Den kriminalpolitiska behandlingen av s. k. psykopater.Under vidstående rubrik lämnar Svenska psykiatriska föreningens sekreterare dr GUNNAR LUNDQUIST i Socialmedicinsk tidskrift 1941 häft. 12 till en början en klar och lättfattlig överblick över de psykiska sjukdomar och abnormtillstånd som kan erhålla betydelse vidtillämpningen av 5:5 och 5:6 strafflagen. Härefter övergår förf. till frågan om psykopaternas straffrättsliga behandling och granskar därvid ett inom strafflagberedningen utarbetat preliminärt utkast till ny lydelse av SL 5: 5, vilket stadgar straffrihet allenast för gärning som begåtts »under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet».2 För att få med de grövre psykopaterna under möjligheten till straffriförklaring föreslår förf. det citerade uttrycket ändrat till: »under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan svårare rubbning av själsverksamheten.»
    Förf. framhåller att det såväl vid höggradig psykopati som vid höggradig oligofreni rör sig om abnormtillstånd, som ej är tillgängliga för vanliga samhälleliga reaktivåtgärder. Psykopater som är mottagliga för pedagogisk behandling bör enligt förf. kunna underkastas straffrättsliga åtgärder, men de som är oemottagliga för sådan behandling bör, liksom de obildbara sinnesslöa, omhändertagas av sinnessjukvården. Även om de inom fångvården skulle kunna få samma behandling som vid sinnessjukhusen, vore det »ologiskt» att överföra dem till fångvården.
    Det skall gärna medges att förf:ns program förefaller ur ren läkarsynpunkt logiskt och plausibelt. (Dock må anmärkas att de »obildbara» sinnesslöa sällan torde begå några brott och därför ─ trots den medicinska analogien mellan å ena sidan höggradig och icke höggradig oligofreni och å andra sidan höggradig och icke höggradig psykopati ─ knappast ur kriminalpolitisk synpunkt utgör någon parallell till de straff oemottagliga psykopaterna.) När det gäller att taga ställning till den sociala frågan om samhällets skydd mot brottsligheten i alla dess olika former, gör sig emellertid även andra synpunkter gällande än de rent medicinska, främst kriminalpolitiska. Trots artikelns rubrik upptages ej dessa synpunkter till behandling av förf. Hur strafflagberedningens slutliga förslag kommer att ställa sig till frågan om den lämpliga behandlingen av psykopater av olika typer, vilka begått brott, kan nu icke angivas. På utredningens nuvarande stadium kan jag endast antyda vissa utgångspunkter.

 

1 Denna artikel inflyter samtidigt i Socialmedicinsk tidskrift 1942 häft. 3.

2 Se K. SCHLYTER, Straffsystemets komplettering med hänsyn till psykiskt abnorma brottslingar, i Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg, Sthm 1940 s. 228-243.

