W. A. PALME. Om preskription av åtalsrätt. Helsingfors 1942. Söderström. XII + 240 s. Fmk 171.00.

    Såsom nr 9 i Juridiska föreningens i Finland publikationsserie har jurisdoktorn Palme utgivit ovannämnda omfattande arbete. Förf., som tidigare nästan uteslutande sysslat med det mycket speciella processrättsliga område som den s. k. frivilliga rättsvården utgör, har därmed angripit ett svårt och betydelsefullt straffrättsligt ämne. Verkets tyngdpunkt ligger i framställningen av gällande finsk straffrätts regler om den allmänna åtalspreskriptionen och den för finsk rätt speciella preskriptionen av målsäganderätt vid målsägandebrott (vilket motsvarar angivelsebrott med vår terminologi). Med stor grundlighet och, såvitt anmälaren kan bedöma, med i regel tilltalande praktiska resultat analyserar förf. de skilda lagreglerna och tager ståndpunkt till uppkommande tolkningsspörsmål. Denna rent positivrättsliga huvuddel av boken är försedd med tvenne inledande kapitel, det ena om straffets ändamål och det andra om åtalspreskriptionens begrepp och rättsgrund. Man kan diskutera lämpligheten av att i ett arbete med den ställda uppgiften söka på något tjugotal sidor redogöra för en egen uppfattning om straffets historiska utveckling samt värdet av de skilda straffteorierna. Resultatet har blivit en icke alldeles klar rekapitulation av vad som i detta ämne sagts i ett antal modernare arbeten på området. Helt naturligt har förf. härvid icke kunnat undvika en del farliga generaliseringar, vilket skulle kunna belysas med flera exempel från redogörelsen för moderna preventionsteorier. Då det gäller åtalspreskriptionens s. k. rättsgrund, varmed förf. synes mena de rent lagstiftningspolitiska skälen för institutet, genomgås och kritiseras, dock på ett tämligen ytligt sätt, ett antal teorier, som framkommit i litteraturen, varefter förf., delvis med stöd av förarbetena till den finska strafflagen, uppställer den tesen, att »den allmänna åtalspreskriptionen grundar sig på den synpunkten, att efter en

längre tids förlopp från utförande av ett brott hava intrycken därav förskjutits så långt tillbaka i de personers medvetande, på vilka straffet är avsett att utöva sin verkan, att dess special- och generalpreventiva ändamål ej mera kan på ett tillfredsställande sätt förverkligas» (s. 58). I förf:s motivering för denna ståndpunkt, vilken motivering synes anmälaren innehålla åtskilliga ganska diskutabla socialpsykologiska påståenden, saknar man i stort sett tillbörligt beaktande av den specialpreventiva synpunkten, att brottslingens samhällsfarlighet efter åtskilliga års förlopp ej längre framträder såsom tillräckligt dokumenterad. Måhända sammanhänger undervärderingen av detta förhållande med den finska lagens regler, vilka såsom preskriptionsavbrytande omständighet icke känner begåendet av nytt brott under preskriptionstiden. De anmärkningar, som kunna framställas mot argumenteringen för den uppställda tesen, gälla naturligen icke dennas riktighet vare sig generellt eller de lege lata.
    Ehuru det anmälda arbetets teoretiska delar icke verka helt övertygande med hänsyn till den använda metoden eller framställningens klarhet och djup, utgör resultatet av författarens lärda mödor mitt under brinnande krig ett välkommet tillskott till den även för svenska jurister värdefulla finländska rättslitteraturen, då den svenska just på det allmänstraffrättsliga området lider av kännbara luckor.

I. A.