DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA OCH STRAFFLAGENS TILLRÄKNELIGHETSBESTÄMMELSER.1

 

AV

 

DOCENTEN MED. DR GÖSTA RYLANDER.

 

Vid en diskussion om de kriminella psykopaternas straffrättsliga behandling synes det mig önskvärt att ha tillgång till korta och användbara termer. Jag tvekar inte att bruka de förkättrade uttrycken otillräkneliga och förminskat tillräkneliga som benämningar på sådana abnorma förbrytare, vilka bedömas enligt 5 eller 6 §. Dessa uttryck äro givetvis då fria från allt vad metafysiska och rättsfilosofiska inslag heter. Med en förminskat tillräknelig förbrytare avser jag alltså enbart en sådan brottsling, som på grund av psykisk abnormitet befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd som enligt praxis avses i strafflagens 5 kap. 6 §.
    Ett slags tillräknelighetsfobi, ett slags tillräknelighetsrädsla, om jag så får utrycka saken, synes ha gripit både läkare och jurister. Man räddar sig in i de mest besynnerliga språkkonstruktioner för att undvika det fruktade ordet tillräknelig. Man talar och skriver om fem femmor och fem-nollor, att fem-sexa någon etc. Både ur språksynpunkt och begreppssynpunkt finner jag detta en smula löjligt och innebära en försämring. Rädslan för tillräknelighetsuttrycken tog sig 1927 sådana former, att förvaringslagen i K. M:ts proposition benämndeslag om vissa förbrytares behandling. Lagrådet anförde med rätta, att uttrycket är alldeles för obestämt och intetsägande samt framhävde att det utan vidare torde vara klart att med förminskat tillräknelig förstås sådan förbrytare som i strafflagens 5 kap. 6 § avses, varom stadgandet i förvaringslagens första paragraf talar.
    Såsom otillräkneliga brukar f. n. räknas sinnessjuka, imbecilla, d. v. s. grövre efterblivna samt vissa fall av djupgående psykopati med allvarliga beteendestörningar.

 

1 Utdrag i något kompletterad form ur föredrag om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser å årsmöte med Juristföreningen i Stockholm 2/3 1942.

DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA. 513    Någon oenighet rörande bedömandet av sinnessjuka och imbecilla råder knappast, ehuru givet gränsfallen kunna bli föremål för olika åsikter och diagnoserna följaktligen växla.
    Annorlunda ställer det sig med psykopaterna. En stark opposition har under senare år framträtt med förmenande, att de kriminella psykopaterna i stor utsträckning felaktigt bedömts som otillräkneliga och följaktligen underkastats vård å sinnessjukhus i stället för straff i fängelse. Man har framhållit att de å sinnessjukhusen störa ordningen, att de själva lida av umgänget med sinnessjuka, att allmänna rättskänslansvårt kränkes av att de ej fällas till ansvar för sina gärningar etc.
    Men innan det är utrett i vilken utsträckning kriminella psykopater placerats å sinnessjukhus och av vilka medicinska skäl detta skett, är det nog oförsiktigt att deklarera att felplaceringar ägt rum och att dessa abnorma förbrytare i stället bort höra fängelserna till. President SCHLYTER har i sin värdefulla översikt över straffsystemet och depsykiskt abnorma i festskriften för Stjernberg lämnat den uppgiften att vid sinnessjukhusen vårdades den 1 mars 1940 1, 972 otillräkneligaabnorma förbrytare, antingen å de slutna sjukhusen eller såsom försöksutskrivna i familjevård eller under kontroll annorstädes. Därav voro 386, alltså 19 %, otillräkneligförklarade psykopater, resten sinnessjuka och efterblivna. I teorin gör nu Schlyter rent hus med de kriminella psykopaterna genom att framhålla att en begränsning av otillräknehgförklarandet till sinnessjuka och sinnesslöa skulle ha skänktsinnessjukvården 386 platser.
    Det bör då framhållas, att vi inte vet hur många årsskördar kriminella psykopater som äro representerade i den vid första påseendet imponerande siffran 386. Rör det sig om ett par årgångar är siffran mer respektingivande än om de dömts under 10 eller 20 olika år. Det må erinras om att totala antalet undersökningar i riket under de senare åren legat mellan 7 och 800, ja 1941 uppgick siffran till 997. Fördet andra är det ingalunda a priori säkert att slutsatsen om otillräknelighet och vårdbehov å sinnessjukhus varit oberättigad på grund av diagnosen psykopati. År 1940 vårdades 1,092 psykopater på de svenska sinnessjukhusen. Under 1939 hade 697 psykopater nyintagits för vård. Det kan inte nog betonas att vissa psykopater uppträda mer abnormt och äro i större behov av vård å sinnessjukhus än många lindrigt sinnessjuka och detta faktum torde knappast förändras genom ett trollslag om en sådan psykopat begår ett brott. Men, invänder då kanske juristen, en sådan individ är likväl icke sinnessjuk och bör därför i fängelse. Den frågan skall jag senare behandla i samband med nyare lagstiftningsförsök att biologiskt definiera begreppet sinnessjuk.
    Såsom konkreta exempel på psykopater, vilkas sociala uppträdande rubbningar och psykopatologiska symptom varit så allvarliga att domstolarna icke tvekat att anse dem som otillräkneliga och i behov avvård å sinnessjukhus, skall jag i största korthet anföra några sjukhistorier av olika typ.

