SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940.

 

I.1

Av PROFESSOR HÅKAN NIAL.

    AVTAL. Fråga huruvida bindande avtal kommit tillstånd. NJA 1938 s. 617. Uppgift om hyresbidrag i kungörelse, varigenom ansökningar till tjänst infordrats, har ansetts medföra, att bindande avtal därom kommit till stånd med den som sökt och erhållit tjänsten. — Se även NJA 1940 s. 687.
    Avtals ogilighet. NJA 1936 s. 368. En klädesfabrikant hade, sedan han träffat avtal om successiv leverans av tyg till en grossist i branschen, med frångående av tidigare tillämpad praxis salubjudit sina varor direkt till skrädderiidkare. Grossisten förklarades berättigad kräva avtalets återgång på grund av bristande förutsättningar. I enlighet med ett av Stockholms Handelskammare avgivet utlåtande ansågs nämligen fabrikanten icke berättigad till direktförsäljning under den tid som rimligen kunde beräknas åtgå för återförsäljningen. Skadestånd tillerkändes dock ej grossisten. Om rättsfallet se KARLGREN: Avtalsrättsliga spörsmål s. 102, 131.
    Anhöriga eller andra som verkställt inbetalning för täckande av en persons skuld på grund av förskingring e. d. ha, då den brottslige likväl åtalats och dömts för brottet, i vissa fall berättigats att återfå vad de inbetalat, i andra fall däremot ej; NJA 1936 s. 495 (tre olika fall), 1940 s. 77. I NJA 1936 s. 495 under I förklarade HD, att mottagaren haft befogad anledning antaga, att inbetalningen skett i syfte att bidraga till förskingringens täckande oberoende av om fortsatt undersökning skulle utvisa, att större förskingring förelåg. I det sammastädes under II refererade fallet framhöll HD, att inbetalningen verkställts utan något förbehåll, trots att de som gjorde inbetalningen förstått eller åtminstone bort förstå, att visshet ännu ej kunde råda om bristens verkliga storlek. Medan betalningen i dessa båda fall sålunda ej kunde återfordras, blev däremot i fallet under III den, som utfäst sig att göra en inbetalning, befriad under motivering att han måste anses ha

1 Rättsfall rörande skadestånd i utomobligatoriska förhållanden och nyttjanderätt till fast egendom komma att behandlas av docenten LEJMAN. — En redogörelse för obligationsrättslig rättspraxis under perioden 1931—1935 finnes i SvJT 1937 s. 471.

212 HAKAN NIAL.gjort utfästelsen under förutsättning att förskingraren skulle undgå straff samt mottagaren måste ha insett detta. I NJA 1940 s. 77 slutligen ville underrätt, hovrätt och en minoritet i HD befria vederbörande med samma motivering som i sistnämnda fall. HD:s majoritet förklarade emellertid vederbörande bunden, enär han icke kunde anses ha gjort förbehåll att förbindelsen ej skulle gälla, i händelse den brottslige hade förskingrat ytterligare belopp och till följd därav eller eljest utan mottagarens åtgörande komme att ställas under åtal. — Den skärpning av praxis hållning som detta sista avgörande synes utgöra kan väl icke antagas ha den innebörden, att ett uttryckligt förbehåll är nödvändigt för att vederbörande skall kunna rygga sin betalningsutfästelse eller återkräva fullgjord betalning. Även en tyst förutsättning måste säkerligen fortfarande under vissa omständigheter kunna medföra sådan verkan. Men naturligtvis får det syfte som vederbörande i regel måste antagas ha att genom sin mellankomst skydda förskingraren mot åtal icke utan vidare betraktas som en relevant förutsättning.
    NJA 1940 s. 449. Att ett avtal i vissa delar (beträffande vissa andelar av försåld fastighet) var ogiltigt — på grund av bristande samtycke av säljarens maka — har medfört avtalets ogiltighet även i övrigt. Domstolarna åberopade, att det måste anses ha varit en väsentlig förutsättning för parterna, att avtalet skulle gälla i sin helhet. Jämför Bürgerliches Gesetzbuch § 139, som innehåller stadgandet, att när en del av en rättshandling är ogiltig, så är hela rättshandlingen ogiltig, om det ej kan antagas, att den skulle ha ingåtts även utan den ogiltiga delen. — NJA 1936 s. 521. Ogiltighet av ett avtal medför icke nödvändigtvis att en skiljedomsklausul i avtalet också är ogiltig. Till frågan DILLEN i SvJT 1937 s. 674.
    NJA 1938 s. 481. Avtal (borgensförbindelse) ogiltigt på grund av rubbad själsverksamhet; fråga om beräkning av skadestånd enligt andra stycket lagen om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet (jämför KARLGREN: Avtalsrättsliga spörsmåls. 17, 21, SvJT 1937 rf s. 1).
    Om rättsfall i vilka avtals ogiltighet enligt avtalslagen varit i fråga se vidare NJA 1936 s. 598 (29 §), 1938 s. 54, 1939 s. 157, 167, 583, 1940 s. 219, 325 (31, 33 §§), 1939 s. 384 (32 §), 1940 s. 726 (37 §). Särskilt rörande bristande förutsättningar se KARLGREN: Avtalsrättsliga spörsmål s. 73 ff med rättsfallsöversikt s. 135 ff. — Se angående försäkringsavtal HULT i SvJT 1939 s. 232 ff och om vissa avtal rörande fast egendom KARLGREN i SvJT 1941 s. 470—471.

 

    BETALNING. UTLÄNDSK VALUTA. GULDKLAUSULER. SKULDEBREV. NJA 1937 s. 261. En person har på angivna skäl funnits skyldig att återlämna en av honom uppburen handpenning i ryska (tsar-) rubler. Då emellertid krav på handpenningens återlämnande framställts först vid en tid, då rublerna redan voro värdelösa, och »sådana omständigheter icke förebragts», att han kunde anses skyldig att hålla borgenären skadeslös för den förlust han därigenom lidit, blev

