Förmögenhetsbrott och försök till brott. Vid årets riksdag har arbetet på strafflagens successiva förnyande tagit ett betydelsefullt steg framåt. Förmögenhetsbrotten ha nyreglerats genom att kapitlen 20—23 i strafflagen erhållit helt ny lydelse. Vidare ha straff för försök införts vid ett flertal brott, som hittills ej varit straffbara på försökstadiet, och i 3: 13 införts allmänna bestämmelser om vad med straffbart försök skall förstås. Reformen har föreslagits riksdagen genom proposition nr 4, vilken bifallits med vissa ändringar (se första lagutskottets utlåtande nr 18 och memorial nr 30). Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1943. Till grund för propositionen ligga dels två av straffrättskommittén avgivna betänkanden, det ena avseende förmögenhetsbrotten (SOU 1940: 20) och det andra vissa ändringar i strafflagen för krigsmakten (SOU 1940:25), dels ett av prof. Ragnar

Bergendal och assessor L. G. Ohlsson avgivet betänkande angående straff för försök till brott (SOU 1940: 19, jfr SvJT 1940 s. 747 f. och 821 samt 1942 s. 157).
    Vart och ett av de fyra kapitel, på vilka förmögenhetsbrotten fördelats, inledes med bestämmelser om ett brott, som är karakteristiskt för den i kapitlet behandlade brottsligheten. De inledande brotten äro stöld, bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer. Bedrägeri och förskingring ha därmed lagtekniskt ställts i paritet med stöld, och jämväl i fråga om straffskalorna har en viss likformighet genomförts.
    Stöldbrottet har ställts i början av 20 kap. Enligt 20: 1 skall var som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det dömas för stöld, förutsatt att tillgreppet innebär skada. Genom kravet på tillägnelseuppsåt drages gränsen mellan stöldbrottet och brottet egenmäktigt förfarande, vilket behandlas i 20:6. Detta senare lagrum har till viss del trätt i stället för hittillsvarande 10: 20, som upphäves. Till den del 10:20 är tillämplig på obehörigt företagande av ämbetshandlingar, motsvaras den av en ny 24 § i 10 kap., och till den del den avser rubbande av annans besittning för att själv taga sig rätt, av 20: 7, vari behandlas brottet självtäkt. För de fall av bortförande av barn, vilka hittills bedömts enligt 10: 20, har införts ett nytt lagrum, 8 a §, i 15 kap.
    Med tillägnande har i hittillsvarande teori förståtts ett definitivt frånhändande jämte ett, låt vara momentant, tillgodogörande. I hittillsvarande rättstillämpning har det i enlighet härmed ansetts såsom tjuvnad, att någon tager en cykel för en kortare färd och därefter överger den. Enligt straffrättskommitténs mening är det dock tydligt, att gärningsmannen i dessa fall icke är någon typisk tjuv. Han har, anser kommittén, enligt vanligt åskådningssätt väl handlat hänsynslöst men icke i egentlig mening ohederligt. Kommittén har därför velat begränsa stöldbegreppet så, att de fall där gärningsmannen endast övergående begagnar den tillgripna saken falla utanför. Detta syfte nås, om man, enligt kommitténs åsikt i överensstämmelse med vanligt språkbruk, låter tillägnande betyda att göra annans sak till sin. För att kravet på tillägnande skall vara uppfyllt, fordras i så fall, att gärningsmannen behåller saken och därigenom så att säga upptager den bland sina ägodelar eller att han säljer saken eller på annat liknande sätt tillgodogör sig dess värde eller att han helt eller delvis konsumerar den.
    Genom denna utformning av stöldbegreppet vinnes, att tillgrepp av cyklar bliva att bedöma efter samma lagrum som tillgrepp av bilar. Med hänsyn till att en olovligen bortförd bil i allmänhet tämligen lätt kan återfås av ägaren, plägar det nu icke anses såsom stöld, när någon olovligen tager en bil och efter att ha använt den för en färd överger den. I stället har gärningen bedömts enligt 22: 12 såsom olovligt brukande. Det har förefallit kommittén otillfredsställande, att tillgrepp av bil sålunda kommit att i regel bedömas såsom ett ringare brott än tillgrepp av cykel. Enligt den nya lydelsen

