Ytterligare om formerna för lysande av tingsfrid.I en tidigare artikel i SvJT 1937, s. 635 ff., har jag avtryckt ett formulär, somunder 1600-talet i viss utsträckning använts av svenska underrättsdomare, då de vid början av varje ting å ämbetets vägnar hade attenligt gammal sedvänja lysa ting och tingsfrid. Förekomsten av detta formulär, som dittills blott varit känt i en enda tämligen dålig avskrift från mitten av nämnda århundrade, syntes i varje fall bestyrka hypotesen, att lysning av tingsfriden under högtidliga former förekommit vid häradsrätterna åtminstone ett sekel, innan påbudet härom legaliseradesi 1734 års lag, RB 2:3. En andra avskrift, ävenledes från mitten av 1600-talet, av samma formulär har nu påträffats i Kungl. bibliotekets handskriftssamling, sign. B 348, fol. 759—65. Trots att den nyfunna avskriften i stort sett ej är bättre än den, som lagts till grund för trycket i SvJT, kunna de likväl sägas i viss mån komplettera varandra. Särskilt märkes, att den sista raden av p. 4, som vid tryckningen måste utelämnas, emedan innehållet var korrumperat till oigenkännlighet, blivit bevarad i B 348. Slutet på p. 4 lyder sålunda som följer:
    ». . . Vete sig fördenskull var och en härutinnan åtvarna, att han sig till eget samvete och sin ära icke själv förklenar.»
    Den nyfunna avskriften har emellertid intresse även ur en annan synpunkt. Den visar nämligen, att formuläret ursprungligen varit tryckt och utgivet i Åbo 1644 av Peder Wald, som försett det med ett titelblad, varav framgår, att det publicerats till tjänst särskilt för »dem,som domarämbetet bekläda i Åbo» med omnejd. Något exemplar avdetta tryck synes dock ej hava bevarats till våra dagar. Ehuru formuläret avfattats särskilt med tanke på häradshövdingar och lagläsare, var det enligt utgivaren intet som hindrade, att det mutatis mutandis kunde begagnas även vid lagmansting eller rådhusrätter. Den omnämnde Peder Wald är identisk med Åbo akademis förste boktryckare, och hans instruktion, daterad den 12 augusti 1641, ger vid handen, att han saknat rätt att publicera någon skrift, som ej dessförinnan blivit granskad och godkänd av »decanus facultatis».1 Då skriften i detta fall hade juridiskt innehåll, betyder detta, att den före tryckningen bort underställas dåvarande juris professorn och hovrättsassessorn Johan Olofsson (sedermera adlad Stiernhöök). Denne var visserligen större delen av året 1644 bosatt i Stockholm, men åtminstone under april och maj må-

 