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 213kravet ogillat. Motiveringen torde avse att angiva, dels att från gäldenärens sida icke förelåg dröjsmål, som kunde förplikta honom att ersätta skada till följd av därunder inträffad depreciering av valutan, (jfr SvJT 1936 rf s. 13 och 7 § andra stycket skuldebrevslagen) och dels att ej heller i övrigt sådana särskilda omständigheter förelågo, som kunna oavsett dröjsmål medföra skyldighet för gäldenär att hålla borgenär skadeslös för inträffad valutadepreciering. Vilka omständigheter som kunna tillerkännas sådan verkan torde vara oklart, jfr NJA 1930 s. 507 och NIAL i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II s. 706 not 1.
    Ett annat exempel på att gäldenär icke hade att svara för inträffat kursfall å utländskt mynt (danzigergulden), då dröjsmål ej förelåg, finnes i NJA 1938 s. 598. Den där ifrågavarande skuldförbindelsen, ens. k. promissory-note, ansågs utgöra ett presentationspapper, på grund varav betalningsskyldighet för gäldenären inträdde först när förbindelsen uppvisades för betalning; dessförinnan skedd nedgång i valutans värde i förhållande till svenskt mynt gick fördenskull ut över fordringsägaren.
    NJA 1939 s. 458. Innebörden av detta rättsfall torde kunna, generaliserat, uttryckas sålunda: När tvist råder huruvida gäldenär har att erlägga ett större eller mindre belopp, är han icke berättigad att för betalning av det mindre beloppet uppställa såsom villkor att borgenären vid mottagandet avstår från rätten att kräva det större beloppet eller i varje fall icke förbehåller sig denna rätt. En vägran från gäldenärens sida att betala, såframt ej borgenären rättar sig efter ett sådant villkor, medför sålunda dröjsmålspåföljder för gäldenären, även om det sedan befinnes, att han blott var skyldig betala det mindre beloppet. Förutsättning bör väl dock vara, att borgenärens tro på sin rätt är ursäktlig; i sin motivering framhåller HD, att den ifrågavarande guldvärdeklausulen föranledde tvivel om betalningsskyldighetens omfattning.
    NJA 1937 s. 351. Vid tillämpning av reglerna om återvinning i konkurs har gäldenärens insättning på sin checkräkning ansetts såsom betalning, i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åter uttages. Jämför LEJMAN: Bidrag till läran om återvinning i konkurs s. 113.
    Om verkan i visst fall av avtalsvillkor, enligt vilket gäldenär skulle »i mån av penningtillgång» betala sin skuld, se NJA 1936 s. 401.NJA 1939 s. 241 (I och II): ifrågasatt tillämpning av 8 § skuldebrevslagen (otillbörliga villkor). Av särskilt intresse är det under II refererade fallet, däri underrätt och hovrätt med stöd av 8 § skuldebrevslagen ville sätta en s. k. guldvärdeklausul ur kraft. HD ansåg sådana omständigheter icke ha visats, att klausulens tillämpning kunde anses uppenbart otillbörlig. — Angående guldklausuler hänvisas vidare till de kända prejudikaten NJA 1937 s. 1 och 17 — vilka huvudsakligen ha internationellträttsligt intresse — samt 1938 s. 258. I sistnämnda fall ansågs orden »i guld», som förekommo i ifrågavarande förbindelser, icke innebära verkliga utfästelser om betalning i guldmynt eller efter guldvärde; jämför NIAL i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1934 s. 36—39.

214 HÅKAN NIAL.    NJA 1939 s. 360. Skadeståndsansvar ålagt personer, som bevittnat namnteckning på skuldebrev utan att förvissa sig om dess äkthet.
    Om NJA 1936 s. 648 se KARLGREN i SvJT 1941 s. 479. — Angående benefika skuldebrev enligt den före 1937 gällande rätten se NJA 1939 s. 346. Jämför även NJA 1936 s. 418.

    PRESKRIPTION. NJA 1936 s. 385. Sedan medel, som A år 1916 av B mottagit till förvaltning, av A insatts å bankräkning i B:s namn, blevo efter A:s död medlen år 1924 uttagna av hans änka utan att hon var därtill berättigad. B ansågs kunna mot änkan göra gällande ersättningsanspråk, oaktat han på grund av preskription förlorat rätt att kräva redovisning för det A lämnade förvaltningsuppdraget. (Annorlunda underinstanserna.) Utgången i målet synes riktig med hänsyn därtill, att insättningen av medlen på bankräkning i B:s namn bör anses ha medfört, att B blivit ägare av fordringsanspråket mot banken. (Jfr SvJT 1939 rf s. 36.)
    NJA 1940 s. 601. Köpares rätt på grund av bestämmelse i kontrakt rörande köp av fastighetsdel att av säljaren kräva vidtagande av åtgärder för dödande av inteckning i fastighetsdelen (till säkerhet för undantagsförmåner åt tredje man) är underkastad fordringspreskription. Den omständigheten, att säljaren själv gentemot undantagshavaren fullgjort undantagsförmånerna, har ansetts avbryta preskriptionen. Denna avvikelse från principen att erkännande av skuld för att medföra preskriptionsavbrott skall ske gentemot borgenären har redan tidigare kommit till uttryck i praxis, när det gäller undantagsförmåner. Se HASSELROT: Några spörsmål ang. preskription m. m. s. 51.
    NJA 1938 s. 266. Preskriptionsavbrott beträffande penningfordran ansågs ha skett därigenom att gäldenär lämnat borgenären (sinnessjuk släkting) kost och vård utan annan ersättning än att gäldenären underlåtit betala ränta på skulden.
    Preskriptionsbestämmelsen i 15 § lagen om försäkringsavtal har beaktats ex officio; SvJT 1938 rf s. 14.
    Jämför nedan under BORGEN.

    CONDICTIO INDEBITI. I detta ämne refereras under perioden två rättsfall i NJA. I det ena, 1938 s. 30, hade Luleå stad under lång tid bekostat viss väghållning. Ehuru staden sedermera befanns icke ha varit skyldig att bekosta väghållningen, vilken istället ålegat angränsande väghållningsdistrikt, lämnades stadens talan om ersättning av distriktet för stadens kostnader under de sista tio åren utan bifall. Detta avgörande ligger tydligen helt inom ramen för tidigare praxis i ämnet. I NJA 1939 s. 209 var förhållandet följande. Drätselkammaren i Hälsingborg hade förordnat, att för parkering av buss å annan plats än vid spårvägens ändstationer skulle erläggas årlig avgift. Vissa personer, som bedrevo busslinjetrafik, erlade under några år dylika avgifter. Sedan det blivit klargjort att staden icke utan K. M:ts tillstånd ägde uppta dylika avgifter, och sådant tillstånd icke erhållits, krävde nämnda per-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 215soner att återfå de erlagda avgifterna. Kravet bifölls. Ehuru domsmotiveringen icke ger närmare upplysning om skälet, är väl detta att söka däri, att stadens myndigheter måste anses ha haft större möjligheter än de enskilda bussägarna att bedöma, huruvida avgifterna voro lagliga eller ej. Jfr SvJT 1937 s. 473 och KARLGREN i SvJT 1940 s. 338.

