VILHELM LUNDSTEDT. Det Hägerström-Lundstedtska misstaget. Sju föreläsningar samt efterskrift. Sthm 1942. Geber. 203 s. Kr. 5.50.

 

KARL OLIVECRONA. Lagens imperativ. Bilaga: Vidräkning med docenten I. Hedenius. Lund 1942. Gleerup. 66 s. Kr. 2.50.

 

    Docenten i praktisk filosofi vid Uppsala universitet INGEMAR HEDENIUS har nyligen i en skrift med titeln »Om rätt och moral» bl. a. riktat en kritik mot den rättsvetenskapliga och rättsfilosofiska uppfattning, som utvecklats särskilt av framlidne professor Hägerström samt av professorerna Lundstedt och Olivecrona. Prof. VINDING KRUSE harg jort boken till föremål för en recension, som är intagen här ovan. Prof. LUNDSTEDT har av kritiken föranletts att ägna de sista föreläsningarna i en serie, som avsåg att behandla skadeståndsrätten, åt att söka gendriva Hedenius' framställning. I något omarbetat skick och med tillägg av en efterskrift ha föreläsningarna utgivits under den titel som läses här ovan. Prof. OLIVECRONA har vid en skrift om lagens imperativ såsom bilaga fogat ett genmäle till Hedenius. I det följande skall göras ett försök att redogöra för den diskussion, som uppstått genom de nu nämnda skrifterna.
    HEDENIUS anser sig ha funnit en motsägelse hos Lundstedt och Olivecrona. Å ena sidan hävda de, menar han, att det icke finns några rättsregler eller rättigheter. Orden rätt, rättighet, rättsplikt o. s. v. beteckna enligt dessa uttalanden icke fakta av något slag, och satser, i vilka dylika ord uppträda som subjekt eller predikat, beteckna icke något sakförhållande. Å andra sidan söka de, enligt vad Hedenius framhåller, påvisa de realiteter, som kunna avses med dessa ord. Hedenius invänder mot detta betraktelsesätt, att om det finnes realiteter som kunna avses med orden, dessa ord icke gärna kunna vara meningslösa. Satsen »detta är min äganderätt» måste, om sådana realiteter finnas, vara en sann sats varje gång en realitet av det slag, »som vi kalla en persons äganderätt», föreligger samtidigt som personen i fråga är jag. På analogt sätt förhåller det sig, enligt honom, med satser sådana som »denna rättsregel gäller» eller » detta är min rättsliga plikt». Det finnsmed andra ord, fortsätter han, om de ifrågavarande realiteterna existera, både gällande rättsregler, rättigheter och rättsplikter (s. 67—70).
    Motsägelsen har enligt Hedenius uppkommit av att de nämnda författarna utgå från Hägerströms värdelära, av Hedenius kallad värdenihilism, men driva den för långt. Hedenius ansluter sig till Häger-

ströms uppfattning, att värdeomdömen icke uttrycka ett påstående eller ett antagande om något och därför icke kunna vara vare sig sanna eller falska (s. 18). Satsen »detta är gott» anger sålunda icke, att någonting finnes och är beskaffat på visst sätt, utan ger blott uttryck åt en viss inställning. Enligt Hedenius ha Hägerström och de andra nämnda författarna tillämpat denna lära på rättsregler, rättigheter och rättsplikter. Satsen »detta är rätt» och andra liknande satser uttrycka därför enligt deras mening ingenting om något sakförhållande. De äro varken sanna eller falska. Konsekvensen blir enligt Hedenius, att det icke existerar någon rättsordning (s. 63).
    Hedenius finner emellertid, att denna konsekvens icke kan godtagas. Det måste, säger han, vara något galet i resonemanget. Man måste, menar han, medge, att satser av typen »detta är rätt» åtminstone emellanåt kunna uttrycka påståenden eller antaganden om faktiska förhållanden (s. 63). Han skiljer därför mellan två slag av rättssatser: äkta och oäkta (s. 66). Den äkta rättssatsen återfinner man t. ex. i lagen. Står det där att den som stjäl skall straffas med åtminstone fängelse, är detta en äkta rättssats, som varken kan vara sann eller falsk. Likaså är det en äkta rättssats, när det i en dom står att någon förpliktas utge så och så mycket i skadestånd. Sådana satser uttrycka icke något konstaterande av ett faktum utan äro blott suggestions- eller påtryckningsfraser utan teoretisk mening. Annorlunda förhåller det sig däremot, om man säger att det enligt visst lands rättförhåller sig så eller så. Därmed har man icke uttryckt, att det bör förhålla sig på detta sätt, vilket är teoretiskt meningslöst, utan konstaterat ett sakförhållande. Man säger sålunda något sant, om man påpekar exempelvis att det i Tyskland är rättsstridigt att höra på engelsk radio (s. 64). Det sakförhållande, som man med sådana satser konstaterar, är innehållet i ett lands gällande rätt. Denna åter utgöres avsystemet av de handlingsregler, vilka faktiskt tillämpas av landetsrättsskipande myndigheter (s. 118).
    LUNDSTEDT och OLIVECRONA bestrida, att de gjort sig skyldiga till den påstådda motsägelsen. Visserligen är, säger LUNDSTEDT, allt rättsvetenkapens tal om rättigheter icke något annat än en verklighetsfrämmande konstruktion och visserligen finns det därför från rättsvetenskaplig synpunkt inga rättigheter men å andra sidan är hela konstruktionen en ideologisk överbyggnad på vissa realiteter (s. 35). OLIVECRONA förklarar, att han visst icke vill förneka rättsreglernas realitet. Vad han vill förneka är endast, att de skulle ha någon bindande kraft i hävdvunnen mening (s. 40). Olivecrona medger, att det icke är något tillfredsställande uttryckssätt, när man, med Hägerström, säger att själva idén om en bindande, för ett visst samhälle gällande rätt upplöser sig i intet och därefter förklarar sig skola ange vad rätten i verkligheten är. Meningen är nämligen naturligtvis icke att framställa vad den rätt är, som upplöser sig i intet. I stället avses att undersöka de realiteter, på vilka idén om en gällande rätt är en ideologisk överbyggnad. Det är därför bättre att säga, att man skall undersöka de

