KNUT RODHE. Om fastighetsindelningen och dess betydelse. Ak.avh. Uppsala 1941. A.-B. Lundequistska Bokhandeln (idistribution), xxxviii + 365 s. Kr. 12.00.
Det torde knappast vara för mycket sagt, om man konstaterar en växande insikt inom svensk rättsvetenskap därom, att reglerna rörande fastigheter i ökad grad kräva en samlad behandling. Den hävdvunna årgången — eller man kanske hellre bör förlikna den vid en skifteslinje eller annan »sekundär» gräns — mellan civilrätt och speciell privaträtt är här till hinders och bör övergivas, så att inom civilrätten (privaträtten) i vidsträckt mening en systematiskt enhetlig fastighetsrätt kan skapas. Försöker man gå denna väg, stöter man emellertid påtalrika outredda eller bristfälligt utredda spörsmål, vilkas praktiska vikt därtill är sådan, att de väl förtjäna större uppmärksamhet än som kommit dem till del. Ur dessa synpunkter har man anledning att med stor och uppriktig tillfredsställelse hälsa den djupgående, samvetsgranna och skickligt genomförda undersökning, som numera docenten vid Uppsala universitet KNUT RODHE ägnat åt en för fastighetsrätten så grundläggande fråga som den om fastighetsindelningen och dess betydelse.
Det är vanhgt, att författaren till ett större rättsvetenskapligt arbete, särskilt ett förstlingsarbete, mer eller mindre utförligt antyder sin synpå de juridiska metodspörsmålen; i varje fall den, som själv förfaritpå likartat sätt, finner det också naturligt, att så sker. De bidrag till metoddebatten, som på detta sätt komma till stånd, äro visserligen kanske icke så omfattande men bidraga dock i sin mån till att hålla principspörsmålen levande på ett för rättsvetenskapen nyttigt sätt. Även i den föreliggande avhandlingen finnes en del uttalanden av denna art. Förf. betonar i inledningen, att han stått inför uppgiften att skildra, hur den nuvarande rättsliga situationen på det undersökta området vuxit fram ur det senaste århundradets rättsutveckling. Uppgiften har emellertid icke kunnat inskränkas till en skildring av den faktiska utvecklingen och det system av regler, som framgått ur denna. Rättsreglernas innebörd blir, yttrar förf. (s. 3), klar först om man ser dem såsom medel för samhället att nå vissa ändamål, och han har därför sökt få fram vilka ändamål man velat tillgodose med olika regler och vilka resultat dessa reglers tillämpning medfört. Häremot förefaller mig ingenting vara att erinra (annat än möjligen rent formellt i så måtto,
som ju även det av förf. sist berörda ingår i den faktiska utvecklingen i vidsträckt mening). Förf. tillägger emellertid: »Däremot har förf. ansett det vara av mindre vikt att i varje särskilt fall undersöka, vilken lösning som skulle vara i överensstämmelse med lag enligt de principer för lagtolkning, som förf. till äventyrs såsom domare skulle vara böjd att acceptera.» På denna punkt nödgas jag anmäla en något avvikande mening. Det vore beklagligt, om en så långt driven återhållsamhet ifråga om att »knäcka» problem de lege lata bleve den dominerande inom den juridiska teorien. Det kan icke sägas vara av mindre vikt att lägga analysen av tveksamma spörsmål så, att den syftar till och mynnar ut i en bestämd ståndpunkt. Därigenom klarlägges i regel bättre den praktiska innebörden av lagbestämmelser, tidigare domstolsavgöranden o. s. v. än genom den mera passiva grundinställning, som förf. synes rekommendera. Genom det antydda förfaringssättet preciseras och utbyggas de givna reglerna. Den som speciellt fördjupat sig inom ett område har här en betydelsefull uppgift, låt vara att han kanske därmed i viss mån går utanför gränserna för vetenskapen i inskränkt mening. Förf:s deklarerade återhållsamhet har icke absolut konsekvent genomförts i avhandlingen, men den har dock lett till att— efter mitt sätt att se — vissa partier icke skänkt fullt så stort utbytesom varit möjligt.1 Det oaktat är emellertid avhandlingen även ur lagtillämpningssynpunkt rikt givande. Till diskussionen de lege ferenda har förf. dessutom lämnat viktiga och intressanta bidrag.