 

    BULVANFÖRHÅLLANDEN M. M. Om en person såsom bulvan för annan (huvudmannen) i eget namn tar upp ett penninglån, blir huvudmannen betalningsskyldig i förhållande till långivaren, därest detta vid lånets lämnande varit mellan huvudmannen och långivaren förutsatt. NJA (1935 s. 588), 1936 s. 717. (Om rättsfallet se i övrigt KARLGREN SvJT 1941 s. 465 not 1.) Har ej sådan betalningsskyldighet sålunda förutsatts, kan långivaren icke vända sig mot huvudmannen blott på den grund att beloppet kommit denne till godo, NJA 1938 s 114. Långivaren har alltså i detta fall att hålla sig till bulvanen, medan dennes obligationsrättsliga förhållande till huvudmannen blir en sak för sig.
    I viss motsättning till denna praxis beträffande bulvanlån kunna de rättsfall synas stå i vilka huvudman, som genom bulvan drivit rörelse, ansetts utan vidare ansvarig gentemot tredje man för förbindelser, uppkomna i rörelsen. NJA 1939 s. 228 (jfr tidigare särskilt NJA 1930 s. 306 samt det svårbedömda rättsfallet NJA 1935 s. 81). Otvivelaktigt tala vissa vägande skäl för att den som äger rörelsen och däri ingående tillgångar, d. v. s. den grundval på vilken under rörelsens gång avtal ingås och förpliktelser skapas, skall bli ansvarig. Men vanskliga gränsdragningsproblem kunna här uppkomma; ett närmare ingående härpå är icke i detta sammanhang möjligt.
    Ett annat rättsfall, där fråga förelåg huruvida en i eget namn handlande person genom sin rättshandling skulle själv bli bunden, eller om rättshandlingen skulle anses vara ingången för en annan persons räkning, refereras i NJA 1938 s. 560. En panthavare, som låtit till försäljning å auktion utbjuda pantsatta aktier, har vid denna avgivit högsta budet å aktierna. Sedermera påstod han sig ha avsett att i syfte att förhindra realisation till underpris återropa aktierna för ägarens (pantsättarens) räkning. HD förklarade emellertid att panthavaren själv inköpt aktierna, då han, även om han avsett att återropa aktierna för pantsättarens räkning, varken haft dennes uppdrag därtill eller vid auktionen givit till känna, att budet innebure ett återrop.

    AKTIEBOLAG. Vid stiftande av aktiebolag har stiftare ansetts äga tillika såsom förmyndare företräda annan stiftare, Regeringsrättens årsbok 1936 s. 110.
    Inbetalning av tecknat aktiebelopp skall, där ej bestämmelse om likvid medelst apportegendom upptagits i stiftelseurkunden, ske genom kontant betalning inom viss tid. Det kan ej i stiftelseurkunden föreskrivas, att tecknade aktier må likvideras medelst avlämnande av aktietecknarens (räntefria) skuldförbindelse, förfallande till betalning vid anfordran, Regeringsrättens årsbok 1939 s. 90.En överenskommelse mellan bolaget och aktietecknare, att den senares

216 HÅKAN NIAL.inbetalning skulle anses fullgjord genom överlåtelse av viss egendom, är icke bindande för bolaget, NJA 1939 s. 561. Tecknaren förklarades sålunda skyldig att till bolaget inbetala skillnaden mellan det tecknade beloppet och värdet av den överlåtna egendomen. I realiteten torde denna ståndpunkt innebära, att förbudet i 29 § aktiebolagslagen mot kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos bolaget hindrar en uppgörelse, varigenom bolaget av aktietecknaren köper egendom och kvittning sker mellan aktiebeloppet och köpeskillingen, dock endast i den mån denna kvittning är till skada för bolaget, jämför lagberedningens förslag till lag om aktiebolag 43 §. Att bolagets nuvarande aktieägare och borgenärer ej vilseletts i fråga om bolagets ställning (jfr en skiljaktig mening i hovrätten) kan ej göra bolaget bundet av en dylik transaktion i vidare utsträckning. Aktiekapitalets inbetalning är ju nämligen en angelägenhet av betydelse även för blivande intressenter, varöver de nuvarande intressenterna ej äga disponera.
    NJA 1936 s. 684. Jäv enligt 77 § aktiebolagslagen att rösta på bolagsstämma i fråga om överenskommelse med annat aktiebolag föreligger ej för aktieägare, som är styrelseledamot i det andra bolaget. Till frågan lagberedningens förslag till lag om aktiebolag, motiven s. 493.
    I NJA 1940 s. 698 föreligger ett viktigt och intressant avgörande angående rösträtt på bolagsstämma för den som på grund av testamente skall äga rätt till avkomst av och rösträtt för aktier, vilka med äganderätt tillfallit annan och äro ställda under särskild vård. Tidigare harav testamentslagberedningen uttalats den meningen, att på grund av överenskommelse mellan testamentarisk avkomsthavare och ägaren den förre skulle kunna bli införd i aktieboken och få rösträtt. Samma verkan har nu, naturligt nog, tillagts ett förordnande av testator, att avkomsthavaren skall äga rösträtt. I HD fanns ingen meningsskiljaktighet beträffande rösträtten men väl i fråga om avkomsthavarens införing i aktieboken. HD:s majoritet intog den ståndpunkten, att såväl aktieägaren som avkomsthavaren skall införas i aktieboken, varvid beträffande den senare skall anmärkas, att han har avkomst- och rösträtt. Samma ståndpunkt intar lagberedningens förslag till lag om aktiebolag (208 §). Det bör anmärkas, att prejudikatet endast avser testamentarisk avkomsträtt och icke betyder att även genom gåva eller andra rättshandlingar äganderätt och rösträtt kan läggas på olika händer, se justitierådet Gyllenswärds yttrande i HD samt lagberedningens motiv till 208 § (s. 674).
    Den som förvärvat aktie men ej blivit införd i aktieboken har icke rösträtt på bolagsstämma, 28 § fjärde stycket aktiebolagslagen. Ej heller torde han enligt gällande rätt vara behörig att klandra bolagsstämmobeslut, se lagberedningens motiv till aktiebolagslagförslaget s. 186 ff (där lagberedningen vidare framhåller, att den som en gång blivit införd i aktieboken emellertid ej bör anses gå miste om sin rösträtt och klanderrätt genom att en annan därefter obehörigen införes i