av de ifrågavarande delarna av strafflagen skall tagande av bil, där det icke är stöld, bedömas enligt 20: 6 såsom egenmäktigt förfarande; olovligt brukande har nämligen bibehållits såsom ett särskilt brott, 22: 7, allenast för det fall, att gärningsmannen har saken i sin besittning. Kommittén har gjort gällande, att enligt dess förslag även tillgrepp av cykel i motsvarande fall skall bedömas enligt 20: 6. Den som tagit en cykel för en färd och därefter övergivit den, har nämligen enligt kommitténs mening icke tillägnat sig densamma, även om den gått förlorad för ägaren. Egenmäktigt förfarande, som avser fortskaffningsmedel, blir emellertid i regel att bedöma såsom ett grovt fall av brottet med en straffskala av straffarbete i högst två år eller fängelse.
    Departementschefen har, utan att taga avstånd från kommitténs betraktelsesätt, framhållit, att den som tillgripit en cykel, i många fall, även om han endast tillfälligt nyttjat den, kan ha haft uppsåt att göra den till sin. I många fall äro därför enligt departementschefens mening omständigheterna sådana, att ett tillfälligt nyttjande av en cykel bör bestraffas såsom stöld. Lagrådet har tillagt, att detsamma icke sällan torde äga tillämplighet jämväl i fråga om de s. k. billånen. Om fordonet förstörts eller eljest gått förlorat eller dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter, lärer det, fortsätter lagrådet, om tillgreppet skett med åtminstone eventuellt uppsåt att föralltid avhända ägaren bilen, saknas giltigt skäl att icke betrakta tillgreppet såsom stöld, låt vara att gärningsmannen icke tillägnat sig fordonet i den bemärkelsen att han upptagit det bland sina ägodelar eller på annat sätt tillgodogjort sig dess värde.
    Den meningsskiljaktighet, som här synes råda mellan kommitténs uppfattning och lagrådets, rör innebörden av ordet tillägna. Enligt kommitténs mening föreligger icke något tillägnande blott för det att saken, förutom att den övergående brukas av gärningsmannen, föralltid frånhändes ägaren; ett uppsåt, som ej sträcker sig vidare än så, är enligt kommittén icke ett stölduppsåt. Om saken definitivt berövas ägaren, är det visserligen för honom lika illa, antingen gärningsmannen tillgodogör sig saken eller icke, men lagstiftaren bör vid utformandet av olika brottstyper icke uteslutande fästa sig vid den sida av gärningen, som vetter mot målsäganden. Om det för lagstiftaren vid ifrågavarande brott endast komme an på att med eftertryck kriminalisera kränkningar av äganderätten, kunde förstörande av annans sak bestraffas under ett med stöld såsom brott mot annans äganderätt. Att stöld behandlas såsom ett särskilt brott, beror tydligen på att hithörande gärningar från gärningsmannens synpunkt te sig annorlunda än skadegörelse. För att stöld skall föreligga förutsättes sålunda, att gärningsmannen handlar med vinningsuppsåt. Det utmärkande för detta har kommittén vid stöld sett i att tjuven har uppsåt att göra det tillgripna till sitt. Endast därigenom torde nämligen stöldbegreppet bliva begränsat till den enligt vanligt åskådningssätt för stöld typiska ohederligheten. Det är näppeligen god kriminalpolitik att stämpla dem, som taga en bil eller en cykel för en färd och därefter

