Skyddstiden för litterära verk. Med anledning av en motion i första kammaren nr 173 av prof. Holmbäck har riksdagen på första lagutskottets hemställan beslutat i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för innevarande riksdag av förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana litterära verksom tillkommit före den 1 januari 1920. Inför utskottet hade presidenten B. EKEBERG i egenskap av ordförande i auktorrättskommittén muntligen lämnat vissa upplysningar. Dessa återgivas, så vittde avsågo frågan om en utsträckning av skyddstiden utöver trettio år efter auktors död, i utskottets utlåtande på följande sätt.1
Det brukar sägas, att en siffra sällan är en princip. I varje fall kan det med fog göras gällande, att det val mellan en trettioårig och en femtioårig skyddstid, varom här är fråga, knappast kan träffas med stöd av rent teoretiska grunder, hämtade från författarrättens egen natur.
Ur praktisk synpunkt har frågan om en utsträckning av skyddstiden långt mindre betydelse än jämförelsen mellan siffrorna 30 och 50 kunde ge anledning förmoda. De allra flesta litterära verk förlora nämligen sitt intresse innan trettio år förflutit från författarens död. Endast beträffande ett litet fåtal mästerverk gäller något annat. Om skyddet för dessa är det i realiteten som striden står, och här kan det enligt erfarenhetens vittnesbörd inträffa, att skyddstidens upphörande, medan mästarens närmaste anhöriga ännu äro i livet, leder till mycket stötande resultat. Robert Schumanns och Richard Wagners änkor levde i ekonomiskt betryck.
Det är ett fall av denna art, som föranlett professor Holmbäcks motion. Uppföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten blir fri vid nästa årsskifte. Förlagsrätten till hans böcker fortbestår visserligen intill utgången av 1962, men uppföranderätten spelar numera ur ekonomisk synpunkt den ojämförligt största rollen. Och Strindbergs arvingar, särskilt hans yngsta dotter, sedan 1940 änka efter en norsk patriot, äro i högsta grad beroende av inkomsterna från Strindbergs litterära kvarlåtenskap.
Förslag om förlängning av skyddstiden för litterära verk pläga mötas av den invändningen, att en sådan förlängning i regel föga eller alls inte gagnar
författarna, men dess mera deras förläggare. Som belägg för detta påstående brukar man hänvisa till det i motionen anförda exemplet beträffande den engelske skalden Milton. Denna invändning, som i äldre tid ägt sitt berättigande, har emellertid förlorat sin egentliga betydelse, sedan författarna börjat följa kroppsarbetarnas exempel och sammanslutit sig i organisationer förbevakande av gemensamma intressen. I varje fall äro här i landet förlagskontrakten i allmänhet ej längre så utformade, att förläggaren kan stoppa i sin ficka den vinst av skyddstidens förlängning, som är tillämnad författaren. Motionären har för övrigt ägnat särskild uppmärksamhet åt denna fråga, såsom framgår av § 2 i det av honom framlagda lagförslaget.
Såsom argument mot en förlängning av skyddstiden brukar även anföras, att därigenom till men för bildningssträvandena den tidpunkt framskjutes, då de ännu långt efter författarens död livskraftiga verken kunna förväntas bli tillgängliga för allmänheten i billigare upplagor. Erfarenheten visar emellertid, att skyddstidens utgång ej har den stora betydelse för prisbildningen, som man med stöd av teoretiska resonemang trott sig kunna förutspå. Med utgången av år 1927 utgick skyddstiden för litterära verk, tillkomna innan 1877 års lag angående äganderätt till skrift trätt i kraft, men någon större benägenhet att till allmänhetens tjänst sprida de frigivna verken i billiga upplagor förspordes icke. Anledningen härtill är lätt att förstå. Att utgiva en nyupplaga av ett verk, vars författare länge sedan gått bort, är ytterst sällan engod affär. Risken för förlust är tydligen större, sedan verket blivit fritt och möjlighet sålunda föreligger, att andra komma på samma idé.
