RAPHAËL LEMKIN. Valutareglering och clearing. Sthm 1941. Norstedt. VIII + 170 s. Kr. 6.00.

 

    I denna tidskrift har tidigare recenserats »La réglémentation despaiements internationaux» av dr RAPHAËL LEMKIN (SVJT 1940 s. 625 ff.). Samma författare har detta år utgivit »Valutareglering och clearing». Den på svenska utgivna boken grundar sig i huvudsak på det tidigare recenserade arbetet samt därjämte på de föreläsningar om internationella betalningar, författaren höstterminen 1940 höll vid Stockholms högskola.1

 

1 »Valutareglering och clearing» har tidigare i Ugeskrift for Retsvæsen 1941, s. 205 ff. recenserats av N. P. MADSEN-MYGDAL.

CHRISTIAN EBERSTEIN. 241    Författaren flydde vid Warschaus fall till Sverige, där han stannade ett halvår. Numer vistas han i U. S. A., där han erhållit anställningsåsom föreläsare vid Law faculty of Duke University, Durham. Man måste beundra den andliga spänstigheten hos denne man, som efter alla strapatser i samband med flykten under det tillfälliga uppehållet i Sverige omedelbart satte sig till språkstudier, så att han efter några månader kunde föreläsa på svenska för högskolans studenter.
    Bakom föreläsningarna ligger ett mycket stort arbete. För en vetenskapsman är det ju en katastrof att plötsligt stå berövad sitt bibliotek med allt sammanfört arbetsmaterial. Den kraftprestation författaren gjort har emellertid mötts med mycken uppmuntran. En överblick över valuta- och clearingbestämmelserna var efterlängtad inom de kretsar, som närmast berördes av dessa bestämmelser. Ingen sådan vägledning på svenska hade dittills utkommit. Sveriges Allmänna Exportförening och Svenska Bankföreningen lämnade därför det ekonomiska stöd, som erfordrades för att arbetet skulle kunna tryckas.
    Författaren, som var en av Polens mest kända jurister, har även nationalekonomisk skolning. Denna blandning av juridik och nationalekonomi har gjort författaren ovanligt lämpad att giva en lättfattlig skildring av de föreliggande problemen. På ett populärt och intresseväckande sätt har han rört vid de flesta av de frågor, som uppkomma genom valuta- och clearinganordningar. De svar på frågorna, författaren ger, äro väl i många fall ej slutgiltiga. Bokens stora betydelse är kanske framför allt att han med lätt hand farit över hela det stora ämnet. Därigenom har han givit uppslaget till värdefulla diskussioner av detaljfrågorna.
    Anser man sålunda att Lemkin med sin bok framför allt velat giva en stimulerande översikt, har man ej svårt att överse med de tämligen ofta förekommande inadvertenserna i sakuppgifterna, särskilt beträffande svenska förhållanden. Arbetet bör knappast användas som uppslagsbok av den som är intresserad av möjligheten att transferera betalningar till eller från Sverige.
    Författarens strävan efter att giva överblickar har i ett avseende gått till överdrift. Han ger exempel på clearingbestämmelser från Afghanistan, Japan och Costa Rica m. fl. avlägsna länder i sådana fall, då exemplen lika väl kunnat hämtas från betydligt närmare håll.
    Beträffande bokens innehåll torde det räcka med en hänvisning till den tidigare recensionen av Lemkins franska arbete. Några av författaren framförda synpunkter förtjäna emellertid att här göras till föremål för granskning.
    Lemkin framhåller, att den privaträttsliga skyldighet en gäldenär har gentemot sin utländske borgenär att erlägga betalning till clearingmyndigheten i sitt hemland motsvaras av en offentligrättslig förpliktelse att verkställa sådan betalning. Härav drar han den slutsatsen att clearingmyndigheten har en självständig rätt att påfordra clearingbetalning. Uppfyller gäldenären sin skuld i annan ordning än genom betalning till clearingmyndigheten, har denna enligt Lemkin möjlighet att genom rättegång tvinga gäldenären att erlägga skuldbeloppet till

 

16 —427004. Svensk Juristtidning 1942.

242 ANM. AV RAPHAEL LEMKIN: VALUTAREGLERING OCH CLEARING.clearingen. Någon sådan självständig rätt för clearingmyndigheten torde i allt fall icke erkännas i Sverige. Här tvingar man in betalningar till clearingen endast genom att bestraffa den, som betalar i annanordning.
    Författaren uppställer den regeln, att varje rättshandling, som strider mot syftet med clearingen, är ogiltig och särskilt varje handling, som är ägnad att medföra att gäldenären icke fullgör betalning till clearingmyndigheten. Härav drar författaren bl. a. den slutsatsen, att det är förbjudet att överlåta en fordran till en person, som bor i gäldenärens hemland eller i ett tredje land. I så fall skulle enligt Lemkin gäldenären komma att betala direkt till cessionarien i stället för till clearingmyndigheten och detta skulle innebära en kränkning av clearingens syfte. Emellertid torde icke något hinder föreligga mot att överlåta fordringen till en person i gäldenärens hemland, men denne erhåller ej annan rätt än den, som tillkom den ursprungliga borgenären, nämligen att påfordra inbetalning till clearingmyndigheten i gäldenärens land med därav följande rätt till utbetalning i borgenärslandet. Av nyssnämnda regel sluter sig författaren vidare till att överlåtelse av gäldenärs förpliktelse ej får ske utan samtycke av clearingorganet. Sådant samtycke skulle kunna vägras t. ex. om den nye gäldenären är mindre solvent än cedenten. Även detta är emellertid en slutsats, för vilken man knappast kan finna stöd i svensk rätt.
    Vad nu sagts om överlåtelse av fordran eller skuld gäller även författarens uttalanden om kvittning och novation.
    Det torde även vara tvivelaktigt om man här i landet vill ansluta sig till Lemkins åsikter om clearingens inflytande på utmätning. »Om t. ex. en schweizisk importör skall fullgöra inbetalning till schweiziska Nationalbanken för en tysk exportörs räkning, kan då den tyske exportörens borgenärer låta utmäta detta belopp», frågar Lemkin. Hans svar blir att någon sådan möjlighet icke föreligger. Det naturliga torde emellertid vara att utmätning kan ske, men att den som efter utmätningen blir innehavare av fordringen, liksom då fordringen på annat sätt överlåtes, endast erhåller samma rätt som den, vilken tillkom exportören, nämligen att kräva betalning till den schweiziska clearingmyndigheten. Lemkin anser sålunda icke utmätning av clearingskuld hos gäldenärer möjlig. Däremot stöder han uppfattningen att den, som äger fordran å en clearingborgenär, kan verkställa utmätning hos clearingmyndigheten i borgenärens hemland. Detta torde dock ej kunna medgivas. Borgenären erhåller icke något hos clearingmyndigheten innestående tillgodohavande, ty så snart myndigheten får vederbörlig avisering om att gäldenären inbetalat skuldbeloppet till clearingkonto i sitt hemland, verkställes utbetalning till borgenären, om blott medel för utbetalningen finnas tillgängliga. Av praktiska skäl synes det vara ogörligt för clearingmyndigheten att efterkomma ett utmätningsbeslut, vilket riktade sig mot ett belopp, som väntas komma att passera clearingen till förmån för viss i beslutet angiven borgenär.

Christian Eberstein.