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 217hans ställe i aktieboken). NJA 1938 s. 592 bekräftar, att den som ej är införd ej har rösträtt. Det kunde däremot synas, som om HD ansett honom behörig att klandra bolagsstämmobeslut, eftersom hans talan ogillats, ej avvisats utan prövning. Förmodligen bör man emellertid vara försiktig med att tolka domen som ett avgörande i denna riktning. (Det är måhända tänkbart, att HD ansett att ett avvisande av hans talan skulle ha varit en reformatio in pejus.) Det må emellertid erkännas, att frågan huruvida en person, som obehörigen vägrats införing i aktieboken, icke borde tillerkännas klanderrätt mot bolagsstämmobeslut, de lege ferenda kan vara föremål för olika meningar.
    Regeringsrättens årsbok 1936 s. 119. När fel förelupit i avseende å innehållet av kallelse till bolagsstämma, har registrering av bolagsstämmobeslut vägrats, trots att klandertalan icke anhängiggjorts inom den därför i 95 § aktiebolagslagen stadgade tiden. Denna uppfattning rörande klanderpreskriptionens verkan, eller rättare sagt brist på verkan, som förut kritiserats i litteraturen (NIAL: Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut), har i princip övergivits i lagberedningens förslag (145 §) Enligt förslaget blir sålunda i regel ett klanderbart bolagsstämmobeslut i alla avseenden giltigt genom klanderpreskriptionen, dock med vissa betydelsefulla undantag.
    Det har ansetts strida mot aktiebolagsrättens grunder att genom bestämmelse i bolagsordningen söka göra röstvärdet för aktier beroende av vem som för tillfället utövar rösträtten för aktien, Regeringsrättens årsbok 1940 s. 32, jämför lagberedningens motiv s. 498 not. 1.
    Hembudsplikt. En bestämmelse i bolagsordningen om hembudsplikt vid försäljning av aktie till annan än aktieägare har i ett tidigare rättsfall (NJA 1921 s. 290) ansetts icke äga tillämpning, då sådan försäljning skett men köpet gått åter, utan att dessförinnan köparen hembjudit aktierna eller hembjudande påkallats. I NJA 1938 s. 142 har med återgång av köpet likställts vidareförsäljning till ny köpare, som är aktieägare.
    Lösningsrätt kan enligt praxis (NJA 1934 s. 4) utövas så att inlösen begränsas till en del av de hembjudna aktierna (en princip, vars riktighet nog är diskutabel, märk det fall att överlåtelse sker av en knapp majoritetspost). Då lösningsberättigade aktieägare i brev till bolaget förklarat sig vilja utöva lösningsrätt utan att angiva någon begränsning, ha de emellertid ansetts vara skyldiga att inlösa hela den överlåtna aktieposten, NJA 1938 s. 215.
    »Enmansbolag». NJA 1940 s. 128. En person A hade vid inköp av majoritetsposten i ett industriaktiebolag förbundit sig i reverser att vid realisation av aktieposten till reversinnehavarna betala vissa belopp. A insatte därefter aktieposten såsom apport i ett nybildat förvaltningsaktiebolag, vari A ägde alla aktierna (utom fyra, vilkas innehavare sannolikt voro redskap för A). Frågan huruvida aktiepostens insättande i förvaltningsbolaget utgjorde en realisation i reversernas mening besvarades av HD nekande med tre röster mot två. Den intressanta principfrågan i rättsfallet är spörsmålet, huruvida en person,

