Finlands lagstiftning 1941. 1941 års lagstiftning har präglats framför allt av dyrtiden, av det återuppbyggnadsarbete, som varit en av det finländska samhällets främsta uppgifter ävensom av rådande krigstillstånd.
    Den måhända viktigaste lagstiftningsakten var den s. k. maktlagen av 6 maj. Genom denna tillerkändes statsrådet intill utgången av år 1942 befogenhet att i avseende å »reglementering av näringslivet under rådande undantagsförhållanden» utfärda lagar och förordningar även på områden, som enligt landets regeringsform bort erfordra riksdagens medverkan. Vid utövning av denna sin makt var dock statsrådet i fråga om lagar av sist antydd innebörd inför riksdagen delgivningspliktigt. Och riksdagen förbehölls rätt att besluta upphävande av dylika lagar.
    De lagar och förordningar, vilka under året utfärdats, hava till övervägande del hänfört sig till folkförsörjningen samt pris- och hyresregleringen. En del lagar tillhörande denna grupp hava tillkommit genom riksdagens beslut. Så t. ex. en lag om bestraffning av förbrytelser, som äventyra befolkningens utkomst, utfärdad d. 6 maj, en allmän livsmedelslag given d. 3 juli; en lag om allmän arbetsplikt under krigstid av d. 11 juli ─ utsträckt även till häktade personer ─, en lag om högre straff för brott förövade under krigstid stadfäst d. 11 okt. och ett antal lagar, vilka hänföra sig till den militära straffjustisen och den straffrätt, som av krigstillståndet betingas. Som bevis påhuru alltomfattande 1941 års temporära lagstiftning varit må ännu hänvisas till den lag genom vilken rikspresidenten gavs utsträckt benådningsrätt och hans med stöd av denna givna benådningsbeslut, lagen om temporär fiskerätt, lagarna om inställande i vissa fall av utmätning och konkurs och de många upprepade föreskrifterna angående förlängning av fatalier för bevakning av enskild rätt och rörande betalningsanstånd. Av temporär natur var ock t. ex. en d. 21 mars given lag, som avser att underlätta utnyttjande av vattenkraft medelst interimistiskt tillstånd att, innan alla förundersökningar och rättegångar hunnit slutföras, påbörja planlagt vattenverks anläggande.
    Finlands lagstiftning under år 1941 kan emellertid uppvisa även några nyheter av bestående allmänt intresse.
    En synnerligen viktig ny lag var den, som ordnar förvärv och förlust av medborgarskap, stadfäst d. 9 maj. Klart är att denna främst har publikrättslig innebörd, men den saknar dock ej heller rent civilrättslig betydelse. Detta är särskilt fallet i fråga om gift kvinnas och

barns medborgerliga ställning. I Finlands regeringsform (§ 4) stadgas, att medborgarrätt i detta land erhåller utländsk kvinna genom giftermål med finländsk man. Denna huvudnorm vidmakthålles jämväl av den nya lagen. Detta gäller även i den händelse att kvinnan enligt rättsordningen i sitt hemland före giftermålet icke genom detta förlorade sitt förra medborgarskap. Helt uteslutet är sålunda icke att hustru har medborgarrätt i tvenne land. En förutsättning för huvudregelns tilllämpning är klarligen den, att äktenskapet avslutits på ett formgiltigt sätt och att äktenskapet ej av någon orsak förklaras ogiltigt. Dömes återigen till skillnad i lagligen bestående äktenskap medför detta icke i och för sig förändring av medborgarskapet. Finländsk kvinnas giftermål med utlänning orsakar ej ensamt att hon förlorar sitt medborgarskap i Finland. Detta har sin praktiska betydelse speciellt då makarna förbli bosatta i detta land. Men om de överflytta till mannens hemland och hon enligt lagen i det landet där förvärvat medborgarrätt, går hon förlustig sitt finländska medborgarskap. Och om utländsk kvinna, som, trots det att hon gift sig med finländsk man, enligt sin hemstats lag förblivit medborgare även i sitt ursprungliga hemland, sedan äktenskapet blivit upplöst ingår nytt gifte med en medborgare i sitt förra hemland, då förlorar hon sitt finländska medborgarskap. Vidkommande barn tillämpar den nya lagen den av Finlands regeringsform godtagna bördsprincipen (§ 4). Grundlagensstadganden hava emellertid förfullständigats. Uttryckligen är sagt, att huvudprincipen gäller obetingat beträffande barn, fött inom äktenskap, vars far är finländsk medborgare. Har däremot fadern ingenstädes medborgarrätt, följer barnet moderns medborgarskap, för såvitt det ej kan visas att barnet på grund av födsel bör anses vara medborgare i visst annat land. Ifall barnet är fött före äktenskapet, erhåller barnet icke desto mindre medborgarrätt uti föräldrarnas hemstat, därest barnet ej fyllt 21 år och är ogift. Finländsk kvinnas utom äktenskapet födda barn tillkommer medborgarskap i detta land. Vidkommande hittebarn, som anträffats i Finland, tillämpas territorialprincipen d. v. s. barnet har medborgarrätt i Finland intill dess utredning presterats därom, att barnet bör anses vara medborgare i visst annat land. Adoption konstituerar icke i och för sig medborgarskap.
    En ganska betydelsefull lag är den, som utfärdats den 21 mars ang. begränsning av skogsavverkningskontrakts giltighetstid. I denna är bestämt, för den händelse att någon viss avverkningstid alls ej är fixerad, att denna skall anses omfatta en tid av 3 år, räknat från dagen för avtalet. Och detta bör gälla även i så måtto att en överenskommelse, som förlägger avverkningens begynnelse till en tidpunkt efter nämnda treårsperiod, bör anses helt och hållet förfallen. Om den ersättning, som av överlåtaren betingats och uppburits, beräknats med hänsyn till en längre avverkningstid, skall vederlaget för den överskjutande tiden återbäras jämte ränta. Denna nya lagstiftning har förklarats äga sin tillämpning även beträffande överenskommelser, som ingåtts före lagens tillkomst, och skall treårsperioden då löpa från den dag lagen trätt i kraft. Den stadgade begränsningen berör däremot icke den avverk-

