Den norska prisregleringslagstiftningen. I Tidsskrift for Rettsvitenskap (1941, häfte 4) har kand. jur. JENS CHR. HAUGE lämnat en intressant översikt av den norska prisregleringslagstiftningen.
    Efter att hava erinrat om att man i Norge sedan åtskilliga år tillbaka haft en viss priskontroll — vars rättsliga grundval var den s. k. »Trustloven» av år 1926 — framhåller förf., att prisregleringens utformning alltid måste bliva beroende av vederbörande lands försörjningsförhållanden samt dess import och exportmöjligheter eller med andra ord landets ekonomiska förhållanden överhuvud taget. Den extraordinära prisregleringen under detta världskrig kan därför för Norges vidkommande uppdelas i två tydligt åtskilda skeden: det första skedet varade så länge landet var neutralt, det andra började den 9 april 1940.
    Såsom utmärkande för det första skedet anger förf. det intima samarbetet mellan prismyndigheterna och näringsorganisationerna samt näringslivets ganska vidsträckta självstyrelse i prisrättsligt hänseende. Detta självstyre etablerades på så sätt att den omedelbara uppsikten över prisutvecklingen anförtroddes åt offentliga prisutskott, i vilka näringslivets representanter intogo en dominerande ställning. Det bör emellertid framhållas att, även om förf. sålunda finner prisregleringen under det första skedet förhållandevis mild, de utfärdade författningsbestämmelserna likväl inneburo mycket starka ingrepp i näringslivets frihet. Sålunda utfärdades redan samma dag världskriget utbröt en provisorisk författning med förbud mot höjning av de priser, som voro vanliga den 31 augusti 1939. Denna provisoriska författning ersattes redan den 22 september 1939 med en ny provisorisk författning, enligt vilken justitiedepartementet anförtroddes den centrala ledningen av priskontrollen. Departementet erhöll genom författningen en allmän fullmakt att reglera och kontrollera priser, förtjänster, omsättning m. m. Departementets befogenheter delegerades emellertid omedelbart å trustkontrollkontoret, i vad angick mindre viktiga ärenden samt ärenden, som voro av mycket brådskande natur. Enligt förf. kom detta i praktiken att innebära, att trustkontrollkontoret avgjorde alla ärenden, som icke voro särskilt viktiga eller hade politisk betydelse.
    Den norska prispolitikens mål under det senare skedet, d. v. s. tiden fr. o. m. den 9 april 1940, anges av förf. vara att stabilisera lönerna och atthårdhänt bromsa prisstegringen genom nedskärning av vinster och utjämning av priser, så långt detta överhuvud är förenligt med intresset att upp-

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 479rätthålla produktionen av livsviktiga förnödenheter. De skärpta principerna kommo, framhåller författaren, att inverka på såväl prisregleringens organisatoriska uppbyggnad som dess materiella regler. Sålunda uppdrogs ledningen av den offentliga prisregleringen åt ett prisdirektorat med mycket vidsträckta befogenheter. Principerna för prisregleringen utformades därefter i direktoratets allmänna prisföreskrifter av den 14 december 1940. Grundvalen för prisbestämningen är — liksom enligt trustkontrollkontorets föreskrifter av den 27 april 1940 — att höjning av de priser, som voro vanliga den 8 april 1940, icke får ske med mindre tillstånd därtill lämnats. Förf. understryker i detta sammanhang, att prisdirektoratet vid stigande inköpspriser icke tilllåter en handlande att uttaga samma procentuella pålägg för omkostnader och handelsvinst; bruttoförtjänsten skall vara oförändrad och må icke överstiga vad som var vanligt i kronor och ören per varuenhet den 8 april 1940. Förf. anmärker härtill med all rätt att, då flera av de omkostnader, som bruttoförtjänsten skall täcka, stiga med inköpspriset, den angivna principen kan medföra en icke obetydlig reduktion av nettoförtjänsten.
    De allmänna prisföreskrifterna innehålla vissa generella förbud såsom mot onödig mellanhandel, mot undanhållande av varor från omsättningen, mot orimliga priser samt mot företagande av handlingar i syfte att kringgå eller motverka av prismyndighet meddelade regleringsbestämmelser.
    Förf. framhåller, att det är ett lika svårt som viktigt problem att säkra efterlevnaden av de meddelade bestämmelserna. I Norge har man sökt lösa problemet genom stränga bestämmelser om straff och indragning av rätten att driva näringsverksamheten i fråga. Överträdelser bestraffas sålunda med böter intill 500,000 kr. eller fängelse intill ett år eller med båda dessa påföljder. Mål rörande överträdelser av prisregleringen handläggas vid särskilda prisdomstolar och för dylika mål gälla i processuellt hänseende särskilda regler åsyftande att garantera snabbaste möjliga avgörande.
 

Rolf Dahlgren.