 

33—427004. Svensk Juristtidning 1942.

514 GÖSTA RYLANDER.    Det första exemplet på en sådan psykopat, som av mig förklarats otillräknelig och vårdbehövande samt även direkt dömts av rådhusrätten enligt utlåtandet, utgör en 30-årig affärsman med ovanligt stark hereditär belastning för psykisk abnormitet (efterbliven moder och syster, flera andra syskon »underliga», en farbror »konstig», begått suicidium). Som barn var han ömtålig, lättskrämd och kunde få krampanfall. Hemmiljön var abnorm. Vantrivsel, osämja och osedvanlig lyxdominerade hans uppväxtår. I skolan misskötte han sig, blev i regelkvarsittare, läste extra på somrarna och bytte skola nästan varje år, 9 år gammal snattade han i skolan. Flera gånger rymde han och hotade en gång begå självmord. Även under senare år uppträdde han abnormt i hemmet. I regel tyst och blyg kunde han ibland råka i våldsam vrede och hotade vid ett dylikt tillfälle att döda sin moder. Fadern sände honom gång efter annan utomlands för studier men resultatet uteblev. Under en dylik utrikesvistelse gjorde han på kort tid av med 25,000 kr. och kom utblottad hem. Flera gånger startade han affärsföretag men lyckades aldrig försörja sig. Sedan fadern förlorat sin förmögenhet fortsatte pojken sitt lyxliv och lånade hänsynslöst upp stora summor. Bakgrunden till brottet utgjordes av en fantastisk affärshistoria som ledde till bortåt 100,000 kr:s förlust. Fadern kunde sedan inte underhålla honom längre. Han sjönk socialt, kom i sällskap med en f. d. straffad individ och sålde stulet gods. Rätten beslöt om förundersökning. Förundersökaren skildrade honom som hypernervös, otillräknelig och knappast ansvarig för sina gärningar. I övrigt framkom att gamla vänner till familjen ansåg honom som otillräknelig, att han visat prov på storhetsidéer, bl. a. att han ansåg sigvara ett ekonomiskt geni samt att han brukade duka upp otroliga historier.
    Denne brottsling var en uttalat psykoinfantil psykopat med ett barns egocentriska och outvecklade känsloliv samt ett blygt och hjälplöst uppträdande. Mindervärdighetskänslor och skygghet växlade med storhetsidéer och tilltagsenhet i hans själsliv som regn och solsken en typisk aprildag. Formellt intellektuellt var han fullmålig men ur stånd att begagna sina intellektuella resurser på grund av den outvecklade och labila personligheten. Han var visst icke sinnessjuk utan en konstitutionellt abnorm individ, en psykopat. Men hans reaktioner i olika situationer hade varit så patologiska, att t. o. m. förundersökaren som nämnt ansåg honom otillräknelig. Vad hade det varit för mening att ge en sådan sjuklig individ några månaders fängelse och därefter släppa honom lös att begå nya omdömeslösa affärer med till hjälp av ett större kapital som han ärvt efter häktningen? Ej straff men vård, hjälp och tillsyn var han i behov av som kompensation för sin felaktiga uppfostran och grova medfödda abnormitet och detta av hänsyn till både honom själv och samhället.
    Helt kort vill jag anföra ett annat fall av grov psykopati med beteenderubbningar, värre än många sinnessjuka. Det var en mytomankvinna med starka hysteriska drag som åtalats för utpressning. Redan

DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA. 515tidigt framträdde hos henne psykisk abnormitet och vanart. Hon stal i skolan och avvek 19 år gammal från hemmet. Ofta hade hon visat häftiga och hysteriska lynnesutbrott. Efter ett kringflackande liv som servitris gifte hon sig 22 år gammal men övergav snart mannen och nästlade sig inom kort in hos en äldre gift officer, som så småningom började underhålla henne. Under hot om skandal pressade hon ur honom 10,000 kr. Inför barnavårdsnämnden, som intresserade sig förhenne enär hon vanvårdade sina barn, uppträdde hon hysteriskt, hittade på de mest besynnerliga historier samt ordnade till ett självmordsförsök. Sin 7-åriga son höll hon hela dagarna inlåst. Pojken fick blott gå ut efter mörkrets inbrott. Hon skrev anonyma hotelsebrev i mängd, missbrukade sprit och sömnmedel, gjorde upprepade självmordsförsök samt brukade få hysteriska anfall då hon skrikande och skrattande rullade sig på golvet. Hon uppträdde en tid under ett adelsnamn, skröt med att en indisk maharadja uppvaktat henne i Stockholm. Jag demonstrerade henne en gång på en föreläsning för läkare. Med lysande ögon underhöll hon auditoriet med den spännande historien om maharadjan, som träffat henne på ett tåg, som skickat sin kammarherre efter henne i Stockholm och velat ha henne med sig tillIndien. Man märkte hur historien växte och bredde ut sig i allt fler blomstrande detaljer medan hon berättade.
    Denna kvinna var inte sinnessjuk men en psykopat med utpräglat hysterisk och mytoman läggning.
    Det tredje exemplet rör en 27-årig kvinna, åtalad för stöld. Under uppväxtåren utsattes hon för ett flertal skadliga miljöfaktorer, dels av yttre, social art och dels av inre, psykologisk. Hon var från barndomen inåtvänd och sensibel, hatiskt inställd mot sin styvmor samt snattade redan som liten. De som träffade henne som vuxen fann henne säregen, sjuklig och inbunden. 20 år gammal blev hon gravid efter en tillfällig förbindelse. Sexuellt frigid kom hon sedan icke i närmare kontakt med någon man. Ej ens för sitt eget barn förmådde hon hysa några varmare känslor. Barnet, en flicka, växte upp hos fadern, modern brydde sig aldrig om henne. Sina arbeten som hembiträden skötte hon tidvis bra, tidvis inte alls, beroende på om hon kände sympati eller antipati mot sina arbetsgivare. Hennes motvilja mot många människor föreföll helt driftmässig och kunde icke psykologiskt motiveras. Trivdes hon icke med någon, kamrat eller arbetsgivare, blev hon sur, opålitlig och omöjlig, råkade i konflikter och stal upprepade gånger för att hämnas. Hon drömde om att bli skådespelerska och filmförfattare samt kunde under intryck av tillfälliga lynnesutbrott spårlöst försvinna från sitt arbete eller sina bekanta. Hon visade sig vid undersökningen i regel högdraget otillgänglig, skygg och kall men iblandvek och gråtande. En oresonlig tjurighet, vrångsinthet och ett bisarrt uppträdande gjorde att med patienterna till slut icke tålde henne. Hon undersöktes hos oss första gången i juni 1941. Med tanke på att hon möjligen skulle sköta sig bättre i samhället under tillsyn tillstyrktes villkorlig dom, men prognosens tvivelaktighet underströks och önsk-