1 Se härom närmare F. W. PIPPING. Historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland (1859-64), s. 532 ff.

42 J. E. ALMQUIST.nader vistades han i Åbo och kan då hava givit tryckningstillstånd.Det finns ej heller något, som hindrar, att juris professorn själv tagit initiativ till tryckningen av formuläret, ehuru han näppeligen författat detsamma. Huru som helst är det sannolikt, att formuläret i första hand begagnats av Åbo hovrätts assessorer, i den mån de samtidigt tjänstgjort som underdomare på landet. Och under sådana förhållanden ligger antagandet nära till hands, att även Stiernhöök använt detta, ej blott då han under åren 1641—46 i egenskap av lagläsare höll ting på Åland, utan även då han sedermera tjänstgjorde som häradshövding i Örbyhus län i Uppland.2 Att formuläret begagnats inom detta landskap framgår f. ö. i någon mån redan därav, att en av dess tre kända samtida avskrifter3 återfunnits i Norrtälje kyrkoarkiv. Sedvänjan att lysating hade dock förekommit i Uppland redan dessförinnan, enligt vaden anteckning i Vendels sockens dombok under den 19 februari 1641 uttryckligen ger vid handen.4
    Min artikel i SvJT 1937 slutade med en förhoppning, att i en framtid nya fynd i våra arkiv skulle komma att avslöja, hur sedvänjan att lysa tingsfrid ursprungligen uppkommit i Sverige. Att den trots de medeltida lagarnas tystnad på denna punkt måste vara betydligt äldre änfrån 1600-talet kunde nämligen utan vidare tagas för givet. Upptäckten av en rad nya lysningsformulär, av vilka det äldsta är nedskrivet vid mitten av 1500-talet, har numera givit ett berättigat stöd åt min uttalade förmodan, särskilt som detta äldsta formulär visat sig avspegla rättsförhållanden, som varit aktuella redan omkring 200 år tidigare. Ämnet har emellertid visat sig vara av så vidlyftig beskaffenhet, att det lämpligen bör behandlas inom den historiska facklitteraturen Här må endast i största korthet meddelas det resultat, till vilket jag kommit på grundval av det nya materialet, jämfört med motsvarande förhållanden inom grannländerna.
    Lysandet av tingsfrid är i själva verket en urgermansk sedvänja, som antydes redan hos TACITUS. Under hednatiden borde eljest en dylik åtgärd knappast varit av behovet påkallad, eftersom tingsstället antogs vara en åt gudomen särskilt helgad plats, vilket manifesterades bl. a. genom där företagna offer. Den, som genom våldsdåd kränkte tingsfriden, gjorde sig därför eo ipso skyldig till en handling, som var ägnad att uppväcka gudomens vrede. En sådan våldsverkare straffades i regel genom att utstötas ur rättssamhället. Han blev — för att användaden isländska termen — »vargr i véum» för var man.5 Kristendomen

 

1 Consistorii academici Aboensis äldre protokoller I (1884), s. 123—29.

2 Att Stiernhöök personligen tjänstgjort som häradshövding i Örbyhus län har påvisats av N. EDLING i SvJT 1928, s. 163.

3 Den tredje avskriften, som är relativt dålig och härstammar från mitten av 1600-talet, finnes i UUB, sign. B 320, fol. 75—77.

4 Vendels sockens dombok 1615—1645 (ed. N. EDLING, 1925), s. 169. Jfr även uttrycket »lyste tingh» i Bälinge härads dombok den 6 november 1576 (tr. i Uppländska häradsrättsdomböcker från 1500-talet, utg. av N. EDLING 1941, s. 74).— Att lysande av ting städse inbegrep lysande av tingsfrid framgår med all tydlighet av hithörande formulär.

