Tysk lag om obestämd straffdom för unga lagöverträdare. I Tyskland har genom en lag d. 10 sept. 1941 införts obestämd straffdom för unga lagöverträdare. Därigenom har tysk rätt erhållit en motsvarighet till de svenska lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse. Den nya lagen är tillämplig, där den tilltalade vid domens meddelande icke fyllt 21 år. Förutsättning för dess tillämplighet är vidare, att den tilltalade förskyllt frihetsstraff om minst nio månader och högst fyra år. Där dessa förutsättningar äro uppfyllda, skall domstolen döma den tilltalade till frihetsstraff på obestämd tid, om det med hänsyn till hans genom brottet ådagalagda skadliga böjelser icke kan förutses vilken strafftid som erfordras för att genom uppfostran under straffverkställigheten åter inpassa honom i folkgemenskapen. I domen skall fastställas en minsta strafftid, som anses icke kunna sättas kortare än nio månader. Längsta strafftid är fyra år, men domstolen kan bestämma en kortare tid. Skillnaden mellan minsta och längsta strafftid må dock icke vara mindre än två år.
    Efter minsta tidens förlopp utskrives den dömde på prov, när hans personlighet finnes hava stadgat sig så, att det kan antagas att han för framtiden inordnar sig i folkgemenskapen. Prövotiden skall bestämmas till minst ett och högst fem år och kan sedermera förlängas med högst fem år. Under prövotiden skall den utskrivne stå under tillsyn och, om så prövas lämpligt, vara underkastad särskilda föreskrifter.
    För verkställigheten av de obestämda straffen äro fem särskilda ungdomsanstalter avsedda. Målet för verkställigheten skall vara att uppfostrade intagna, så att de övervinna sina skadliga böjelser och med ansvarskänsla inordna sig i folkgemenskapen. De intagna skola erhålla yrkesutbildning. Strafftvånget skall under verkställigheten småningom lättas, och för dem, som närma sig utskrivning på prov, anordnas hantverks-, jordbruks- och trädgårdsarbete i relativt fria former.

 

I. S.

 

    Ungdomsfängelsenämnden. Enligt ungdomsfängelsenämndens berättelse för år 1941 var antalet å ungdomsanstalt nämnda år intagna del största sedan ungdomsfängelselagen trätt i tillämpning, nämligen 183 män och 18 kvinnor; motsvarande siffror voro för åren 1938—1940 resp. 112 män och 4 kvinnor, 166 män och 8 kvinnor samt 136 män och 18 kvinnor. Den betydande ökningen sedan 1940 synes markera en verklig stegring av ungdomsbrottsligheten, särskilt i betraktande av att även antalet å fångvårdsanstalterna nykomna straffångar i åldern mellan 18 och 21 år stigit, ehuru i mindre grad (från 96 till 116).
    Liksom föregående år (se SvJT 1941 s. 551) innehåller årsberättelsen en rad individualstatistiska data rörande klientelet, som av utrymmesskäl icke kunna utförligt återgivas. Här skall endast nämnas att icke mindre än 93.8 % av de 1941 intagna männen dömts för vinningsbrott, att 54.2 % av dem för-

övat sina brott i samråd med annan eller andra, att 65.9 % på grund av tidigare asocialitet varit föremål för frihetsstraff, tvångsuppfostran, skyddsuppfostran, annan åtgärd av barnavårdsnämnden eller straffri förklaring samt att sammanlagt 38 % av dem företedde från det normala avvikande sinnesbeskaffenhet: 19.6 % voro debila eller imbecilla, 5.6 % debila psykopater och 12.8 % psykopater. I jämförelse med föregående år, då abnormklientelet utgjorde 42.1 %, äro de psykiskt abnorma i något mindre grad representerade, dock ej i sådan mån att man kan åberopa förhållandet som stöd för tesen att den ökade brottsligheten helt faller på de s. k. miljöförbrytarna.
    Under året har tillkommit en ny öppen ungdomsanstalt för kvinnor: Sjöliden i Värmdö socken.
    Under år 1941 utskrevos på prov 153 män och 13 kvinnor; motsvarande siffror för år 1939 voro 97 män och 1 kvinna samt för år 1940 163 män och 7 kvinnor. Av i redogörelsen intagna tabeller framgår alt nämndens praxis i fråga om anstaltstidens längd före första utskrivningen på prov utvecklats i riktning mot en förlängning och stabilisering av intagningstiden. Medan för de år 1939 på prov utskrivna männen intagningstiden i icke mindre än 44 fall (45.1 %) understeg 11 månader, var motsvarande siffra för de år 1940 utskrivna 10 (6.6 %). Under år 1941 förekom ingen så kort anstaltstid. Anstaltstiden var 12—14 månader, för de år 1939 utskrivna endast i 32 fall (33.0 %), för de år 1940 utskrivna i 96 fall (62.7 %) och för de år 1941 utskrivna i 87 fall (69.0 %)\ anstaltstid i över 14 månader förekom år 1939 endast i 8 fall (8.4 %) mot år 1940 i 20 fall (13.1 %) och 1941 i 28 fall (22.3 %). För de 1941 på prov utskrivna kvinnorna varierade anstaltstiden liksom föregående år i regel mellan 17 och 21 månader. Intagningstiderna för de efteråterintagning på prov utskrivna förete stora skiljaktigheter (2—13 månader), beroende på grunden för återintagningen och den i vissa fall synnerligen dåliga prognosen.
    Bland de av nämnden förordnade tillsynsmännen återfinnas liksom föregående år ett stort antal yrkesgrupper. Ehuru nämnden vid sina ansträngningar att skaffa tillsynsmän ofta mötts av stor förståelse bland olika samhällsgrupper samt nämndens samarbete med skyddsföreningarna utvidgats, har det blivit allt svårare att få lämpliga personer som äro villiga att utan all ersättning mottaga de krävande och med vissa kostnader förenade tillsynsuppdragen. Då det för klientelets tillrättaförande är av väsentlig betydelse att tillsynsfrågan ordnas på tillfredsställande sätt, anser nämnden det oundgängligt att frågan om beredande av ersättning åt tillsynsmännen snarast upptages till behandling.
    Av de på prov utskrivna männen hade omkring hälften måst placeras i annat yrke än det de erhållit utbildning i på anstalten. Vid utskrivningen på prov hade miljöombyte ägt rum för något över hälften av klientelet.
    Beträffande de på prov utskrivnas återfall i brott och övriga återintagningar å anstalt, innehåller årsberättelsen en utförlig statistik, som kommer att redovisas i särskild artikel. Återfallsprocenten inom två år efter provutskrivning är relativt hög, mellan 32.6 och 37.8 %; den ojämförligt högsta återfallsfrekvensen faller emellertid på abnormklientelet, medan normalfallen visa betydligt gynnsammare siffror. En jämförelse med de under

samma tid frigivna straffångarna i samma åldersgrupp har visat betydligt lägre återfallsfrekvens för ungdomsfängelseklientelet.
    Nämnden framhåller som önskvärt att 22 § lagen om ungdomsfängelse ändras i sådan riktning, att skyldighet kommer alt föreligga för domstol att inhämta nämndens yttrande även innan en på prov utskriven dömes till tidsbestämt frihetsstraff. Vidare uttalar nämnden att medel böra ställas till förfogande för att möjliggöra en effektivare eftervård åt psykopater och intellektuellt efterblivna.

 

T. L.