överge den med insikt om att den kanske ej kan återfås av ägaren, såsom tjuvar emedan det kan antagas att de skulle begått gärningen även om de varit säkra på att ägaren icke skulle återfå fordonet. Dessa personer, ofta unga, äro knappast i allmänhet typiska tjuvar. De kunna enligt den nya 20: 6 få strängt straff för sin gärning utan att erhålla den infamerande beteckningen tjuv.
    Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall enligt den nya 20:2 dömas för snatteri. Den nuvarande fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri har sålunda borttagits. Meningen är dock, enligt vad kommittén framhållit, icke att därmed avsevärt utvidga snatteribegreppet. Tillgrepp av ringa värde skall enligt kommitténs åsikt bedömas såsom stöld, när övriga omständigheter vid brottet äro försvårande eller det ringa värdet framträder såsom en tillfällighet. Det är av vikt att tillse, att värdegränsens borttagande icke föranleder en mindre önskvärd förskjutning i riktning mot starkt ökad tillämpning av snatteribestämmelsen. — Genom värdegränsens upphävande bortfaller grunden till att såsom nu för stöldansvar förutsätta, att det tillgripna äger marknadsvärde. Tillgrepp av sparbanksbok blir därför, i motsats till vad hittills varit fallet, att anse som stöld.
    Såsom en tredje grad av stöld upptager den nya lagtexten i 20:4 grov stöld. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om det förövats medelst inbrott. I motsats till vad fallet är enligt gällande lag har inbrott icke upptagits såsom någon särskild brottstyp. Inbrott utan förening med stöld bestraffas enligt strafflagens nya lydelse som försök tilll stöld eller, där gärningsmannen icke hade uppsåt att omedelbart föröva stöld, såsom egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller hemfridsbrott. De tre nämnda paragraferna i början av 20 kap. äro, jämte den allmänna återfallsbestämmelsen i 4: 14 om vilken mera nedan, i regel de enda som behöva tagas i betraktande, då det är fråga om att döma till straff för stöld. Det nya 20 kap. är sålunda avsevärt enklare än det nuvarande.
    Enligt kommittéförslaget och propositionen var meningen att driva förenklingen så långt, att åverkansbestämmelserna i 24 kap. skulle bortfalla. Gärning beträffande fastighet skulle bedömas på samma sätt som motsvarande gärning beträffande lös egendom. I motioner av herrar Undén och Holmbäck m. fl. hemställdes emellertid om bibehållande av den hittillsvarande gränsen mellan tjuvnadsbrott och åverkan. Motionärerna hävdade, att det vore önskvärt att tillgrepp av naturprodukter till ringa värde liksom hittills bestraffades icke såsom snatteri utan som åverkan. Då det icke genom kommittéförslaget eller propositionen skulle ske någon inskränkning i rätten för var och en att även på annans skog eller mark taga vissa naturprodukter, t. ex. skogsbär, rörde yrkandet icke omfattningen av det straffbara området utan avsåg blott att för tillgrepp av naturprodukter med ringa värde bibehålla beteckningen åverkan och därmed skilja sådant tillgrepp från tjuvnad. Första lagutskottet har, med hänsyn till att åverkansbrotten

förete beröringspunkter ej blott med tjuvnad utan även med skadegörelse vilket brott ännu icke behandlats av straffrättskommittén, ansett tillräcklig anledning icke föreligga att redan nu taga slutlig ställning till frågan, huru åverkansbrotten i en reviderad strafflag skola behandlas. På hemställan av utskottet har riksdagen beslutat, att 20: 2 i gällande strafflag, enligt vilket lagrum tillgrepp av naturprodukter över 30 kronors värde behandlas såsom stöld, utan ändring skall upptagas såsom en ny 8 § i 20 kap. (varvid stöld fattas såsom avseende 20: 1—4) och att 1—11 §§ i 24 kap. skola bibehållas oförändrade.
    Det nya 21 kap. inledes med bestämmelser om bedrägeri. Brottsbeskrivningen har vid detta brott liksom vid många andra gjorts tydligare än den nuvarande. Bl. a. är att uppmärksamma, att för bedrägeri förutsatts att den åtgärd, som framkallas genom bedrägerihandlingen, innebär ej blott skada för den vilseledde utan även vinning för gärningsmannen. Medför åtgärden allenast skada för den vilseledde, kan den emellertid under vissa förutsättningar bliva att enligt 21: 7 bestraffa såsom oredligt förfarande. Med skada förstås här som eljest i den nya lagtexten icke blott slutlig förlust utan även en övergående försämring av förmögenhetsställningen. En person, som skaffar sig kredit till en affärstransaktion genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig mån dölja den därmed förenade risken, skall sålunda dömas för bedrägeri, även om ransaktionen skulle lyckas och försträckningen därför bliva återbetalad.
    För färd på tåg utan biljett, restaurangbesök utan att betala och liknande gärningar, har en särskild bestämmelse givits i 22:2. Sådana förfaranden bliva att bestraffa såsom bedrägligt beteende utan att det, såsom hittills ansetts gälla, behöver styrkas, att någon blivit vilseledd av gärningsmannen.
    För grova fall av bedrägeri stadgas straff i 21: 3. Bland de omständigheter, som kunna föranleda att ett bedrägeri skall anses som grovt, nämnes, att gärningsmannen begagnat falsk handling. Därmed avses att ange att, mot vad hittills gällt, bedrägeri med användande av falsk handling skall bedömas endast som bedrägeri och att icke dessutom bestämmelserna i 12 kap. skola åberopas. Som straffmaximum i 12: 1 överstiger maximum enligt 21:3, skall dock 12: 1 tillämpas, trots att fullbordat bedrägeri föreligger. Även i ett sådant fall bör emellertid 21:3 åberopas.
    Vad man åsyftat då man talat om bedrägeri mot allmänheten har föranlett uppställande av ett särskilt brottsbegrepp, kallat svindleri, i 21:9. För svindleri straffas envar, som sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom. Svindleri föreligger även, där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag, sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Gärning, som faller under beskrivningen svindleri, innebär naturligtvis ofta förberedelse till bedrägeri. Om gärnings-