fakta till vilka idén om en gällande rätt anknytes eller att undersökningen skall avse sådana fakta som täckas av ordet rättsordningen enligt vanligt språkbruk (s. 53).
    Lundstedt och Olivecrona göra vidare gällande, att Hedenius gjort sin kritik alltför lätt för sig då han utgår från att deras uppfattning bygger på Hägerströms värdelära. De ansluta sig visserligen, såsom för övrigt också Hedenius gör, till denna, men bygga även på andra grunder. LUNDSTEDT anser sig ha framlagt argument, som till väsentligdel bestått i påvisande av att rättsvetenskapen rör sig med falska påståenden (s. 31). Han anser sålunda, att han påvisat att rättsvetenskapen gör sig skyldig till ett falskt påstående då den hävdar att tjuven eller skadegöraren dömes därför att han gjort ingrepp i eller kränkning av äganderätten (s. 32). Det reella bakom äganderätten är nämligen blott vissa följder av bl. a. straff- och skadeståndsrättens uppehållande. OLIVECRONA framhåller, att undersökningen av t. ex. rättighetsbegreppet är någonting annat än undersökningen av värdeomdömet,och att detsamma gäller om t. ex. begreppen statsvilja och gällande rätt (s. 49).
    Vad vidare angår Hedenius' lära om de äkta och de oäkta rättssatserna, hävda Lundstedt och Olivecrona, att de visst icke gjort gällande att varje omdöme om vad som är rätt skulle vara något värdeomdöme. Enligt LUNDSTEDT är det en trivial sanning, att det är enskillnad mellan att säga, att det är orätt eller rättsstridigt att stjäla, i meningen att man icke bör stjäla, och att säga detsamma i meningen att stöld kommer under strafflagen (s. 43). Lundstedt har aldrig velat förneka, att man med en sats av sistnämnda innebörd, enligt Hedeniusen oäkta rättssats, fäller ett omdöme av annat slag än ett värdeomdöme. Lundstedts kritik av gängse åskådningar har icke avsett att kritisera satser av innebörd, att ett handlingssätt efter svensk eller utländsk lag är straffbart eller icke straffbart eller att det eller det tillhör svensk eller utländsk rätt. Lundstedt har velat påvisa den vetenskapliga odugligheten av begreppet rättsstridighet. Men när Hedenius i exemplet om den engelska radion i Tyskland talar om rättsstridighet, så är detta något som lika litet för Lundstedt som för den av honom kritiserade rättsvetenskapen kan ha det allra ringaste intresse. Ty Hedenius menar med orden intet annat än straffbarhet eller liknande (s. 44). Och likaså har Lundstedt, när han kritiserat jurisprudensens tro på rättsplikt, därmed blott velat säga, att om man skalar bort hela den översinnliga rättsideologien, så kvarstår av rättspliktsteorien intet annat än detta rent triviala, att handlingen faller under strafflagen (s. 29). Även OLIVECRONA värjer sig mot tanken, att han skulle anse att det icke förelåge ett omdöme om ett sakförhållande, när man konstaterar att det finnes en tysk lagbestämmelse som stadgar straff för radiolyssnande (s. 47). I verkligheten har ingen, säger han, blandat ihop de omdömen, som Hedenius kallar oäkta rättssatser, med lagens imperativ (de äkta rättssatserna).
    Både Lundstedt och Olivecrona utföra i sina ifrågavarande skrifter