Beträffande frågan om rätten att uppföra dramatiska verk ligger saken något annorlunda till. Att teatrarnas biljettpriser skulle röna inverkan av skyddstidens längd har mig veterligen ej från något håll gjorts gällande. För teaterföretaget är det däremot av ekonomisk betydelse huruvida ett verk är fritt eller icke, och denna omständighet kan naturligtvis öva viss inverkan vid valet av repertoar. Beträffande det lilla fåtal verk, som i mer än trettio år överleva sin författare, torde emellertid nämnda förhållande ej hava synnerligen stor betydelse.
Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande verkens utsändande i radio.
Frånsett Sovjet-Ryssland, äro Sverige, Bulgarien, Rumänien och Schweiz de enda europeiska stater, enligt vilkas lagstiftning skyddet upphör tidigare än femtio år från författarens död. I Schweiz har förslag om övergång till den längre skyddstiden framlagts för förbundsförsamlingen. Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk bygger på femtioårsregeln, men förpliktar ej de särskilda fördragsslutande staterna att uppställa denna regel. Den konferens för revision av konventionen, som var utsatt att hållas i Bruxelles 1935 men som på grund av det politiska läget tillsvidare fått anstå, skulle bland annat fatta ståndpunkt till ett förslag, enligt vilket femtioårsskyddet skulle bli obligatoriskt.
Det är att märka, att skyddstidens längd enligt Bernkonventionen ej beror enbart på författarens nationalitet eller hemvist utan även på belägenheten av den ort, där visst verk första gången publiceras. Om en rikssvensk författare låter sitt arbete tryckas hos ett förlag i Finland, blir sålunda för-
fattarrätten i konventionsstater, där femtioårsregeln gäller, skyddad tjugu år längre än om hans bok först blivit tryckt i Sverige. Har arbetet först publicerats här, gäller den kortare skyddstiden överallt även för översättningar av verket. I de stora kulturländerna vilka allmänt ha längre skyddstid fästes enligt uppgift visst avseende vid nämnda skillnad vid bestämmande av honoraret.
Viktigare är emellertid, att skyddstidens längd är av betydelse för skyddet ej blott av författarens ekonomiska utan även av hans ideella intressen. I sistnämnda hänseende tillerkänner den svenska lagen författaren rätt att gälla såsom upphovsman till verket och att fordra att detta ej framlägges för allmänheten i förvanskat skick. Efter författarens död ankommer det på hans rättsinnehavare att tillvarataga dessa intressen, men sedan de trettio åren gått till ända är det slut med skyddet även för de ideella värdena. Om åtgärder ej vidtagas i motionens syfte, blir sålunda med 1943 års ingång fältet fritt för mer eller mindre profanerande åtgärder vid uppförande av Strindbergs verk på teatern eller på den vita duken.
Beträffande sådana litterära verk, som länge överleva sin upphovsman, är sålunda en utsträckning av skyddstiden till femtio år av betydelse ur såväl ekonomisk som ideell synpunkt. Vid överläggningar i denna fråga mellande nordiska delegerade har enighet vunnits angående den femtioåriga skyddstiden. Att delegerade för Danmark, Finland och Norge skulle ställa sig på denna ståndpunkt var att förutse. I dessa länder gäller redan den längre skyddstiden, tanken på en förkortning därav har icke veterligen från något håll framförts och sedan den ena kulturstaten efter den andra accepterat femtioårsregeln, kan det från svensk sida ej rimligen ifrågasättas, att grannländerna skulle för vinnande av nordisk rättsenhet gå mot strömmen på denna kardinala punkt.
Det är sålunda vi svenska delegerade, som förklarat oss beredda att tillstyrka anslutning från svensk sida till grannländernas från Bernkonventionen hämtade regel. Skälen för denna vår ståndpunkt äro främst följande.
Om också skillnaden i värde mellan den trettioåriga och den femtioåriga skyddstiden ur praktisk synpunkt ej är synnerligen stor, ställer sig saken, rent principiellt sett, annorlunda. Författare och andra det intellektuella arbetets män äro helt naturligt benägna att jämföra sitt läge med kroppsarbetarnas. Den frågan ligger därvid nära till hands: Vad skulle våra kroppsarbetare säga, om de på en central punkt vore sämre ställda än sina kamrater ej blott i grannländerna utan även i det stora flertalet andra kulturstater? I detta sammanhang förtjänar erinras, hurusom det direkta stöd, som svenska staten lämnar skönlitterära författare, är ytterst obetydligt ijämförelse med vad som bestås i andra länder. I Sverige är detta anslag förnärvarande allenast 16,000 kronor, medan motsvarande siffra i övriga nordiska länder är väsentligt högre; i Danmark är den för närvarande inemot 100,000 kronor.