5 Uttrycket betyder ordagrant »våldsverkare i helgedom».

YTTERLIGARE OM FORMERNA FÖR LYSANDE AV TINGSFRID. 43medförde emellertid en ödesdiger förändring i denna uppfattning, då de gamla hedniska helgedomarna plötsligt förändrades i sin motsats. Då tingsfridens sakrala innebörd därigenom gick förlorad, måste andra medel tillgripas för att skapa erforderlig reagens mot en eventuell fridskränkning. Själva lysningen av tingsfriden fick då ökad betydelse och samtidigt vidgat innehåll. Det gällde nämligen att inför den samlade tingsmenigheten kraftigt inskärpa straffhotet, och friden utsträcktes dessutom till att gälla även vägen till och från tinget.
    I Tyskland och på Island har lysningen av tingsfriden fått ett direktuttryck i den medeltida lagstiftningen. Danmark och Norge hava däremot intet motsvarande att uppvisa. Icke desto mindre är det fullt bevisligt, att åtminstone i det sistnämnda riket samma sedvänja varit rådande. Detta framgår nämligen dels av ett uttalande av konung Magnus Lagaböter i företalet till den på 1270-talet konfirmerade allmänna norska landslagen, dels av bevarade lysningsformulär från slutet av 1500-talet av enahanda art som de samtida svenska.
    Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden, som det inhemska bruket att lysa tingsfrid måste betraktas för att rätt kunna förstås. En analys av de äldsta nu påträffade lysningsformulären har nämligen givit till resultat, att sedvänjan förekommit i Sverige redan på landskapslagarnas tid. Lysningen omfattade då tre olika moment, nämligen ting, tingsfrid och tingsljud. Enligt ett visst formulär, som i detta avseende har den ålderdomligaste karaktären, började domhavanden sitt tal med följande ord: »I dannemän och häradsbor! I dag varder här lyst laga ting och jämväl tingsfrid och tingsljud.» Därefter utreddes närmare innebörden av åtminstone de båda sistnämnda momenten. Om tingsfriden heter det bl. a.: »Alla äga hava frid till tings farande, påtinget och sedan hem igen. Och den, som gör någon gärning eller åkomma å annan med dråp, sår, slag eller blodvite, förrän var kommer hem till sitt, haver brutit edsöret: det är liv och gods, fä och frid, land och lösöre.» Allitterationen i sista meningen tyder på att innehållet hämtats från någon landskapslag. I ingen av våra kända medeltida lagar har emellertid straffet för edsöresbrottet fått en sådan utformning. Detta hindrar dock icke, att det kan hava förekommit i en numera förlorad sådan. Därvid ligger det närmast till hands att tänka på Värmlandslagen, som omtalas i urkunder från slutet av 1200-talet,och som av citaten att döma tycks hava stått Västgötalagen nära. Uttrycket »land och lösöre» finnes också hittills belagt inom Sverige blott i västgötarätten. Därtill kommer, att uttrycket »fä och frid» helt saknas i det svenska medeltida lagspråket, medan det däremot är rikt representerat inom det norska. Genom att Värmland gränsade direkt till Norge har denna lagsaga dock haft särskilda förutsättningar atti rättsligt avseende påverkas från nämnda rike.
    Lysandet av tingsljud betydde påbjudandet av tystnad å tinget. Ordet »tingsljud» förekom egendomligt nog icke i lagspråket, och även i formulären begagnades det icke längre efter 1600. På sina håll, t. ex.på Gotland med dess säregna ökultur, levde det dock kvar i dom-

44 J. E. ALMQUIST.böckerna till långt in på 1700-talet, ja, t. o. m. sedan 1734 års lag antagits till efterrättelse.1 Tingsljudet får givetvis ej tolkas bokstavligt. Det innebär sålunda närmast att, som det heter i vissa formulär, »både den som klagar och den som svara skall, skola tala varandratill fogligen och skäligen, på det att häradsnämnd må desto bättremärka och begrunda, hur ärendet sig haver». För att ytterligare understryka vikten härav skulle domhavanden enligt formulären samtidigt inskärpa straffet för eventuellt åsidosättande av ordningsföreskriften i följande ordalag: »Ho, som gör oljud på tinget, böte 3 mark. »
    Vid sidan av de tre ursprungliga momenten lysandet av ting, tingsfrid och tingsljud, som förekommit redan på landskapslagarnas tid, hava alltsedan senare hälften av 1300-talet tillfogats den ena ordningsföreskriften efter den andra. Som exempel må här angivas förbuden att begagna okvädinsord på tinget, att olagligt taga annans talan till sig, att obehörigt uppträda som annans målsman, att självmant erbjuda sig att vittna och att olovligen resa ifrån rätten. De flesta av dessa förbud finnas intagna i det i SvJT 1937, s. 635 ff. avtryckta formuläret från 1644. Där påträffas också för första gången en allmän varning för mened, som alltså måste vara av relativt sent datum. Det kan dock näppeligen hava varit meningen att därmed ersätta den sedan gammalt domhavanden åliggande skyldigheten2 att vid själva edsavläggelsen erinra den svärjande om edens vikt och betydelse.
    1644 års tryckta formulär innehåller förutom de olika ordningsföreskrifterna även en vädjan till nämnden att döma rätt jämlikt domareden. En motsvarighet härtill fanns också i äldre tid, ehuru detta moment ännu omkring år 1600 saknades i lysningsformulären och i stället ingick i ett särskilt formulär med rubriken »Domarens förmaning till nämnden». Det äldsta påträffade formuläret av detta slag härstammar från medeltiden och är tryckt hos N. BECKMAN, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (1917), s. 121. Innehållet överensstämmer i stort sett med p. 5 i 1644 års tryck. I Kungl. bibliotekets handskriftssamling, sign. B 164, fol. 298 finnes emellertid en annan typ från omkring år 1600, som här delvis må anföras såsom ett samtida bidrag till den i SvJT 1928 och 1930 diskuterade frågan om förhållandet mellan domare och nämnd vid nya tidens början. Det heter där bl. a.: »I dannemän, som uti nämnden uppsatta äro, betänkenedert ämbete, att I sitten här fördenskull, att I skolen hjälpa mig åtskilja tvivelaktiga saker, kiv och trätor. Förty alla ärenden, som kunna förekomma, kunna icke alla vara skrivna i en bok.3 Därför, när man icke haver beskriven lag, måste man taga till låns av den