närmare sina åsikter i skilda avseenden. LUNDSTEDTS arbete innehåller sålunda utom vad nu refererats bl. a. också en kritik av fransk skadeståndsrätt och den inom fransk rättsvetenskap framställda teorien om skadeståndsansvar grundat på framkallande av fara, la théorie durisque créé, samt ett bidrag till frågan om Hägerströms eller Phaléns prioritet till de av dem framställda lärorna. OLIVECRONA avser med sin skrift förutom att bemöta Hedenius, vilket sker i en bilaga, att lämna ett komplement till sitt arbete »Om lagen och staten» (anmält i SvJT 1941 s. 302).
    Det är anledning att ytterligare dröja vid den framställning OLIVECRONA i skriften med dess bilaga ger av sin syn på rätten och rättsvetenskapen. Han håller före, att man inom juridik och filosofi helst bör slopa användningen av ordet rätt i betydelsen objektiv rätt (rättsordning). Det har nämligen fått en så svävande och mångtydig innebörd, att det icke lämpar sig för vetenskapligt bruk. Hur man än definierar, medföljer nästan ovillkorligen tanken på något mera än själva regelsystemet. Detta kan enligt Olivecrona med fördel i stället betecknas med ordet lagen (s. 55). En sådan terminologi innebär efter hans mening en avvikelse från vanligt språkbruk endast så till vida, som även sedvanemässigt utbildade regler bliva innefattade under uttrycket.
    Ordet rättighet och sammansättningar därav såsom äganderätt etc. kan man däremot enligt Olivecrona icke utan vidare slopa. Men han tror icke, att man behöver dem annat än för att återgiva rättsideologiens och lagens innehåll (s. 56). Om man säger att enligt lagen en rättighet föreligger under de och de omständigheterna, säger man, efter vad han framhåller, naturligtvis ingenting som icke är hållbart. Man återger endast lagens innehåll. Sedan gäller det att utredå, vilka handlingsregler som därmed äro åsyftade. Lagens regler om rättigheters uppkomst och förändringar måste så att säga översättas till handlingsregler. Men när man gör detta, behöver man icke vidare använda ordet rättighet. Behovet därav bortfaller av sig självt, ty spörsmålet kommer nu att gälla, hur domaren skall handla i olika situationer. På detta sätt, tror Olivecrona, kan frågan om terminologien tvångsfritt vinna en tillfredsställande lösning såvitt gäller vetenskapliga framställningar. Ord såsom ägare, panthavare etc. kunna användas i en rent formell bemärkelse för att beteckna, att med avseende å en viss person föreligga vissa fakta, som enligt lagen konstituera ett laga fång, respektive ge upphov till panträtt.
    Vad beträffar rättsreglerna har Olivecrona i sitt nämnda föregående arbete betecknat dem såsom fristående imperativer. Han utvecklar nu närmare vad han menar därmed. Rättsregeln är väl icke en befallning i egentlig mening, ty det saknas en personlig relation mellan ett befallande subjekt och en befallningsmottagare. Däremot är rättsregeln så beskaffad, att det i medvetandet hos den, som tager del av regeln, dyker upp ett imperativt uttryck, fast associerat med föreställningen om ett visst handlingssätt (s. 21). Lagen har sålunda imperativ

