Ny amerikansk medborgarskapslag. Efter ett förberedelsearbete, som påbörjades år 1933, utfärdades i Amerikas Förenta Stater den 14 oktober 1940 en ny medborgarskapslag: »Nationality Act of 1940».1 Denna lag, som trädde i kraft nittio dagar efter utfärdandet, utgör en kodifikation och revision av den amerikanska medborgarskapslagstiftningen. Genom den successiva tillkomsten av nya författningar hade denna efter hand blivit mycket svåröverskådlig. Icke mindre än ett femtiotal lagar eller delar därav ha satts ur kraft genom den nya lagen. I formellt avseende utmärker sig denna genom sin utförlighet; sista paragrafen bärnumret 601. Visserligen skall man därav icke låta förleda sig tro, att den innehåller detta antal paragrafer. Efter mönstret av gatunumreringen i de amerikanska städerna, där i varje kvarter numreringen börjar på nytt hundratal, angives lagens rubrik i paragraf 1, varpå följer 1 kap., innefattande §§ 101—104, II kap. med §§ 201—205 o. s. v. Även om sålunda paragrafantalet blott är en bråkdel av vad man vid första anblicken skulle förmoda, är lagen dock voluminös nog, innefattande 42 trycksidor.
Den förnämsta orsaken till detta omfång är den amerikanska lagstilen, som är vida mera ordrik än vår. Men en annan orsak är den, att lagen avser ej blott Förenta Staterna i inskränkt mening — de fyrtioåtta delstaterna samt District of Columbia — utan även Alaska, Hawaii, Puerto Rico ävensom Filippinerna, Guam m. fl. »outlying possessions».Detta nödvändiggör särskilda regler för en hel del olika befolkningskategorier.
Här nedan följer en redogörelse för de viktigaste nyheterna i 1940 årslag, var jämte några redan tidigare tillkomna och nu ej ändrade bestämmelser omnämnas, vilka äro av intresse bl. a. såsom belysande skillnader mellan svensk och amerikansk medborgarskapslagstiftning.
»Nationality Act of 1940» gör ingen ändring beträffande principerna för den amerikanska medborgarrätten. Denna är baserad på en kombination av jus soli — envar, som är född inom Förenta Staternas territorium, är amerikansk medborgare, även om han samtidigt genom födseln förvärvat annat medborgarskap — och jus sanguinis — första generationen utomlands födda barn bibehålla i princip amerikanskt medborgarskap utan någon tidsbegränsning liknande den svenska tjugotvåårsgränsen. Förutom genom födseln förvärvas medborgarskap genomnaturalisation, men däremot ej genom giftermål.
En intressant principiell nyhet förekommer i den nya lagen i det den
samma gör skillnad på medborgare i egentlig mening (»citizens») samt »nationals». Under begreppet »national of the United States» ingå dels alla »citizens», dels sådana personer som, ehuru icke medborgare i egentlig mening, stå i stadigvarande undersåtligt förhållande (»allegiance») till Förenta Staterna. Det talrikaste elementet i denna grupp torde vara invånarna å Filippinerna, vilka sålunda icke äro medborgare i U. S. A., men ej heller betraktas som utlänningar.
Beträffande naturalisering givas i lagen synnerligen detaljerade föreskrifter. Envar, som önskar bliva upptagen till medborgare, måste genom intyg från vederbörande myndighet styrka när och var han lagligen inkommit i U. S. A. (»certificate of lawful entry»). De, som obehörigen inkommit i landet, hava icke rätt att få vistelsen räknad sig tillgodo för uppnående av den för naturalisering som regel stadgade minimitiden, fem års vistelse. I många fall hava dylika med åsidosättande av föreskrifter om inresevisering o. dyl. för länge sedan till U. S. A. inkomna personer sett sig nödsakade att avresa till Canada för att efter därifrån utverkad visering lagligen inresa i syfte uppnå, att den tid skulle börja löpa, som krävdes för naturalisering. Vidare fordras bl. a.att sökanden vistats inom den delstat, där han vid ansökningstillfället bor, i sex månader och inom unionen i fem år. Att så är fallet, liksomatt vederbörande är av god moralisk karaktär m. m., måste styrkas genom under ed inför domstol avgivna utsagor av personer, som känna sökanden.