K. SCHLYTER. 255    En grupp psykopater - säkerligen det stora flertalet, då en mycket stor procent av alla verkliga brottslingar antagligen är psykopater - skall dömas till de allmänna straffen eller underkastas de särskilda straffrättsliga skyddsåtgärder som i varje fall kan befinnas lämpliga. Denna möjlighet accepteras uttryckligen av förf.
    En annan, helt liten grupp psykopater är i behov av psykiatrisk läkarvård utan att de kan betecknas såsom vådliga för annans säkerhet till person eller egendom. Det kan vara sådana som, för att tala med förf., »på grund av abnormt stor ömtålighet i psykiskt avseende har ytterligt svårt att ta sig fram eller göra sig gällande och som lätt går sönder i episodiska eller reaktiva psykoser». Jag föreställer mig att vissa av dessa fall kan vara av den art, att man utan att göra våld på termen kan beteckna ifrågavarande psykopater såsom vid brottets begående »sinnessjuka» och på den grund straffriförklara dem. Detta gäller exempelvis sådana fall i vilka encephalitiska eller epileptiska karaktärsförändringar föreligger. Är åter den vårdbehövande psykopaten icke att anse som sinnessjuk, erbjuder redan den antagna nya lagen om villkorlig dom, sedan den fått träda i kraft, möjlighet för domstolen att utan straffriförklaring låta med ådömande av varje straff anstå och i stället ålägga den tilltalade att underkasta sig behandling å sjukhus. Ett dylikt omhändertagande å vårdanstalt utan straffs ådömande måste ingå i varje program för behandling av psykopatbrottslingar. Det bör observeras att danska strafflagens 70 §, som bl. a. reglerar psykopatförvaringen,1 inom (blivande) svensk straffrätt har sin närmaste motsvarighet i den s. k. kvalificerade villkorliga domen. Denna innebär som bekant ett helt komplex av olikartade skyddsåtgärder, vilka kanske lämpligare kunnat sammanfattas under beteckningen »omhändertagande».2 En tredje väg, på vilken personer vilkas brottslighet sammanhänger med abnorma anlag kan omhändertagas av sjukvården i stället för av fångvården, utgöres av åtalseftergift i förening med intagande å sinnessjukhus. En sådan anordning har föreslagits i annat sammanhang, nämligen ifråga om homosexuella som begått brott mot SL 18:10, och förtjänarupptagas till diskussion även i fråga om andra psykiskt abnorma brottslingar. Denna åtgärd synes med fördel kunna komma till användning i vissa fall då psykiatrisk vård kan anses vara att föredraga framför straff rättslig skyddsåtgärd och åtal för brottet icke är påkallat avallmänpreventiva hänsyn.
    En tredje grupp psykopater beskriver förf. så, att de är »fullständigt opåverkbara för allt slags disciplinär eller pedagogisk behandling och imoraliskt och emotionellt avseende svårt defekta; varken på säkerhets eller förvaringsanstalt eller på sjukhus kan man göra mycket åt dessa psykopater». Jag gissar att det var på dem som Svenska psykiatriska föreningens ärade ordförande under diskussionen i detta ämne på

 

1 Se H. HELWEG, Den danske Straffelovs § 17 og § 70, SvJT 1942 s. 206.

2 Omhändertagande av vårdbehövande psykopat å vårdanstalt bör tydligen kunna ske även mot hans vilja. Jfr K. SCHLYTER, Böra tvångsåtgärder kunna anknytas till villkorlig dom? Festskrift för Antti Tulenheimo, Hfors 1939, s. 64.

256 K. SCHLYTER.kriminalistmötet i Stockholm den 24 oktober 1941 närmast syftade när han yttrade: »Jag tror att de flesta sinnessjukläkare skulle vara glada över att slippa ta hand om de kriminella psykopaterna på sina sjukhus, ifall det inom fångvården ordnades med en rationell behandling av dem på anstalter av olika slag där det fanns psykiatriskt utbildade läkare att sköta dem.» Det vore ganska förklarligt om detta uttalande skulle återgiva en allmän mening bland svenska sinnessjukläkare, då dessa ej kunna vara särskilt tilltalade av en ordning som innebär att de för verkligt sinnessjuka mycket eftersökta vårdplatserna på sinnessjukhusen skall beläggas av icke sinnessjuka brottslingar med grova karaktärslyten som man enligt förf. själv »på sjukhusen icke kan göra mycket åt». För dr WIESEL var det i varje fall icke »en alldeles självklar sak» ─ såsom förf. förklarat det vara för »densom är något insatt i rättspsykiatriska frågor och medicinska tänkesätt» ─ att alla svårare psykopatier bör hänföras till 5: 5 och sålunda leda till straffriförklaring.
    Vid ett kriminalpolitiskt bedömande av frågan, hur med sistnämnda grupp psykopatiska brottslingar bör förfaras, gör sig även de allmänpreventiva synpunkterna gällande, d. v. s. hänsyn till de straffrättsliga reaktivens uppgift att förebygga brott genom den inverkan de kan utöva på andra än brottslingen. Om allmänpreventionen yttrade den bekante danske rättspsykiatern prof. H. HELWEG på det nämnda kriminalistmötet: »Generalpræventionen er noget, som juristerne er tilbøjelige til at paaberaabe sig, naar de bliver bange for, at manskal drage for mange bort fra den egentlige straffbehandling for at underkaste dem individuel behandling.» I fråga om de »fullständigtopåverkbara och i moraliskt och emotionellt avseende svårt defekta» psykopater, som begår brott, kan det enligt min tanke icke vara talom att de skall underkastas den »egentliga straffbehandlingen». Mende behöver för den skull icke straffriförklaras. Ett straffriförklarande i tid och otid äventyrar allmänpreventionen. Allmänpreventiva synpunkter låter däremot mycket väl förena sig med en högst individuell behandling av de nämnda psykopaterna inom straffrättsskipningens ram. Då de med hänsyn till sitt psyke får antagas vara vådliga förandra, torde den lämpligaste behandlingsformen för dem som regel utgöras av förvaring i säkerhetsanstalt på obestämd tid under ständig tillsyn och vård av fackutbildad psykiater. Eftersom säkerhetsanstalten måste tagas i bruk även för andra farliga brottslingar än sådana, på vilka kan ställas en viss psykopatisk diagnos, och densamma sålunda utgör ett led i den för omhändertagande av brottslingar tillkomna anstaltsorganisationen, bör densamma uppenbarligen sortera under fångvårdsstyrelsen. Bland dem som ansluta sig till denna uppfattning råder emellertid ingen meningsskiljaktighet rörande behovet av ett psykiatriskt sjukhus i anknytning till förvaringsanstalten, till vilket sådana förvarade, som är i särskilt behov av psykiatrisk vård, utan några onödigt hämmande formaliteter kan överföras. Skulle sådant fall inträffa att en å fångvårdsanstalt intagen person befinnes såsom höggradig psykopat vara i behov av speciell vård å sinnessjukhus, som