 

1 Se härom K. F. PFEIFFER i SvJT 1938, s. 248.

2 Se härom formulär från 1459 hos N. BECKMAN, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (1917), s. 120. Jfr OLAUS MAGNUS, Historia de gentibusseptentrionalibus (1555), lib. XIV, cap. 24: G. DJURKLOU, Lifvet i Kinds härad (1885), s. 10; J. E. ALMQUIST, Med hand å bok (SvJT 1937), s. 242.

3 Jfr OLAVI PETRI domareregler, p. 11.

YTTERLIGARE OM FORMERNA FÖR LYSANDE AV TINGSFRID. 45naturliga lagen, 1 som Gud haver givit oss i vårt huvud och hjärna. Förty lagboken säger i många rum om tvivelaktiga ärenden: rannsakedet häradsnämnd; item: ligge det till häradsnämnd; item: häradsnämnd skall värja eller fälla.» Därefter följer den vanliga förmaningen att opartiskt sträva efter det rätta i alla domar, på det »att I kunnen vara hållna som ärliga dannemän och icke som skademän».
    I 1734 års lag, RB 2: 3, ålades som bekant häradshövdingen att vid varje tings början lysa ting och tingsfrid. Initiativet till lagföreskriften torde hava tagits av Petter Abrahamsson, såsom jag tidigare i annat sammanhang sökt uppvisa.2 Denne hade förmodligen själv praktiserat sedvänjan vid pass ett kvartsekel tidigare, då han tjänstgjorde som häradshövding i Uppland. Eftersom initiativet togs i sista stundföre lagens antagande på 1734 års riksdag, ledde detta till att såväl lagmannen på lagmanstinget som borgmästaren på rådstugan förmodligen till följd av rent förbiseende ej kom att åläggas någon motsvarande förpliktelse. Och dock hade, såsom bl. a. flera lysningsformulär utvisa, samma sedvänja åtminstone under 1600-talet fortlevat även vid dessa domstolar.3
    Med stöd av de nyfunna formulären kan alltså ledas i bevis, att lysandet av tingsfrid sedvanerättsligt förekommit i Sverige redan på landskapslagarnas tid. Då emellertid en dylik sedvänja tydligen är en samgermansk företeelse, kan på goda grunder slutas, att ett liknande förfarande tillämpats även vid de svenska tingen långt in i hedna tiden, ja,måhända ända från den tidpunkt, då rätt först började skipas här ilandet inför större folkförsamlingar. Och tack vare den tillfälligheten, att sedvänjan påbjöds vid häradsrätterna i 1734 års lag, har den kommit att bevaras ända till våra dagar. En obruten rättstradition av så ålderdomlig karaktär torde vara unik i sitt slag.

J. E. Almquist.