Tidigare gällande bestämmelser, avsedda att från naturalisation utesluta anarkister m. fl omstörtningsmän samt överhuvud envar, som icke är en anhängare av Förenta Staternas konstitution, äro bibehållna i den nya lagen. I denna har såsom ny uteslutningsgrund tillkommit stadganden, som gå ut på att personer, vilka äro anhängare av att föröva olovlig skadegörelse eller sabotage, ej kunna naturaliseras.
Att bestämmelserna om naturalisering erhållit en så detaljerad utformning äger samband med naturaliseringsförfarandets decentralisering och stora volym. Befogenheten att naturalisera tillkommer första instansens federala och statliga domstolar, sammanlagt till antalet omkring tvåtusen. Under tiden närmast före krigsutbrottet naturaliserades årligen 160,000 å 180,000 personer. År 1940 steg antalet naturaliseringar till 235,260.
Tidigare behandlade domstolarna naturaliseringsärendena alldeles på egen hand, vilket ledde till stora olikheter i bedömningen samt på sina håll till allvarliga missförhållanden. För att råda bot härpå, tillkom år 1906 en central myndighet med uppgift att administrativt övervaka förfarandet. Denna, som numera benämnes »Immigration and Naturalization Service of the United States Department of Justice» har efterhand fått sin organisation utbyggd och sitt inflytande ökat. Den innefattar talrika lokala befattningshavare, vilka förhöra samtliga naturaliseringssökande, utreda ärendena, äro närvarande vid ansökningarnas domstolsbehandling etc. Utförliga föreskrifter erfordras tydligen för en apparat av detta omfång.
»Naturalization Service» medverkar även vid återkallande av naturalisationsbeslut genom att till vederbörande åklagare överlämna utredning ifall, då återkallande kan äga rum. Liksom enligt tidigare lagstiftning medgiver nämligen den nya lagen, att naturalisationsbeslut av domstol återkallas, därest allmänne åklagaren visar, att naturaliseringen beviljats utan laga grund eller som följd av bedrägligt förfarande, exempelvis då det befinnes, att sökanden vid tiden för naturalisationsbeslutet icke varit anhängare av konstitutionens principer, att han då icke vistats erforderlig tid i U. S. A. eller att han ej haft för avsikt att taga varaktigt hemvist i U. S. A. I sistnämnda avseende gäller alltsedan år 1906 att,därest naturaliserad person inom fem år efter naturaliseringen återvänder till sitt hemland eller annat utländskt land och där bosätter sig, skalldylik åtgärd anses utgöra prima facie-bevis för att vederbörande aldrig haft för avsikt stanna i U. S. A. och grund för återkallelse av naturaliseringsbeslutet, förutsatt givetvis att icke vederbörande själv förmår förebringa bevisning i motsatt riktning.
Genom den s. k. Cable Act av den 22 september 1922 stadgades, att utländsk kvinna, som ingår äktenskap med amerikansk medborgare, icke därigenom förvärvar amerikanskt medborgarskap utan har att, om hon så önskar, särskilt söka naturalisering.
I motsats till den i England m. fl. stater gällande regeln, att en dess medborgare icke är berättigad att utan sin hemlandsstats med givandebliva befriad från sitt medborgarskap däri, intogo i U. S. A. statsmakterna redan tidigt i republikens historia den ståndpunkten, att rätten att expatriera sig inginge bland människans naturliga rättigheter. Med utgångspunkt från denna doktrin har den amerikanska medborgarskapslagstiftningen utbyggt ett system angivande i vilka fall amerikansk medborgare skulle presumeras ha expatrierat sig och sålunda skulle anses genom sina egna åtgöranden hava förlorat amerikanskt medborgarskap. Det vanligaste fallet var, att någon blev naturaliserad i utländsk stat eller avgav trohetsed till en sådan. Beträffande naturaliserade amerikanska medborgare var det vanligaste fallet, att vederbörande vistats två år i denstat, varifrån han kom, eller fem år i annan utländsk stat. Det presumerades, att han då upphört vara amerikansk medborgare.