Avhandlingens synnerligen omfångsrika första kapitel (s. 4—130) med titeln »Om fastighetsindelningen» visar, hur de nu tillämpade reglerna om fastighetsbildning vuxit fram och hur man med utgångspunkt från dessa regler byggt upp en fastighetsindelning. Kapitlet är alltsåi huvudsak deskriptivt. Till en del redovisar det kända ting — på det hela taget måhända dock nödvändiga för sammanhangets skull — men mycket nytt kommer i dagen i fråga om detaljerna, och själva sammanställningen är synnerligen värdefull och vittnar om en utomordentlig kunnighet och forskningsenergi. Det är en mycket förnämlig prestation att överhuvud så säkert behärska det ofantliga materialet. För det fortsatta arbetet på utbildande av fastighetsrätten som en särskild civilrättslig disciplin kommer redan detta kapitel med dess betydelsefulla röjningsarbete att vara av mycket stort värde. Förf. har icke närmare behandlat utvecklingen före 1800-talet, men denna begränsning, som i en rättshistorisk avhandhng skulle ha varit oriktig, kan i förf:s på gällande rätt inriktade undersökning väl försvaras.
Att i en med nödvändighet ganska kortfattad recension i någon högre grad beröra första kapitlets innehåll är ogörligt. Man får bl. a. en analys av idén om en i princip bestående (abstrakt) rättslig fastighetsindelning, som tänkes vara normerande för jordregistret, som följaktligen får vad förf. kallar en passiv karaktär (jfr i fråga om denna passiva eller deklarativa karaktär jordregisterförordningen § 34). Förf:sutredningar i detta sammanhang om termerna »fastighet», »för sig be-
stående fastighet» o. s. v. äro en smula kringspridda och kanske i en eller annan detalj diskutabla (så t. ex. överbetonas måhända något den anknytning, som uttrycket »för sig bestående fastighet» haft till den kamerala indelningen). Framställningen visar emellertid, hur utvecklingen lett till denna dominerande idé om en bestående abstrakt indelning, vars enheter tekniskt benämnas fastigheter, särskilda fastigheter, självständiga fastigheter, fastigheter för sig eller, vilket numera i regel torde betyda detsamma, för sig bestående fastigheter (i fråga om uttrycket »Finnes fastighet vara för sig bestående» i jordregisterförordningen § 34 jfr numera NJA 1941 s. 361). Även en legaldefinition på fastighet i denna bemärkelse finnes ju (»vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister», såsom det heter bl. a. i 1932 års lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, 3 § 3 st.). Karaktären av självständig fastighet är i stort sett i princip oberoende av registreringen (om än tendensen går mot ett förstärkande av registreringens betydelse), men varje självständig fastighet skall enligt huvudregeln registreras såsom sådan och antager därmed egenskapen av en »registerfastighet», ett uttryck som icke får förväxlas med den av förf. med rätta (s. 7) kritiserade termen »jordregisterenhet» (= vad som föres på särskilt upplägg i jordregistret). De terminologiska svårigheterna belysas av förf:s eget uttalande på s. 150 rad 4—7, som formellt kan bli föremål för erinran.1
Längre fram i kapitlet (s. 53 ff.) ger förf. en framställning av möjligheterna till uppdelning och sammanförande av skifteslag enligt jorddelningslagen 1:4. Förf. har här gjort värdefulla utredningar om olika tänkbara alternativ och sökt belägga dem med material ur praxis. Uttalandena om lagens tolkning och innebörden av praxis äro dock delvis ganska obestämda, och det förefaller mig ha varit önskvärt, att förf. givit en mera systematisk redovisning av läget på denna viktiga punkt,där hänsynen till det historiskt givna (och därmed i någon mån tillrättssäkerheten) kolliderar med strävandena att förverkliga den fria skifteslagsbildningens princip, i sin tur då fattad som ett medel att befrämja en ur allmänt produktionstekniska synpunkter rationell uppdelning av jorden i lämpligt avvägda enheter.