DEN KRIMINALPOLITISKA BEHANDLINGEN AV S. K. PSYKOPATER. 257ej lämpligen kan beredas honom å psykiatriskt sjukhus under fångvården, skall möjlighet givetvis förefinmas att överföra honom, likaväl som sinnessjuk fånge, till allmänt sinnessjukhus.
    Äger man tillgång till en förvaringsanstalt av nyss angiven art och ett därtill anslutet psykiatriskt sjukhus, kan jag icke finna någon logik bjuda att »straffriförklaring» ovillkorligen skall komma till användning i fråga om straffoemottagliga psykopater. För en kriminalist som icke är läkare förefaller det självklart, att samhället icke beträffande någon kategori brottslingar kan avhända sig rätten att påmest ändamålsenliga sätt reglera erforderliga skyddsåtgärder, de ifrågavarande brottslingarna må vara mottagliga eller icke mottagliga för straff. Finner samhället sig därvid kunna förtroendefullt åt den allmänna sinnessjukvården överlämna omhändertagandet av sinnessjuka och sinnesslöa brottslingar ─ alldeles utan kontroll sker icke heller detta, i det att sinnessjuknämnden under ordförandeskap av en domare har att besluta om deras utskrivning, en ur medicinsk synpunkt ganska ologisk anordning ─ är därmed ingalunda givet att samhället finner det ändamålsenligast att på samma sätt förfara med brottslingar, som visat sig på grund av karaktärsdefekter, känslokallhet etc. vara oemottagliga för påverkan genom straff. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att samhället finner andra skyddsåtgärder mot dessa brottslingar vara att föredraga framför deras inläggande på sinnessjukhusen.
    Ett bland de många praktiska skäl som, vid sidan om principiella, enligt min mening talar för att avskaffa straffriförklarandet av psykopater vilka ej kan betecknas som sinnessjuka, ligger i svårigheten att före domfällandet fastslå vederbörandes »opåverkbarhet». Det tarvas ofta en mycket längre observationstid än den tid som är anslagen till en regelrätt sinnesundersökning för att kunna konstatera ett så svårgripbart förhållande som att vederbörande är oemottaglig för straff, och domstolen är ingalunda alltid kompetent att, efter den bekantskap densamma under en kort rannsakning hunnit göra med den tilltalade, för en längre tid framåt fixera formen för samhällets reaktion mot brottslingen. Dylika synpunkter har lett till tanken att de psykopatiska brottslingarnas fördelning på skilda anstalter eller vårdformer i åtskilliga fall lämpligast sker på verkställighetsstadiet sedan den tilltalade genom domen fällts till ansvar i målet under hänvisning, att börja med, till någon viss anstaltstyp.
    Vid det redan flera gånger omnämnda lärorika diskussionsmöte, å vilket läkare och jurister hade tillfälle att komma i kontakt med varandra i denna fråga, spor de en psykiater, vilken nytta man kundevänta sig av en psykiatrisk differentiering på verkställighetsstadiet i sådana fall då vederbörande, som hittills behandlats enligt SL 5:5, nu i stället dömdes till ett par månaders straffarbete. Härpå kan svaras att en utpräglad psykopat som regel icke bör dömas till tidsbestämt frihetsstraff. Har så av misstag ändå skett, skall emellertid även det kunna rättas till, så att den till straffarbete dömde överföres exempelvis till förvaring i säkerhetsanstalt ─ en behandlingsform som samma