mannen i sådant fall fullföljer sitt förfarande så att fullbordat bedrägeribrott eller enligt kapitlets nya lydelse straffbart försök där tillkommer till stånd, bör ansvar för svindleri icke ådömas utan svindleriet i stället tagas i betraktande vid bedömandet av bedrägeriet eller bedrägeriförsöket såsom en försvårande omständighet, vilken ofta kan föranleda att brottet anses som grovt.
    I 21 kap. ha vidare upptagits bestämmelser om utpressning, ocker och reell faution, sistnämnda brott kallat häleri. Såsom straffbara ha därvid upptagits även andra former av ocker än kreditocker. Och för att bekämpa ocker har i 21: 10 införts en ny brottstyp, kallad ockerpantning. Detta brott föreligger, där någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, mottager handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock check utan täckning.
    Förskingringsbrottet, som inleder 22 kap., har omgestaltats. Det utmärkande för förskingring är enligt den nya lydelsen av 22: 1 att se, icke såsom enligt gällande lag i att gärningsmannen frånhänder annan äganderätten till en sak som han har om händer, utan däri att han bryter mot det förtroende som visats honom genom att han fått egendomen i besittning för annan. Från denna utgångspunkt har det blivit naturligt att därunder inrymma även den s. k. penningförskingringen. Förskingringsansvar inträder, oavsett huruvida gärningsmannen varit skyldig att hålla medlen avskilda från sina egna så att den berättigades äganderätt till medlen bibehålles. Den som mottager egendom under redovisningsskyldighet, något som innebär att den berättigade skall ha möjlighet att när som helst utfå egendomen eller ett motsvarande värde, kan bliva att döma för förskingring, om han åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att redovisa för egendomen. Av förskingringens karaktär att vara ett förtroendebrott följer emellertid å andra sidan, att allenast den kan drabbas av förskingringsansvar, som förvärvat besittningen till egendomen genom att denna på grund av avtal, tjänsteförhållande eller dylikt anförtrotts honom att besittas för annans räkning. Den som hittat eller på grund av misstag kommit i besittning av sak, kan sålunda icke bliva att straffa för förskingring. Icke heller är all besittning, som förvärvats genom en rättshandling, tillräcklig för att grunda förskingringsansvar. För att besittaren skall kunna straffas såsom förskingrare fordras, att han fått saken i besittning för annan och alltså icke i realiteten besitter den för egen räkning. Olovligt förfogande över gods, som köpts på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll, blir därför icke att bedöma som förskingring. Kravet på att besittningen skall ha anförtrotts gärningsmannen innebär vidare, att en akt av förtroende skall ligga till grund för själva uppkomsten av besittningen. Den som sålt en sak men behållit den i sin besittning och därefter säljer den till annan, skall icke behandlas såsom förskingrare.
    Den som har annans egendom i sin besittning och förfar på sådant sätt att denne frånhändes sin äganderätt, skall sålunda i åtskilliga fall icke bliva att straffa för förskingring. För honom inträder emellertid