1 sammanhang med en behandling av avstyckning enligt jorddelningslagen berör förf. (s. 75 f.) regeln, att mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning efter 1927, icke får avstyckas (jorddelningslagen 19:2). Huruvida sådan mark icke heller får avstyckas från hela den enhet, varur sämjelotterna utbrutits, framgår icke klart av lagen. Förf. tager här, om än med tvekan, ståndpunkt och menar, att avstyckning från hela enheten icke enligt lag är medgiven; han påpekar också (s.76) vissa komplikationer, som en sådan avstyckning kan tänkas leda till. Man hade här väntat sig en hänvisning till s. 113, där samma fråga
återkommer och där läsaren får den viktiga upplysningen, att departementschefen under förarbetena till en 1929 gjord ändring av ensittarlagen gått ut ifrån en regel motsatt den förf. utläst ur jorddelningslagen. Förf:s tolkning är diskutabel av flera skäl, men jag skall icke belasta utrymmet med att utveckla dem; de antydas i huvudsak av förf. själv. — Tyvärr skulle det också föra för långt att behandla determinologiskt och tekniskt mycket tilltrasslade spörsmålen rörande fastighetsbildning vid ändring i rikets indelning (s. 104 ff.).
Det här på några enstaka punkter flyktigt berörda första kapitlet hade kanske vunnit på någon koncentration, men man har all anledning att vara tacksam för denna synnerligen vederhäftiga och skickliga framställning av vår nuvarande fastighetsindelning. De vunna allmänna resultaten redovisas i »Sammanfattande synpunkter på fastighetsindelningen» (s. 118—130).
I andra kapitlet, »Fastighetsindelningen såsom individualiseringsmedel», ingår en skildring av fastighetsböckerna och fastighetsregistren ur synpunkten av individualiseringen av föremålet för avtal och åtgärder inom fastighetsrätten. Härtill knytes vidare en undersökning av registerfastigheterna såsom föremål för inskrivning, registerbeteckningarnas objektiva innebörd, tolkning av fastighetsbeteckning i vissa rättshandlingar, verkan av felaktig fastighetsbeteckning i beslut om inskrivning samt tolkning av fastighetsbeteckning vid exekutiv auktion. En mängd civilrättsligt viktiga och intressanta spörsmål passera här revy, och betydelsefulla synpunkter och uppslag framföras. Här och var kan man nog vara frestad att sätta frågetecken, t. ex. beträffande det godtrosskydd i fråga om objektet för en inteckning, vilket förf. hävdars. 171 f. med ett något djärvt åberopande av skuldebrevslagen § 15 (förf:s tankegång fullföljes s. 176 f.). Analyserna av rättspraxis förefalla delvis mindre givande; förf:s i inledningen deklarerade principiella återhållsamhet torde här ha inverkat menligt och förmått honom att stundom alltför lätt nöja sig med att fastslå, att praxis visar en oenhetlig bild. Det är måhända samma anledning som medfört, att exempelvis avsnittet om tolkning av fastighetsbeteckning vid exekutiv auktion icke blivit så klart och koncist upplagt, som varit önskvärt. I alla händelser är kapitlet emellertid ett gott bidrag till belysning av de diskuterade spörsmålen, även om det icke företer samma säkerhet i problembehandlingen som första kapitlet.