218 HÅKAN NIAL.som är (praktiskt taget) ensam aktieägare i ett bolag, kan gentemot tredje man göra gällande, att intressegemenskapen mellan aktieägaren och bolaget upphäver verkningarna i vissa relationer av bolagets karaktär av särskilt rättssubjekt. Enligt min mening, närmare utvecklad i ett utlåtande i målet, är det av stor vikt att den som — i viss mån i strid mot gällande aktiebolagslagstiftnings förutsättningar — ensam behärskar ett aktiebolag icke kan i förhållande till tredje man undandraga sig verkningarna av att han avskilt en del av sin förmögenhet i form av ett juridiskt (ehuru ej ekonomiskt) självständigt rättssubjekt. Detta bör kunna ske blott under förutsättning att inga befogade intressen för tredje man läderas. HD:s minoritet ansåg, att överförandet av aktieposten till förvaltningsbolaget måste antagas ha medfört en icke oväsentlig försämring i reversinnehavarnas ställning beträffande de intressen, som skulle skyddas genom reverserna, varför enligt minoritetens mening aktieägaren icke kunde mot reversinnehavarna åberopa, att på grund av intressegemenskapen realisation ej förelåge. En motsatt uppfattning om betydelsen av aktiernas överförande till förvaltningsbolaget ligger väl bakom den ganska svävande motiveringen för HD:s dom. I varje fall må man hoppas, att domen icke betyder —eller kommer att uppfattas såsom — en uppluckring av själva principen, att tredje man har rätt att lita på att även ett enmansbolag ärett juridiskt självständigt rättssubjekt.
    Medan sålunda regeln måste vara, att tredje mans intressen icke få åsidosättas genom att man bortser från den juridiska självständigheten hos ett enmansbolag, kan intressegemenskapen mellan bolaget och den ensamme aktieägaren vara att beakta vid tillämpningen av regler, som uppställts i syfte att skydda aktieägare mot maktmissbruk från andra aktieägares sida, jfr rättsfallsöversikten i SvJT 1937 s. 475. Som ett nytt exempel därpå kan nämnas NJA 1939 s. 113. X, vilken förfogade över samtliga aktier i ett bolag, var tillika på grund av testamente förvaltare av en förmögenhet tillhörig två syskon. För att täcka ett av X själv ur förmögenheten uttaget större belopp lät X bolaget genom dess firmatecknare utfärda ett skuldebrev till syskonen. Skuldebrevet ansågs vara för bolaget bindande, oaktat annan valuta ej lämnats än en av X personligen utställd (värdelös) revers å samma belopp. I ett vanligt aktiebolag skulle en dylik transaktion till förmånför en aktieägare ha varit stridande mot bolagets ändamål, men den ensamme aktieägaren i ett enmansbolag kan utan hänsyn därtill disponera över bolagets tillgångar till egen förmån, förutsatt blott att han respekterar borgenärsskyddsreglerna (om aktiekapital, reservfond etc.).— Rättsfallet visar även, att ett enmansbolag icke kan mot tredje man åberopa god tro i avseende å rättshandlingar, som den ensamme aktieägaren på tredje mans vägnar ingått med bolaget. Denna regels riktighet kan väl ej diskuteras; frågan är blott i vad mån utanför enmansbolagets område intressegemenskapen mellan ett aktiebolag och aktieägarna skall medföra, att ond tro hos flera eller färre av aktieägarna skall tillräknas bolaget, härtill NIAL i SvJT 1933 s. 63 not 3. — Om-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936-1940. 219vänt kan aktieägaren i ett enmansbolag ej åberopa bättre rätt än bolaget, NIAL: Aktiebolagsrättsliga studier s. 119, vilket kommit till uttryck i NJA 1940 s. 427. Växelinnehavare, som fått växeln på sig indosserad av ett aktiebolag, vari han förvärvat alla aktierna, fick ej bättre rätt än bolaget utan måste alltså tåla de invändningar från växelgäldenärens sida, som denne kunde göra mot bolaget. I motiveringen har HD åberopat ej blott aktieägarens ekonomiska intresse i bolaget utan även det inflytande han haft å bolagets verksamhet. Naturligtvis brukar den som äger alla eller större delen av aktierna i ett bolag även utöva ett bestämmande inflytande i bolaget. Men även om han undantagsvis faktiskt icke skulle göra det, synes han icke böra kunna förvärva bättre rätt av sitt bolag än detta ägde. Att HD genom att såsom domskäl åberopa jämväl det bestämmande inflytandet velat intaga en annan principståndpunkt är väl ej säkert. Domsmotiveringen kan möjligen förklaras därmed att det ej här förelåg ett fullt klart fall av enmansbolag på den grund att aktieägaren köpt aktierna genom ett avtal, som innehöll föreskrift att säljaren skulle under vissa förutsättningar återköpa aktierna samt andra villkor sålunda, att köparens rätt mera framstod såsom en säkerhetsrätt i äganderättens form. (Jämför härmed frågan huruvida den aktieägare som utan att äga majoritet i bolaget dock faktiskt utövar ett bestämmande inflytande däri kan av bolaget förvärva bättre rätt än detta hade; om ett närliggande spörsmålse NIAL i SvJT 1933 s. 63 not 3.)
    Likvidationsskyldighet. Vid beräkning av huruvida så stordel av aktiekapitalet gått förlorad, att bolaget jämlikt 97 § aktiebolagslagen är skyldigt träda i likvidation och styrelsen jämlikt 98 § är pliktig lämna meddelande om saken till bolagsstämma, skall enligt HD hänsyn icke tagas till nyteckning av aktiekapital, innan »jämlikt 45 § lagen om aktiebolag för registering anmälts, huru många av de nytecknade aktierna till fullo inbetalts». NJA 1937 s. 87. Den riktiga tidpunkten måste vara när registrering sker i anledning av dylik anmälan, se 45 § sista stycket aktiebolagslagen.
    Enligt 117 § aktiebolagslagen anses ett bolag upplöst, då likvidatorerna på bolagsstämma framlagt sin slutredovisning. I domstolspraxis har redan tidigare kommit till uttryck, att om det efter nämnda tidpunkt visar sig, att oskiftade tillgångar återstå, så skall bolagsförhållandet anses fortbestå och likvidationen fortsätta. I konsekvens därmed har enskild aktieägare icke ansetts berättigad att efter slutredovisningens framläggande föra talan om utfående av den på hans aktier belöpande andelen av en bolagets fordran: NJA 1936 s. 592.
    Vissa rättsfall av aktiebolagsrättsligt intresse beröras av KARLGREN i rättsfallsöversikten SvJT 1941 s. 461 ff (avtal före bolagets registrering, förmånsrätt i aktiebolags konkurs). Beträffande NJA 1936 s. 527 hänvisas till KARLGREN i SvJT 1938 s. 187 ff.

 

    HANDELSBOLAG. SvJT 1936 rättsfallsavd. s. 20. Några personer hade överenskommit att bilda aktiebolag för övertagande och drivan-

220 HÅKAN NIAL.de av en handelsrörelse, som ägdes av en av dem. Efter överenskommelsen drevo de rörelsen — bokföringspliktig — under den firma, som var avsedd för det blivande aktiebolaget, intill dess frågan om aktiebolagets bildande senare förföll. Rörelsen ansågs vara driven i handelsbolag mellan parterna. — Om verkan av att en handelsbolagsman utan den andres samtycke överlåter sin andel i bolaget se NJA 1937 s. 473.

 

    ENKELT BOLAG. Till frågan om gränsen mellan samäganderätt och enkelt bolag se NJA 1939 s. 497. — Att en bolagsman under jämförelsevis lång tid underlåtit att betala sin insats samt jämväl eljest förhållit sig passiv i avseende å bolaget ansågs ej ha medfört hinder för honom att göra gällande, att bolaget fortfarande består, NJA 1939 s. 449.

 

