En hälerska. Den kvinnliga kriminaliteten lär, statistiskt sett, i genomsnitt vara 4—7 gånger lägre än den manliga (GOLL, Udvalgte Skrifter s. 267). Men förhållandet mellan könen ställer sig ju olika för olika brottstyper. I viss mån torde detta låta sig utläsas redan ur språkets beteckningar för förbrytare av skilda slag: det kan nog påstås att endast för sådana brott, vilka i jämförelsevis större utsträckning förövas av kvinnor, finnes en särskild feminin form av brottslingsnamnet.
    Vissa förbehåll måste dock här genast göras. Saknaden av feminin form kan ej indicera en särskilt låg kvinnlig kriminalitet i de fall där brottslingsnamnet rent språkligt sett icke medger bildandet av en sådan form, t. ex. spion, tjuv. Å andra sidan är femininet barnamörderska ej belysande, eftersom barnamord är ett delictum sui generis i vars begrepp ingår att gärningsmannen är barnaföderska. Väl kan man tala om en barnamördare, men evad han dödat eget eller annans barn har han icke begått barnamord. Intresset knyter sig företrädesvis till brottslingsnamnen på -are. Dessa erbjuda ju alla, språkligt sett, samma möjlighet att skapa en femininform på -erska, t. ex. äktenskapsbrytare, äktenskapsbryterska. Men denna möjlighet har blott i några fall begagnats, och säkerligen sammanhänger underlåtenheten med särskilt låg kvinnlig brottsfrekvens. Man talar om bedragerska men ej om förfalskerska, om mörderska men ej om dråperska eller rånerska, om fadermördare men ej om fadermörderska. För »det juridiska gehöret» torde kopplerska vara kanske mera förtroget än kopplare, tjuvgömmerska knappast mindre än tjuvgömmare.
    Tjuvgömmeriet skall enligt de vid årets riksdag antagna strafflagsändringarna utgöra en art av häleri. »Ordet häleri bör kompletteras med verbet 'häla' och subjektet 'hälare'», säger Kjs (SvJT 1942 s. 158). Ja väl — men också med hälerska, ett ord som brukats även i vår rättskipnings högsta instans.
    Vinskänken Liungmans hustru Brita Frivol dömdes av Svea HovR 14 febr. 1715 till tre veckors fängelse på vatten och bröd för det hon förnågra bodgesäller — bl. a. Olof Wahlman — gömt gods som de stulit från sina husbönder. Advokatfiskalen yrkade hos K. M:t skärpning av straffet.Wahlman var dömd till en månads fängelse på vatten och bröd.
    De k. råd som prövade besvären, 11 mars 1715, voro till antalet blott tre, men aldrig rymde väl ett så minimalt domarekollegium så mycket av

vad vårt land ägde ypperst. Skolbarnen få ännu lära sig deras namn: Arvid Horn, Gustaf Cronhielm, Nieodemus Tessin. Diskursen började med att Cronhielm antydde sannolika motivet till HovR:ns straffmätning, varefter Horn yttrade: »man säger fuller i ordspråket 'hälaren är så god som stjälaren'. Men så vet jag intet, om icke härutinnan plägar någon åtskillnad göras helst vid leuterationerne. Ty om huvudtjuven hänges, intet tager man livet av den som tjuvegodset gömt som denne hustrun nu gjort; havandes HovR:n tagit detta till skäl: efter själve tjuven Wahlman är allenast til straff pålagt en månads fängelse på vatten och bröd, så kan hälerskan ej högre straffas än på 14 (!) dagar. Men stricto jure borde honplikta med mera.» Tessin ansåg att hon för exemplets skull borde straffas hårt, »ty hon har icke bedragit [endast] denne bodpojken utan många flere; och om sådane tjuvgodsgömmerskor ej vore, skedde ej så många stölder.»Sedan Horn vidare anmärkt att HovR:n borde i så grovt missgärningsmål först hava refererat saken till rådet helst en av assessorerna varit in voto contrario [nämligen att hon borde ställas för en påle att skämmas och därefter slita ris], anförde Cronhielm: »sådant kan föreställas HovR:n, vilken mest gått på lindrigare meningen för den orsaken skull också att mannen ej skulle falla uti svårmodiga tankar över det publique straff hans hustru således övergå skulle, att hon evärdeligen skulle av så nesligt straff vara utskämd; och han berättas att vara en hederlig och blödig man, hon också av så hög ålder att hon ej utan sitt livs förlorande ej (!) skulle kunna utstå ett så svårt straff av hudstrykning. Om man 14 dagars fängelse på vatten och bröd tillade ett års arbete på tukthuset så mycket hennes krafter nånsin kunna förmå?» Och protokollet för dagen säger att Cronhielms förslag gillades enhälleligen; men vid justering av brevet till HovR:n två dagar senare beslöts att till fängelsestraffet skulle läggas två års arbete påtukt- eller spinnhuset.

 

B. W.