Tredje kapitlet, »Fastighetsindelningen såsom medel att dirigera jordfördelningen», skisserar på ett elegant sätt det viktiga problemet om möjligheterna att genom nuvarande fastighetsindelningssystem verkligen kontrollera den faktiska jordfördelningen (fördelningen i bruksenheter). Lagstiftningen, som mot 1800-talets slut i huvudsak uppgav försöken att kontrollera jordstyckningen på landsbygden, har som bekant sedermera ånyo etablerat en viss (om än föga ingripande) materiell kontroll i detta avseende; i städer och tätt bebyggda samhällen harsamtidigt successivt genomförts en allt strängare reglering av markens fördelning och utnyttjande. Det av förf. ställda spörsmålet avser nu,
om man genom reglerna om den abstrakta fastighetsindelningen verkligen når en effektiv kontroll av jordens uppdelning vid dess brukande. Spörsmålet gäller alltså icke det åsyftade ändamålet utan de använda metodernas effektivitet. Att förf. begränsat sig härtill och icke tillika ställt problemet om den materiellt sett önskvärda jordfördelningen urproduktionstekniska, socialpolitiska m. fl. synpunkter må icke klandras. Det är en tillräckhgt omfattande uppgift att analysera och med hänsyn till den tekniska verkningsförmågan granska den juridiska apparat, som på detta område byggts upp. Häri har också en juridisk undersökning sin speciella uppgift. Självfallet hade en översikt åtminstone över de ekonomiska och jordpolitiska syftemål, som kunna skönjas i gällande lagstiftning, såvitt den rör fastighetsindelningen, kunnat vara av intresse, men det hade sannolikt vållat svårigheter att placera in den inom ramen för avhandlingen, som ju även därförutan blivit omfångsrik.
Kontrollproblemet får sin närmare belysning i de följande kapitlen; samtidigt får även framställningen om individualiseringsproblemet en viss komplettering. Förhållandet mellan reglerna om förvärv av fastighet och om delning av fastighet undersökes ingående. I fjärde kapitlet, »Förvärvstyp och delningsinstitut», avser förf. att visa, hur olika förvärvstyper uppträtt i rättslivet och hur lagstiftningen kommit att (förde flesta av dessa typer) bygga upp motsvarande delningsinstitut. I femte kapitlet, »Förvärv och delningsåtgärd», vill förf. utröna verkan in casu för ett förvärv av att en s. a. s. officiellt erkänd fastighetsdelning verkligen kommer till stånd. Problemet diskuteras såväl för äldre som nuvarande rätt. Alltjämt träder frågan om lagstiftningens effektivitet i förgrunden. »Det blir», säger förf. (s. 238) vid sin behandling av äldre rätt, »endast i förbigående fråga om vad som fick delas och hur långt man fick dela; huvudproblemet blir hur myndigheterna sökte få sina delningsförbud åtlydda.» Det sjätte kapitlet slutligen omfattar »Synpunkter de lege ferenda».
I de nu nämnda kapitlen skänker förf. både värdefulla historiska återblickar och beaktansvärda bidrag till förståelsen och den praktiska lösningen av spörsmål, aktuella såväl vid tillämpningen av gällande lag som vid det pågående lagreformarbetet. Han har därvid på ett intressant sätt förmått belysa även frågor, som redan ganska utförligt diskuterats av andra; jag hänvisar t. ex. till hans framställning rörande överlåtelse av andel i samfälld mark (s. 211 ff.). På en del punkter, såsom beträffande innebörden och verkan av sämjedelning (s. 277 ff.), kunde det vara lockande att fortsätta diskussionen, men det är icke möjligt att i detta sammanhang taga upp någon utförligare debatt. Utvikningen rörande den allmänna förutsättningsläran s. 298 f. innehåller en del diskutabla uttalanden, och även på andra enskilda ställen kunna invändningar göras, vilka dock icke rubba värdet i stort av förf:s utredningar. Icke minst beaktansvärd — med tanke på förestående lagstiftningsuppgifter — synes förf:s utläggning de lege ferenda i sjätte kapitlet vara.
Avhandlingen, som avslutas med en värdefull exkurs rörande ut-
ländsk rätt, är med sina 365 sidor ett omfattande verk. Dess förtjänster ligga dock ingalunda främst på den kvantitativa sidan utan bestå i en omsorgsfull och vetenskapligt högtstående behandling av ett svårbehärskat område. Den forskningsenergi och det goda juridiska omdöme, varom avhandlingen bär vittne, ge oss anledning att hoppas ytterligare vägande insatser av förf. i den svenska rättsvetenskapen.
Åke Malmström.