Den tyska reformen av G.m.b.H.-lagstiftningen. Vissa principiella linjer för en reform av bolagslagstiftningen i Tyskland framfördes redan 1934 i Zeitschrift der Akademie für Deutsches Recht i en artikel av sedermera statssekreteraren W. KEPPLER (1934 s. 56). Han betonade här, att tidigare företagarens personliga insats trängts tillbaka till förmån för kapitalinsatsen, och han ifrågasatte en omläggning av bolagslagstiftningen i syfte bl. a. att bereda större utrymme åt de företagsformer (enskild firma och handelsbolag), där kapitalet hade en mera underordnad roll. Delvis ur sådana synpunkter torde ha framgått de s. k. Umvandlungsgesetze, som 1934 utfärdades och varigenom mindre företag i bolagsform ålades att ombildas till enskilda firmor eller handels- eller kommanditbolag.
Frågan om en reform av G. m. b. H.-institutet har sedermera varit föremål för särskild utredning inom Akademie für Deutsches Recht, som år 1937 tillsatte en särskild kommitté under ordförandeskap av professor F. KLAUSING, vilken 1938 avgav en rapport om kommitténs arbete i Arbeitsbericht der Akademie für Deutsches Recht 1938, Heft 5.
Beträffande den allmänna uppfattningen om G. m. b. H.-institutet, som kommer till uttryck i detta betänkande, må nämnas att det ingalunda utmynnar i något generellt förkastande av denna bolagsform i och för sig.1 Tvärtom förklarar utskottet (s. 12) att man efter omsorgsfull prövning kommit till den övertygelsen, att denna bolagsform i stort sett visat sig vara »volkswirtschaftlich unentbehrlich» och med hänsyn till den stora utbredning, som bolagstypen i fråga fått, förklaras (s. 13 o. f.) att ett avskaffande av densamma skulle leda till svåra störningar i näringslivet, särskilt för mellanstora och mindre företag, samt att denna bolagsforms »Lebensfähigkeitund Daseinsberechtigung sich kaum mit durchschlagenden Gründen bestreitenlassen». I slutorden (s. 46) konstaterar utskottet också, att G.m.b.H. institutet på senaste tid successivt återvunnit sitt allmänna anseende och mången sakligt icke grundad fördom mot detsamma förflyktigats.
Vad institutets utbredning beträffar må nämnas, att i början av år 1938 i Tyskland funnos i runt tal 30,000 G. m. b. H. med ett nominellt kapital på cirka 4.6 miljarder Rmk. Till jämförelse kan nämnas, att aktiebolagens antal samtidigt uppgick till 5,300 med ett sammanlagt aktiekapital på 18.7 miljarder Rmk.
En principiell anmärkning mot G.m.b.H.-formen, som särskilt upptages till bemötande i betänkandet (s. 18 o. f.), gäller den begränsade ansvarigheten.
Det har gjorts gällande, att det oinskränkta ekonomiska ansvaret för rörelsen stimulerar företagarens aktivitet och att ett dylikt ansvar ur allmänna synpunkter skulle ha ett stort ekonomiskt och etiskt värde. Häremot invändes från utskottets sida, att erfarenheten visat, att näringslivet sedan gammalt icke kunnat undvara en ekonomisk riskbegränsning för alla eller vissa delägare.
En av de reformer, som utskottet föreslår, gäller delägarnas ansvar för bolagsförmögenheten. Enligt förslaget skola samtliga delägare i G.m.b.H. solidariskt svara för att det uppgivna kapitalet faktiskt anskaffas i kontanter eller andra förmögenhetsobjekt, och de skola på enahanda sätt ansvara för oredlig eller eljest lagstridig utdelning av minimikapitalet.
Därest kapitalinsatsen utgöres av andra förmögenhetsobjekt än kontanter skola delägarna visserligen icke samfällt svara för att egendomen i värdefullt ut motsvarar det uppgivna beloppet, men de ha att svara för att den värdering, som äger rum av dylik egendom, vilar på omsorgsfull och sakkunnig uppskattning och att egendomen i fråga lämpar sig just för ifrågavarande företags rörelse. Att därutöver ordna någon obligatorisk offentlig granskning av värderingen har utskottet däremot icke ansett sig böra förorda. I stället har man i anslutning till rådande praxis rekommenderat att registerdomaren vid sin prövning av ansökan om bolagets registrering föreskriver, att en dylik undersökning skall ske där bolagsbildningen i något hänseende synes honom uppenbart misstänkt t. ex. med hänsyn till sakegendomsvärderingen.