    FÖRENINGAR. Till frågan om gränsen mellan ideell och ekonomisk förening se SvJT 1936 rf s. 57.
    Ideell förening ansågs icke äga möjlighet hindra annan ideell förening att antaga ett namn, som företer förväxlingsbar likhet med den förra föreningens namn, NJA 1938 s. 232. Att stark oenighet gjorde sig gällande i HD är ej förvånande: i och för sig är utgången otillfredsställande, och spörsmålet kräver säkerligen en annan lösning — i ena eller andra formen.
    NJA 1936 s. 672. Arbetare tillerkänd skadestånd av fackförening (ideell förening) för det han uteslutits ur föreningen genom beslut, som icke var rättsligen grundat.
    SvJT 1939 rättsfallsavd. s. 19. Vid exekutiv auktion inropades en fastighet av H., som därvid tillkännagav, att inropet skett för en under bildning varande ekonomisk förenings räkning. Å dagen för köpeskillingslikviden anmälde H., att föreningen samma dag blivit registrerad. Av H. vid likviden framställt yrkande att köpebrev måtte utfärdas till föreningen har ansetts kunna bifallas. Om denna fråga se OLIVECRONA: Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom, 2 uppl. s. 157—158 med ytterligare hänvisningar. Här må blott påpekas, att hovrättens ståndpunkt, vars riktighet kan diskuteras, icke torde få anses innebära en avvikelse från gällande rätts princip, att rättskapaciteten uppkommer genom registreringen av ekonomisk förening (liksom aktiebolag), utan blott ett fastslående av att på exekutiv auktion icke redan vid anbudets antagande behöver slutgiltigt avgöras för vems räkning anbudet avgivits.
    NJA 1939 s. 92. En persons utfärdande av insatsförbindelse i ekonomisk förening har med hänsyn till omständigheterna ansetts innefatta skriftlig inträdesansökan (10 § lagen om ekonomiska föreningar).
    Fråga om skyldighet för medlem i slaktdjursförening att erlägga skadestånd för underlåtenhet att leverera kreatur till föreningen har behandlats i NJA 1940 s. 356 och 653.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 221    Regeringsrättens årsbok 1937 s. 3. Enligt 34 § lagen om ekonomiska föreningar utövas föreningsmedlemmarnas rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter å föreningssammanträde. Enligt den 1928 införda nya paragrafen 39 a må i föreningens stadgar bestämmas, att föreningssammanträdes befogenhet, med undantag för vissa frågor, skall helt eller delvis utövas av »därtill utsedda föreningsmedlemmar». Registrering har vägrats av stadgeändring, avseende att införa kombination av direkt och indirekt röstning sålunda, att föreningsmedlemmar, som icke personligen eller genom befullmäktigade ombud tillstädeskomme å föreningssammanträde, skulle — utom i vissa frågor — företrädas av i särskild ordning utsedda representanter.
    Fråga huruvida visst ärende (intagande av ny medlem i visst fall) kunde upptagas på föreningssammanträde utan att ha angivits i kallelsen; SvJT 1939 rf s. 12.
    Regeringsrättens årsbok 1937 s. 130 belyser innebörden av stadgandet i 7 § 7) lagen om ekonomiska föreningar rörande avsättning till reservfond. Där ej stadgarna angiva ett belopp, vartill reservfonden skall vara begränsad, måste viss i stadgarna bestämd avsättning av årsvinst ske årligen, innan vinstutdelning må äga rum.

    KÖP AV LÖS EGENDOM. Köp efter prov eller besiktning. Köpare av möbler, vilka skulle utföras efter möbler som i säljarens utställningslokal förevisats för köparen, har ansetts berättigad att utgå från att vissa brister i material och utförande, som funnos hos de utställda möblerna, ej skulle vidlåda de beställda möblerna; NJA 1936 s. 689. — Ett exempel på att köpare trots verkställd besiktning och godkännande av godset äger rätt att tala å fel, som han ej vid besiktningen märkt eller bort märka, finns i NJA 1937 s. 382.
    Förutsättning för köpares rätt att enligt bestämmelserna i köplagen häva köpet är jämlikt 57 § samma lag i regel att han kan återställa godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Samma förutsättning synes böra gälla i fall ett köpavtal är ogiltigt. Så även NJA 1937 s. 113 (återgång på grund av bristande förutsättningar). Jfr Alméns köplagskommentar 57 § not 1.
    Reklamation. Rättidig reklamation mot vissa fel i varan bevarar ej köparens rätt att tala å andra fel; NJA 1936 s. 584. — Tilllämpning av bestämmelserna i 22 § KF d. 4 maj 1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar (om verkan av försummelse att klandra handelsräkning); NJA 1936 s. 549.
    Andra rättsfall på köprättens område: NJA 1936 s. 586 (fråga huruvida betalningsskyldighet för leverans åligger den som ingått köpavtal i eget namn eller annan person, till vilken leveransen skulle fullgöras), NJA 1936 s. 602 (köpares vårdnadsplikt) SvJT 1938 rättsfallsavd. s. 12 (säljares vårdnadsplikt), NJA 1937 s. 273 (säljare, som vid avtal om successiv leverans— sedan köparen dröjt med betalning av köpeskillingen för vissa levererade poster — uppskjutit att leverera återstoden i avvaktan på betalning, har

222 HÅKAN NIAL.med hänsyn till omständigheterna ansetts icke ha gjort sig skyldig till dröjsmål), NJA 1938 s. 273 och 1940 s. 359 (fråga huruvida lynnesfel hos häst kan anses ha förelegat redan vid köpets avslutande: principiellt måste köparen, för att kunna tala å felet, styrka, att det förelegat redan vid köpet, men köparens bevisbörda i detta avseende bör ej vara för tung. Praxis synes emellertid mena, att om det visas, att hästen utsatts för olämplig behandling av köparen, så blir det köparens sak att visa, att felet icke uppkommit därigenom. Huruvida sådana lynnesfel som istadighet och hysteri kunna hos en frisk häst framkallas genom olämplig behandling är dock föremål för olika meningar inom den veterinärmedicinska sakkunskapen), NJA 1938 s. 318 (fel i godset ansågs föreligga då säljaren uppgivit att travhäst enligt gällande föreskrifter finge deltaga i travtävlingar t. o. m. 14 års ålder, ehuru den tillåtna åldern sänkts till 11 år. HD ansåg att hästen till följd härav i mindre grad än vad köparen i anledning av säljarens uttalande haft befogad anledning antaga lämpade sig för det ändamål vartill den köpts), NJA 1938 s. 365 (fråga om omfattningen av säljarens leveransskyldighet i visst fall), NJA 1938 s. 621 (fråga om handelsbruk inom den internationella juvelhandeln), NJA 1939 s. 74 (fråga huruvida säljare finge anses ha avstått från att göra gällande preskriptionsinvändning enligt 54 § köplagen), NJA 1939 s. 352 (sedan kol levererats på grund av avtal, innefattande bestämmelse att gruvcertifikat skulle anses såsom avgörande bevis för kolens kvalitet, samt köparen framställt anmärkning om fel i varan, uppkommer fråga huruvida i anseende till felets beskaffenhet nämnda bestämmelse vore tillämplig), NJA 1939 s. 588 (köparen av en kylanläggning har instämt säljaren med påstående om köpets hävande på grund av fel hos anläggningen. Att köparen efter målets anhängiggörande begagnat anläggningen och låtit säljaren vidtaga vissa ändringar däri har, då han icke i rättegången frånträtt sitt yrkande om köpets hävande och då ej heller användandet medfört hinder för honom att återställa anläggningen i väsentligt oförändrat skick, icke betagit köparens hans hävningsrätt), NJA 1940 s. 107 (betalningsklausulen »30 dagar 4 %» i faktura har ansetts innebära, att betalning för fakturan skulle ske — efter avdrag av 4 % kassarabatt — inom 30 dagar från utställandet eller, i de fall då fakturan därjämte innehåller bestämmelse om tidberäkning från senare dag, inom samma tid från nämnda senare dag, jfr om klausulen »per 30 dagar — 2 % conto», SvJT 1940 rf s. 17, SvJT 1939 rf s. 17 (fråga huruvida säljare genom dröjsmål med besvarande av köpares anhållan att få frånträda köpet gått förlustig sin rätt att kräva köpets fullgörande).

