Den nya italienska obligationsrätten. I SvJT 1942 s. 268 har en översikt lämnats av den stora italienska civillagsreformens läge. Här skola några ord nämnas rörande den nya civillagens fjärde bok, som ägnats obligationsrätten.
Den gamla Codice civile av 1865 var uppbyggd på grundval av en tredelning med traditioner tillbaka till GAIUS: 1) personer; 2) saker;3) förvärv av saker och rättigheter. Lagens första bok bar sålunda rubriken »Delle persone», den andra var betitlad »Dei beni, della proprietà e delle sue modificazioni» och den tredje hade överskriften»Dei modi di acquistare e di trasmettere la proprietà e gli altri dirittisulle cose». I denna mycket omfångsrika tredje bok avhandlades successionsrätt, obligationsrätt och åtskilligt annat, såsom redan en hastig blick på dessa olika »titlar» visar. Första titeln hette »Dell' occupazione», andra »Delle successioni», tredje »Delle donazioni», fjärde »Delle obbligazioni e dei contratti in genere». Med femte titeln »Del contratto di matrimonio» beträddes äktenskapsrättens fält, men därefter återfördes man till obligationsrätten med titlarna »Della vendita»,»Della permuta», »Dell' enfiteusi», »Del contratto di locazione» o. s. v. Raden av särskilda institut nådde så småningom fram till titel 19 »Del pegno», titel 20 »Dell' anticresi», titel 21 »Della fideiussione».titel 22 »Della trascrizione», titel 23 »Dei privilegi e delle ipoteche»etc. och slutade med titel 28 »Della prescrizione».
Den nya lagen har lösgjort obligationsrätten ur denna förening med andra element och låtit den bilda en egen bok. Beträffande förarbetena må erinras om att ett gemensamt fransk-italienskt obligationsrättsförslag på sin tid utarbetades av en italiensk kommitté i samverkan med »Commission française d'études de l'union legislative entre les nationsalliées et amies». Detta förslag publicerades 1928 under titeln »Progettodi codice delle obbligazioni e dei contratti — Projet de code desobligations et des contrats». Karakteristiskt för detta förslag har ansetts vara dess starka fasthållande vid det traditionella, särskilt i de fall, då det var fråga om en gemensam tradition för de bägge rättssystemen.1 Förslaget fick ställningen av officiellt italienskt utkast och synes ha bibehållit denna karaktär ända till 1939, då det återkallades.2Sedermera förändrades läget avsevärt genom beslutet att icke bibehålla en särskild Codice di commercio utan inarbeta handelsrätten iden allmänna civillagen (se härom SvJT 1942 s. 270). Dennas obligationsrättsliga del måste därigenom i sig upptaga en hel del från han-
delsrätten härrörande särskilda institut. Tillika skulle enligt det uppställda lagstiftningsprogrammet vederbörlig hänsyn tagas till det korporativa systemet. Resultatet blev en omfattande obligationsrättslig bok med åtskilliga utvidgningar utöver den klassiska obligationsrätten. Enligt dekret av den 30 jan. 1941 skall denna fjärde bok av civillagen träda i kraft den 21 april 1942. Den har blivit föremål fören intressant redogörelse i Zeitschrift der Akademie für Deutsches Recht 1941 häfte 19 (s. 305 ff.) av den kände tyske rättsvetenskapsmannen prof. J. W. HEDEMANN. I anslutning till H:s framställning skola här några anteckningar göras.1
Första intrycket blir enligt H., att man framför sig har den gamla romerska rätten, låt vara i den prägel den fått genom italiensk och tysk pandektdoktrin. Men vid närmare studium avlöses, konstaterar H., detta intryck mer och mer av uppfattningen, att det föreligger något verkligt nytt, som kräver uppmärksamhet. Redan frigörandet av obligationsrätten till en egen del av civillagen finner han vara av betydelse. Obligationsrättens egen uppbyggnad anser han kännetecknad av en viss sorglöshet och friskhet. Den består av nio mycket olika långa titlar. Först komma 150 artiklar om obligationerna i allmänhet, sedan 158 artiklar om avtal i allmänhet, så 518 artiklar om de särskilda avtalen, därpå 5 artiklar om ensidiga utfästelser, 35 artiklar om »titoli di credito» (»skuldtitlar», värdepapper), 5 artiklar omhandlande utan uppdrag, 8 artiklar om betalning av icke-skuld, 2 artiklar om obehörig vinst och 17 artiklar om deliktsobligationer. Det gemensamma för de sex sist nämnda titlarna skulle då enligt H. vara, att det här gäller obligationer med annan grund än avtal i egentlig mening. Det är påtagligt, såsom också H. understryker, att detta nu återgivna system betyder en rätt hög grad av abstraktion. De 150 första artiklarna äro ju gemensamma för både avtals- och icke-avtals-obligationer, de 158 följande behandla avtal i allmänhet o. s. v. Man kan med H. fråga, om icke abstraktionen här delvis drivits för långt. Hos oss i varje fall skulle en lagstiftningsteknik av detta slag icke anses önskvärd eller lämplig.
