Spela på trumman. I min bok »Tärningkast om liv och död» uppgives s. 16 att som ett led i det svenska rättssamhällets reaktion beträffande brott mot individen möter oss lottkastningen först i k. brevet 17 jan. 1724. Uppgiften är emellertid, efter vad jag numera funnit, icke riktig. Den relevanta tidpunkten bör förläggas åtminstone ett dussin år längre tillbaka.
Inför KM:ts till justitiens administrerande förordnade och befullmäktigade råd — de voro för dagen blott tre: Gyllenstierna, Frölich och Cronhielm — föredrogs 2 juni 1712 ett mål om tre bönder, vilka såsom lika delaktiga i dråpet å en köpman blivit, alla tre, av Vassbo HR dömda från livet. »Då måste tre mista livet för en, och vore bättre om man skullelåta dem spela på trumman», yttrade Cronhielm; och han tillade att efter præjudicata finnes, att när i sådana mål saken är så mörk att rätta sanningen och banemannen ej kan slutas och påfinnas, de som varit delaktige i missgärningen kasta tärning förut och den tärningen faller på mister livet och de andre avstraffas med 9 gatulopp och kyrkoplikt. Frölich gjorde icke någon invändning mot tärningspelet, men ville att med gatuloppet skulle förenas livstids arbete i Marstrand. Den originelle och strängt gudlige gamle krigaren, om vilken C. G. Malmström fäller det hårda omdömet att han (1710) knappast tyckes ha haft alla skruvar i behåll, hade nu en gång för alla höga tankar om det välsignelserika för brottslingens eviga väl i svåra straff; typiskt för honom är exempelvis det votum han avgav om en ryttare som fört avog sköld mot fäderneslandet, att det vore gott »att
han löper 7 gatulopp och föres till Marstrand så kommer han på vägen till saligheten» (15/12 1712). Gyllenstierna instämde med Cronhielm vars mening alltså segrade.
Cronhielms yttrande är intressant bl. a. därför att det utgör det enda i officiella handlingar givna vittnesbördet om att det kriminalprocessuella tärningspelet plägade ske på trumma. Att av hans ord »den tärningen faller på» draga den slutsats att Cronhielm tänkt sig spelet verkställt med blott en enda tärning — i motsats till vad man eljest vet ha varit brukligt — vore säkerligen förhastat. I brevet till Göta HovR nyttjas härom ett neutralt uttryck, som också klargör meningen med orden »faller på». Det heter »att alla tre desse delinquenter skola nu förut spela tärning, och den som av dem minsta ögonen får skall bereda sig till döden och däruppå mista livet och halshuggas».
K. brevet 1724 stadgar att »igenom tärnings- eller lottkastande [bör] den uttagas som med livet umgälla skall», utan att ange om högsta eller lägsta tärningkastet skall vara det dödsbringande. Det har utan tvivel ansetts självklart att, såsom 1712 resolverades, olyckskastet var det lägsta (jfr Tärningkast s. 15, 23, 29: »som minsta ögonen får på tärningarne», »som vid lottkastningen undfår minsta ögonen», »minsta tärningekastet»). Att den motsatta uppfattningen ens vore tänkbar hade aldrig fallit mig in när jag nyligen fick se den framförd i Hagbergs Shakspere-översättning, som August Golls ypperliga Udvalgte Skrifter (SvJT 1940 s. 793) lockat mig att taga fram. I komedien »När slutet är gott är allting gott» sägerden gamle adelsmannen Lafeu då han ser hur Helena gör sitt val bland hovets ungherrar: »Jag ville hellre vara med i det här spelet än slå ässen par och rädda livet.» Och yttrandet kommenteras av Hagberg så: »Förmodeligen en allusion på den sorts lottning genom tärningkast, som var bruklig i fält för att bestämma vilken av livdömda soldater skullegå fri. Det lägsta tärningkastet var det bästa» (X s. 43, 428). Detta, som vände upp och ned på all invand åskådning, drev emellertid till fortsatta efterforskningar, och så befanns det att Hagberg feltolkat sitt original och tillverkat sin kommentar på fri hand, utan historiskt underlag, blott för att få ett stöd för sin tolkning. En riktig översättning av stället ger Per Hallström: »Hellre ville jag få vara med i det här valet än slå ässen par om mitt liv»; och hur yttrandet kan förenas med antagandet av lägsta kastet som det olyckliga, därom upplyser Hudson i sin utgåva The Windsor Shakespeare: »Ames-ace is both aces, the lowest throw upon the dice. So that throwing ames-ace was ill-luck; but Lafeu contrasts it with the happyfortune of being Helen's choice.»
Från Shaksperes ässen par ledes tanken till Selma Lagerlöfs sexor all (Lövensköldska ringen) som i sin tur härstammar från Malla Silfverstolpes memoarer. I det faktiska händelseförlopp som dessa memoarer åsyfta —Vånsjömålet på 1780-talet — ingick dock ej något sådant högsta kast (se Tärningkast s. 35—36). Emellertid har en fornkunnig vän nu för mig påpekat att föreställningen om ett tärningspel, där ingen deltagare slår annat än sexor all, kan räkna vida äldre och stoltare anor. Redan Snorre Sturlasson vet nämligen att förtälja om ett tillfälle då sådant spel före-
kom, men tärningarna kastades då icke av brottslingar utan av konungar och spelets uppgift var ej att utvälja ett blodsoffer utan att på fredlig väg slita en mellanfolklig tvist, av samma art som Grisbådarna-affären i senare tid. Snorre berättar, i Olav den heliges historia, att den svenske konungen och den norske överenskommo att kasta lott med tärningar om en bygd på Hisingen som hört än till Norge än till Götaland. »Den som gjorde det högsta kastet skulle ha jorden. Sveakonungen slog sexor all och menadeatt konung Olav då icke behövde göra sitt kast. Denne skakade tärningarna i sin hand och sade: 'Än är det två sexor på tärningarna, och för Gud, min Herre, är det en lätt sak att låta dem falla upp.' Han kastade, och två sexor kommo upp. Då kastade sveakonungen på nytt och slog åter två sexor. Sedan kastade den norske konung Olav, och på den ena tärningen kom sex upp, men den andra brast i sönder, så att den visade sju. Han vann då bygden» (Emil Olsons övers. II s. 179).
Snorre Sturlasson, William Shakspere, Selma Lagerlöf — kan något rättsinstitut berömma sig av förnämligare litterära relationer?1
B. W.