243HENRIK MUNKTELL. Två straffrättshistoriska studier. Uppsala 1940, Lundequistska bokhandeln. 71 s. Kr. 2.25. — Uppsala universitets årsskrift 1940: 5.

 

    Den förra studien bär rubriken: »Till frågan om brott och tillräknelighet i svensk rättsutveckling», den senare handlar om »gatuloppsstraffet».
    Studien över tillräknelighets problemet är avsedd att utgöra ett komplement till och en kritik av en av med. dr TORSTEN SONDÉN utgiven avhandling om »De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige» (Supplementshefte til Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1930). Sondén har, såsom Munktell framhåller, endast föga utnyttjat doktrinen, praxis och materialet från lagstiftningsarbetet under 1600- och 1700-talen, varför hans framställning för stora delar av den svenska rättshistorien blivit missvisande.
    »Beträffande de äldsta svenska rättskällor», uttalar förf. (s. 6), »som beröra de sinnessjukas rättsliga ställning, nämligen de medeltida lagarna, må det här i stort sett vara tillfyllest med en hänvisning till Sondén och därför endast erinra om de viktigaste bestämmelserna.» Den redogörelse för medeltidslagarnas stadganden, Munktell sedan ger, meddelar dock läsaren en bristfällig uppfattning om deras innehåll och är dessutom behäftad med endel fel. Överhuvud har han ej heller inlåtit sig på någon analys och förklaring av dessa, vilket även Sondén i ytterst ringa omfattning gjort. För att belysa det sagda kan t. ex. nämnas, att Munktell på tal om VgL:s kortfattade stadgande i ämnet (I MandrB 7, II DræpareB 18): »dräper en galen man en man, sedan han slitit sig lös ur banden, böte den dräpte åter mednio marker», ej nämner vem som enligt hans uppfattning skall erlägga det föreskrivna bötesbeloppet och till vem det skall erläggas samt ej heller om det har karaktären av en vilja- eller vådaverksbot. De svenska medeltidslagarna omfatta grundsatsen, att ansvaret för sinnessjuks gärningar drabbar dennes fränder. Att beklaga är även att förf. ej redogör för annan nordisk medeltidsrätt, som delvis intar en rakt motsatt ståndpunkt, nämligen att sinnessjuk själv svarar för sina gärningar.
    Största intresset i den följande framställningen erbjuder redogörelsen för praxis. Munktell har uppletat ett rätt stort antal rättsfall, som visa hururinga betydelse landslagens och stadslagens stadganden hade för denna. Tvärtemot den i lagarna uttalade grundsatsen om släktens ansvarighet ansåg man en sinnessjuk själv ansvara för sina gärningar, även om man var benägen att bedöma dessa mildare.
    Munktell har ej heller givit någon egentlig tolkning av 1734 års lags stadgande i ämnet i MB 32:1. Detta lyder: »Dräper afvita någon; böte thehonom eller henne vårda skulle, tiugu daler, målsägandens ensak.» 20 daler är den vanliga vådaboten för dråp (ang. stadgandets tolkning se J. FORSMAN, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt. Hfors 1893s. 115 f). Då lagen ej meddelar något stadgande om straff för annat brott

244 LITTERATURNOTISER.än för dråp, företer den på denna punkt ett baksteg till och med i förhållande till medeltidslagarna. I avsaknad av andra stadganden än det anförda vore man benägen antaga, att enligt lagens mening något ansvar ej åvilar den avvita. Emellertid påvisar Munktell, att domstolarna redan från början icke betraktade stadgandet om de vårdnadsskyldigas bötesplikt såsom även innebärande straffrihet för den avvita. Utvecklingen gick emellertid emot ett allt mildare bedömande av brott begånget av sådan person, och genom ett K.Br. av år 1826 fastslogs uttryckligen principen om sinnessjuks straffrihet.
    Uppgiften att behandla gatuloppsstraffet har varit tacksam, då varken detsamma berörande författningar eller det mycket rikhaltiga material, som belyser straffets tillämpning i praktiken, förut blivit föremål förundersökning. Frånsett ett medeltida stadgande framträder straffet i den allmänna lagstiftningen först i 1653 års straffordning, men det hade redan under 1630- och 1640-talen tillämpats i praxis, särskilt i K. M:ts. Det spelar under tiden efter medlet av 1600-talet en betydande roll såsom förvandlingsstraff vid de allmänna domstolarna, vartill, såsom Munktell påvisar, de väsentliga orsakerna synas ha varit dels bristen på lämpligt arbete för fångar och fängelser, dels de kostnader, som fängelsestraffet förorsakade kronan. I början av 1700-talet avtog däremot straffets användning, vilket främst står i samband med en vaknande insikt om dess ineffektivitet samt svårigheteratt få exekutionen verkställd. De skarpa meningsskiljaktigheter mellan stånden, som straffet föranledde vid 1734 års riksdag, ledde till att det icke upptogs i den nya lagen. I Sverige kvarstod gatuloppsstraffet inom den militära straffrätten till år 1811, i Finland ända till år 1877. Förf. har behandlat det omfattande materialet med omsorg och fyndighet och givit ämnet en synnerligen mångsidig belysning. Man saknar dock en utredning angående de utländska inflytelser, som säkert gjort sig gällande vid straffets upptagande i svensk rätt.

Ragnar Hemmer.