    BORGEN. Då till säkerhet för ett lån lämnats tre av låntagaren utfärdade skuldebrev, på vilka tre personer, en på vart skuldebrev, tecknat borgen, ansågos borgensmännen ha ingått borgen för lånet envar till det belopp som bestämdes av det med hans borgen försedda skuldebrevet, NJA 1936 s. 1. — Och då till säkerhet för checkräkningskredit lämnats skuldebrev, det ena å räkningens hela belopp och det andra å mindre belopp, på vilka skuldebrev två personer, en för vartdera skuldebrevet, tecknat borgen, bestämdes borgensmännens inbördes an-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936—1940. 223svar efter den andel varderas ansvarsbelopp utgjorde av deras sammanlagda ansvarssummor; NJA 1937 s. 395. Jfr BENCKERT: Om regresstalan vid självständiga borgensförbindelser, i Festskrift för Stjernberg.
    Preskription av proprieborgensförbindelse avbrytes som bekant enligt KF d. 28 juni 1798 § 4 genom lagsökning inom 12 månader från huvudförbindelsens förfallodag. Har inom den tiden en av flera borgensmän lagsökts, äger han mot annan borgensman regressrätt, som icke är underkastad den speciella borgenspreskriptionen. Om återingen av borgensmännen sökts inom preskriptionstiden, har borgensman, som därefter betalar, icke regressrätt, detta icke ens om betalningen grundar sig på en före preskriptionstidens utgång särskilt gjord utfästelse; NJA 1940 s. 294.
    Rörande verkan av uppgörelse, träffad mellan borgenär och solidarisk borgensman, i förhållande till den andre borgensmannen se NJA 1939 s. 522.
    Då såväl pant som borgen ställts för en förbindelse, är ju i regel borgensförbindelsen beroende av att borgenären icke efterger panten. Om borgenären efterger panten eller eljest underlåter att begagna sig av den, blir borgensmannen i motsvarande mån fri; NJA 1936 s.177, 625.
    Gäldenär X har till en av flera löftesmän Y lämnat pantsäkerhet. Y hade på grund av sin borgen gjort utlägg dels före och dels efter pantsättningen. Med avseende på de före pantsättningen gjorda utläggen( ifråga om vilka Y ju inträtt i borgenärens rätt) ansågs panten böra komma jämväl övriga löftesmän tillgodo. Beträffande de senare utläggen åter ansågs panten ställd till säkerhet allenast för den del av dessa utlägg, som i förhållande till övriga löftesmän skulle komma att slutligen stanna på Y; SvJT 1937 rf s. 38.
    Borgen var tecknad på arrendekontrakt, som innehöll att, därest uppsägning icke skedde inom 6 månader före den avtalade arrendetidens slut, kontraktet skulle förlängas på ett år varje gång. Då löftesmannen inom sålunda angiven tid uppsagt sin borgen, ansågs borgensförbindelsen — oavsett att arrendeavtalet förlängts — ha upphört att gälla; SvJT 1938 rf s. 1.

    UPPDRAG; ARBETSAVTAL. NJA 1937 s. 619. Auktionsanordnare hade från vardera av två personer A och B mottagit uppdrag att på auktionen inropa en tavla. Genom auktionsförrättarens försorg avgavs vid auktionen ett bud, som klubbfästes. Budet ansågs avgivet för B:s räkning (auktionsanordnaren själv ansåg sig ha avgivit budet för B). Den andre, A, tillerkändes emellertid skadeståndsrätt gentemot auktionsanordnaren. Skadeståndets belopp blev av HD:s majoritet (4 mot 3) icke begränsat till skillnaden mellan det av A vid uppdragets lämnande angivna maximibeloppet och det klubbfästa beloppet (för vilken skillnad auktionsanordnaren måste vara ansvarig på den grund att han får anses ha åtagit sig att icke till annan sälja för lägre pris än det

224 HÅKAN NIAL.vartill han mottagit inköpsuppdrag). Utan med hänsyn till sannolikheten av att A, som själv var närvarande vid auktionen och beträffande flera andra tavlor personligen fullföljde buden till betydligt högre belopp än de av honom vid lämnande av inköpsuppdrag bestämda maximigränserna, skulle, därest han ej trott att auktionsanordnarens bud avgavs för A:s räkning, ha avgivit långt högre bud, tillerkändes han skadestånd beräknat efter det högre bud som han skäligen kunde antagas ha avgivit. Denna metod för skadeståndsberäkning, som sålunda är grundad på vad den skadelidande själv kunde tänkas ha velat värdera saken till, är ganska intressant. Att den skadelidandes individuella skada, omfattande t. ex. individuellt bruksvärde, skall ersättas är allmänt erkänt, likaså att t. ex. ersättning för spolierat skönhetsvärde kan krävas. Men enligt gängse uppfattning sker beräkningen av individuellt bruksvärde, skönhetsvärde etc. efter objektiva normer, icke efter vad den skadelidande själv kan antagas ha satt för värde på saken. I vad mån HD:s dom är avsedd att vara en nyhet av principiell räckvidd är väl emellertid tvivelaktigt.
    Bevisskyldighet vid påstående att avtal om bestämt arvode avtalats. NJA 1939 s. 198. Mot arkitekts krav på ersättning för utförda byggnadsritningar med belopp, beräknat efter vissa grunder, invänder beställaren, att avtal träffats om lägre arvode än det sålunda beräknade beloppet. Överinstanserna ansågo bevisskyldigheten ligga på arkitekten, som sålunda hade att bevisa att avtal om priset icke träffats. Se ALMÉNS köplagskommentar § 5 vid not 32 b och följande med vidare hänvisningar.
    SvJT 1940 rättsfallsavd. s. 69. En byggmästare undertecknade på anmodan av ombudsmannen i avdelning av byggnadsträarbetarförbundeten förbindelse att hos honom anställda eller eljest å hans arbetsplatser sysselsatta byggnadsträarbetare skulle erhålla betalning i enlighet med avtal jämte ackordsprislista som vore gällande mellan avdelningen samt två angivna byggmästare. Denna förbindelse har icke ansetts utgöra kollektivavtal, på grund varav byggmästaren icke varit förhindrad att med arbetare träffa avtal om betalning efter andra grunder.
    Vidare kunna följande fall nämnas: NJA 1937 s. 563 (fråga om rätt för kvinna, som hushållat för och sammanbott med man, att efter mannens död kräva kontant lön för den förflutna tiden, jfr härmed NJA 1940 s. 277, 470, 515), NJA 1938 s. 524 (vägstyrelse tillerkändrätt att häva entreprenadavtal på grund av oegentligheter från entreprenörens sida, begångna i samband med andra rättsförhållanden mellan honom och vägstyrelsen), NJA 1939 s. 374 (praktiserande jurist skadeståndsskyldig för det han verkställt testamentsbevakning vid orätt forum, i följd varav testamentstagaren förlorat sin rätt mot arvingar som ej avstått från klandertalan), NJA 1940 s. 442 (ombud för Aktiebolaget Tipstjänst skadeståndsskyldig för underlåtenhet att till bolaget insända tippningskupong, som skulle ha lämnat vinst), SvJT 1938 rättsfallsavd. s. 54 (fråga om rätt till ersättning för semester), SvJT 1939 rättsfallsavd. s. 28 (fråga om rätt för hembiträde till lön