Det korporativa systemet skymtar redan i art. 1, där det heter, att obligationerna regleras »1) genom lagen; 2) genom de korporativa anordningarna, de kollektiva ekonomiska avtalen, de kollektiva arbetsavtalen och andra likställda normer». Liknande hänvisningar finnas på andra ställen. Så heter det t. ex. om »causa illecita» vid avtal (art. 172), att causan är otillåten, om den strider mot imperativa normer, offentlig ordning eller god sed, och därtill fogas, att till denoffentliga ordningen hör såsom en intregrerande del det korporativasystemet (jfr även nedan om avtalstolkning). Den för pandektdoktrinens hävdvunna obligationsrätt främmande, kommersiellt präglade materian uppenbarar sig i talrika särskilda institut i tredje titeln, såsom successivleveransavtal, transportavtal, kommissionsavtal, avtal med
agenter och mäklare, upplagsavtal, »contratti bancari», försäkringsavtal m. m. Erinras må också om femte titelns regler om »titoli dicredito».
Beträffande obligationsrättens klassiska områden dröjer H. särskilt vid reglerna om tolkning av avtal. Sju ledande principer har den nya lagen i detta avseende övertagit från den gamla Codice civile: 1) tolkning efter den gemensamma partsavsikten, ej efter bokstaven; 2) tolkning icke punkt för punkt utan efter helhetsintrycket av rättsärendet; 3) allmänt hållna uttryck innefatta endast det, som parterna avsett; 4) omvänt utesluter icke avtalstextens formella inriktning påviss fråga en utvidgande tolkning; 5) vid flertydighet föredrages den tolkning, som för åtminstone till något resultat, framför den, som icke leder till någonting alls; 6) vid flertydighet sker tolkningen i anslutning till allmän sed på orten; 7) vid flertydighet tages vidare hänsyn till det ifrågavarande avtalets natur och objekt. Härtill ha fogats vissa nya principer. Bl. a. uppställes bona fides som tolkningsgrundsats (art. 195). Vid fastställande av partsavsikten skall man bygga icke blott på avtalstidpunkten utan även på parternas hela senare uppträdande (art. 191, II). Partsavsikten skall in dubio tolkas så, som bäst motsvarar det korporativa systemets grundsatser (art. 200 II). Allmänna avtalsvillkor och formulär skola in dubio tolkas till nackdel för den part, som ställt upp och framlagt dem (art. 199), etc. H. finner, att den italienske domaren nästan fått för många tolkningsprinciper att röra sig med. »Sache souveräner Praxis und desrichterlich-gesunden Menschenverstandes wird es sein, durch diese Mehrzahl der Regeln hindurchzufinden, sie gegeneinander abzustimmen und vielleicht eine zur dominierenden Königin zu machen. Solltees etwa wieder die klassisch-römische bona fides werden?»
Skadeståndsbestämmelserna i den nya lagen utgå — i motsats tillreglerna i den gamla Codice civile — klart från culparegeln som huvudprincip; i stadgandet, att skadebringande handling medför skadeståndsplikt, ha inskjutits orden »doloso o colposo» (art. 882). Härtillfogar lagen en regel om ansvar för farlig verksamhet (ansvar för»un' attività pericolosa per sua natura o per la natura dei mezziadoperati», art. 889) och åtskilliga andra, mer eller mindre speciella stadganden.
Trots strävan efter korthet har hela boken kommit att omfatta nära 900 artiklar, vilka förklaras genom inarbetandet av det avsevärda nya stoffet (från handelsrätten o. s. v.) och genom utmejslingen avde gamla rättsinstituten. Här och var har denna utmejsling enligt H.måhända drivits för långt. »Der 'romanische' Rechtsgeist mit seinerklaren, nüchternen Erfassung aller Dinge kann sich gelegentlich zuweit verzweigen, nicht in der Richtung der 'Gemütswerte' (dies ist die Gefahr des 'germanischen' Rechtsdenkens), wohl aber in der Richtung einer restlosen verstandesmässigen Aufrollung des Stoffes bis infeinste Verzweigungen hinein.» Detta anser han dock vara undantag,och han har mycket erkännsamma omdömen om den nya italienska obligationsrättens allmänna karaktär.
Åke Malmström.