Domarringar (domarsäten, domkretsar) kallas av gammalt vissa i södra och mellersta Sverige förekommande fasta fornlämningar som utgöras av stora stenar, till antalet vanligen 7, 9 eller 12 (heliga tal!) och lagda eller resta i en gles krets — rund eller avlång och av växlande omfång (diametern ofta 6—10 meter). Det samband med rättskipningen, som namnet antyder, har uppfattats olika. Enligt en originell mening, hänförande sig till en sörmländsk stensättning och upptecknad 1668, skulle stenarna varit resta till minne av ett hållet rättsmöte. Det troddes nämligen att på platsen »fordom haver sittit en nämnd, och enär de sedan sig hava rest, haver varoch en efter sig upprest en sten». I början av 1800-talet framställde fornforskaren SJÖBORG i en avhandling den åsikt att stenarna i omkretsen tjänstgjort som sittplatser för nämnden, medan »ordförande domaren» för sin räkning haft en sten i mitten. Härtill anmärkte justitierådet MARKS D. Ä., som inom Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien granskade avhandlingen, att om stenarna varit domarsäten, vilket han ej kunde tro, så bevisade detta »ej annat än att domaren och nämnde gubbarne då haft mindre ömma känslor än nu för tiden då de sitta på stolar, eller ock att tingsterminerne måtte hava varit obeskriveligen korta.» Tydligt är ju dock att frågan huruvida domarringarna varit tingsplatser icke beror av stenarnas lämplighet som domarsäten. Stockar att sitta på kunna, liksom i Danmark brukades ännu under 1500-talet, ha varit lagda på stenarna, lösa bänkar eller stolar kunna ha uppställts inom ringen. Och för övrigt: då för tingsmenigheten uppenbarligen icke funnos några särskilt anordnade sittplatser, varför skulle inte även domare och nämnd kunnat reda sig utan sådana?
    Att verkligen domarringar kunna ha tjänat som tingsställen torde numera ingen vilja förneka. Men med hänsyn särskilt till två omständigheter— att domarringar flerstädes stå helt nära varann och att vid grävningar inom dem påträffats begravningsrester — har av nu levande arkeologer, tidigast av dr K. E. SAHLSTRÖM, den mening framställts att en användning som tingsplats vore sekundär: det kunde ej antas att någon domarring vore från början uppförd i rättskipningens intresse. Ännu 1906 skrev prof. ARNE (i Nord. Familjebok) att domarringarna »kunna ej karakteriseras som gravar», men i Fornvännen för 1938 läses en av Arne författad uppsats, som bär den utmanande rubriken »Domarringarna äro gravar» och vari det heter att »om domarringarna och deras omgivning använts som tingsplatser, så är detta bruk av senare datum». Denna mening har dock även sina motståndare. Det säges t. ex. i prof. ALMGRENS bok om Sveriges fasta fornlämningar (3 uppl. 1934) att domarringarna väl ej i allmänhet kunna anses vara ursprungligen tillkomna för rättsförhandlingar, men att åtminstone två, den ena på en berghäll nära Haga tingshus invid Stockholm, måste vara anlagda »enkom som tings- och festplatser».
    Det senaste tryckta inlägget i diskussionen utgöres av en nyligen (Fornvännen 1942 h. 2) offentliggjord uppsats av SAHLSTRÖM, »Domarringarnas härkomst». Han vill däri visa att domarringarna, uppförda under folkvandringstiden (400—600 e. Kr.), representera ett gravskick som till oss kommit från Nordtyskland och dit invandrat från norra Italien. Sin åsikt

om deras funktion sammanfattar han så, att de äro ett slags gravmonument, men att de även med viss rätt kunna betraktas såsom kult- och offerplatser »liksom också de traditionella benämningarna domarring, domarsäte etc. få sin förklaring därav att platsen vid en och annan ring med passande topografiskt läge under senare tider varit använd som tingsställe».
    Till denna korta översikt av litteraturen må läggas en notis från muntlig intervju med antikvarien K. A. GUSTAWSSON som biträtt vid utarbetandet av den Almgrenska boken. Han vidhåller att domarringen nära Haga tingshus anlagts för att tjäna som tingsplats, men påpekar att den måhända tillkommit senare än domarringarna i allmänhet, kanske först under vikingatiden (800—1050 e. Kr.).

 

B. W.