagen bjuder att böter av viss lägre storleksordning— i princip sådana som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar — skola förvandlas endast såframt omständigheterna föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställigheter fordras för hans tillrättaförande,1 samt att förvandlingsstraffet i fråga om högre böter må göras villkorligt, såframt omständigheterna icke föranleda tillsådant antagande, som nyss angivits. Av förarbetena till lagen framgår, att man tänkt sig att villkorlig dom skulle i stor utsträckning komma att tillämpas ifråga om förvandlingsstraff för böter av det sistnämnda slaget. Bötesförvandlingsdomaren måste därför i varje mål taga ställning till, huruvida omständigheterna föranleda till antagande att tredska eller vårdslöshet med avseende å betalningen av böterna varit och är förhanden samt om straffetsverkställighet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande: besvaras båda dessa frågor nekande, skall domaren beträffande småböter ogilla yrkandet om deras förvandling samt beträffande högre böter regelmässigt göra förvandlingsstraffet villkorligt. Det ligger i sakens natur, att en dylik prövning ofta måste vara mycket svår. Angående den kriminella gärningen och den sakfälldes personliga förhållanden har bötesförvandlingsdomaren i regel ingaandra fakta tillgängliga än dem som kunna inhämtas av saköreslängdsutdraget, av exekutorns knapphändiga »redogörelse» samt av de uppgifter, som åklagaren har att meddela angående brott och förseelser, för vilka den sakfällde tidigare ålagts bestraffning. Detta material är sällan tillräckligt för att därpå skall kunna grundas ett tillförlitligt omdöme om huruvida den sakfälldes underlåtenhet att gälda böterna berott på oförmåga eller på tredska eller uppenbar vårdslöshet eller huruvida verkställighet av straffet erfordras för hans tillrättaförande. Visserligen skall stadsfogden å »redogörelsen» meddela, huruvida han för sin del anser tredska eller uppenbar vårdslöshet föreligga, men detta uttalande, som uteslutande eller nästan uteslutande måste grundas på innehållet i exekutorns »redogörelse», kan självfallet icke i och för sig vara till någon större ledning för vare sig åklagaren eller bötesförvandlingsdomaren — i själva verket har uttalandet i alla de fall, som kommit under bötesförvandlingsdomarens prövning, varit gynnsamt för den sakfällde.2
    Bristerna ifråga om utredningsmaterialet skulle i mindre mån göra sig gäl-

 

1 Beträffande fylleriböter i vissa fall samt böter som med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt för flera brott gälla särskilda bestämmelser.

2 Enligt formuläret för »redogörelsen» skall stadsfogden jämväl uttala sig om, huruvida med skäl kan antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna. Denna fråga, som till den sakliga innebörden väl knappast skiljer sig från frågan, huruvida tredska eller uppenbar vårdslöshet är för handen, har emellertid här i nio fall besvarats nekande.

FÖRVANDLING AV BÖTER I PRAXIS. 167lande, om bötesförvandlingsdomaren finge innan han meddelar sitt utslag se och tala med den sakfällde och sålunda bilda sig en personlig uppfattning om honom, men tillfälle härtill erbjudes som nämnts sällan.
    I Hälsingborg har man sedan länge gått in för att genom polisundersökning framskaffa ett fylligare material för bedömandet av bötesförvandlingsfallen. Nästan i varje mål, som handlägges av bötesförvandlingsdomaren, föreligger således numera en polisrapport, i vilken utförligt redogöres bl. a. för den sakfälldes levnads- och ekonomiska förhållanden särskilt under den tid som förflutit efter brottet eller förseelsen. En sådan redogörelse har självfallet ett betydligt större värde än den knapphändiga »redogörelse», som exekutor lämnar på formulär. Polisrapporten gör i själva verket den obligatoriska »redogörelsen» överflödig.
    Emot metoden med polisutredning kan ju invändas, att därigenom en omständlig procedur blir än mera omständlig. Enligt mitt förmenande kan docken dylik fylligare utredning knappast undvaras, om proceduren skall leda till någorlunda riktiga och rättvisa resultat.
    Slutligen må lämnas några uppgifter, som belysa i vilken utsträckning fylleriböter varit föremål för bötesförvandling även som frekvensen av villkorligt förvandlingsstraff.
    Av de 153 domstolsutslag, beträffande vilka varit fråga om bötesförvandling, ha 50 eller nära en tredjedel angått fylleri eller fylleri i förening med annat brott. På grundval av dessa 50 utslag har i 41 fall förordnats om bötesförvandling.
    Såsom förut framhållits kan villkorlig förvandlingsdom i regel ifrågakomma endast beträffande dagsböter överstigande fem samt omedelbart i penningar ådömda böter överstigande 25 kronor. Min statistik visar, att av 87 domstolsutslag, som legat till grund för förordnande om bötesförvandling och beträffande vilka ur nyssnämnda synpunkt villkorligt förvandlingsstraff kunnat ifrågakomma, dylikt förvandlingsstraff tillämpats i 55 fall (= 63 %). Förvandlingsutslag beträffande fylleriböter har varit villkorligt i 10 fall.
 

 

Sigfrid Lundgren.