Utskottet har också behandlat frågan, huruvida man borde upptaga en föreskrift att åtminstone viss del av bolagets totala kapital borde föreligga i kontanter (t. ex. 1/3 eller 1/10) eller också att ett visst minimikapital (5,000 eller 10,000 Rmk) borde kontant inbetalas. Utskottet har emellertid stannat vid att icke förorda en sådan linje.
Särskild uppmärksamhet har ägnats spörsmålet hur man skall förfara när bolagsdelägare vid företagets konkurs i konkurrens med oprioriterade fordringsägare bevaka fordringar, som äro säkerställda genom panträtt i företagets tillgångar eller på liknande sätt. Det har nämligen hänt, att bolagets egna delägare genom att ordna med pantförskrivning lyckats komma i ett förmånligare läge än andra borgenärer. Denna fråga föreslås skola lösas på så sätt, att bolagsmannens fordran skall likställas med annan konkursborgenärs endast om bolagsmannen förmår visa, att kreditgivningen från hans sida var berättigad med hänsyn till kreditgivningens ändamål och de omständigheter, under vilka den ägde rum, och att således hans fordran, enligt god köpmannased, icke bör behandlas sämre än om krediten beviljats från någon utomståendes sida. Det bör ankomma på konkursdomaren att i varje särskilt fall pröva detta spörsmål.
Utskottet behandlar vidare frågan, huruvida koncessionstvång skall införas för bildande av G. m. b. H.-företag, men avstyrker en sådan ordning. Vidarebehandlas spörsmålet, huruvida en begränsning bör företagas i avseende på ändamålet för G. m. b. H.-företagens rörelse. I sådant hänseende finnes redan enligt gällande rätt förbud, t. ex. mot att driva bl. a. hypoteksbanker och försäkringsföretag i G.m.b.H.-form. Utöver de redan gällande undantagen ifrågasätter utskottet förbud för G.m.b.H. att äga hyreshus.
I vissa utländska lagar, om likartade bolagstyper, har stadgats visst maximiantal för delägarna (t. ex. 25 eller 50). Någon sådan begränsning anser utskottet icke lämpligt att förorda.
Slutligen behandlar utskottet frågan, huruvida specialregler skola gälla för familjebolag av G. m. b. H.-form. Utskottet avråder härifrån, då enligt utskottets förmenande de nya föreskrifterna om denna bolagsform komma att bli så elastiska, att även familjebolagen kunna utan svårighet anpassa sig efter dessa normer.
Även i den juridiska tidskriftslitteraturen från senare år påträffas uttalanden om G.m.b.H.-institutet, i vilka framhållas det stora värde denna bolagsform äger för näringslivet. Så är fallet t. ex. i en artikel i Zeitschrift der Akademie für deutsches Recht (1938 s. 467), i vilken professor HAEMMERLE lämnar en redogörelse för ovanberörda utlåtande. För egen del understryker han här näringslivets behov av en dylik bolagsform och förordar de reformeri lagen, som utskottet föreslagit.
I en artikel i samma tidskrift (1938 s. 548) behandlar assessorn i Reichswirtschaftsministerium Dr FISCHER frågan om enmansbolagen i G.m.b.H. form. Även han uttalar sig för ett bibehållande av G.m.b.H.-iustitutet och varnar för att generalisera de missbruk, som i vissa fall förekommit. Också förhandenvaron av enmansbolaget av G. m. b. H.-typ försvarar Fischer och framhåller dess betydelse för näringslivet. Ett förbud mot dylika enmansbolag finner författaren svårt att i det praktiska rättslivet effektuera, alldenstund förbudet lätt kan kringgås genom bulvaner. Däremot anser han lämpligare, att genom skärpta kontrollbestämmelser och ökad publicitet skapas en säkrare grundval för en sund utveckling av G.m.b.H.-institutet.
S. Matz.