karaktär, ehuru den icke innefattar befallningar i egentlig bemärkelse (s. 23). Detsamma gäller om moralbud och även exempelvisom något så banalt som de otaliga skyltar och andra anordningar,vilka reglera trafiken på våra vägar och gator (s. 24). Det är enligt Olivecrona lämpligt att beteckna hithörande företeelser såsom fristående imperativer.
    I motsats till Hedenius, som anser att rättsreglerna äro faktiskt tilllämpade handlingsregler, gör Olivecrona gällande, att de äro handlingsmönster så beskaffade att de göra intryck av befallningar eller, föratt begagna Olivecronas uttryckssätt, äro utrustade med en särskild sorts imperativtecken. Olivecrona invänder mot Hedenius' framställning, att denne icke skiljer mellan det faktiska handlingssättet och själva regelbundenheten (likformigheten) hos detta handlingssätt (s. 59). Icke heller detta senare kan emellertid vara vad vi mena med rättsregler. Tillämpningen av en lag är ingalunda på det sätt enhetlig, som man ofta föreställer sig. Det finns icke några fullt enhetliga rättsregler i meningen av faktiskt tillämpade rättsregler. Vad man kan säga är däremot, att ett regelsystem av en viss formell karaktär, med sitt centrum i författningen, inom ämbetsmannakåren och bland allmänheten betraktas såsom det regelsystem, som skall tillämpas, och därför i stort sett ehuru med ojämnhet blir tillämpat (s. 62). Med hänsyn härtill är det tydligt, att man icke kan definiera rättsreglerna såsom regler vilka faktiskt tillämpas. Det allra viktigaste skälet mot denna definition är emellertid, att den kopplar ihop två fakta som icke med nödvändighet höra tillsammans, lagregeln och dess tillämpning. Tillämpningen kan icke vara någon bestämning hos regeln, lika litet som skjutandet hos geväret.
    Efter detta referat av diskussionsinläggen må det tillåtas mig att göra några egna reflexioner. Det förefaller mig, som skulle Olivecronas här sist återgivna framställning av vad rätt och rättigheter äro i huvudsak förtjäna anslutning. Rättighetsbegreppet har jag själv tidigare beskrivit på ett sätt, som nära överensstämmer med Olivecronas nu utvecklade uppfattning (SvJT 1941 s. 317). Även i fråga om rättsreglerna råder god överensstämmelse mellan våra åsikter. Att kalla dem imperativer anser jag visserligen fortfarande vara olämpligt av skäl som jag tidigare antytt (SvJT 1941 s. 308), men vad jag i detta avseende har att anmärka rör blott terminologien. Att rättsreglerna liksom befallningar verka såsom påtryckningsmedel och av de rättsvårdande myndigheterna äro avsedda att verka så, kan man icke gärna bestrida. Jag har med särskild tillfredsställelse funnit, att Olivecrona tager avstånd från tanken att reglerna skulle vara faktiska regelbundenheter i mänskligt handlande. Det är nämligen, såsom jag utvecklat i den framställning vartill redan flera gånger hänvisats, min tro, att denna ganska utbredda uppfattning icke låter sig upprätthålla, låt vara att det naturligtvis på flera sätt är av största betydelse huruvida reglerna verkligen följas i det levande livet. Såvitt jag kan förstå, har Olivecrona genom de här återgivna uttalandena bekänt sig till den normativa uppfattning, som även jag funnit riktig.

    De framställningar Lundstedt och Olivecrona lämnat med anledning av Hedenius' skrift synas ägnade att undanröja åtskilligt, som hos dem förut varit stötestenar för många. Det förefaller, som om de nu icke hade något att invända mot att man talar om rättigheter, blott man därmed avser de rättigheter som kunna utläsas ur gällande rätt och aktar sig för föreställningen om rättigheter såsom existerande vid sidan av denna eller såsom innebärande makt i annan mening än att de faktiskt respekteras. Likaså anse de tydligen det vara fullt i sin ordning att säga att det är orätt att stjäla, blott man därmed endast menar att den som stjäl kommer under strafflagen. Men bruka verkligen juristerna i allmänhet uppfatta dessa uttryck på annat sätt? För min del har jag trott, att diskussionen både nu och tidigare just rörde sig om den gällande rättens innebörd. Något behov att markera detta genom att, såsom Olivecrona föreslagit, utbyta ordet rätt mot lag har jag icke erfarit.
    I själva verket torde den syn på de rättsliga företeelserna, som Olivecrona nu utvecklar, icke mycket skilja sig från den många jurister här i landet mer eller mindre medvetet sedan länge omfattat. Det vore likväl förhastat att därav sluta, att den stridbara, från Hägerström utgående rättsvetenskapliga skolans insats skulle ha runnit ut i sanden. Den debatt, för vilken de grundläggande rättsvetenskapliga problemen genom dess framträdande blivit föremål, har säkerligen bidragit till att avlägsna åtskilliga oriktiga föreställningar. På skilda rättsområden ha också nya tankar framkommit, som måste erkännas vara värdefulla bidrag till rättsvetenskapens fortlöpande förnyelsearbete. Framför allt har skolans kamp mot naturrättsliga föreställningar varit ägnad att bringa den svenska rättsvetenskapen till att bättre än tidigare besinnasina mål och medel. Man är nu mindre benägen än förr att fatta rättsvetenskapens uppgift vara att finna det enda rätta och mera benägen att inrikta sina ansträngningar på att utbilda den svenska rätten till en för vårt folk tillfredsställande organisation. Det är att hoppas, att om den ifrågavarande skolan vill släppa sin benägenhet att till överdrift markera motsättningen mellan sina läror och vanligt åskådningssätt, det värdefulla i dess tankar skall framstå på ett mera övertygande sätt.

Ivar Strahl.