ningsrätt, vilken såsom förbehåll gjorts i samband med överlåtelse avjord. De skäl, som motiverat förberörda lagstiftning, ha jämväl föranlett den ändring (d. 11 febr.) av 1901 års förordning ang. inteckning till säkerhet för rätt till avverkning av skog å annans mark, att dylik avverkningsrätt finge omfatta en tid av högst fem år. Också denna begränsning har förklarats tillämplig på tidigare ingångna avtal så att inteckning finge fastställas endast för en tid av fem år, fastän en längre avverkningstid kontraherats.
    Från upphovsmannarättens specialgebit kan antecknas en lagändring av d. 28 mars. Finlands år 1927 utfärdade lag om upphovsmansrätt till alster av andlig verksamhet bestämde, att såsom »bearbetning» även skulle anses överförande av skrift eller musikaliskt verk genom konstnärligt föredrag på mekaniskt tal- eller musikinstrument ävensom att jämväl »föredragaren» tillkomme upphovsmannarätt till bearbetningen. Syftemålet med dessa stadganden var att skydda återgivande konstnärers rätt. Detta skydd har emellertid i praktiken visat sig vara av ringa betydelse, men väl ha stadgandena ifråga lett därtill, att idkare av grammofonindustri gjort anspråk på ersättning för offentligt framförande av grammofonskivor framförallt genom radions förmedling. För att avlägsna detta missförhållande ha angivna bestämmelser från upphovsmannalagen avlägsnats.
    Såsom i denna tidskrift (se SvJT 1934 s. 408) tidigare blivit omtalat tillsattes i Finland år 1933 ett antal s. k. statsåklagare, vilka ägde utföra offentligt åtal i brottmål av större vikt eller omfattning. Statsåklagarnas antal är nu fastslaget (F av 21 febr.) till tre, nämligen en inom varje hovrätts domkrets (Åbo, Wasa och Wiborg = Kuopio).Vid fall av jäv eller annat tillfälligt hinder tillhör det allmän åklagare vid behörig underrätt att utföra på statsåklagare ankommande publikt åtal. Dessutom är statsåklagaren uti Åbo hovrätts domkrets frikallad från åtal för brott i Helsingfors; dessa skola utföras av stadsfiskalerna i denna stad. Beträffande statsåklagarnas åtalskompetens är medelst end. 21 febr. 1941 given allmän föreskrift av justitiekanslern förklarat, att å dem ankomma åtal, vilka avse mord och dråp samt misshandel och slagsmål, som medfört döden, såsom ock åtal med anledning av andra brott, vilka kunna medföra tukthus i minst sex år, eller för delaktighet i dylika förbrytelser. På grund av sin allmänna substitutionsrätt kan justitiekanslern där hos in casu ombetro statsåklagare åtal även i andra fall.
    Den från och med år 1941 tillämpade nya iterationslagstiftningen (se SvJT 1940 s. 373 f.) har påkallat en mindre ändring av stadgandena därom när underrätt bör underställa hovrätts prövning avdömda brottmål. Enligt den avfattning StrPr § 46 erhållit medelst en lag avd. 26 maj skall så ske, då åtal utföres av offentlig åklagare ─ alltså icke då allenast målsägaren för talan ─ för brott, varå maximistraffet in abstracto är dödsstraff eller livstids tukthus, eller då åtalad dömts till straff för en förbrytelse, vars högsta straff, oavsett eventuellt återfall i brott, är tukthus i 8 år eller däröver, såsom ock vid fall av delaktighet i dylika förbrytelser. Genom en annan lagändring fastställd

samma dag (L om farliga återfallsförbrytare 1932) är hemställan dessutom påbjuden beträffande den dömde, då underdomstol beslutit, att denne kan intagas i s. k. tvångsinrättning (jfr SvJT 1933 s. 381 f.).
    Processuell bärvidd kan tilläggas de nya föreskrifter, vilka givits d. 20 juni, innefattande ändring av bestämmelserna om utrikespass. För erhållande av sådant erforderligt hinderlöshetsintyg får nämligen av polisen vägras ─ kriminalprocessuellt reseförbud ─ den, som åtnjuter villkorlig frihet, så framt ej hans övervakare skriftligen förordar utrikespass; så även den, som är åtalad för brott eller dömd till straff, därest icke brottets ringhet prövas motivera ett annat förfarande och anledning saknas för antagandet att utrikespass begäres i syfte att undgå straffet. Även civilprocessuellt reseförbud har förklarats medföra vägran av hinderlöshetsintyg.
    Till sist vare ännu omtalat ett par lagändringar inom den civila exekutionsrätten och konkursrätten. Beträffande den egendom, som får undantagas vid utmätning, har medelst ändring av UL d. 26 maj bestämts, att utmätningsfria äro 2/3 av gäldenärens lön, beräknad från den dag då utmätningen sker intill nästa lönebetalningsdag, dock minst det belopp som gäldenären anses behöva för underhåll av sig, sin maka samt sina egna eller makas egna och adoptivbarn ävensom till arbete oförmögna föräldrar. Genom en särskild administrativ förordning är det erforderliga underhållsbeloppet närmare fixerat. ─I avseende å förmånsrätt vid konkurs har den s. k. omsättningsskatten genom en lagnovell av d. 28 mars likställts med andra skatter.

O. Hj. Granfelt.