Eftersom dylik presumtion kunde motbevisas, och då tidigare gällande lag för övrigt icke positivt utsade, att vederbörande förlorade amerikanskt medborgarskap utan blott att förlustpresumtion förelåge, skapades en kategori av personer, vilkas medborgarskapsrättsliga status varsvävande i det de väl, om de återvände till U. S. A., kunde befinnas fortfarande vara amerikanska medborgare, men vilka så länge de vistades iutlandet ej vore berättigade till amerikanskt pass och ej heller till skydd och bistånd från den amerikanska utrikesrepresentationen. Denna doktrin om presumerad förlust på grund av expatriering har skapat betydande svårigheter för de amerikanska myndigheterna samt för däravberörda enskilda. 1940 års lag har för den skull avskaffat större delenav presumtionsbestämmelserna och ersatt dem genom föreskrifter, enligt vilka amerikanskt medborgarskap under vissa förutsättningar för-
loras genom vistelse i utlandet. Även dessa äro emellertid komplicerade och förefalla icke på alla punkter utesluta olika tolkningar.
Den nya lagen stadgar sålunda (art. 401), att medborgare i U. S. A. förlorar detta medborgarskap, därest han på egen ansökan blir medborgare i främmande stat eller därest hans fader eller moder, som har vårdnaden, blir naturaliserad i främmande stat och vederbörande icke tagit hemvist i U. S. A. före tjugotre års ålder. Vidare förloras amerikanskt medborgarskap bl. a. av den, som avlägger trohetsed till främmande stat, av den som tjänstgör i främmande stats krigsmakt och innehar eller förvärvar medborgarskap i sådan stat, av den som mottager sådan tjänstebefattning i främmande stat, som endast är öppen för medborgare däri, av den som avgiver sin röst vid politiskt val i främmande stat.
Naturaliserade amerikanska medborgare förlora detta medborgarskap (art. 404) om vederbörande antingen:
I. vistas minst två år i sin födelsestat, förutsatt att han därigenom förvärvar medborgarskap i födelsestaten,
II. vistas tre år i sin födelsestat, även om han icke därigenom förvärvar medborgarskap i födelsestaten,
III. vistas fem år i annan utländsk stat.
Från förlustregeln enligt I gälla inga undantag men väl från reglerna enligt II och III. Förlust genom tre resp. fem års vistelse inträder sålunda exempelvis icke därest vederbörande
a) efter naturalisering vistats i U. S. A. tjugofem år samt före flyttningen till utlandet uppnått sextiofem års ålder,
b) vistas utomlands för att tillvarataga bona fide amerikanska affärs-, vetenskapliga, filantropiska, religiösa m. fl. intressen,
c) vistas utomlands på grund av svag hälsa.
Det kan förefalla som om dessa bestämmelser om förlust resp. bibehållande av amerikanskt medborgarskap icke skulle överensstämma med vissa avtal mellan Sverige och U. S. A. Konventionen den 26 maj 1869 angående utflyttade personers nationalitet giver uttryck för den principen, att svenskfödda i U. S. A. naturaliserade personer som regel förlora sitt amerikanska medborgarskap efter två års vistelse i Sverige. Enligt den svenska medborgarskapslagens 4 § återvinna de därigenom automatiskt svensk medborgarskap. Då enligt vår lag redan inträdd förlust av det utländska medborgarskapet utgör förutsättning för förvärvet av det svenska, kan det diskuteras, huruvida enligt 1940 års lag förlust av amerikanskt medborgarskap skall anses inträda efter två år jämlikt I eller först efter tre år jämlikt II. Detta senare alternativ synes icke stå i överensstämmelse med 1869 års konvention. Vidare må erinras om konventionen den 31 januari 1933 angående värnplikt för personer meddubbelt medborgarskap. Föga utrymme återstår för denna konvention, därest varje person, som innehar såväl svenskt som amerikanskt medborgarskap, jämlikt art. 401 förlorar det senare, så snart han påbörjar värnpliktstjänstgöring i Sverige.
Emellertid stadgas i art. 410 av 1940 års lag, att intet av vad i lagen
sägs skall tillämpas i strid mot stadgandena i någon för Förenta Staternas del vid tidpunkten för lagens antagande gällande traktat eller konvention. Man skulle sålunda måhända vara berättigad förmoda, att den nya lagen icke är avsedd att innefatta någon ändring beträffande hemvända svensk-amerikaners förlust av amerikanskt medborgarskap eftertvå år jämlikt 1869 års konvention och möjligen även att i Sverige vanligen bosatt person innehavande såväl svenskt som amerikanskt medborgarskap ej skulle förlora det senare genom att fullgöra värnplikt häri riket.
M. Hallenborg.