516 GÖSTA RYLANDER.värdheten av ny undersökning om hon återföll. Det framhölls också att övervakaren borde föra henne i kontakt med den öppna vården för psykiskt sjuka i Stockholm. Hon erhöll villkorlig dom men råkade genast i konflikt på det upptagningshem där hon placerats, greps av en häftig antipati mot övervakaren, en kvinnlig kurator, och försvann från denna. Hon oscillerade från den ena hembiträdesplatsen till den andra, försvann flera gånger utan besked och tog med sig husbondfolkets tillhörigheter, även helt värdelösa saker. I november 1941 hade vi henne åter hos oss. Såsom hysterisk och höggradigt affektabnorm psykopat med omöjlighet till anpassning i samhället bedömdes hon nu som otillräknelig och i behov av vård.
    Man kan med skäl fråga sig hur många gravt abnorma individer av liknande typ som återfinnas bland de sjukhusvårdade kriminella psykopaterna, vilka vissa läkare och många jurister vilja se straffade i fängelserna.
    En sammanfattande granskning av de psykiska symtombilder som de otillräkneliga psykopaterna förete, vilka intagits å sinnessjukhus under senare år, förefaller mig därför att vara en alldeles nödvändig förutsättning för att definitivt avgöra om missbruk i rättspsykiatriskpraxis insmugit sig eller icke. I samförstånd med strafflagberedningen började jag en dylik undersökning i fjol vår. Tyvärr kunde den icke fullföljas. Tid och pengar saknades och jag blev inkallad till militärtjänst.
    För att likväl få någon uppfattning om saken har jag genomgått utlåtandena över de 13 rena psykopater som under år 1941 å Rättspsykiatriska kliniken ansetts otillräkneliga. 62 kriminella psykopater bedömdes det året som förminskat tillräkneliga. Sammanlagt avgavs 1941 166 utlåtanden från kliniken, alltså drygt 1/3 av samtliga utlåtanden i riket rörande häktade, vilka uppgick till 496. Jag är djärv nog att våga påstå att bedömningen vid Rättspykiatriska kliniken numera rätt väl sammanfaller med den å övriga sinnessjukavdelningar inom riket. Tidigare var som bekant icke så fallet. För åtskilliga år sedan väckte en artikel, som en underläkare hos prof. Kinberg publicerade, rätt stor uppmärksamhet. Siffrorna från denna undersökning har flitigt citerats som tecken på växlande rättspsykiatrisk praxis och resultatens otillförlithghet.
    Dr INGHE meddelade i denna undersökning att vid Rättspsykiatriska kliniken under åren 1934—38 endast 3.6 % av de undersökta befunnits tillräkneliga medan sinnessjukavdelningen i Malmö kom upp i en siffra på 23.8 % tillräkneliga och avdelningen i Västervik 26.4 %. Även för grupperna otillräkneliga och förminskat tillräkneliga varierade siffrorna avsevärt ehuru icke fullt så extremt. Man har mycket diskuterat dessa betydande skiljaktigheter utan att kunna enas om någon förklaring.
    För år 1941 te sig motsvarande procentvärden på följande sätt, om de tre största avdelningarna redovisas, nämligen Rättspsykiatriska kliniken med 166 utlåtanden, Malmö med 119 och Västervik med 97.

DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA. 517Procenttalet tillräkneliga uppgick vid Långholmen till 10.2 %, i Malmö till 10.9 %, i Västervik till 15.5 %. Rörande de förminskat tillräkneliga ligga värdena vid 42.2 % i Stockholm och 41.2 % i Malmö samt 44.3 % i Västervik och rörande de otillräkneliga till resp. 47.6, 47.9 och 40.2 %.
    Dessa siffror stämma förbluffande väl och tyder på att de rättspsykiatriska bedömningarna kan göras oväntat enhetligt om undersökningarna utföras yrkes- och fackmässigt. Man måste nog anta att förbrytarklientelet är sig ganska likt inom de geografiska områden varifrån undersökningsklientelet rekryteras till dessa tre sinnessjukavdelningar. Möjligen erhåller Rättspsykiatriska kliniken som den största och bäst utrustade avdelningen ett större antal grova brottslingar och svårbedömda fall än de övriga. Naturligtvis har jag klart för mig att jämförelsen måste upprepas i större skala för att bli fullt övertygande.
    Av de 13 psykopater som ansetts otillräkneliga vid Rättspsykiatriska kliniken under år 1941 förete samtliga i mycket grov form medfödd abnormitet jämte allvarliga och långvariga beteenderubbningar, vilka i regel tagit sin början redan under barna- och uppväxtåren samt ofta medfört ett flertal olika korrektions- och straffåtgärder från samhällets sida utan någon effekt. Som exempel vill jag nämna följande. En 22-årig kvinna hade under åratal stått under barnavårdsnämndens tillsyn och vårdats av barnpsykiater som under efter puberteten ifrågasatt vård å sinnessjukhus. Hon var en infantil, hypomanpsykopat med antydan periodiskt till idéflykt och stämningsförhöjning samt sannolikt straff intolerant. En 57-årig man av utpräglad schizoid läggning, enstöring och vagabond, hade fått hela sitt liv snedvridet av sexuell abnormitet. Han hade slutligen åtalats för otukt mot en pojke. Professor Petrén bedömde honom 1933 som förminskat tillräknelig, vilket endast ledde till avkortat straff och återfall. Vid den sistlidna år upprepade och utvidgade undersökningen framkom så många allvarliga belägg på djupgående sjukliga reaktioner att vi bedömde honom som otillräknelig och i behov av sjukhusvård. En annan man var sexuellt frigid, utpräglad schizoid psykopat med periodiska uppföranderubbningar av allvarlig art samt långvariga suicidaltankar. Svårt hereditärt belastad hade han i ungdomen visat vagabonderingsdrift. En tredje man med grav psykopatologisk hereditet var homosexuell, hysterisk och infantil. Dessa exempel må räcka. Jag medger att man beträffande några av dessa 13 psykopater alternativt kunnat tillgripa förvaring. Men att felplacering blivit gjord genom deras dirigering till sinnessjukhus kan man knappast vara befogad att påstå.
    Så var det frågan vilken betydelse som kan åläggas siffran av 386 straffriförklarade psykopater, som 1/3 1940 vårdades å sinnessjukhusen. Jag har tagit mig före att gå igenom Rättspsykiatriska nämndens diarier för åren 1938 och 1941, som medicinal rådet LOBERG välvilligt ställt till förfogande, för att skaffa mig en föreställning om hur många psykopater som dessa år förklarats otillräkneliga.