17─427004. Svensk Juristtidning 1942.

258 DEN KRIMINALPOLITISKA BEHANDLINGEN AV S. K. PSYKOPATER.talare betecknade som de senaste årens största kriminalpolitiska vinning. Detta blir möjligt redan enligt 1937 års nya förvaringslag, när den får träda i kraft. Från förvaringsanstalten åter ─ liksom naturligtvis också direkt från straffarbetet ─ skall vederbörande vid behov kunna överföras till något psykiatriskt sjukhus under fångvården.
    Vid sidan om förvaring i säkerhetsanstalt är det emellertid tänkt att det skulle införas en mildare förvaringsform på relativt obestämd tid, högst fem år, motsvarande den nya danska strafflagens Arbeidshus. Denna reaktionsform, förslagsvis kallad arbetsanstalt eller arbetsfängelse, kan liksom gällande strafflags ungdomsfängelse betecknas såsom straff eller skyddsåtgärd, vilket man behagar ─ sedan man upphört att grunda straffet på vedergällningsidén, är det relativt likgiltigt, om reaktionsformen betecknas såsom straff eller såsom skyddsåtgärd. Arbetsanstalt skulle antagligen bli den normala behandlingsformen för sådana upräglat psykopatiska brottslingar, beträffande vilka man ännu icke så gott som uppgivit hoppet om deras återanpassning till samhällslivet eller som icke redan vid domfällandet framstår såsom tydligt vårdbehövande. De som dömts härtill kan sedan tydligen, efter det att erfarenhet vunnits om vars och ens psyke, differentieras på skilda anstalter eller behandlingstyper, liksom de, så snart behov därav visar sig vara för handen, kan överföras till något fångvårdens psykiatriska sjukhus eller eventuellt till allmänt sinnessjukhus. Sedan det nuvarande systemet av till tiden mer eller mindre obestämda frihetsberövande skyddsåtgärder kompletterats med denna nya, skulle detsamma alltså, såsom dr LUNDQUIST riktigt anmärkt ─ bortsett från de rena vårdformerna ─ komma att omfatta 1) uppfostringsanstalt, 2) ungdomsanstalt, 3) arbetsanstalt och 4) säkerhetsanstalt.
    För den enligt mångas mening överdrivna och med gällande lags anda föga förenliga straffriförklaringspraxis beträffande psykopater, som för närvarande av domstolarna tillämpas, bör skulden icke skjutas på undersökningsläkarna eller medicinalstyrelsen. Dessa har ju blott att avge sakkunnigutlåtanden angående sinnesbeskaffenheten, medan det är domstolens uppgift att subsumera den ställda diagnosen under viss lagparagraf. Sagda praxis får antagas ha sin grund däri, att nu gällande strafflag icke erbjuder rationella behandlingsformer för de utpräglat psykopatiska brottslingarna, särskilt i åldersklasserna över 21 år, tills de bli mogna för förvaring. Efter införandet av sådana behandlingsformer och av rationella differentieringsmöjligheter på verkställighetsstadiet ─ kanske redan efter ikraftträdandet av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring i säkerhetsanstalt ─ är det att antaga att det ej kommer att föreligga något verkligt behov av straffriförklaringsinstitutet beträffande psykopater som ej är sinnessjuka. Då straffriförklaring och psykiatrisk vård icke är synonyma begrepp, är det i varje fall icke en psykiatrisk fråga, utan mera en kriminalpolitisk, folkpsykologisk och i någon mån juridisk fråga, i vilka fall en brottsling bör av domstolarna förklaras straffri.

K. Schlyter.