EGON LARSEN. Tvungen Ejendomsafstaaelse med særligt Henblikk paa en Bestemmelse af Ejendomsrettens Grænser. København 1940. Busck. 295 s. Kr. 8.50.
I de grundlagar, som tillkommit efter 1789 års revolution, ingå regelmässigt stadganden till värn för den medborgerliga friheten och egendomen, begrepp som enligt den borgerliga revolutionens idéer inbördes sammanhänga. I vår RF § 16 återfinnes en dylik, till äldre svensk rätt anknytande bestämmelse till skydd för medborgarens »gods, löst eller fast»och hans »välfärd», d. v. s. hans rätt till innehavande ämbete eller tjänst eller idkande näring. Under påtagligt inflytande av utländska doktriner havavissa svenska statsrättslärare velat begränsa § 16 att endast avse administrativa ingripanden. Resultatet härav — uttryckt i lagstiftarnas tilltagande åsidosättande av enskild rätt och säkerhet — synes dock hava väckt senkomna betänkligheter. Ett något yrvaket försök att väcka liv i stadgandet har nyligen framkommit,1 men lärer knappast kunna förväntas få någon praktisk betydelse, om ej domstolarna klart tillägga sig befogenhet att prövalags grundlagsenlighet.
Danmarks grundlag upptager i §§ 80, 81 och — i viss mån — § 90 bestämmelser av liknande innehåll som den svenska RF § 16. I den danska grundlagen förklaras äganderätten vara okränkbar, expropriation endast kunna ske mot full ersättning och näringsfrihet skola råda. Dessa bestämmelser hava i motsats till sin svenska motsvarighet ett erkänt juridiskt värde, enär i följd därav grundlagsenligheten av förvaltningens och lagstiftningens åtgärder och regleringar kunna underkastas domstolarnas prövning. Detta medför, att frågan om »Ejendomsrettens Grænser» kan behandlas såsom ett statsrättsligt problem. Problemställningen blir denna: om den enskilda egendomen samt näringsfriheten åtnjuta grundlagsskydd, kan ändock utövandet av ägarens befogenheter med avseende å egendomen bliva föremål för sådana inskränkningar, som ur »sociala» synpunkter, exempelvis av hälsovårds- och brandsäkerhetshänsyn eller ur grannelagssynpunkt äro oundgängliga i varje ordnat samhälle. Dylika inskränkningar kunna nämligen få den omfattning, att de giva liknande resultat som ettavhändande av äganderätten. Man lärer sålunda numera utan svårighet kunna föreställa sig exempelvis valuta-, pris- och produktionsregleringar med sådan effekt. Dessa möjligheter till underminering av äganderätten havaheller icke lämnats obeaktade av de meningsriktningar, som under de senaste decennierna innehaft den politiska makten i de skandinaviska länderna. Var. går emellertid gränsen mellan den grundlagsskyddade äganderätten och de tillåtna inskränkningarna av ägarens befogenheter?
Detta spörsmål — gränsdragningen mellan det tvungna avståendet (exproprierandet) av egendom, vilket grundlagsenligt fordrar full ersättning, och inskränkningar i egendomsrätten utan grundlagsenlig rätt till ersättning— är föremål för ingående undersökning i föreliggande avhandling. Å ena sidan står det skydd, som grundlagen tillerkänner den enskilda egendomen,
varmed avses varje ekonomiskt värde; å den andra sidan de begränsningar i äganderätten, som ägaren skall vara skyldig att tåla. Huvuddelen av framställningen behandlar frågan, huru dessa synpunkter skära sig i dansk lagstiftning och rättspraxis, särskilt å stadsplane- och kristidsregleringarnas områden. Förf. kommer därvid till resultatet, att en begränsning, som innebär »Tillintetgørelse af Ejerbeføielserne» står i strid med individens grundlagsbefästa frihet. En reglering av äganderättens innehåll anses emellertid tillåten, under förutsättning att den ej innebär »Overførelse eller Opofrelse av ejendomsretlige Goder» och att den har en medgiven causa. Detta senare är enligt förf. fallet, när inskränkningen beror av »sundhetsmæssige, samfundsæstetiske og folkpsykologiske Hensyn samt saadane økonomiske erhvervsmæssige Hensyn, der er af ganske extraordinær Karakter». För en reglering av »Præstationsretten» — genom arbetstidens begränsning, reglering av arbetstillfällen och dylikt — finnes enligt förf. föga utrymme, då denna rätt åtnjuter grundlagsskydd. Ingrepp i »almene Rettigheder» såsom näringsfriheten anser förf. ej i princip vara av grundlagen förbjudet; en näringsverksamhets goodwill anses dock skyddad mot »en Overførelse af Kundekretsen», enär detta skulle utgöra en »Opofrelse» av egendom. Förf:ns deduktioner leda fram till definitionen på »tvungen Ejendomsafstaaelse», att därmed avses »lovbefalet Overførelse og Opofrelse — direkte eller indirekte — af privat ejendomsretlige Objekter til Fordel for det Offentlige, Almenheden eller andre private». Till den »tvungne Ejendomsafstaaelse» hör dock icke skatter; »Anvendelse af Grundsætningen versio in rem» eller åtgärder, grundade i det allmännas nödrätt; »Opofrelse af Hensyn til kollisioner med 'Lov og Ærbarhed' og Handlefrihetens legale Grænser»; samt avskaffande av vissa äldre näringsmonopol. Dessa ingrepp kunna följaktligen icke föranleda ersättningsskyldighet. Ett anmärkningsvärt vidsträckt utrymme vill förf. lämna det oss främmande statsrättsliga nödinstitutet.
Förutom av dansk rätt giver förf. även flerstädes överblickar av främmande, företrädesvis modern tysk rätt. Förf. påvisar åtskilliga beröringspunkter mellan dansk och nationalsocialistisk rätt, ett förhållande, som knappast kan förvåna med hänsyn till det långvariga socialistiska inflytandet i dansk lagstiftning och administration. Han finner visserligen »den korporativa Statsopbygning» efter tyskt mönster icke förenlig med grundlagen, »men en vidare Udbygning» av den senare tidens danska lagstiftning anser han »i nogen Grad kunne fremkalde det Kræfternes Sammenspil, som er karakteristisk for de nye totalitære Stater». Han synes förmena, att det totalitära systemet lämpar sig »for et stort Samfunds Liv og Udvikling», medan det demokratiska systemet vore mera ägnat för småstater såsom främjande »den individuelle Dygtighed» — en i varje fall knappast slående iakttagelse.
Arbetet är i många hänseenden intressant och innehåller åtskilliga tänkvärda synpunkter, applikabla också å svensk rätt. Det är emellertid flerstädes ganska svårtillgängligt på grund av både uppställning och framställningssätt. Läsningen underlättas ej heller av att innehållet i åberopade lagstadganden ofta ej angives utan måste av den — såsom anmälaren —med dansk rätt mindre förtrogne uppsökas i vederbörande lageditioner.
Halvar G. F. Sundberg.