Härtill kommer en annan synpunkt, som enligt de svenska delegerades mening i och för sig har avgörande vikt. Sverige hör sedan länge till de länder, som vilja gå i första ledet, då det gäller att bygga upp en internationell rättsordning. Vår under de båda världskrigen konsekvent genomförda neutralitetspolitik ger oss också särskilda möjligheter att på detta område göra en
gagnande insats. Men en internationell reglering kan ej på något område åvägabringas utan ömsesidiga eftergifter. Auktorrätten är ett gebit, där behovet av en sådan reglering är särskilt framträdande och betingelserna särskilt gynnsamma. Frågan om skyddstidens längd är en huvudpunkt på programmet, beträffande vilken stora ansträngningar gjorts för vinnande av en enhetlig lösning. I ett sådant läge skulle det ej väl överensstämma med Sveriges principiella inställning till det internationella samarbetet på rättslivets område, om vi här rede spärr mot utvecklingen. Av vad jag redan yttrat framgår, att det ej är tal om att uppoffra något ur svensk synpunkt särskilt värdefullt. Valet mellan de båda reglerna om skyddstidens längd är tvärtom för det allmänna av ganska underordnad betydelse.
De svenska delegerade ha därför utan tvekan stannat vid den lösning som redan valts av alla våra grannländer. I samband med en förlängning av skyddstiden böra emellertid vissa andra lagändringar genomföras. Sålunda böra vissa tvingande regler givas till förebyggande av att upphovsmannen till ett verk i en hastig vändning avyttrar sin rätt på alltför oförmånliga villkor. Författare och konstnärer förstå sig ofta ej på ekonomiska uppgörelser och kunna därför behöva visst skydd mot överrumpling. Vidare måste bestämmelser träffas i syfte att skydda kulturlivets och allmänhetens intressen mot olämpliga former för auktorrättens tillgodogörande. Radion, filmen och grammofonen ha här skapat en mångfald svårlösta problem, delvis av organisatorisk art.
Av det sagda följer, att ehuru auktorrättskommittén anser avgörande skäl tala för övergång till den internationellt vedertagna skyddstiden, kommittén ej är beredd att förorda en omedelbar lagstiftningsåtgärd av innehåll, att Sverige slutgiltigt förlänger skyddstiden, medan i övrigt allting i huvudsak får förbli vid det gamla.
Någonting sådant åsyftas ej heller med den Holmbäckska motionen Den avser till en början endast författarrätten, ej rätten till musikaliska och konstnärliga verk m. m. Denna begränsning är av stor betydelse bland annat på den grund att medan äldre musikaliska verk spela en mycket stor roll vid återgivandet medelst mekaniska instrument såsom radio och grammofon, förhållandet är ett helt annat beträffande äldre litteratur. Vidare föreslår motionären ej en förlängning med tjugu utan allenast med fem år, och denna förlängning är ej avsedd att vara definitiv. Tankegången är i korthet följade. Auktorrättens hela problemkomplex ligger för närvarande i smältdegeln. Det är möjligt, att det pågående nordiska samarbetet på detta område leder till att Sverige ansluter sig till den allmänt accepterade femtioårsregeln. I ett sådant läge synes det vara angeläget att förebygga, att Strindbergs dramatiska arbeten så att säga tappas bort i skarven mellan den gällande och den blivande lagstiftningen. Sannolikt gör man ej professor Holmbäck någon orätt, om man uppfattar hans motion som en uppfordran till statsmakterna att hylla Strindbergs minne genom att bispringa hans närmaste och skydda hans verk mot förvanskning.
Tidsförhållandena ha här som på så många andra områden föranlett ett lagförslag av provisorisk natur. Den föreslagna åtgärden är ingalunda utan exempel i andra kulturstater och synes i förevarande fall väl kunna försvaras.