enligt 22:4 ansvar för olovligt förfogande, vilket är ett mindre grovt brott än förskingring. Avbetalningsköpare, som bryter mot äganderättsförbehåll, blir sålunda att döma enligt 22: 4.
    Även för grov förskingring finnes ett särskilt straffbud, 22:3. Om förskingring, som sker medelst begagnande av falsk handling, gäller detsamma som om motsvarande fall av bedrägeri. Såsom exempel på omständigheter, vilka äro ägnade att låta förskingring framstå såsom grov, nämnes vid sidan om begagnande av falsk handling, att gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning. I förening med att 25: 11 i gällande strafflag upphäves, innebär detta, att om någon som är underkastad ämbetsmannaansvar förskingrar, han skall dömas dels förförskingring, som i regel är att anse såsom grov, dels för ämbetsbrott enligt 25 kap., vanligen 25: 16.
    I kapitlet ha vidare, i 22:5, upptagits bestämmelser om trolöshet mot huvudman såsom supplerande bestämmelserna om förskingring. Jämväl om trolösheten gäller, att den, om den förövas av någon som är underkastad ämbetsmannaansvar, skall föranleda tillämpning av 25 kap. jämte lagrummet i 22 kap. Missbruk av behörighet, förövat av någon som icke är förtroendeman och därför icke drabbas av ansvar för förskingring eller trolöshet, faller under 22:6 med brottsbeteckningen behörighetsmissbruk.
    I 23 kap. ha under beteckningen gäldenärsbrott upptagits motsvarigheter till gällande rätts konkursbrott. De nya bestämmelserna förutsätta icke, såsom de hittillsvarande, för straffbarhet genomgående, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs. I stället förutsättes vid flera av brotten, att gäldenären genom gärningen antingen försätter sig på obestånd eller ock, därest han redan är på obestånd, förvärrar detta. Av förhållandenas natur följer visserligen, att obestånd jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats, men kan det på annat sätt bevisas att gäldenären är på obestånd skall det icke vara nödvändigt att försätta honom i konkurs för att kunna utkräva ansvar för hans beteende mot borgenärerna. Genom de ifrågavarande bestämmelserna har straff stadgats för vissa gärningar, genom vilka gäldenären försämrar sin förmögenhetsställning. Vid sidan av dessa gärningar ha straffbelagts andra, genom vilka gäldenären, sedan ett exekutivt förfarande inletts mot honom, till men för sina borgenärers intressen utger sin förmögenhetsställning för sämre än den i verkligheten är.
    De nu ifrågavarande gäldenärsbrotten ha utformats på följande sätt. I 1 § ha under beteckningen oredlighet mot borgenärer upptagits dels i första stycket bestämmelser angående bortgivande och förstörande och dels i andra stycket bestämmelser om uppsåtligt oriktiga uppgifter vid exekutiv förrättning. För grova fall av oredlighet mot borgenärer har i 2 § upptagits en särskild straffskala. I 3 § åter ha medbeteckningen vårdslöshet mot borgenärer upptagits i ett första stycke ansvarsbestämmelser avseende slösaktigt levnadssätt, fortsättande av

 

28—427004. Svensk Juristtidning 1942.

förlustbringande rörelse m. m. och i ett andra stycke bestämmelser om ansvar för den, som av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter under konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätnings ed.
    Såsom exempel på omständigheter, som särskilt böra beaktas vid bedömande huruvida oredlighet är grov, har upptagits, att gäldenären beedigat oriktig uppgift. Enligt kommittén bör i sådant fall ansvar ådömas allenast för oredlighet mot borgenärer men detta brott bedömas såsom grovt med hänsyn till att gäldenären begått mened. Därvid bör dock enligt kommittén även 13: 1 citeras, emedan straffet ej får understiga minsta straffet för mened. Enligt departementschefen bör icke blott 13:1 åberopas utan i domen även angivas, att denna avser både grov oredlighet mot borgenärer och mened.
    I 4 § ha vidare under beteckningen mannamån mot borgenärer upptagits vissa fall, där gäldenären gynnar någon borgenär framförde övriga. I jämförelse med gällande rätt har därvid det straffbara området något utvidgats. Åsidosättande av bokföringsskyldighet har straffbelagts i 5 §. Detta brott må icke åtalas, där ej gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar
    Såsom av det sagda framgår, äro brotten enligt den nya lagtexten i viss utsträckning uppdelade i olika svårhetsgrader. Av stöld finnas sålunda tre grader, nämligen snatteri, stöld och grov stöld. På samma sätt är bedrägeri uppdelat i bedrägligt beteende, bedrägeri och grovt bedrägeri samt förskingring i undandräkt, förskingring och grov förskingring. Det är omständigheterna vid brottet, som är avgörande för frågan, till vilken grad av brottet en gärning är att hänföra. Brottet bör sålunda icke bedömas såsom mer eller mindre grovt med hänsyn till omständigheter, som endast röra brottslingens person. En stöld är icke att bedöma såsom snatteri exempelvis på grund av gärningsmannens ungdom. Icke heller bör den omständigheten i och för sig, att gärningsmannen förövat jämväl annat brott, inverka på frågan om brottets grovhet. Har den tilltalade begått flera snatterier, bör han jämlikt 20:2 och 4:1 dömas för snatteri.¹ I en serie brott kan emellertid bedömandet av varje särskilt brott påverkas av de övriga. Ett brott, som sett i och för sig ter sig såsom snatteri, kan därför med hänsyn till att det ingår i en sådan serie böra betecknassåsom stöld. Ofta nog bliva alla brotten i en serie att i fråga omsvårhetsgrad bedöma efter samma paragraf, om nämligen olikheterna mellan de enskilda fallen äro att uppfatta såsom tillfälliga. Då fråga är om helt olika fall, t. ex. inbrottsstöld i en bank och tillgrepp av några äpplen i en trädgård, bör emellertid ansvar för grov stöld och för snatteri ådömas samtidigt.
    Ett undantag från regeln, att det endast är omständigheterna vid brottet som inverkar på dettas svårhetsgrad, har i viss mån stadgats