518 GÖSTA RYLANDER.    Därvid har jag gått tillväga på följande sätt. Alla undersökta brottslingar som enligt liggaren erhållit diagnosen psykopati av undersökningsläkaren och förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus ha räknats. I de fall, då diagnosen varit osäker eller icke utsatts i liggaren å abnorma förbrytare vilka bedömts som otillräkneliga, har jag tagit del av journalerna i Rättspsykiatriska nämndens arkiv. Fall med diagnosen psychopathia jämte debilitas ha likaledes föranlett studium av journalerna. Om Rättspsykiatriska nämnden avgivit utlåtande till domstolarna har jag tagit del av detta och om så visat sig nödvändigt även journalen ifråga.
    Resultatet av dessa studier blev ganska förbluffande. År 1938 avgavs sammanlagt 667 utlåtanden. 51 kriminella psykopater förklarades otillräkneliga och i behov av vård på sinnessjukhus. År 1941 uppgick hela antalet undersökningar till 997 och antalet otillräknelig förklarade psykopater till 47. Jag vill påpeka att i de anförda siffrorna 51 och 47 endast till synes rena fall av psykopati medtagits, vilka ansetts otillräkneliga och i behov av vård å allmänt sinnessjukhus. Psykopater som även företett intellektuell efterblivenhet äro ej med i denna grupp. De förekommo till ett antal av 4 1938 och 14 1941; av de sistnämnda lågo 5 på gränsen till imbecillitet.
    Betrakta vi antalet otillräkneliga psykopater i förhållande till totala antalet undersökningar dels från hela riket åren 1938 och 1941 samt dels från Långholmen 1941 erhållas följande procentvärden: 7.9 % (1938), 4.7 % (1941, hela riket) och 7.8 % (1941, Rättspsykiatriska kliniken).
    Men man må betrakta antalet otillräkneliga psykopater med bakgrund icke blott mot totalantalet undersökningar 1938 som var 667 och 1940 belöpte sig till c:a 997 utan även mot antalet för brott åtalade och antalet nyintagna fångar. Siffrorna för 1941 har jag ej tillgängliga men de för 1940 torde duga lika bra. Det året häktades 1,664 personer i riket. Därtill kommer alltså alla som åtalats på fri fot. Antalet nyintagna straffångar uppgick till 1,307, fängelsefångar till 2,674. De sistnämnda äro dock mindre lämpliga som bakgrund, enär i dem ingår talrika rattfyllerister.
    Vilket intryck gör nu de otillräkneliga psykopaterna om 47 individer — eller 61 om de debila psykopaterna tages med — ställda bredvid dessa tal på flera tusen?
    Vart tog de stora siffrorna vägen, som borde legat bakom påståendena om de stora skaror psykopater, vilka dirigerats till sinnessjukhusen, påståenden som vi lyssnat till i flera år? Det måste nog varaså att man generaliserat från ett mindre antal fall och man har generaliserat i en utsträckning, som gjort att proportionerna förlorats och man hamnat i en synvilla.
    Jag vill för den skull ingalunda betvivla påståenden i den form att indikationerna för otillräknelighetsförklaringar kunde dragas strängare än vad som skett och att naturligtvis vissa välgrundade skäl ligga bakom oppositionen mot psykopaternas bedömning de sista åren. Men

DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA. 519dessa skäl äro av en annan storleksordning än man trott, och ej tillräckliga för ett så skarpt fördömande av nuvarande praxis som skett.
    Att en viss överdrift i tillämpandet av otillräknelighetsförklaringar å kriminella psykopater har framträtt tror jag delvis kan förklaras genom de speciella förhållanden som varit rådande.
    Man finner ofta hos en förbrytare medfödd abnormitet av sådan art att den enligt psykiatrisk erfarenhet bör medföra förminskad tillräknelighet. Men man vet att följden därav endast kan bli avkortat straff och först efter upprepade recidiv — och kanske lika många icke åtalade brott — möjlighet till förvaring yppar sig. Rättspsykiatern kommer i en konfliktställning mellan sitt medicinska samvete å ena sidan, och, å andra sidan, hänsynen till samhället samt allmänna rättsmedvetandet. Det går väl an om straffmeriterna ligga så nära förvaringslagens minimumfordran att man kan antaga att förvaring kan inträda redan vid nästa brott. Läkaren kan då söka tröst i den förhoppningen att den abnorme förbrytaren vid vetskap om att förvaring hänger i luften skall kunna mobilisera så mycket hämmande impulser, att han avhåller sig från ytterligare kriminalitet. Men ej sällan skickar domstolarna förbrytare av denna typ till undersökning i förtid, om jag så får säga. Psykiatern konstaterar att han har framför sig en samhällsfarlig individ med kanske avsevärd latent kriminalitet bakom sig. Undersökningen förefaller då ur vissa synpunkter meningslös ty den resulterar endast i en minskning av straffet. Det är förklarligt och kanske också försvarligt om rättspsykiatern i en dylik pinsam situation i fråga om gränsfall vid grov psykopati frestas tillgripa otillräknelighetsförklaring i synnerhet om man vägar räkna med en viss effekt av längre tids sjukhusvård. Förbrytaren tas in på obestämd tid på sinnessjukhus och står efter utskrivningen under sinnessjuknämndens tillsyn i stället för att få ett fängelsestraff som han kanske reagerar olämpligt på och sedan släppas utan kontroll. Det är möjligt att dylika situationer bidrager till att vissa konstitutionellt abnorma förbrytare förklaras otillräkneliga. Paragraf 6 ställer bara till trassel och borde försvinna.
    Ett annat förhållande att ha i åtanke, är de dåliga materiella förutsättningar, som ända till helt nyligen förelegat för realisering av förvaringslagens syftemål. Förvaringsanstalten var inrymd i ett gammalt fängelse utan de kompensationer mot en obestämd strafftid i form av ökad rörelsefrihet och rimlig komfort jämfört med ett vanligt fängelse, som humaniteten synes kräva. Föga möjlighet till differentiering av klientelet fanns. En anstalt, varest abnorma förbrytare samlas ihop, riskerar alltid att få typen av en förbrytarnas högskola, och att detta i hög grad blev fallet med Norrköpings-anstalten har den som samtalat med f. d. förvaringsfångar ganska klart för sig. Kanske är det inte så underligt att läkarna ibland drog sig för att sända mer sensitiva och lättsuggestibla yngre abnorma förbrytare dit. Även detta förhållande torde ha bidragit till en viss aversion mot tillämpandet av § 6. Förhållandena äro nu annorlunda. Den moderna säkerhetsanstal-