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1936-1940. 225under sjukdom besvarades nekande på grund av att »sådana omständigheter» icke förelågo som berättigade henne till lön under sjukdom. Bland de föreliggande omständigheterna må nämnas, att hon icke hade bostad hos arbetsgivaren samt att hela anställningstiden uppgick till blott 21/2 månad, varav 10 dagars sjukdom. Hembiträdet förpliktades vidare att ersätta arbetsgivaren den merkostnad för hjälp i hemmet som förorsakats honom därigenom att hon lämnat tjänsten utan iakttagande av den uppsägningstid av 14 dagar, som enligt vad båda parterna vitsordat vore vanlig vid tjänsteavtal av ifrågavarande slag).

    KOMMISSION. Med tillämpning av kommissionslagstiftningens kvittningsregler har den, som å frivillig auktion köpt lös egendom, tillerkänts rätt att mot skulden till auktionsförrättaren kvitta fordran hos den, för vilkens räkning auktionen hållits, i den mån auktionsförrättaren icke därigenom lede skada. SvJT 1939 rf s. 49.

    MÄKLARE. Mäklares rätt till provision har under perioden i ett flertal fall varit föremål för avgörande. NJA 1936 s. 168. Sedan ägare av samtliga (eller praktiskt taget samtliga) aktier i ett bolag med ändamål att inneha och äga en viss fastighet tillförsäkrat mäklare 1 % provision, därest fastigheten såldes genom mäklarens förmedling, ha aktierna i bolaget överlåtits å en av mäklaren anvisad spekulant å fastigheten. Mäklaren ansågs berättigad till provision. Avgörandet synes mycket rimligt, då aktieförsäljningen i realiteten var en form förfastighetens överlåtande. Provisionen bestämdes till 1 % av det värde, vartill fastigheten upptagits i en till grund för aktieöverlåtelsen liggande kalkyl.
    NJA 1938 s. 312. Mäklare, som förmedlat avtal, har lämnat oriktig uppgift av betydelse för avtalets tillkomst. Med hänsyn därtill ansågs överlåtaren icke vara bunden av gjord provisionsutfästelse.
    NJA 1938 s. 638. En fastighetsmäklare har trätt i förbindelse med spekulant på fastighet och till spekulanten lämnat vissa uppgifter om fastigheten. Förbindelsen avbröts emellertid utan att underhandling mellan spekulanten och fastighetsägaren kom till stånd. Sedermera har emellertid fastigheten försålts till samma spekulant genom förmedling av annan mäklare. Fråga huruvida den förste mäklaren vore berättigad till provision på försäljningen besvarades jakande av hovrätten men nekande av underrätten och HD. Medan underrätten blott förklarade att köparen icke på förste mäklarens föranledande trätt i underhandlingar med säljaren utan att försäljningen kommit till stånd genom den senare mäklarens bemedling, förklarade HD att det på grund av vad i målet förekommit icke kunde anses föreligga ett sådant sammanhang mellan den första mäklarens åtgärder och försäljningen, att han vore berättigad till provision. HD synes härmed ha velat markera en principiellt välvilligare hållning än underrättens gentemot förste mäklares provisionsrätt. Om de förhandlingar som under en annan mäklares förmedling leda fram till försäljning kunna anses vara en fortsättning av den kontakt som den förste mäklaren förmed-

 

15—427004. Svensk Juristtidning 1942.

226 HÅKAN NIAL.lat, så är förste mäklaren enligt HD:s motivering icke berövad sin provisionsrätt. Jfr FEHR i SvJT 1925 s. 103. Om åter nämnda förhandlingar framstå såsom ej blott formellt utan även reellt helt nya förhandlingar — varvid hänsyn bör tagas till olika omständigheter, bland vilka tidsintervallen blott är en — tillkommer provisionsrätt icke den första mäklaren. Ett liknande fall refereras i NJA 1939 s. 151. Jfr ävenNJA 1939 s. 575 samt NJA 1940 s. 658. I sistnämnda rättsfall tillade HD även den omständigheten betydelse, att den spekulant som köpte fastigheten var Stockholms stad och att staden haft ett allmänt känt intresse av att förvärva ifrågavarande fastighet. Med hänsyn därtill kunde de underhandlingar den förste mäklaren förmedlat mellan fastighetsägaren och staden icke tillmätas samma betydelse som eljest skulle tillkomma anvisning å spekulant till fastigheten.
    NJA 1939 s. 153. Enbart anvisande av spekulant utan att avtal med denne kommer till stånd medför — åtminstone i regel — icke rätt för mäklare till provision, jfr FEHR i SvJT 1925 s. 100. Omständigheterna kunna föranleda till att mäklaren i dylikt fall likväl erhåller ersättning för kostnader och besvär, men ej heller dylik rätt synes in dubio tillerkännas honom.
    Fråga om mäklares rätt till provision har vidare prövats i rättsfallen NJA 1939 s. 640 och 645 samt 1940 s. 315.