 

¹ Att i utslaget annorledes än genom citerande av 4: 1 besvara frågan, huru många brott den tilltalade förövat, är icke erforderligt.

beträffande återfall. Regeln härom, som upptagits i 4: 14, avser att för återfall jämka på den begränsning av straffmätningens möjligheter, som följer av indelningen i svårhetsgrader; i synnerhet har det synts erforderligt att öppna möjlighet att döma den, som gjort sig skyldig till brott av lägsta graden där högsta straff är fängelse, till straffarbete om brottet utgör återfall. Det har därför stadgats, att vid återfall genom brott, som är indelat i svårhetsgrader, straffet skall bestämmas efter straffsatsen för närmast högre grad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl däremot äro. Brottsrubriceringen förblir däremot oförändrad. Är återfallet snatteri, skall alltså dömas för snatteri efter straffskalan för vanlig stöld, därest ej särskilda skäl föranleda att straffskalan för snatteri skall tillämpas. Däremot kan ett snatteri aldrig komma under straffskalan för grov stöld och en grov stöldej bedömas med tillämpning av 4:14. Återfallsregeln är tillämplig endast vid brott, som äro indelade i svårhetsgrader, men gäller alla sådana brott, således ej endast tillgreppsbrotten. Någon bestämd preskriptionstid för återfallsskärpning finnes ej. För att återfall skall kunna föranleda förhöjt straff förutsättes, att gärningsmannen begår brottet efter det han genom laga kraft vunnet utslag blivit dömd förbrott som i 20—23 kap. sägs. Att den tilltalade undergått straff fördet tidigare brottet, kräves icke. Den valda ståndpunkten, som intogs genom propositionen, medför, att även villkorlig dom kan grunda återfall. Som återfallsregeln ej skall tillämpas där särskilda skäl tala däremot, kan dock enligt propositionen skärpning underlåtas, där den föregående domen är villkorlig och anståndet förklaras förverkat. Enligt lagrådet är det välgrundat att tillägga själva straffdomen återfallsverkan jämväl i vad angår villkorlig dom, som i förevarande hänseende enligt lagrådets mening får anses vara fullt likställd med en vanlig straffdom. Om anståndet förklaras förverkat, kan detta visserligen enligt lagrådet utgöra ett särskilt skäl att underlåta tillämpning av återfallsstraff, men fall kunna ock, fortsätter lagrådet, tänkas förekomma då vid sidan av anståndsförverkandet återfallsskärpning är påkallad. Det torde icke vara för djärvt att antaga, att det i regel kommer att anses, att villkorlig dom som förverkas icke grundar återfall. Det vore hårt, om en person, som återfaller efter villkorligdom, skulle såsom sin första erfarenhet av samhällets straffande myndighet erhålla straff samtidigt för de båda brotten och för det ena dessutom med återfallsskärpning. På en annan punkt har återfallsregeln jämförd med de nuvarande reglerna erhållit minskad räckvidd. Enligt riksdagens beslut skall nämligen dom å lägre bötesstraff än 60 dagsböter icke grunda återfallsskärpning. Domar på mindre än 60 dagsböter skola ej heller antecknas i straffregistret, om böterna ej ådömts villkorligt eller med tillämpning av 5:2 ådömts för brott varå enligt lagkan följa straffarbete. Riksdagens beslut innebär, att de flesta bötesdomar, även de som avse snatteri, gjorts icke återfallsgrundande. Enligt uppgift från Stockholms rådhusrätt utdömdes där år 1940 enligt