520 GÖSTA RYLANDER.ten vid Hall har öppnats för de bättre bland förvaringsfångarna. Vid Hall finnes dessutom förläggningar i paviljonger utanför de stora betongmurarna för de bästa av abnormklientelet.
    Den tendens som funnits till otillräknelighetsförklaring i överdriven utsträckning av psykopater vill jag alltså till stor del se som en följd av olämpliga lagar och bristande vårdmöjligheter och jag misstänker att dessa tendenser försvinna av sig självt när båda dessa missförhållanden blivit avhjälpta.
    Medicinalrådet LOBERG har fäst min uppmärksamhet på ett rättspsykiatriskt arbete från Schweiz, som publicerades 1932. Däri redogöres för 1,247 rättspsykiatriska undersökningar, som företagits på universitetskliniken i Zürich under åren 1905—1930. 291 utlåtandengällde psykopater, av vilka 111 förklarades otillräkneliga, lika många förminskat tillräkneliga och 69 tillräkneliga. De otillräkneliga psykopaterna utgjorde alltså 8.8 % av samtliga undersökta, med andra orden siffra som är något större än den i vårt land. Det synes mig särskilt vara skäl att anföra dessa uppgifter från Schweiz, eftersom rättspsykiatern ej sällan från jurist- och fångvårdshåll får till livs, att man i intet land i Europa straffriförklarar psykopater i samma utsträckning somhos oss,
    Det kan också vara av intresse att ställa förhållandet mellan antalet otillräkneligförklarade psykopater och hela antalet undersökta psykopater i Schweiz och Sverige bredvid varandra. Enligt de anförda siffrorna från Zürich förklarades 111 psykopater för otillräkneliga av 291 undersökta, alltså 38 %. Professor VIKTOR WIGERT ställde kort före sin hastiga bortgång några siffror till mitt förfogande ur sin undersökning om recidivfrekvensen hos de abnorma brottslingar, som från och med 1934 undergått rättspsykiatrisk undersökning i vårt land. Totalantalet undersökta kriminella psykopater som han hunnit genomgå i årsföljd uppgick till 343. Av dem hade 121 blivit förklarade otillräkneliga eller 35 % avhela antalet.
    Det kan invändas att jämförelser mellan olika länder inom detta svårbedömda område måste bli mycket osäkra. Diagnoserna behöva ej omfatta samma abnormtillstånd och domstolarna tillämpa måhända ej samma urvalsgrunder vid sin hänvisning av vissa förbrytare till läkareundersökning. Av det schweiziska arbetet framgår emellertid, att diagnosen psykopati har ungefär samma omfattning som hos oss och att de intellektuellt efterblivna (även de debila) hänförts till annan grupp. Orsakerna till domstolsbesluten om undersökning äro svåra att bedömamen enligt en redogörelse för dessa motiv synes icke någon mer väsentlig skillnad förelegat i praxis jämfört med vårt land (brottets art och orsak, upprepade recidiv, tidigare psykisk abnormitet, egendomligt uppträdande inför rätta och vid förhör etc).
    Såsom avslutning kan jag ej underlåta att framhålla följande. En förvånande samstämmighet i bedömandet av de häktade förbrytarna, vilka undersökas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, synes vara under utveckling, såom ovan angivits. Men vad bedömningsgrunderna av de

DE KRIMINELLA PSYKOPATERNA. 521abnorma brottslingar beträffar, vilka undersökas på fri fot, måste man befara att avsevärda skiljaktigheter fortfarande råder. Något annat är heller icke att vänta med hänsyn till det stora antal läkare, som tagas i anspråk för utförandet av dessa undersökningar. År 1941 undersöktes t. ex. 501 förbrytare, som vistades på fri fot, av icke mindre än 110 olika psykiatrer landet runt. Hur många och hur goda lagar som helst med detaljerade tillräknelighetsbestämmelser må avfattas om psykiskt abnorma brottslingars särbehandling. Resultatet kan likväl icke bli tillfredsställande, så länge domstolarna måste hänskjuta de svåra och viktiga sinnesundersökningarna till läkare, vilka ej alla äro skolade för dessa uppgifter utan tvingas att åtaga sig expertutredningarna utan hänsyn till fallenhet och intresse för uppgiften eller tillräcklig specialutbildning.1

 

1 Strafflagberedningen är som bekant sysselsatt med att utarbeta ett förslag till omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Av beredningens ordförande, presidenten Schlyter, har jag inhämtat att i beredningens betänkande, vilket är att förvänta före årets utgång, torde komma att föreslås att alla rättspsykiatriska undersökningar, såväl av häktade som av tilltalade på fri fot, skola verkställas av fackmän anknutna till rättspsykiatriska anstalter och uteslutande sysselsatta med denna arbetsuppgift. För ändamålet är det tänkt att landet skall indelas i ett mindre antal distrikt, vart och ett med sin anstalt under en anstaltschef jämte ytterligare erforderliga undersökningsläkare. Genom denna organisation skulle de nuvarande förordnandena av särskilda undersökningsläkare för s. k. frifotingar alltså komma att helt försvinna.