strafflagen (utom 11:15 och 18:15) dagsböter i 493 fall, och bland dem funnos endast 8 fall, i vilka dagsböternas antal översteg 60. Måhända komma emellertid i framtiden höga bötesdomar att bliva något mindre sällsynta.
    Som nämnt har ett flertal brott straffbelagts på försöksstadiet. Bland dem äro stöld, bedrägeri och förskingring. Straffrättskommittén hade föreslagit försöksstraff även vid de lägsta graderna av de båda förstnämnda brotten, alltså vid snatteri och bedrägligt beteende, ochi propositionen föreslogs försöksstraff också vid den lägsta gradenav förskingring, undandräkt. Vid riksdagsbehandlingen avslog emellertid andra kammaren, i olikhet mot första, propositionen i denna del, och efter sammanjämkning beslöt riksdagen i enlighet med andra kammarens mening. Snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt bliva alltså ej straffbara på försöksstadiet. Det blir därför av större vikt än det eljest skulle blivit att avgöra, huruvida viss gärning är ett försök till den lägsta graden av hithörande brott eller till en högregrad. Endast om det är tydligt att försöket såsom fullbordat skulle blivit att hänföra till någon av de högre graderna av brottet, bör det föranleda ansvar. Naturligtvis möter det ofta svårigheter att redan på försöksstadiet bedöma brottsobjektets värde. Det är sålunda ofta svårt att veta, om den som överraskas med försök till stöld ämnat taga mycket eller litet. Vore allenast brottsobjektets värde avgörande för frågan om brottets grad, skulle därför försök i hithörande fall mycket ofta bliva straffria. Även andra omständigheter skola emellertid tagas i betraktande vid avgörande av frågan om brottsgraden. Såsom exempel på omständigheter, som skola särskilt beaktas vid bedömande huruvida en stöld är att anse som grov, nämnas i lagtexten bl. a. om brottet förövas medelst inbrott eller avser sak som någon bär på sig. Även om det kan antagas att försök till en inbrottsstöld eller en fickstöld, ifall det lyckats, skulle ha inbragt allenast ringa byte, torde därför försöket i regel böra anses såsom försök till grovstöld och följaktligen vara straffbart. Det är också att märka, att stöldär fullbordad redan i och med att gärningsmannen tagit saken med uppsåt att tillägna sig den. Har någon gått in i annans våning och där stoppat på sig en sak, är han därför förfallen till ansvar för fullbordad stöld, även om han ertappas innan han ens hunnit lämna rummet.
    Den nya lagstiftningen berör även åtalsfrågor. Alla mot vissa anhöriga förövade förmögenhetsbrott med undantag av de allra grövsta, nämligen rån, grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring, ha gjorts till angivelsebrott. Regeln, att dessa brott äro angivelsebrott, är dock icke undantagslös. Då det kan tänkas att målsäganden på grund av obehörig påverkan eller annan ovidkommande orsak icke vill ange gärningsmannen ehuru ett allmänt åtal, kanske just i målsägandens intresse, är önskvärt, har det medgivits överåklagare att utanangivelse förordna om åtal, om han finner sådant vara ur allmän synpunkt påkallat. Beträffande tre brott, nämligen oredligt förfarande,

vilket är det bedrägeriliknande brott som ej förutsätter vinning för gärningsmannen, olovligt förfogande, varunder faller olovlig försäljning av gods som köpts på avbetalning, och olovligt brukande avsak, som man har i sin besittning, har vidare stadgats, att de ej må åtalas av allmän åklagare med mindre överåklagare finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I begränsad utsträckning har sålunda införts en lämplighetsprövning av överåklagare. Första lagutskottet har betonat, att dessa regler ej avse någon lösning av frågan om eftergift av åtal, en fråga som efter förslag av första lagutskottet gjorts till föremål för särskild utredning (se SvJT 1942 s. 342 och nedan s. 440).
    I samband med de bestämmelser om förmögenhetsbrott och försök, för vilka nu i korthet redogjorts, ha vidtagits åtskilliga ändringar i strafflagen och i andra lagar, däribland strafflagen för krigsmakten. Det förtjänar nämnas, att straffbudet i nuvarande 22:15 mot spådom och signeri upphävts (jfr SvJT 1942 s. 330). Ett nytt straffbud har i 10: 24 andra stycket införts för den, som obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst.

 

Ivar Strahl.